Jag håller på att skriva ett nytt inlägg till genusbiblioteket. Det är tid att avhandla R.W. Connell och hennes bok Maskuliniteter. Inlägget är på gång och jag planerar publicera det under denna veckan. Jag har mycket att säga om denna bok och allt kommer inte ”få plats” och därför vill jag lite spontant skriva om en sak som jag inte kommer ha med i det inlägget.
Minns ni att jag för ett tag sen skrev ett annat ”natt-tanke-inlägg” om hur jag ”intervjuat” vänner? Jag skrev ner anteckningar från ”intervjun” då, för att senare göra ett inlägg om det. Och nu är det senare eftersom det jag hittat i Maskuliniteter har koppling till denna intervju.
Inledning
Vi får alla höra att kvinnor är rädda för att gå ute när det är mörkt, av rädsla för våldtäkt. Det är ett välbelyst fenomen i samhället. Men hur är det med män? Hur upplever män att gå ute och hur hanterar man det? Jag säger som Pär Ström, låt oss belysa den obelysta halvan!
Som jag tidigare sagt, det enda jag är ense med Yvonne Hirdman o co. är att könen lever till stor del separerade. Det är fascinerande att ha växt upp som ”medborgare på ena halvan” och sen ”flytta till den andra halvan” i gott väl vuxen ålder. Jag har lärt mig mycket om vad det innebär att gå i ett par mansskor, men det finns så mycket mer. Ofta kan jag känna att det där är/var något som jag inte förstår när jag umgås med män, i synnerhet i grupp. För i grupp då märker jag på de andra männen att de inte reagerar, det tycks bara vara jag som sitter som ett fån och inte fattar något.
Det är inte det att det inte går att fråga rakt av bland män, det fungerar utmärkt. Men jag är sån att jag först vill reda ut inför mig själv vad det är/var jag kände att jag inte förstod. Och då vet jag konkret sen, vad det är jag vill veta mer om, vilka frågor jag vill ställa och varför, så tar jag det vid nästa tillfälle det blir aktuellt och då hamnar mina stackars vänner i förhör 
och jag har en färdig intervjuplan i mitt huvud.
Det fenomet som jag nu tänker skriva om tänker jag på som ”reka omgivningen”. I en kommentar till förra inlägget så skriver DrKejs ”Detta är för oss så självklart att vi bara ibland nämner det och då i förbigående”
Kim Jong Skill skriver i en annan kommentar
”Men andra saker – som att t.ex. kolla av omgivningen – detta har jag egentligen inte funderat på som något speciellt manligt. Att kolla omgivningen är lika naturligt som att andas för mig – men jag har mer sett det som något JAG (som individ) gör.”
Nu till min ”intervju”-kväll:
Det hela började med att man_1 berättar om en händelse och i berättelsen säger han: ”Jag gjorde så där ni vet, kollar av, …”
Jag avvaktar och lyssnar färdigt på man_1’s berättelse, sen säger jag vänd mot honom: Du sa en sak, som jag har hört många gånger från män, som jag inte riktigt förstår, du sa ”kollar av” när du kom ut från trappuppgången. Vadå ”kollar av”?
Han: Alltså … man kollar bara … hur det ser ut runt omkring …
Jag: Men vad kollar du efter? Du vet ju hur där ser ut …
Han: Men man kollar så där inte är något man bör ha uppmärksamhet på …
Jag: Som till exempel?
Man_2 bryter in: Jag tror i princip alla män gör så. Det är för att undvika hamna i bråk, råka ut för våld. Man kollar efter vad det är för folk i omgivningen, liksom scannar av platsen.
Jag: Okej … men det är ju alltid folk i stan, det var ju inte ens natt. Hur vet man om det är någon man bör ha uppmärksamhet på?
Man_1 igen: Oj, vilken svår fråga! Man känner det, det känns liksom här (pekar på bröstbenet)
Jag: Som ”rädd”?
Man_1: Nej … obehag. Rädd blir man inte då … man blir vaksam, alert … det går på ett kick, det är en instinktiv och kraftfull reaktion. Efteråt kan man bli rädd, men inte just då. Inte jag i alla fall …
Min man säger: Så gör jag alltid, visste du inte det? Ännu mer om du eller [vår sons namn] är med. Då kollar jag hela tiden så inte där är något som kan bli ett hot mot er. Jag planerar också var jag ställer eller sätter mig, har du inte tänkt på att jag helst sitter så jag har vägg bakom mig och platsen framför. Det är för jag ska kunna ha koll på läget.
Vi pratade länge och väl fram och tillbaka, hur de väljer att agera om deras känselspröt slår på för att något känns hotfullt och massor saker. Otroligt intessant diskussion. Jag passade på att dagen efter intervjua en annan vän på nätet om detta, framför allt för jag missat få svar på om, när och hur en man lär sig detta agerandet.
