Så har vi ännu en riktigt dålig och missvisande artikel om GamerGate (vilken i ordningen?). Den här gången är det ”speljournalisten” Kerstin Alex som skriver i Metro under krigsrubriken ”Vi får aldrig glömma Gamergate”

”Mordhot, våldtäkt och hackade konton – Speljournalisten Kerstin Alex skriver om rörelsen som plågat spelvärlden.”

Denna underrubrik är så missvisande och ofullständig som den kan bli. Precis som flera andra ”journalister” vill Kerstin Alex bara prata om hot och hat. För att kunna bemöta Alex påståenden ordentligt måste jag först ta upp den bakgrund som hon inte nämner. Hon framställer Gamergate som något som hände nyligen men…

I själva verket började allting för många år sedan med ”GAMERHATE” En politisk rörelse som har plågat spelvärlden i åratal med ihopljugna teorier om effekter de inbillat sig dataspel har på människan och samhället. Den främsta anledningen att massmedia nyligen drogs in i den här sörjan är att Gamerhate då växlade politiskt från extrem höger till extrem vänster. Föga förvånande så började ”journalister” stötta Gamerhate så fort rörelsen bestod av deras politiska partikompisar.

Som påpekas av medieforskaren Kent Asp vid Göteborgs Universitet så är journalistkåren idag extremt vänster. För mediafolk kan synen på dataspel mer ses som en lojalitetsfråga än en sakfråga. Samtidigt som de politiska vindarna vände så bytte också anklagelserna fokus. Medan högern försökte ge dataspel skulden för våldsbrott så föredrog vänstern att på teoretisk grund beskylla dataspel för negativa attitydförändringar – utifrån ett sociologiskt perspektiv som kallas ”Kultivationsteori”

Cultivation theory suggests that long-term exposure to media content can affect perceptions of social realities in a way that they become more similar to the representations in the media and, in turn, impact one’s beliefs and attitudes.

Innan jag bemöter Kerstin Alex påståenden så vill jag påpeka tre punkter.

#1 När högerns teorier om dataspels påverkan gick upp i US Supreme Court så visade det sig inte finnas den minsta empiriskt stöd. Dataspel orsakade inte värre aggressioner än tecknade barnprogram. Dataspel fick därför ”first amendment protection”.

Psychological studies purporting to show a connection between exposure to violent video games and harmful effects on children do not prove that such exposure causes minors to act aggressively. Any demonstrated effects are both small and indistinguishable from effects produced by other media.

#2 När kritiska påståenden gjordes av den politiska högern så stöttade speljournalister inte alls detta nonsens. Det var först när ”Kultivationsteori” dök upp som speljournalister bytte sida. Innan dess lät det så här exempelvis från GamaSutra 13-31-01

As our industry is dragged into yet another round of scapegoating, I am discovering that the conversation about violent video games is rigged against us from the start

#3 När dataspel vidare undersöktes utifrån kultivationsteori i en tysk longitud studie finansierad av European Research Council – så blev dessa teorier mosade. Utifrån studien ”Sexist Games=Sexist Gamers? A Longitudinal Study on the Relationship Between Video Game Use and Sexist Attitudes” konstaterar forskarna:

There was no cross-sectional association between sexist attitudes and overall video game use for both men and women.

Dagens situation blir förståelig först när man ser till bakgrunden från långt innan någon ens kom på namnet #GamerGate. Vi kan se hur en anti-rörelse mot dataspel sakta men säkert skapades inom media. De tror på vetenskapligt motbevisat kvacksalveri – mest för att de som förespråkar skiten är deras politiska kompisar. Som konsekvens av Gamerhate-rörelsen så kunde en kraftig förändring även ses i spelmedia. Speljournalister började skriva recensioner som missgynnade konsumenterna. Så här beskriver en spelutvecklare bakgrunden för The Escapist:

Some developers have reported that #GamerGate is a situation that has been brewing for years. Do you agree?

Yeah, this is to do with the press becoming more narrative and less expertise focused, resulting in closer relationships with publishers. From what I have seen, all this really began to start around 2005-2006. [On condition that we not publish it, Glaive recounted firsthand evidence that narrative journalism had been systematically encouraged by two major publishers as it was easier to control with PR than expertise-based journalism.]

