Nu skriver jag visst ytterligare ett inlägg om den amerikanska militären… men ämnet denna gång är mer sexuella trakasserier.

Pentagon har nyligen publicerat en rapport i två delar om sexuella trakasserier inom USAs Armed Forces. Det finns några saker att ta fasta på, och som har lett till debatt i USA:

1. Förekomsten av sexuella trakasserier ökar
2. Majoriteten av offren är män
3. Eftersom kvinnor är en minoritet (15%), men knappt hälften av offren är kvinnor, är sannolikheten större för kvinnor än för män

Reaktioner från feminister och MRAs

(MRA = Men’s Rights Activist – numera kallar de sig själva MHRA = Men’s Human Rights Activist)

Jag kan för övrigt rekommendera att ni läser artikeln på feministsajten jezebel.com, inklusive kommentarerna. Det finns en hel del positivt och balanserat både i artikeln och flera kommentarer, men det hettar också till ibland – osämjan består då i huruvida detta är en ”What about the Menz?”-artikel.

För de oinvigda är ”What about the Menz?” feministers föraktfulla sätt att sabla ned försök att påvisa att män också kan vara offer. Det brukar förklaras som att det aldrig går att diskutera kvinnofrågor utan att män bryter in och vill ta över diskussionen genom att påpeka att det finns manliga offer också. Min uppfattning är att detta är en stor fet projicering, av typen ”genom sig själv känner man andra”. De som tycker att detta är ett stort problem när de lyfter fram kvinnofrågor, skulle ju kunna prova att lyfta fram mansfrågor i den allmänna debatten och se vad som händer…

En intressant argumentationsteknik som dyker upp här och där är:

Your logic is that of a typical MRA. Having to bring up the opposite sex every time.

Såvitt jag kan förstå är det lite som att använda Pär Ström som slagträ här i Sverige. Man behöver inte korrekt återge vilken MRA man syftar på, eller ge någon tydlig referens – och det är nog ofta bättre att låta bli, eftersom sådana referenser kan vara svåra att hitta, alternativt visar på motsatsen, eller blir en uppvisning i russinplockning.

Vad säger då MRA:er om rapporten?

A Voice For Men skrev ju en artikel 22 dagar före Jezebel, så man kunde nog ha hänvisat till den om det nu var så att det är korrekt argumentationsteknik att vifta med MRA-spöket.

Det visar sig att åtminstone denna MRA har en helt annan infallsvinkel: Siffrorna är tveksamma, och beror till inte ringa del på att definitionen av ”sexual assault” har breddats rejält. Dessutom menar författaren att militären följer upp alla fall så gott de kan:

Neither I nor anyone else I know is going to deny that sexual assaults in the military do occur. When actual assaults occur and the evidence is present, then the appropriate measures are to taken, and the appropriate punishment is levied. By all accounts, that is what has been happening and what continues to happen. In the times that it doesn’t, it is rare, not common.

What we are seeing; just as in the scenario of the whole rape hysteria at the Air Force Academy more than a decade ago is another hysteria, using controversial statistics, and claiming that there is an epidemic, and that the brass is sitting on their hands. Senator Gillibrand’s assertion that a rape victim has to salute her attacker is just plain false. Any alleged victim is immediately removed from the unit and usually the base. In a combat deployment area, female victims are always, and sometimes males are immediately removed from the deployment area. Females are usually deployed back to a base near their home, and males are usually deployed back to their original unit. There may be exceptions based on the circumstances.

Det tål att påpekas att statistiken som presenteras inkluderar i begreppen Unwanted Sexual Contact och Contact Sexual Violence, allt från våldtäkt till oönskad beröring av sexuellt förknippade delar av kroppen, även genom kläderna (vilket låter som om det skulle räknas om man tar någon på brösten eller klämmer dem på rumpan, och även några publicerade krigsrättsdomar handlar om dylika övergrepp, varav vissa lett till avsked). Som det ser ut i rapporten är drygt en fjärdedel av de inrapporterade fallen av denna lättare typ, rubricerat ”Abusive and Wrongful Sexual Assault”.