Jag frågade: Hur lär ni er det där? När? Vet ni det?
Vad skulle du svara på den?
Han: det första lär man sig väl genom osmosis.
man känner ju redan som liten att stora killar är farliga så man får ha radarn ute och välja sina strider.
Jag: ok.. men då borde ju vi också lära oss det?
Han: vilka ”vi”? kvinnor? tror det är lite annorlunda där
Jag: kvinnor, är vi i detta fall
Han: Ni går normalt inte omkring i en stidszon utan i en solbelyst park. Det är bara på kvällen när det skymmer som rädslan för våldtäkt kryper sig på.
sen vet jag inte hur det är för killar i allmänhet, men jag kan ju säga, vad det gäller det där att gå hem ensam på kvällen osv.
jag har ju till exempel gått hem ensam många gånger i [storstad] sent på natten, det var en tripp på typ 25-30 minuters gångväg. Jag har aldrig varit rädd för att bli våldtagen. Men har många gånger känt obehag, risken för att bli påhoppad eller indragen i något bråk skall inte överdrivas, men den är inte heller helt obefintlig.
Jag råkade ut för 2 rånförsök omkring 2005.
Jag: Men det är du inte ensam om.. det var just det som diskuterades.. känslan av hur det är att gå hem, hur en man agerar för att minimera risken..
det var 5 män här.. det som beskrevs är just det du säger
Han: Jag tycker t.ex. att det är VÄLDIGT obehagligt när jag går själv på natten även om det är en väl upplyst gata, och jag hör någon som går bakom mig och kommer närmare. Alla varningslampor slår på och jag börjar köra scenarior i huvudet för att maximera/minimera vinst/förlust i en konfrontation.
Jag: det är så synd att män inte pratar om sånt här mer..
för det ger en skev bild om att det är kvinnoproblem
Vad stod det då i Maskuliniteter?
Att vara en vuxen man är att uppta utrymme, att ha en fysisk närvaro världen. När jag går nedför gatan spänner jag skuldrorna och i hemlighet mäter jag mig med andra män. När jag sent på natten passerar en grupp punkare undrar jag om jag ser tillräckligt respektingivande ut. Vid en demonstration försöker jag avgöra hur stora polismännen är och jag funderar på om jag är större eller starkare än dem ifall det skulle bli allvar – en löjlig frågeställning, när man betänker rådande teknik för kontroll av massaktioner och folksamlingar, men trots det en automatisk reaktion. (s. 83-84)
Jag skrev tidigare om att vi diskuterade ”hur de väljer att agera om deras känselspröt slår på för att något känns hotfullt” och jag fick därför gåshud när jag läste detta i Maskuliniteter. För just denna ”löjliga frågeställning” skrattade vi åt, när vi diskuterade hur de agerar. För ett agerande som Man_3 lyfte fram var ”man får inte se rädd ut, man sträcker på sig, mäter motståndaren och ser ut som man äger världen så man inger tillräckligt med respekt … rätt banalt egentligen, det hotande kan ju ha skjutvapen, vad vet jag?”
Mina tankar
Jag kan inte säga att kvinnor inte agerar så här då jag aldrig gjort motsvarighet bland kvinnor och jag har även svårare att förstå kvinnor. Men det jag kan säga är att jag aldrig stött på att man pratar om detta på samma sätt. Jag kan säga att jag gör det inte, jag går ofta och smsar utan att ha minsta koll på vad det är för folk runt omkring.
Kvinnor pratar om rädslan av att gå på vissa platser i synnerhet när det är mörkt. Och att det finns vägar man väljer bort. Men det här ”reka omgivningen” är annorlunda än vad jag någonsin hört i kvinnogrupper. Det här agerandet är liksom en metod i förebyggande syfte. Och en tanke som slår mig är hur jag sett kvinnor reagera när män försöker ge goda råd, att hon kanske bör ha ett säkerhetstänkande för att minska risken för att råka illa ut. Att man blir arg då och tar det som om han menar att kvinnan annars är medskyldig. Eller att vissa menar att man ”ska kunna gå naken genom parken, mitt i natten, utan att bli våldtagen.”
För män är riskminimering och tänka på lösningar en självklarhet och det är, de gånger jag sett den diskussionen, inte menat som annat än ett gott råd. Men det tolkas illa.
Jag tycker det är så synd att man pratar förbi varandra. Vi har så mycket vi skulle kunna ge varandra på livets väg.
Helt rätt, det är en självklarhet att scanna av omgivningen och försöka minimera riskerna.
Ryggen mot väggen och utsikt över lokalen/omgivningen? Check.
