Del 1 hittas här. Jag fortsätter att komplettera Genusfolkets Lilla Feministguiden 2.0. I det förra inlägget gick jag igenom de händelser som påverkat den traditionell feminism (dvs första och andra vågens feminism). Nu skall vi gå vidare till den modern feminism (tredje och fjärde vågen) men som jag påpekade i slutet av förra inlägget finns en väldigt tydlig överlappning. Nämligen motreaktionerna på hippie-erans fria sexualitet i USA.
Den första av dessa motreaktioner var den queerfeminism som förespråkade lesbisk separatism. Denna gjorde fiasko när de flesta kvinnor trots allt fortsatte att ha sexuella relationer med män. Vissa ledande feminster började då skapa ursäkter för att begränsa den fria sexualiteten. Under 70 och 80-talen skedde den serie debatter som allmänt kallas Feminist Sex Wars och gav Radikalfeminismen med tillhörande manshat (misandri) dagens maktposition. Nu har det blivit dags att berätta hur det gick till.
Sekteristisk bokstavsfeminism (70-talet)
På samma sätt som Sverige fick en sekteristisk bokstavsvänster så hade USA på den tiden fått en sekteristisk bokstavsfeminism. Det hela börjar 1968 med utbrytare från National Organization for Women som under ledning av Ti-Grace Atkinson grundar gruppen The Feminists (A political organization to Annihilate Sex roles) eftersom NOW enligt dem inte är tillräckligt radikala och anti-män. I gruppen ingår Anne Koedt men 1969 lämnar hon dem för att bilda New York Radical Feminists (NYRF) tillsammans med Shulamith Firestone:
Antiporrgruppen New York Radical Women bildas och verkar 1967-1969. Dess mest tongivande medlemmar är Shulamith Firestone och Robin Morgan. Den sistnämnda förtjänar särskilt omnämnande för sin citatsamling som även Girlwriteswhat har uppmärksammat. Här hittar ni pärlor som:
”I feel that ”man-hating” is an honorable and viable political act, that the oppressed have a right to class-hatred against the class that is oppressing them.”
Och givetvis även en känga till mansfrågor
”And let’s put one lie to rest for all time: the lie that men are oppressed, too, by sexism — the lie that there can be such a thing as ”men’s liberation groups”
De bägge ledarna av NYRW blir 1969 oense över ideologi så gruppen splittras i Robin Morgans politiskt fokuserade socialistfalang W.I.T.C.H. (Womens International Conspiracy from Hell) och Shulamith Firestones personligt fokuserade radikalfalang Redstockings som även inkluderar en viss Carol Hanisch…
…best known for popularizing the phrase ”The Personal is Political” in a 1969 essay of the same name.
Redstockings radikaler lägger fokus på Medvetandehöjning medan socialisterna i WITCH arbetar politiskt. Firestone lämnar så småningom Redstockings och skapar tillsammans med Anne Koedt tidigare nämnda NYRF. Pga ledarskapsbråk (ännu ett) lämnar de bägge även den gruppen 1970. Robin Morgan å sin sida skriver texten ”Goodbye to all that” där hon bryter med ”The male left”. Som orsak anges föga förvånande sexismen hos vänsterkillar. (Vad var det jag sa?)
Barnardkonferensen 1982 (Barnard College)
Sexfrågan splittrade feminismen itu. Medan vissa mer ”sexpositiva” liberala feminister letade sätt att få de moderna idealen för fri sex att fungera så krävde en allt mer högljudd kärna av ”sexnegativa” radikalfeminister en återgång till de konservativa idealen. Inför Barnard Conference on Sexuality 1982 hade radikalfeministerna samlat krafterna. De liberala feministerna fann sig plötsligt överkörda av talrika högljudda protesterande radikalfeminster samlade i organisationen Women Against Pornography (WAP)
Women Against Pornography grundades i New York 1976 av feministiska kändisar som Gloria Steinem, Andrea Dworkin, Susan Brownmiller och Robin Morgan.De fick även draghjälp när Brownmiller rekryterade Lynn Campbell, en av de två ledarna för den San Fransisco-baserade gruppen Women Against Violence in Pornography and Media (WAVPM). Campbell flyttade till New York och började arbeta för WAP. Gruppen tog kraftigt avstånd från sexpositiv liberal feminism. Så sent som 1987 arrangerade WAP konferensen om ”The Sexual Liberals and the Attack on Feminism”
1988 hittade dock WAP hönan som värpte guldägg i och med konferensen ”Trafficking in Women” som de arrangerade tillsammans med gruppen Women Hurt in Systems of Prostitution Engaged in Revolt (WHISPER). Dåvarande ledaren för WAP, Dorchen Leidholdt ansåg det mer produktivt att bekämpa prostitution. Hon lämnade sin position i WAP och grundade organisationen Coalition Agaist Trafficking in Women (CATW). Ni känner nog igen deras ideologi
The coalition’s proposed solution to the problem of human trafficking and sexual exploitation is to decriminalize the selling of sexual services while criminalizing the buying of sexual services
1988 hittade radikalfeministerna alltså rena guldådern. Deras nya kassako låg helt i linje med FN:s önskemål. Redan 1989 fick de status av konsulter hos ESOSOC. Samtidigt föll WAP i glömska. Porrkamp var ute – Traffickingfrågan var inne!