I rapporten (del 1, s 70) framgår att andelen anklagade som ställs inför krigsrätt (”court martial”) har ökat från 30% 2007 till 68% 2012. Av de som ställdes inför krigsrätt dömdes 79%. Av de 88 som frikändes, blev 16 ändå bestraffade av sina överordnade. Notera att jag inte invänder mot att militären dömer hårdare i sådana här fall, då det bör ställas mycket stränga krav på soldaters disciplin och heder. Jag menar bara att fakta tycks tala för att, precis som aVfM-artikeln säger, amerikanska militären tar detta på stort allvar och inte räds att utdela tuffa domar, åtminstone i fall där förövaren är man och offret är kvinna.

Så, nej, det verkar inte som om MRA:er i detta fall argumenterade irrationellt eller patetiskt, utan läste själva rapporten, och andra rapporter, och argumenterade att verkligheten inte riktigt såg ut som den politiska debatten vill göra gällande.

Om man nu tyckte sig kunna se en liten strimma hopp i Jezebel-artikeln, blir man mer besviken om man läser RH Reality Check. Där görs den märkliga sura tolkningen att man nu skulle börja vilja ta frågan på allvar, eftersom det kommer fram att det finns män bland offren – ingen tar ju frågan på allvar så länge det ”bara är en kvinnofråga”.

Detta fullständigt bisarra påstående står i konflikt med det faktum som presenteras i rapporten: att denna kunskap fanns redan 2006 (könsfördelningen var ungefär densamma då), och frågan om ”sexual assault” inom det militära över huvud taget inte togs upp förrän andelen kvinnor där började bli signifikant. Dessutom har ju påföljderna blivit tuffare, och militärens resurser som lagts ned på problemet ökat för varje år, alldeles utan att manliga offer fått någon plats i debatten. Så länge det bara var män som råkade illa ut, var det ingen som alls brydde sig; först nu börjar vi tydligen bli redo att betrakta ett problem som funnits länge, men som drabbat ”fel kön”.

Min tolkning är att det vi ser är exempel på hur kvinnors offerroll är en maktfaktor, som inte minst feminister mycket ogärna delar med sig av. Men som sagt, flera kommentarer på jezebel är inne på just detta, att först när vi är beredda att se hela problemet, kan vi börja bli effektiva i att hitta en lösning.

Jag passar här på att citera en kommentar på jezebel-artikeln:

I hate to pile on, but I’ve actually been writing to news organizations begging them to cover military sexual trauma (MST) as a gender-neutral issue. In my experience as a mental health professional working with Veterans, THERE IS SO MUCH MST. This is just the tip of the iceberg! I’ve had men and women of every service era disclose MST. The article is very correct in this being an issue of ”power” rather than heterosexual lust.

One serious problem male victims face is an APPALLING lack of resources! There are not a lot of services at the VA and even less in local communities. That’s why it’s imperative this conversation re: victims of MST (and resulting services) be gender-neutral or designed with both genders in mind.

Huvudsakligen manliga förövare?

Det nämns på flera ställen (bl.a. i aVfM-artikeln) att det inte syns hur stor andel av förövarna är kvinnor, men i del 2 av rapporten, framgår följande från en enkät där män och kvinnor fått svara på om de utsatts för ”Unwanted Sexual Contact”:

• Kvinnorna angav att i 94% av fallen var förövarna endast män, i 1% endast kvinnor, och i 5% både män och kvinnor.
• För männen fanns inga siffror för 2012 (varför?), men 2006 och 2010 var det i ca 40% av fallen endast kvinnliga förövare. 2010 var det i 20% av fallen både manliga och kvinnliga förövare. 2010 såg det ut att vara aningen vanligare att förövaren var en kvinna än en man, när offret var en man.

Detta förhållande tycks försvinna i rapporteringen, även om NY Times skriver följande:

Although the vast majority of military sexual assaults are by men, a small number of men have reported being raped by women.

Richard H. Ruffert, 50, said his boss in an Army reserve unit in Texas forced him to have sex with her by threatening to give him poor reviews. He said the sex continued for about two months in the late 1990s, until he attempted suicide. He then told a commander and, after a lengthy investigation, his boss was transferred. But he believes that she was never punished.