Gå hem genom stan sent på kvällen/natten? Alltid förenat med scanning. Passerar jag en grupp anarkopunkare? Gå förbi utan att ändra på steget. Agera respektingivande? Nix, agera oberörd och gå vidare. Om man försöker blåsa upp sig och agera något man inte är så skiner det lätt igenom och man riskerar att hamna i en risksituation.
Mäta sig mot poliser vid demonstration? Författaren måste vara pårökt, kan endast vara ett mycket begränsat fåtal som gör detta. Om författaren rör sig i grupper där detta förekommer så förstår jag inlägget, men en generalisering baserat på det är bara löjlig.
Hur lär man sig detta? Antagligen en blandning av biologisk påverkan och omgivningens agerande.
Visst, rent hypotetiskt ska man kunna gå naken genom en park mitt i natten och ställa sig på norra stå med Djurgårdströja och skrika hata aik. I verkligheten? Inte så jävla smart, nej. Ett riskbeteende är ett riskbeteende, dock så kan dessa riskbeteenden se olika ut beroende på kön och andra faktorer.
Tack för att du finns.
Bra skrivet! Jag rekar också ofta omgivningen – särskilt om det är sent på kvällen eller natten, eftersom det är då jag inbillar mig att jag löper störst risk att utsättas för brott. Undviker människor av båda könen som jag upplever som potentiellt aggressiva och som enligt min känsla har svårt att behärska sig. Jag undviker även platser där jag riskerar att bli påhoppad. Är mindre rädd för att bli våldtagen som man i vuxen ålder men är medveten om risken som man att bli misshandlad med olika möjliga följder.
Jag kollar inte så mycket längre som när jag var yngre, men det finns några situationer som potentiellt är farliga.
Utomhus, mycket folk 18-30, fylla. Typiskt för städernas nöjeskvarter, utanför klubbar och krogar.
Gäng på 6-15 grabbar i övre tonåren, skräniga och som ska ha ”respekt”. Ibland är de direkt ute efter att provocera fram bråk, eller anfalla oprovocerat.
Ofta, men inte nödvändigtvis från MENA-länder, jag har fått svenskar efter mig också. Har på grund av mitt utseende fått en del provokatörer på mig (95 kg, skägg, rakad skalle, ring i örat, har blivit tagen för mc-huligan, jag är varken mc-åkare eller huligan), men det har sällan eskalerat till handgripligheter, för de som ska bråka är oftast så packade att de knappt kan stå på benen. Ensamma pellejönsar är sällan farliga heller.
Har dock aldrig varit rädd de senaste 30 åren för att vistas i områden med ”dåligt rykte” typ miljonprogram och liknande. Tror aldrig jag varit ens i närheten av konfrontationer med nyktra människor.
Har spelat musik på mc-klubbar och liknande, har aldrig varit det minsta rädd där heller.
Snyggt Ninni. Du är inte ensam om natt-tankar idag.
Jag måste dock sova så jag får kommentera vidare imorgon
Störst risk att utsättas för grova våldsbrott är fredag och lördag kväll, nöjeskvarteren.
Förutom när jag var 16-17 och hade en idiot efter mig som till varje pris skulle ge mig på skallen (han lyckades aldrig) har jag aldrig utsatts för våld eller hot i andra miljöer. Inga rånförsök heller.
Riskfaktorer, i prioritetsordning, är alkohol, större gäng, låg ålder, pojkar, utländsk bakgrund.
Visst är det så, och det är nog ett beteende som är delvis nedärvt skulle jag personligen gissa. Precis som vissa ”fobier” ger kroppslig påverkan, då de ofta grundar sig i respekt för farliga saker (Ormar, spindlar, höjder med mera)
Dessutom skolas man in i det under uppväxten, och där gör omgivningen att man anpassar sitt beteende efter den miljö man växer upp/tränas in i.
Mina kusiner som växte upp på Odenplan i sthlm hade nog ett annat ”skyddsmönster” än jag har som växte upp i en karg fjälldal.
Dock så finns fenomenet beskrivet och förstärkt på ett bra sätt av en man vid namn Jeff Cooper. Han kallar det mind-setting och det är en ”eskalerings-trappa” för att öka sin medvetenhet och sin skyddsgrad för omgivningen (Detta eftersom han var vapen och skytteinstruktör, och ex. US marine)
Han delade in det i 4 olika steg beroende på förkunskaper, medvetenhet och situation. Där steg 1 (white) var fred, inga hot och ingen beredskap alls. Och steg 4 (red) var full strid/kamp.
Se länk https://en.wikipedia.org/wiki/Jeff_Cooper
Detta var delar av den ”mentala” träning som vi gavs när vi fick utbildning på pistol M/88 i försvarsmakten.
