Inledning
I några inlägg ska vi titta på två böcker av Kristina Henkel, En jämställd förskola – teori och praktik och Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2 (den senare skriven tillsammans med Marie Tomičić).
![Kristina Henkel Bildkälla [http://www.alandstidningen.ax/article.con?iPage=1&id=32740]](https://i1.wp.com/genusdebatten.se/wp-content/uploads/2013/08/henkel_nat.jpg)
Kristina Henkel – Bildkälla
Kristina Henkel är statsvetare med specialisering på genus och jämställdhet i förskolan. Hon driver ett företag, Jämställdhet.se, som ”erbjuder jämställdhets-, normkritik- och likabehandlingsutbildningar” för bland annat skolpersonal och hon har bland annat producerat filmer för skolverkets räkning.
Dessa två böcker hör samman och det förekommer partier där texten är identisk. Jag skulle beskriva dem som att Ge ditt barn 100 möjligheter istället för två är teoriboken [TB] och En jämställd förskola – teori och praktik är en handbok [HB] för att implementera teoriboken i arbetet på (för)skolan.
Ideologi
Kristina Henkels teoretiska syn på kön, genus och jämställdhet är samma syn som råder i dagens samhälle. Låt oss titta på några citat.
Jag använder begreppet könsmaktsordning eftersom jag tycker att det är viktigt att komma ihåg att ojämställdhet handlar om ojämställda maktförhållanden där män och pojkar som grupp är överordnade kvinnor och flickor som grupp. Detta betyder inte att varje enskild man och pojke är överordnad varje enskild kvinna och flicka, men det innebär att män och pojkar får kollektiva fördelar för att de är just män och pojkar. (min emfas, HB, s. 21)
Könsmaktsordningen kan enkelt förklaras genom att den bygger på tre olika principer som tillsammans upprätthåller och återskapar den ojämställda maktordningen. De tre principerna är isärhållande av könen, mannen som norm och heteronormativitet. (HB, s. 22)
Med mannen som norm menas att mannen görs till norm för människan. Att vara norm innebär att vara ideal och regel, den outtalade måttstock som allt mäts utifrån. Att mannen görs till norm innebär en värdering och att en hierarki skapas där det manliga värderas högre än det kvinnliga. Det manliga görs till det normala och det kvinnliga blir därmed det avvikande och onormala som värderas lägre. (HB s. 23)
Det är alltså samma ställningstagande och utgångspunkt, där man axiomatiskt utgår från i feministisk ideologi och teser, som om dessa vore sanning. För den som inte läst de tidigare inläggen i detta projekt – Genusbiblioteket – så är påståenden om könsmaktsordning, männens kollektiva fördelar/privilegier och ”mannen som norm” ett genomgående mönster men belägg för dessa påståenden lyser med sin frånvaro. Läs gärna de tidigare inläggen där jag gått igenom kurslitteratur och forskning från genusvetenskapen.
Ni har kanske noterat att jag ibland skriver att jag är kritisk mot vår uppfostringsnorm? Jag har börjat tycka att det är riktigt roligt att läsa detta material därför att det lyfter fram och visar upp så många av de ”strukturer” jag ser och som jag åsyftar när jag säger att vår uppfostringsnorm är långt ifrån optimal. Jag menar att dessa strukturer missgynnar och förtrycker pojkar och senare män, medan feminister menar att exakt samma strukturer ger pojkar/män kollektiva fördelar. Jag kommer i del 2 att inrikta mig på påståendet ”att män och pojkar får kollektiva fördelar för att de är just män och pojkar”. Låt oss titta på pojkarnas privilegier!