Det där med ”vast majority” är alltså rimligen ett tveksamt påstående. Om majoriteten av offer är män, och könsfördelningen bland förövarna i dessa fall är i stort sett jämn, hamnar vi ändå på att, baserat på undersökningen 2010, kvinnor var med bland förövarna i 35% av fallen. Trots att detta rimligen är en nyhet av ”man bites dog”-slaget, suddar de flesta artiklar över det med ”Of those cases, the Pentagon says, 53 percent involved attacks on men, mostly by other men.” (vilket kom från NY Times, men citeras av många andra).

Center For Military Readiness lyfter fram ett annat exempel på hur debatten går lite överstyr:

You know things are bad when the Chief of Staff of the Army, General Raymond Odierno, issues a statement to the troops declaring that ”the fight against sexual assault and sexual harassment is our primary mission.”

Jo, även jag hade nog trott att USAs militär hade ett annat huvuduppdrag…

CMR-artikeln tar även upp de speciella problemen med könsrollerna i militära sammanhang:

Confusion and cultural dissonance about male/female relationships will continue because not all women agree on what is appropriate. Some want to be treated like ”one of the boys,” while others file complaints if they are not treated like women. All branches of the service are coping with social problems ranging across the spectrum from inappropriate (romantic) relationships to sexual harassment and worse.

Some men are encouraged to get physically rough and to hit female counterparts in training. Then they are required to sit through hours of mandatory sessions teaching sensitivity toward women. Some military men have become indifferent or resentful of women because of double standards imposed by policy makers. Others want to respect and protect their female colleagues instead of exposing them to combat violence.

Ökande falska anmälningar

I sammanhanget kan man möjligen lyfta fram ytterligare en sida av myntet. Washington Times rapporterade förra månaden att antalet falska anmälningar om sexuella trakasserier växer snabbare än antalet anmälningar.

From 2009 to 2012, the number of sexual abuse reports rose from 3,244 to 3,374 — a 4 percent increase.

During the same period, the number of what the Pentagon calls “unfounded allegations” based on completed investigations of those reports rose from 331 to 444 — a 35 percent increase.

AVfM-artikeln tar också upp detta:

Here is another little fact that gets lost in this discussion and that is the false allegation. It is common knowledge among the “ground pounders” that the easiest way for a female to get out of being deployed, or to get out of a deployment area is to make a claim of sexual assault. Ask any rank and file guy; especially those who have been deployed in combat zones like Iraq and Afghanistan.

[…]

Some time back there was a national hysteria about the prevalence about rape at the U.S. Air Force Academy in Colorado Springs. Congress got involved and screamed and yelled and demanded changes and all kinds of accountability. The way Congress made it sound was that every Air Force cadet was drooling and lurking in the bushes with a butcher knife, leaping at the first female who walked by. A Congressionally ordered 2004 Air Force Office of Inspector General investigation was launched and of 142 incidents reported over 10 years between 1993 and 2003, revealed that not one claim of sexual assault was intentionally mishandled. All were investigated properly.

During that inquiry, the Air Force Academy found sufficient evidence to investigate 56 out of those 142 incidents. Of those, six resulted in Courts-Martial with one cadet being acquitted. In about 11 other cases cadets were expelled or received Non-Judicial Punishment (Article 15). This should put to rest the claim the AFA never punished a male cadet for sexual offenses, or intentionally mishandled a claim of sexual assault; and that was a decade ago.

During the course of the Inspector General’s inquiry, many of the alleged victims changed their stories over time and could not be corroborated by witnesses, making prosecution difficult. At least one soaked topless in a hot tub with her alleged rapist after the alleged rape. Others wrote e-mails indicating the sex was consensual. Others when faced with potential lie detector tests recanted or claimed they didn’t remember. The questions that arose suggested that some female cadets may have filed false charges to cover up their own misconduct, to manipulate cadets or to leave the Academy without having to pay for their Ivy League education.

Jag försöker komma på argument för att manliga soldater skulle komma med falska anklagelser om sexuella trakasserier, men rapporteringen lutar kraftigt åt att män låter bli att rapportera, även om det finns sakskäl. Om vi tror på att över hälften av offren är män, talar det faktum att endast 10-20% av anmälningarna är från män sitt tydliga språk.