PSS, Vet ni varför en man till 99 procent går med sin flickvän/fru på vänster sida utomhus, men på höger sida inomhus?
MVH
Självklart kollar man av. Ensam eller i sällskap så kollar jag ”läget” på vägen framför eller tbanevagnen eller lokalen man kommer in i. Min sambo är i princip alltid ovetande och oförstående om jag vill att vi byter plats eller liknande. Hon lägger ytterst sällan märke till presumtiva hotpersoner förrns i efterhand då jag påtalar dem. Jag är stor och stark och hyggligt bra på självförsvar, jag är ytterst sällan rädd men försiktig och på vakt. Så har det varit sedan jag var i åttaårsåldern; vem jävlas med en, vilka bör man se upp med osv. Inget konstigt alls, och inget jag snackar med mina vänner om
/Björn
@Ninni
Du kan studera när du är ute tillsammans med en man. Givetvis är det beroende på viken grad av skyddsinstinkt mannen har men jag kan med 99% säkerhet säga att om du uppfattar en potentiell fara så kommer mannen redan befinna sig mellan dig och faran.
Vill bara säga att jag också granskar av området när jag rör mig. Inte bara efter faror dock
Finns helt harmlösa personer på bussen som kan vara rätt livliga, att sitta nära dem är inte önskvärt efter 10h på jobbet
Författaren till Maskuliniteter sidorna 83-84 måste utgå ifrån sig själv och därifrån göra en grov generalisering eller så anser denne att alla män, utom författaren själv, beter sig som beskrivits. Detta betyder att författaren antingen är en kvinnna eller möjligen Inti Chavéz Peréz, i vilket fall som helst, någon med noll koll!
Mycket bra jobbat, Ninni!
Hur män eller kvinnor uttrycker sig verbalt säger ju ingenting om vad de känner eller upplever inombords. Det säger heller ingenting om det är skillnad på män eller kvinnor, vare sig i vad de säger eller vad de känner.
Det enda det säger är att just den här enskilda individen uttrycker sig på det här viset och nu råkar det vara fler av samma kön som uttrycker sig så. Är det för att man är ett visst kön, är det för att man brukar prata mest med de av samma kön, är det för att man brukar prata mest om just det här med de av samma kön, eller är det helt enkelt för att den som frågar söker efter ett svar som säger att detta är könsstyrt?
Alldeles för många faktorer att beakta i en och samma frågeställning.
@Respelion:
Du kan kanske redogöra för i vilket sammanhang detta resonemang skulle vara relevant?
Det här beteendet sitter nog djupt hos oss män. Började själv reflektera rätt mycket över det när jag träffade min nuvarande sambo, eftersom det ju förstärkts när jag rör mig ute tillsammans med henne. Precis som Ninnis man påpekade. Blev lite som en aha-upplevelse.
Så ja, om du är kvinna och tar åt dig när en man ger dig råd om hur du ska undvika farliga situationer, tänk då på att det är så vi fungerar. Dygnet runt, livet ut.
Jag känner rätt så väl igen mig i Ninnis resonemang. För min del kan jag uppleva en lätt frustration om jag på en allmän plats måste använda mina båda händer till att bära på stora, skrymmande saker – inte på grund av vad de väger, utan för att jag får en instinktiv oro för att vara begränsad. Däremot går det bra att bära med ena handen, så länge den andra är fri. Jag påstår ingalunda att detta är något stort problem, utan snarare en iakttagelse. Och javisst, jag känner igen det där med att ”scanna av” platser, för här finns det också något instinktivt med att vilja vara steget före, inte minst om någon familjemedlem är med.
Det är ett fint initiativ från Ninnis sida att lyfta fram det här frågan. Inte för att den skulle tolkas som någon orättvisa, utan bara för att påtala att den existerar.
@DrKejs:
Gå förbi utan att ändra på steget. Agera respektingivande? Nix, agera oberörd och gå vidare. Om man försöker blåsa upp sig och agera något man inte är så skiner det lätt igenom och man riskerar att hamna i en risksituation.
Det där känns igen också. Kanske från kommentarsfältet till förra inlägget?
Det skulle vara otroligt intressant med större undersökning om detta, tycker jag.
Hur väljer man? Varför väljer man olika strategier finns det korrelation med faktorer som personlighet, utseende? Tycks någon metod mer framgångsrik en annan?
Mäta sig mot poliser vid demonstration? Författaren måste vara pårökt, kan endast vara ett mycket begränsat fåtal som gör detta.
Stycket är att Connell citerar från en studie, så det är inte hon själv som är pårökt
Hon intervjuar ju en del strulpellar, så..
Tack för att du finns.