Vad detta innebär är att för ett antal år sedan började speljournalister att motarbeta sina egna läsare/konsumenter. Utåt så påstod speljournalister att man måste ändra texterna mot narrativ form för att göra dataspel till en ”serious artform”. Den sanna orsaken var dock att man hade hoppat i säng med publicister och behövde ursäkter för att skriva texter som var mycket sämre för konsumenten. Detta var sannolikt orsaken att en massa vänsterfolk från media nu gick med i Gamerhate-rörelsen och började sprida samma ljugteorier på av alla platser, spelsajter – vem var den tänkta publiken kan man undra?

Låt mig nu på enklast möjliga sätt bemöta Metro-artikeln.

1) Alex påstår att Gamergate är en rörelse som plågar spelvärlden:  Som framgår ovan så riktar sig Gamergate mot massmedievärlden – inte spelbranschen – och är för övrigt ingen rörelse utan en hashtag på twitter som kan användas av vem som helst hur som helst

2) Alex påstår någon skulle mörda henne: Är det realistiskt? Ett riktigt hot kräver någon som utgör ett hot. Annars är man i realiteten rädd för varenda småunge som lärt sig skriva ”Du skall dö” på internet. Jag har själv hotats med döden och annat på kommentarsfält och det finns det många fler som blivit

3) Alex hänvisar till ovan ”hotelser” och säger sedan ”Gamergate hade blossat upp”: Hon kunde lika gärna sagt att hon hotades av fejkad Sverigedemokrat, ingen koppling anges mellan de bägge sakerna här heller – det kan vara vem som helst.

4) Alex hänvisar till fejkade nakebilder som lades upp: Uppenbarligen svinaktigt beteende att lägga upp sådana bilder men fortfarande ingen angiven koppling alls. Kan vara vem som helst uppenbarligen.

5) Alex hänvisar till ”de”. Om hon menar hashtaggen så kan ”de” vara vem som helst. Så vad hon i klartext säger är att  någon – kan vara vem som helst – sade att ”rörelsen” handlade om X. Denne – eller någon helt annan – kan vara vem som helst – gjorde Y. Tämligen värdelös information.

6) Alex säger att någon – vem som helst – bedrev häxjakt på kvinnor som på något sätt förknippades med spel: När vi ser till fakta så är i stort sett ingen av de kvinnor som hon pratar om dock spelutvecklare eller ens förknippad med spel på ett positivt sätt. Hon verkar – felaktigt – tro att kvinnor som tiilhör GamerHATE förknippas med spel.

7) Alex hänvisar till kvinnlig föreläsare som hotas i andra delar av världen (dvs Anita): Det var ett enda ”hot” och det kom från en clickbait-journalist. Ett par personer från Gamergate spårade datorn till Brasilien och kontaktade FBI, som då upplyste dem om att Anita inte brytt sig om att kontakta polisen ens. Anita är heller inte förknippad med spel. Däremot med att kräva censur och förbud i olika former, precis som hennes producent #Fullmcintosh

8) Det var heller inte hotet som var orsaken att den föreläsningen ställdes in. Det var Anita som inte kunde acceptera den delstatens vapenlagar. Hon hade krav som var olagliga där och hade sålunda inte kunnat hålla föreläsningen även om clickbait-brassen inte hade hotat föreläsningen.

9) Alex påstår vissa (dvs Brianna) ”tvingades fly sina hem i rädsla”: Men det hotet har jag sett och det var ingen #Gamergate hashtag alls där. Brianna hade uppenbarligen inte mer rädsla än att göra raka motsatsen till polisens instruktioner om vad man skall göra när man råkar ut för sådana hot och twittra om dem. Milo Yannopoulos har utsatts för hot, under denna intervju med David Pakman (15,30) påpekar Milo att Briannas trovärdighet blir extremt låg oavsett om man ser till alternativ a) eller alternativ b).

10) Alex pratar om att ”rörelsen” kanske startades med andra intentioner men sedan blev en samlingsplats för misogyna människor. Som jag redan påpekat så är Gamergate en twitter-hashtag. Vem som helst kan skriva vad som helst av vilken orsak som helst. En hashtag har inte medlemmar – bara användare. Ovan pratar hon om dock hot från konton som inte ens använde #Gamergate hashtaggen men som anmäldes av konton som gjorde det. Precis som konton som gjorde det spårade den brasilianska clickbait-idioten

11) Alex säger att ”de” – som kan vara vem som helst –  tillsammans vågade vara mer aggressiva och sparka ut kvinnor och feminister ur spelrummet: Som jag redan påpekat om de kvinnor hon pratar om inte är sammanknippade med spel på ett positivt sätt kan de inte sparkas ut ur spelrummet. Det är som om jag skulle bli en del av hästsport genom att skriva en massa om hur jag tycker hästar är fula och luktar illa. Dessutom fanns mängder av kvinnor som var positiva – hur förklaras det utan att trycka ned de kvinnorna?