This approach, sometimes referred to as the ”Swedish model” or ”Nordic model”, has been implemented in Sweden, Norway and Iceland,[2] partly as a result of lobbying by CATW-affiliated activists in those countries.
Manshat och objektifiering av kvinnor
Men om feministerna var så framgångsrika, hur kommer det sig då att kvinnor idag blir så objektifiierade? Som med så mycket annat handlar det om det avståndet mellan målet man har och metoden man väljer för att nå dit. Vad radikalfeminsmen huvudsakligen handlar om är att begränsa singelkillars sexuella tillgång. Så här kan deras resonemang sammanfattas (med ännu en ko)
”Varför skulle mannen köpa kon när han redan får mjölken gratis?”
Under den sexuella revolutionens början var feministers budskap att kvinnor skulle ta för sig sexuellt. När skilsmässor började dyka upp var man dock inte positiv till fri sex längre. Problemet var att utan risk för graviditeter så fanns inte längre den moraliska hållhaken på kvinnor. Nu ville feminister att kvinnor skulle hålla igen med sex av politiska orsaker. Man behövde därför nya hållhakar. Så här beskriver Warren Farrell utvecklingen i Why Men Are The Way They Are (1986)
”Feminists dumped the The morality rationale. Instead they developed a distrust-male-sexuality rationale, which was called upon as a replacement for morality as the rationale for shifting back to a more conservative sexuality prior to commitment.” kapitel 8
Otrygga kvinnor kräver maskulina män
Jag anser feminister på 80-talet helt felberäknade hur den kvinnliga sexualiteten fungerar. Tanken verkar ha varit att pressa män att vara mer villiga till ”commitment” genom att minska tillgången på sex utanför relationer. Det gällde inte bara att försvåra singelsex genom att skrämma upp kvinnor. Det handlade också om att motsätta sig allt från porrindustrin till skönhetstävlingar och sexig reklam.
Vad man i själva verket åstadkom var dock att få kvinnorna mer otrygga! Vad feministerna inte verkar ha fattat är att otrygga kvinnor inte är mer sannolika att vänta med sex – tvärtom! Otrygga kvinnor drivs att söka sexuella relationer med de mest trygga männen. För de flesta kvinnor är den man som känns mest trygg just den traditionellt manliga mannen. Ju mer otrygga kvinnorna blir ju mer selektiva gällande man och ju färre män som duger ju värre internkonkurrens bland kvinnor – som sker mestadels genom utseende.
Detta är sannolikt huvudorsaken feministernas härjningar i vår kultur resulterade i den av hotness fixerade Paris Hilton-generationen bland tjejer. Ariel Levy påpekade i sin bok ”Female Chauvinist Pigs” det absurda med den formen av kvinnlig frigörelse. Hon menade även att sexighet (hotness) hade väldigt lite att göra med tjejernas sexliv. De var inte sexuella varelser som gillade sina kroppar. De var sexiga varelser som ofta avskydde sina kroppar. (En tydlig kvinnofråga alltså, helt i linje med Genusdebatten)
Introduktion till Del 3
Ursprungligen hade jag tänkt skriva två delar men berättelsen om hur radikalfeminismen härmade bokstavsvänstern krashade Barnardkonferensen, uppmanade till misstänksamhet mot manlig sexualitet och (enligt mig) oavsiktligt skapade mycket värre objektfiering av kvinnors kroppar för att slutligen byta stridfråga till prostitution och trafficking krävde ett helt eget inlägg. Nästa gång är vi framme vid den moderna feminismen av idag. /Erik
Pingback: Lilla Feministguiden 2.0 – Nyansering och komplettering Del 2 | UmeNytt.se - Nyheter Umeå Sverige - Nyhetsportal
Hela grejen med ”du har två kor” är ju så malplacerad i det här sammanhanget! Lustigt nog tyckte kommentatorn Freja under originalartikeln att det var ”jäkligt osmakligt att jämföra feminister med kor”. Själv tycker jag att detta på sätt och vis illustrerar feminismen:
– En väljer en metafor som passar illa i sammanhanget, och missbrukar den så att texten både tappar all koppling såväl till metaforens ursprungliga sammanhang som till verkligheten i övrigt
– En annan kommer in och missar totalt poängen med att det var en metafor och tycker att själva ordet ’ko’ förnedrar kvinnor.