@Ekvalist:
Är mindre rädd för att bli våldtagen som man i vuxen ålder men är medveten om risken som man att bli misshandlad med olika möjliga följder.
Absolut, konsekvenserna av en misshandel kan vara mycket allvarliga. Såg en dokumentär om denna kille, en annan dokumentär, längre. Och hans liv efter misshandeln var inget man skojar om.
Apropå “Women Can’t Hear What Men Don’t Say” (and women need to start listening) så fyller visst Warren Farrell 70 idag
http://www.youtube.com/watch?v=L8Raufh8fP8
(Allt är naturligtvis värt att lyssna på men just här tänkte jag på 9-15 min in)
@Respelion: Det är sant som du menar att detta inte är analyserbart på det djup som några av oss skulle vilja. Men vad det här främst handlar om är att visa på alternativa tolkningar på rådande konventioner inom genusforskningen.
Intressant blir det eftersom vi är många som delar samma erfarenheter. Jag har inga problem att sätta mig in i de tankar som beskrivs ovan; jag delar en hel del av dessa beteenden. Intressant blir det också därför att dessa tolkningar går stick i stäv med de rådande ”sanningarna” inom området.
Detta är inte forskning, det är politik. Det ”de andra” sysslar med är också politik. Då är det som spelar det störst roll att veta vad som är rimligt eller inte. Gratispoäng till dem som visar att de andras är orimligt, inte minst om de själva kallar det forskning… eller (huga!) vetenskap.
@Genusföljaren:
Visst är det så, och det är nog ett beteende som är delvis nedärvt skulle jag personligen gissa. Precis som vissa ”fobier” ger kroppslig påverkan, då de ofta grundar sig i respekt för farliga saker (Ormar, spindlar, höjder med mera)
Dessutom skolas man in i det under uppväxten, och där gör omgivningen att man anpassar sitt beteende efter den miljö man växer upp/tränas in i.
Mina kusiner som växte upp på Odenplan i sthlm hade nog ett annat ”skyddsmönster” än jag har som växte upp i en karg fjälldal.
Tror jag med.
PSS, Vet ni varför en man till 99 procent går med sin flickvän/fru på vänster sida utomhus, men på höger sida inomhus?
Nej?
@Björn:
Inget konstigt alls, och inget jag snackar med mina vänner om
Det är inget man pratar om, enligt min erfarenhet. Det kommer liksom invävt när man pratar om något annat, om det har betydelse för det man berättar.
@JonasBsson:
Givetvis är det beroende på viken grad av skyddsinstinkt mannen har men jag kan med 99% säkerhet säga att om du uppfattar en potentiell fara så kommer mannen redan befinna sig mellan dig och faran.
Åh, nu kom jag tänka på en annan sak som jag tror jag inte berättat om angående ”mannen redan befinna sig mellan dig och faran”. Det måste jag skriva ett inlägg om *noterar*.
@Bengt Andersson:
Detta betyder att författaren antingen är en kvinnna eller möjligen Inti Chavéz Peréz, i vilket fall som helst, någon med noll koll!
R. Connell är transperson, male-to-female. Och hon gör ingen generalisering alls i sammanhanget.
Mycket bra jobbat, Ninni!
Tack.
@ante:
Så ja, om du är kvinna och tar åt dig när en man ger dig råd om hur du ska undvika farliga situationer, tänk då på att det är så vi fungerar.
Lite högre upp i denna kommentar skrev jag till JonasBsson att jag kom på att skriva ett inlägg. Det inlägget handlar om min reaktion i detta vid en händelse. För förståelse är liksom dubbelsidig. Dvs. om kvinnan tar åt sig kan det bero på att hon inte förstår.
@Mars:
Det var ungefär vad jag menade! Det vimlar av subjektiva analyser av undersökningar gjorda av ”vetare” utanför det undersökta kollektivet. Att applicera denna aspekt på den diskussion som Ninni för här är enbart löjligt.
Att vi, de undersökta, sen inte känner igen oss eller alternativt, känner igen oss, avsnäses som irrelevant eftersom vi inte kan kalla oss ”vetare”. Däremot är vi experter, på oss själva och på den verklighet som omger oss.
Respelions kommentar är inte relevant i detta sammanhang utan att vara relevant i alla andra sammanhang också där mätmetoderna är subjektiva!
@Ninni:
Vet ni varför en man till 99 procent går med sin flickvän/fru på vänster sida utomhus, men på höger sida inomhus?
På den tiden då en ”man” bar svärd (statussymbol och självförsvarsvapen) så bars det på vänster höft om man är högerhänt. Var man utomhus i offentlig miljö och behövde skydda sig själv och kvinnan, så behöver man dra sitt svärd. Går då kvinnan på höger sida kommer hon i vägen, och hamnar mellan försvararen och angriparen. Därför förs hon på vänster sida så att mannen har rum att dra svärdet och ställa sig mellan hotet och kvinnan för att skydda henne!