12) Alex säger också att det var ”deras” – vem som helst – brutalitet som fick mediekanaler att bry sig. Men som jag påpekat är vad som fått mediekanaler att bry sig snarare den politiska ändring där deras partikompisar tog över Gamerhates teori när högern fick på nyllet i Supreme Court.

13) Alex nämner ännu en respons hon har fått: Precis som tidigare exempel svinigt beteende men även ingen som helst koppling till Gamerhate utan som kan komma från vem som helst.

14) Alex pratar om att följderna är en knuff i rätt riktning: Uppenbarligen om man själv är Gamerhate så vill man att de här hopljugna teorierna sprids mer – trots att jag redan visat att både högervarianten och vänstervarianten motbevisats. Fakta biter visst inte på ”journalister”.

15) Alex pratar om den breda massans medvetenhet: Vem är hennes tänkta läsare egetligen? Hon kallar sig speljournalist men skriver i Metro och hänvisar inte till folk från spelvärlden. Hon verkar mena att spelvärlden består av dem som svartmålar a) dataspel och b) entusiaster av dataspel. I hur många andra branscher anses någon bli en viktig person genom negativa åsikter och att göra det svårare för kreativa skapare?

16) Alex hänvisar till spelare, journalister utvecklare och ”nykläckta organisationer”: Spelare är nog bara en dum översättning. För ett tag sedan skämtade vissa om att då Gamerhate var samma sorts folk som försökte kuppa Ateism under etketten Ateism+ skulle vi snart få se Gamer+ också. Skämtet blev verklighet fast istället för Gamer+ så var det ”Player” Detta blir sällsynt misslyckat på svenska där fullständiga termen då blir ”Dataspelsspelare”

17) Alex hänvisar till journalister som inte är positivt förknippade med spelvärlden och spelutvecklare som knappast har stöttat tanken att svartmåla sina konsumenter. Det är påfallande många spelutvecklare som har producerat de spel som Gamerhate sprider ljugteorier i syfte att förbjuda. Typiskt exempel är kända ”Rockstar Games/Take Two Interactive” företagen bakom Grand Theft Auto  – den spelserie som är värst drabbad av Gamerhate-propaganda. Så här kommenterades attacker på spelet av CEO Strauss Zelnick 

”Grand Theft Auto V explores mature themes and content similar to those found in many other popular and groundbreaking entertainment properties. Interactive entertainment is today’s most compelling art form and shares the same creative freedom as books, television, and movies.

”I stand behind our products, the people who create them, and the consumers who play them.”

Detta är mer än man kan säga att så kallade ”speljournalister” gjort.

18) Alex påstår indirekt att spelutvecklare stödjer Gamergate. Tvärtom har jag fått höra att spelutvecklare ofta är tysta för att mediabransch, PR-bransch och ”nykläckta organisationer” (dvs politiska påtryckningsgrupper) sysslar med utpressning och hotar med dålig PR och svartlistning av spel vars utvecklare har politiskt fel åsikter. I takt med att media blivit allt mer en politiskt enkelrikad institution så har journalister blivit mer och mer arroganta och pratar bara med dem som tycker som de själva.

Ett typiskt exempel på denna arrogans är att Kerstin Alex påstår att Gamergate plågade ”spelvärlden” hon menar då inte spelskapare, hon menar snarare att hon själv och hennes kollegor på tidningar som Metro och Polygon skall betraktas som en del av spelvärlden genom kritik och propaganda som i allt högre grad blivit deras fokus istället för spelen ifråga. Vilket den artikeln i Metro är ett tydligt exempel på. Likadant är det med många av de personer som hon utpekar som offer för ”Gamergate”. Få kan sägas vara en del av spelbranschen. De är i regel mediafolk, PR-folk och liknande.

Många tycks ha glömt bort skillnaden så låt mig här förklara den:

* Spelbranchen försörjer sig på på att sälja spel – de riktar sig till konsumenter och dessa behöver gilla spelen.

* Mediabranschen däremot försörjer sig på att sälja annonser – de riktar sig till annonsörer och skiter helt i konsumenterna.

* PR-branschen försörjer sig på att skapa uppmärksamhet – de skiter i både spelbransch och konsumenter – men behöver media.

Några frågor om vem som är vem?