Man kan dra ”you have two cows” rätt långt, och det gör folk också, t.ex.:
De är kul, och relevanta, eftersom de anknyter till ursprungstanken och väver in andra aspekter.
Men ”Du har två kor: Båda borde få rösta i de allmänna valen, right the fuck now” har varken förklarande kraft eller någon humor att tala om. Men man kanske är så van vid att ta fungerande idéer och ’dekonstruera’ (rekonstruera?) dem tills de inte längre funkar, men ’känns rätt’ rent feministiskt, att de inte ens märker att de gör det? Om syftet i stället var att ”sänka sig till antifeministernas intellektuella nivå”, så kan man nog säga att det misslyckades. Däremot blev tydligen några feminister kränkta av att jämföras med kossor…
Kvinnor kan!
http://www.dn.se/nyheter/varlden/kvinnor-hogg-kongressman-78-ganger
Kanske off-topic, men Bo Rothstein skriver om ”unga arga män” och deras framtidsutsikter i Expressen:
http://www.expressen.se/debatt/nobbade-man-ar-en-tickande-bomb/
(”Intressant nog” illustreras denna artikel av killar med rakade huvuden i bombarjackor… …apropå förra veckans bilbränningar och kravaller i Husby etc, får man anta, eller?)
Mattias Irving drar naturligtvis sina egna slutsatser av Rothsteins artikel, och gör följdriktigt de ”mäns problem” som Rothstein tar upp, till ett ”problem med män” (eller med ”manligheten” som han skriver):
http://dagensseglora.se/2013/05/29/manligheten-ar-ett-samhallsproblem/
@John Nilsson:
Irving gör sig skyldig till det vanliga missgreppet att hävda att allting som pekar på en obalans gör feminismen en tjänst – det måste ju vara Patriarkatets fel, och om det är män som faller offer för kvinnors diskriminering, är det bara ett exempel på att även kvinnor går Patriarkatets ärenden, gubevars.
@John Nilsson:
Det där kommer jag givetvis att ta upp i Del 3, det är ju den som handlar om dagens moderna feminism. De två första delarna beskriver hur vi kom dit vi är idag.
@John Nilsson:
Mattias Irving gör en rätt rejäl miss.
Professor Rothsteins ämne är samhällsvetenskap, inte patriarkatsvetenskap. Han pekar alltså ut samhällets mekanismer (inte patriarkatets) och visar hur dessa inte alls skapats för att gynna män och idag snarare gynnar kvinnor, vilket de på sitt sätt alltid gjort.
@John Nilsson:
Mattias Irving drar naturligtvis sina egna slutsatser av Rothsteins artikel
Haha! Undrar om han är så förblindad eller om han misstolkar med flit. Kul var det iaf att läsa dessa direkt efter varandra.
@John Nilsson:
Sarkeesians video (som länkas av Irving), om ”damsels in distress” i gaming är värd att kommentera eftersom den är så förutsägbart endimensionell. Det hon klagar på är att man använder våld mot kvinnor för att skapa en intrig där hjälten (en man) måste försöka rädda henne, eller ibland döda henne som ”mercy killing”.
Självklart diskuterar hon inte hur många män som dödas, misshandlas eller dödas i ”mercy killings” i datorspel. Hon noterar att det omvända – att en kvinnlig hjälte räddar en hjälplös man – är så ovanligt att det uppfattas som absurt, men drar inga slutsatser av det. Man kan fråga sig hur många kvinnliga gamers skulle attraheras av att riskera livet för att rätta hjälplösa män, eller för all del manliga gamers som skulle vilja spela ett sådant spel.