Inomhus ansågs detta inte behövas och då fördes kvinnan på höger sida, varvid svärdet visades och kvinnan likaså!
En sedavana som lever vidare, utan att så många vet om varför kvinnan går till vänster om mannen utomhus! (Nå. slut på den ”utvikningen”)
Om man vet att man inte har någon hjälp att vänta om man hamnar i problem är det bäst att scanna av potentiellt riskfylda miljöer. Det kallas självbevarelsedrift. De som inte haft detta har dött. Så det finns både en biologisk och social grund för beteenddet. Att man som man gör en bedömning av främmande män i vissa miljöer likaså. De kan kalla det löjligt och maskulint fånigt hur mycket de vill. Det är det som får oss vanliga schyssta snubbar att överleva. Eftersom det finns ruttna äpplen i korgen måste man förhålla sig till det, även om idealet vore att man slapp.
Om man nu tycker att denna maskulina beömning av andra män är fånig och att män är löjliga som sätter upp en fasad av oberördhet/kostar-mer-än-det-smakarattityd, är det ironiskt att det är väl just det som man lär ut i ”feministiskt självförsvar”?
@Respelion:
Hur män eller kvinnor uttrycker sig verbalt säger ju ingenting om vad de känner eller upplever inombords. Det säger heller ingenting om det är skillnad på män eller kvinnor, vare sig i vad de säger eller vad de känner.
Nu är jag inte helt med på din tanke. Är det tänkt att vara kritik mot mig?
Mina ord under rubriken ”Mina tankar” syftar just på att lyfta den poängen du framför.
För mig är det intressant att lyfta dessa frågor från män för att det står i kontrast mot vad vi möts av ”där ute”, typ: ”Det är kvinnor som är rädda, inte män. Män står för våldet.”
Likaså bygga en bro för förståelse mellan könen för att könskriget medfört så mycket onödig och sorglig friktion mellan könen.
Några exempel från verkligheten kommer från massakern i en biosalong i Aurora, Colorado 2012.
http://abcnews.go.com/US/women-survived-theater-shooting-grieve-hero-boyfriends/story?id=16840623#.UcqpNOu9Cxc
Reportagen berättar om hur fyra unga män dog i samband med att de skyddade sina flickvänner. En annan man blev skjuten i benet i samband med att han hjälpte en kvinna och hennes två barn att fly. En ung kvinna, Stephanie Davies, stannade kvar och hjälpte sin skadade väninna och räddade hennes liv.
I reportaget diskuteras bland annat vad det är som gör att vissa personer agerar som ’hjältar’ i extrema situationer. Psykologen Frank Farley beskriver det som att dessa personer är risktagare, tänker snabbt och har en känsla av att de kan kontrollera sitt eget öde.
Rent allmänt är det frustrerande att söka forskning på området, eftersom det mesta man hittar utgår ifrån att könsskillnader är konstruerade och att typiskt manliga beteenden är hotfulla och problematiska.
Pingback: Nej, jag är sällan rädd | Ninja Isters meningslösa
Jag kan också bara bekräfta Ninnis observationer.
Funderade på om inte detta även kan anas i trafiksammanhang?
Kan själv känna att jag använder lite av samma beteende när jag sitter bakom ratten i en bil, och min personliga erfarenhet är att män i allmänhet (inte alla män) är bättre än kvinnor i allmänhet (inte alla kvinnor) på att scanna av trafiksituationen och vara lite mer förutseende.
Exempelvis är de bilister jag observerat som kommer fram till en cirkulationsplats (rondell) eller korsning (utan stopplikt då) och stannar innan de ser efter om de kan köra vidare oftast kvinnor. Män har i regel redan innan de kommit fram koll på om de behöver stanna eller ej.
Pingback: Natt-tankar leder till mer natt-tankar. | Genusdebatten
@Genusföljaren:
Dock så finns fenomenet beskrivet och förstärkt på ett bra sätt av en man vid namn Jeff Cooper. Han kallar det mind-setting och det är en ”eskalerings-trappa” för att öka sin medvetenhet och sin skyddsgrad för omgivningen (Detta eftersom han var vapen och skytteinstruktör, och ex. US marine)
Han delade in det i 4 olika steg beroende på förkunskaper, medvetenhet och situation. Där steg 1 (white) var fred, inga hot och ingen beredskap alls. Och steg 4 (red) var full strid/kamp.
Intressant! Ska kolla upp det. Tack.