Som vanligt kan hon bara se detta från ett perspektiv: kvinnor dödas och misshandlas för att män gillar att döda och misshandla kvinnor. Det kan inte vara att det helt enkelt inte är tillräckligt upprörande när en man blir utsatt för våld och död – män är helt enkelt inte skyddsvärda. Det är väl snarare så att de allra flesta kvinnor som råkar illa ut i spel är sådana som man förväntas bry sig om, medan manliga rollfigurer dödas på löpande band.
Hon understryker sitt resonemang genom att räkna upp hur många kvinnor som utsätts för våld i verkligheten, utan att ens reflektera över att de är mycket färre än de män som utsätts för våld. Män som lider och dör är helt enkelt inte något som verkar uppröra henne särskilt mycket.
(Del 3 skall tydligen behandla några exempel på ”dude in distress”, men den verkar inte ha publicerats än.)
@Ulf T:
Jag satt just och tittade på Anita Sarkeesians galenskaper och jag måste säga att akademisk kulturkritik uppenbarligen bara är en ursäkt för västmarxistiska aktivister att hitta på vad fan som helst. Detta är inte akademisk analys det är ”make shit up as they happen” När allt fler spel inte bara sätter killen i rollen som redskap för kvinnans lycka – utan dessutom i feminismens anda allt oftare framställer killen som en misslyckad förlorare – då inbillar hon sig att även det handlar om att mannens påstådda ”privilegi”
Låt mig ta ett exempel. Om ett spel handlar om en grovt deprimerad man som mår skit, missbrukar alkohol och smärtstillande samt försöker rödda livet på foik men misslyckas hela tiden. Anser hon då att det spelet är ett uttryck för den feministiska kulturens behov att framställa män som förlorare eller den patriarkala kulturens behov att framställa män som överordnade.
Skulle feminister vilja att spelet handlade om en deprimerad kvinna som skjuter ihjäl mängder av lika våldsamma som fattiga kvinnliga skurkar? Hur många kvinnor hade på riktigt velat spela Miss Maxine Payne? (Där inte bara hjälten utan även skurkarna är kvinnnor)
Pingback: Feminismens historia presenteras utifrån Genusfolkets egen guide | Aktivarum
Det är uppenbart att Genusfolket feministerna undviker lyssna till Mansfrågor. Undrar hur de hanterar näthat från de egna leden
http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.1700088-valarbetare-atalas-for-dodshot-mot-kvinnor
@Ulf T: Det handlar om den gamla riddar Roland-sagan, som de flesta hollywoodfilmer. Inget nytt på 1000 år. Manliga roller är antingen skurk/drake som ska dräpas vara eller hjälte som genomgår all världens kval och prövningar medan han dräper skurkar/drakar. Den kvinnliga rollen är oftast att vara offer för skurken och räddas av hjälten. Varför inte kritisera Shakespeare när man ändå är i farten.
Hon har också fått duktigt med kritik från spelare. Dels med massor av spel sedan 80-talet där kvinnor är aktiva hjältar och dels för att hon missat vad spelvärlden handlar om. Att vara bra på att döda skurkar. Hon påstår att det är en grabbig värld som utesluter kvinnor. Spelarna hävdar att det är meriter som räknas. Spelar man mycket och blir bra på teamwork att döda skurkar får man vara med. Vem du i övrigt är spelar ingen roll.
Antagligen har hon missat två saker om manliga miljöer. Du tar plats – då får du plats men inte förr och miljön handlar om en gemensam aktivitet. Din roll där bestäms av hur bra du är på det. Är det spelvärden har du hög status om du kan skjuta skurkar, är du i fotbollsvärden handlar det om att sätta den i krysset och är det i aktievärlden är det kronor som räknas. Sen kommer andra faktorer in, men de är och förblir sekundära. Vill man in i spelvärlden som kvinna: träna utav bara h-e. Och du måste specialisera dig och försaka annat som killarna gör. Annars blir du tvåa.
När kvinnor attraheras av hjälplösa män kommer de att börja spela datorspel på det temat. Men dit har evolutionen inte kommit.
@Jämställdist:
Lägg märke till att den där artikeln handlar om den portugisiske S-valarbetaren vi bloggat om tidigare?
http://genusdebatten.se/nathataren-var-invandrad-socialdemokratisk-val-och-kampanjarbetare/
Jag håller fullständigt med Bo Rothstein man kan nästan tro att han läser här på GD
vad gäller Mattias Irving så är det den klassiska feministiska genusanalysen att man kan ta vilken fråga som helst och svaret är alltid detsamma att det är männens fel.
Ett problem är att dom få gånger man talar om pojkars dåliga skolresultat så gör man det ur perspektivet att dom dras till extrema grupper eller kriminalitet och blir en kostnad för samhället vilket är det enda problemet med pojkars dåliga resultat.
Aldrig ur ett perspektiv att pojkar har en rättighet att få en bra utbildning precis som tjejer för att få ett meningsfullt och fullgott liv.
Edit: David Holman OCH Andreas Nurbo har skapat 33anledningar för män.
http://33anledningar.com/
Erik
jag tror det är David Holman som skapat den men fått hjälp av Nurbo. Skulle vara roligt om det fanns något ställe att kommentera om den där. Någon som vet var?
@Erik: Nej det är väl David Holman med mycket hjälp från Andreas Nurbo
@Mats: Aha vi skrev samma
@Mats: Om du går in på ”blog” så kan man kommentera inläggen tror jag.
Det är jag som skapat sidan med mycket hjälp från Nurbo.
Kommentarer kan ske på Facebook gruppen https://www.facebook.com/33anledningar eller i de individuella blogposterna. Klicka på bilderna så tas ni direkt till blogginlägget där ni kan diskutera fritt, högt som lågt.
Såg att du använt mig(min gamla blogg som inte fick mer än ett inlägg) som källa. Får nog ta o skriva ett nytt på min nya som e lite mer uppdaterat.
Pether, ja du har en väldigt bra genomgång av inkomstskillnaderna nämligen. Antar det är den du hänvisar till i alla fall.
Jopp. Blev inte mycket med den bloggen, o det inlägget e lite halvdant.
”Mäns våld mot kvinnor är världens vanligaste brott” påstås det i DN. Jag får inte intrycket av att de undersökt hur våldsbrott män utsätts för.
http://www.dn.se/nyheter/varlden/valdet-bekampas-med-jamstalldhet
@Nils D
Häromdagen kom presentrrade en forskare sitt resultat om misshandel mot kvinnor i sverige. Hon kunde då påvisa att män som misshandlar och dödar sina kvinnor INTE är vanliga män utan oftare från ett utomnordiskt land och/eller psykiskt sjuk.
Artikeln i DN är enligt min mening ännu ett feministiskt svek mot en stor del av sveriges utsatta och mördade kvinnor därför att den liksom feminismen som helhet förnekar orsakerna till detta våld vilket inkluderar hedersvåld.
Feminister utnyttjar mördade kvinnors öde genom att förljuga orsakerna till att istället teoretiskt befästa teorin om patriarkatet.
Det är cynisk och rasistiskt och fullkomligt vidriigt!
Det är svårt att skriva på nallen.
Kan någon redigera ”Häromdagen kom presentrrade” ska ju stå ”Häromdagen presenterade”
Här finns avhandlingen som jag nämnde i kommentaren ovan.
http://www.forskning.se/nyheterfakta/nyheter/pressmeddelanden/mervaldmeddodligutgangmotutlandsfoddakvinnor.5.4cd5847a13deddda7c71bf.html
Många gånger har feminismen tonat ned allvaret med hedersvåld och försvarat sitt ställningstagande med att det är rasistiskt att peka ut en viss grupp av förövare men det egentliga syftet med feminismens förnekelse av hedersvåld är att ”rida på vågen” dvs att man använder dessa fall och öden för att befästa sin teori om den svenske mannen som patriarkal våldsverkare.
Själv är jag antirasist och jag föraktar de dumskallar som per automatik skuldbelägger utlandsfödda för olika problem.
Att ta ställning mot hedersvåld har ingenting med rasism att göra utan det handlar om att se problemen för vad det är utan att liksom femininismen, nyttja problemen för eget politiskt syfte!
@Nils D, @JD:
Häromdagen var det ett nyhetsinslag i rapport om våld mot utlandsfödda kvinnor (där då de utlandsfödda skule vara mycket värre utsatta än de icke-utlandsfödda), och så konstaterade man då att det däremot inte hade någon avgörande betydelse om mannen var svensk eller inte.
Jag vet inte om jag börjar bli seriöst paranoid, men jag reagerade direkt på formuleringen. Man skapar en falsk jämförelse genom två olika dikotomier som på ytan verkar vara samma. Men utlandsfödd är inte lika med icke-svensk, och svensk är inte lika med icke-utlandsfödd. En person kan vara både svensk och utlandsfödd.