En intressant aspekt i sammanhanget är ju att man tenderar att bli mindre rädd när man upplever att man har ett beskyddande uppdrag. Jag kan ibland uppleva en hotbild som stressande när jag går ensam, men när jag går tillsammans med en kvinna eller barn, läser jag av hotbilden som beskyddare i avsikt att värna om mina följeslagares säkerhet. I det läget är rädsla inte konstruktivt.
Min hustru kommenterade att hon agerar på precis samma sätt när hon är ute med vår dotter. Då är hon beskyddaren. När hon går med mig kopplar hon av automatiskt, utan att egentligen reflektera över det, precis som jag antar beskyddarrollen utan att tänka på det.
@Ulf T:
det där upplever jag som så att hotbilden faktiskt minskar när man är tillsammans med någon annan. Dels pga av det enkla faktumet att två är fler än en. Hotbilden känns mindre även om man går tillsammans med en annan man. Och även ett barn kan utgra en faktor för en angripare, de kan springa efter hjälp, skrika osv.
Sen smittar lite av skyddsvärdet hos barn och kvinnor av sig, de är skyddsvärda och löper mindre risk för att bli angripna, så en man tillsammans med barn och kvinnor får i någon mån ta del av deras skyddsvärde.
@Ulf T:
Hur som helst, ju mer värdefullt det är som man blir tvungen att lämna bakom sig om man flyr, desto mer motverkas flyktimpulsen. Och det värdefullaste man har torde ju vara fru och barn. (Och även andra kvinnor/barn uppfattas som att de går förlorade vid en flykt, medan däremot andra män i högre grad är kapabla att ta hand om sig själva). Flyktimpulsen motverkas därmed. Och det mest effektiva sättet att motverka den på är helt att inte bli rädd, utan att välja en emotion som är mer lämpad för att klara en situation där man bibehåller sin position.
tillägg. Jag tror också att en del i att man blir mindre rädd om man är med kvinnor eller barn kommer sig av att man helt enkelt inte har råd att bli rädd på samma sätt. Rädsla som emotion innebär att man ställer in sig på flykt (vilket bland annat tar sig uttryck i rent kroppsliga förändringar och reaktioner som skall underlätta flykt). Men vid flykt måste man lämna otympliga och tunga saker som fru och barn bakom sig.
@ Ulf T
Jag läste länken om Aurora-morden som du hänvisade till och slogs av en tanke:
Kan det vara så att manliga feminister någonstans innerst inne förstår att de aldig skulle vara beredda att beskydda en kvinna i en skarp situation? Därför skapar de en inbillad hotsituation där de utger sig att försvara alla kvinnor samtidigt. Men någonstans där ute fortsätter det att finnas en verklighet som inger dem skräck för den egna otillräckligheten. Därför utger sig de feministiska männen för ridderlighet i en alldeles grotesk magnitud – försvara alla kvinnor samtidigt – så att de ska slippa det vådliga i att försvara åtminstone en kvinna av kött och blod här och nu.
Sedan jag flyttade från Stockholm hit till där jag bor nu har jag nästan helt slutat ”kolla av” och oroa mig för att obehagligheter ska uppstå. Har aldrig någonsin varit oroad för att bli utsatt för våld så som jag så ofta varit hemma i Sverige. Det är faktiskt väldigt skönt.
Även vissa kvinnor gör det kan jag säga
. Oavsett om jag har sällskap eller ej så kollar jag alltid omgivningen. Bara något jag gör utan att tänka på det.
@Ninni:
Att scanna av omgivningen, var man har ryggen fri, vilka potentiella hot som finns i närheten (kroppsspråk, ansiktsuttryck och beteende) är helt naturligt för mig. Samma att placera mig mellan de största potentiella hoten och flickvänner, vänner, barn eller andra som man känner något ansvar för, helst med högerarmen fri. Jag vet att jag gör det, men det sker ganska automatiskt och ibland inser jag först efter att jag reagerat vad jag gjorde och varför. Man lär sig både genom att observera andra och den hårda vägen.
Genom att lyfta blicken och visa att man är medveten/uppmärksam och inte redan innan en situation sjunker ihop, sänker huvudet och förmedlar intrycket att man känner sig underlägsen så undviker man att göra sig själv till ett offer. Se på hur t.ex. hundar beter sig, människor gör på nästan samma sätt. Det är ett psykologiskt spel, den som letar efter ett offer söker instinktivt efter någon som redan beter sig som ett offer, det lättaste bytet.
Det handlar inte om att dominera utan att undvika att bli dominerad, det är stor skillnad på att stå på sig för egen del/sin egen integritet och att demonstrera makt över andra.
Det finns utbildningar både i att läsa av omgivningen på det här sättet och att lära sig styra sitt eget beteende, både civilt för egen del och för yrkesverksamma t.ex. polis/militär.