Så när man jämför utlandsfödda kvinnor med svenska män blinkar varningslampornna på min bullshit-detektor.
Det kan ha varit helt oavsikligt och harmlöst, de kanske menade utlandsfödda män eller det kanske inte finns någon större skillnad där heller, men generellt tycker jag det är djupt problematiskt i den här typen av nyheter och diskussioner hur man glider mellan begreppen och hur ett begrepp som ”svensk” är plastiskt och kan betyda nästan vad som helst. Inte för att jag specifikt vill värna om ”svensk” som begrepp, utan just för att det kan användas så manipulativt och oärligt.
@Dolf
”och så konstaterade man då att det däremot inte hade någon avgörande betydelse om mannen var svensk eller inte”
Gjorde nyhetsredaktionen en egen tolkning av den avhandling man refererade till?
Klart intressant Erik. Lilla feministguiden 2.0. Extremt Viktigt att klargöra och sprida den ”feministiskt” navelskådande samhällsparasitens reella historik, rötter, riktning, praktisk och faktisk agenda. Nödvändigt.
Klä av de trångsynta egoistkräken, smygkommunistkräken helt nakna. Avslöja den patologiska narcissisten, ”feministen”, som ältar sin könskollektivistiska verklighetsförnekelse, sitt könsideologiska pojkhat, sin kroniska, kollektivistiskt förljugna självömkan. Slit av dem den falska offerkoftan. Om och om igen.
Så att allt fler människor med tiden glasklart förstår vilka vidrigt trångsynta och groteskt egoistiska individer som i realiteten har döljt sig och fortfarande döljer sig bakom den ”feministiska” offerkoftan.
@JD:
Det var Rapport 19.30 i måndags (27 maj). I påannonsen sägs
Men i själva inlägget(från minut 3 till minut 6) där bland annat doktoranden Cecilia Fernbrant intervjuas sägs däremot:
Så jag missade att de ändrade det i själva inlägget. Vem det är som säger vad, själva avhandlingen resp rapportredaktionen framg[r inte direkt.
Men inslaget var intressant ändå även om jag var lite fel ute när jag hakade upp mig på påannonsen.
Den intervjuade doktoranden, Cecilia Fernbrant, från Lunds universitet säger bland annat:
Hon konstaterar också att dessa faktorer också förekommer för svenska kvinnor, men i lägre grad.
Avhandlingen bygger på dödsorsaksregistret, en folkhälsoenkät med fjorton tusen kvinnor i Skåne och en med tolvhundra thailändska kvinnor plus djupintervjuer med nyanlända irakier.
Man kan väl anta att feminister kommer att använda det som ett ”bevis” för att män är svin och att svenska män är lika mycket svin som utländska.
Men man kan ju notera att variabeln som korrelerar till förekomsten av våld enligt vad soms ägs i inslaget är kvinnans bakgrund, inte mannens. Så då kan man börja fundera på vad det säger om ansvarsfördelningen etc etc. Det blir lite väl simplistiskt att bara klandra män när variabeln som korrelerar hör till kvinnan.
Det kan ju vara så att en viss del av statistiken för våld inom nära relationer representeras delvis av män som har importerat en kvinna och därmed inte träffat träffat henne på sedvanligt maner genom social kommunikation?
(Det kan ju vara så att vissa män som har ett socialt handikapp eller har andra psykiska problem inte har haft några andra möjligheter att hitta en partner.)
En annan del representerar det vi kallar hedersvåld och en tredje del av vanliga svenska män med svensk partner.
I alla fall så slår avhandlingen hål på myten om att de män som misshandlar är vanliga män utan problem eller socialt/kulturellt utanförskap.
Vilket troligen är den uteslutande orsaken till att feminister kommer att ignorera denna avhandling.
@JD:
Jag tror inte feministerna kommer att ignorera den, utan istället lyfta den i invandringsdebatten som ett belägg för att det inte är någon skillnad mellan svenskar och invandrare.
Pingback: Katerina Janouch, Söderhipstern och Sexuellt förvirrade kvinnor 3.0 | Aktivarum
Pingback: Massmedias och Anita Sarkeesians konflikt med Manlig Nördkultur | Genusdebatten
Pingback: Sanningen om Bechdel-testet och A-märkningen | Aktivarum