Pingback: Riskminimering « Toklandet
Lite off topic, men ändå:
@En annan Andreas:
…”att placera mig mellan de största potentiella hoten och flickvänner, vänner, barn eller andra som man känner något ansvar för, helst med högerarmen fri.”…
Är det månne en liknande princip eller ”prioritering”, som evolutionen omedvetet gett upphov till, i det att våra hjärtan (åtminstone fysiskt…) är placerade något till vänster i kroppen, och att de flesta av oss är högerhänta?
Är det en slump att den hand och arm, som de flesta av oss blir skickligast på att använda, till exempel för att försvara oss med, sitter på den sida av kroppen som befinner sig längst från hjärtat, och att man genom att vrida kroppen bakåt och åt vänster relativt höger arm, ytterligare kan lägga distans mellan det för hela kroppen viktiga hjärtat och eventuella yttre hot?
Vad skulle annars skälet vara till att de flesta är högerhänta?
Pingback: Bios-sfärens Urbotning och Det denaturaliserade ekandet | Urbota Inskränkthet @ Spotlife
Pingback: Min genomgång av Anna Lindeborgs masteruppsats | Genusdebatten
Pingback: Tack för en underbar kväll! | Genusdebatten
Pingback: Semestrande poliser och “force continuum” | Genusdebatten
Pingback: Byggnads till attack mot sina egna medlemmar – del 2 Men kvinnorna då? | Genusdebatten
Pingback: Trollan rantar på Twitter | Genusdebatten
@Genusföljaren: jag tänker i bilder dårå, å ser mannen med kvinnan till vänster som fått ett snitt längs hela kroppen då han dra svärd. Får nog gå bakom snett till vänster =)
@Genusföljaren: jag tänker i bilder dårå, å ser mannen med kvinnan till vänster som fått ett snitt längs hela kroppen då han dra svärd. Får nog gå bakom snett till vänster =)
@Maja: Håller med. Det borde bli svårare att dra svärdet om det befinner sig mellan en själv och kvinnan (som det då gör om hon går till vänster) än vad det skulle vara om hon går till höger, då man kan dra det ohindrat, samtidigt som man i samma rörelse med svärdsarmen då lätt föser in kvinnan bakom sig. Så samverkan mellan att dra svärdet och ta ett steg snett framåt åt höger borde ju vara det effektivaste sättet om man vill agera försvar. Funkar inte alls lika bra om hon går på vänster sida.
Maja och Dolf.
Tänk på att ett svärd bärs i skida/fodral. Detta är ju fäst vid bältet i midjan och svärdet dras då ur den och framåt/utåt DVS. bort från vänster sida.
Tar svärdsföraren då samtidigt ett steg framåt och ställer sig mellan hotet och den eskorterade så är det som sagt ingen fara. Står denne på höger sida så blir det inte riktigt ”rätt” såvida inte svärdsföraren är vänsterhänt.
Att bära ett ”Sidovapen” är en sak man övar länge. Det övas tills det sitter i ”muskelminnet” så att man inte ens tänker på hur man drar och hölstrar sitt sidovapen. Vare sig det är en pistol eller ett svärd.
På Japanska kallas detta ”Iaido” Konsten att bära och dra/hölstra sitt svärd.
Exempel här. https://www.youtube.com/watch?v=-0mPCu9NhBs
Som ni ser på hur hon drar sin Katana. rörelsen är utåt/uppåt från vänster mot höger.
MVH
@Genusföljaren:
Jag undrar om vi har missförstått varandra någonstans, om jag uttrycker det så här, det logiska är att man har svärdet med skidan på utsidan, inte mellan de två personerna.
Det finns en annan helt logisk anledning till att mannen går till höger och kvinnan till vänster. När man går på en väg så går man på vänster sida och möter trafiken. Om man går två så är det fördelaktigt om den lättaste/minsta personen går närmast vägrenen, och den tyngsta och kraftigaste går närmast vägbanan. Den större och tyngre personen kan, om det är nödvändigt, tränga ut den lättare om han själv är för långt ut i vägen. Om det skulle vara tvärtom att den tyngre gick närmast vägrenen och den lättare länge ut i körbanan skulle tvärtom risken öka för att den tyngre personen oavsiktligt tvingar ut den lättare i körbanan, och den lättare skulle ha svårare att tränga ut den tyngre personen om det skulle behövas. Och eftersom kvinnor normalt är lättare och mindre så blir det då naturligt att de går till vänster, precis som med barn. Rent pragmatiskt är det fördelaktigast på det viset, utan att man behöver blanda in ”ädelmod” eller ”skyddsvärdhet”, ren och skär fysik.
Pingback: Bios-sfärens Urbotning och Det denaturaliserade ekandet | Urbota Inskränkthet