Synen på resultat från andra vetenskaper utanför genusdisciplinen, så som biologiska skillnader, följer också samma mönster som vi sett tidigare:
Det diskuteras ofta om skillnaderna mellan pojkar/flickor och mellan män/kvinnor beror på biologiskt arv eller social miljö. I pedagogiskt arbete med jämställdhet är det inte så viktigt om det beror mest på det ena eller det andra. Det som är viktigt är att det går att förändra och vidga könsrollerna. Jämställdhet handlar om att bredda det sociala könet och vad vi medvetet men mestadels omedvetet förväntar oss av kvinnor, män, flickor och pojkar. (min emfas, HB s. 14)
Inte så viktigt?! Ulf T formulerar sig så här (kommentar september 28, 2012 kl. 3:00):
Jag menar inte på något sätt att vi bara är biologiska varelser, och inget går att förändra. Du övertolkar, möjligen för att min förklaring har just sådana ingredienser som du finner provocerande och irrelevanta. Jag tror absolut att vissa saker är mycket svåra att ändra på, medan andra saker är mycket mer föränderliga än man kanske tidigare trott. Tricket är att försöka förstå vad som är vad, och där behöver man försöka ha ett så öppet sinne som möjligt.
Genom att bortse från evolutionspsykologisk, biologisk och medicinsk forskning på könsskillnader, blir det lättare att leva kvar i tron att allt går att ändra på. Men hur gynnar det jämställdheten och målen att nå fram till flexiblare könsroller, att man stångar huvudet i väggen bara för att man bestämt sig att det inte skall finnas en vägg där?
Det är värre än så. För har man inte ett öga på biologisk forskning blir huvudet man stångar i väggen barnets huvud! Det är ingen tillfällighet att det är pojkarna som faller under för angreppen från skolans och samhällets antipojkkultur. I del 3 kommer jag att lyfta fram ett konkret exempel från boken och förklara med hjälp av forskning, i kombination med lite anekdotiska bevis, varför det är viktigt att man har kunskaper från biologisk forskning i bakhuvudet när man ägnar sig åt ”pedagogiskt arbete med jämställdhet” och varför denna genusgalenskap främst slår mot pojkarna.
Brasklapp
Tidigare skrev jag att jag kommer inrikta mig på påståendet ”att män och pojkar får kollektiva fördelar för att de är just män och pojkar”. Denna inriktning kan ge bild av enögdhet. Dessa inlägg får inte tolkas som att jag menar att allt elände drabbar pojkar – aldrig flickor. Vår uppfostringsnorm är inte optimal för flickor heller och jag ser strukturer som drabbar främst flickor på ett mycket tråkigt sätt – de är få, men de finns.
Det får heller inte tolkas som att jag anser att dessa två böckerna är rakt igenom dåliga, det gör jag inte. Det finns riktiga genusguldkorn t.ex.:
Bredda din egen leklust. Ge dig in i lekar som du vanligtvis inte leker, eller i lekar som ditt barn uppskattar men du upplever som tråkiga. Det ökar förståelsen och delaktigheten i ditt barns värld. [TB s. 53]
Det här är vad man borde ha satsat på istället för ”pedagogisk verksamhet”, menar jag. Många barn, framförallt pojkar, har inte den mognad som krävs för att sitta still. Det missgynnar deras lärande och riskerar ge dem en negativ inställning till skolan redan i denna låga ålder. Men det alla barn har gemensamt är att de leker och med vuxna som är aktiva lekkamrater i lekar som barnet uppskattar så får förskolebarnen per automatik optimal språklig utbildning, för vi ger av vårt språk i leken. Och ett bra och rikt språk är grunden för all annan kunskap och lärande.
Men tyvärr drunknar dessa få äkta guldkorn i havet av feministiskt kattguld.
Notera gärna hur genusmedvetna förskolelärare Sofi Arvanitis resonerar kring detta att bredda sin leklust:
Pojken är ett av de barn som sällan självmant närmar sig oss vuxna (kvinnliga) pedagoger. Vi har därför försökt att delta i de lekar han väljer för att stärka relationen till honom, vilket inte alltid är helt enkelt. Svårighet nummer ett handlar nog om att ingen av oss vuxna gillar att leka lekar som utgår från exempelvis Batman eller olika krigsteman, men vilka andra öppningar finns? (min emfas)
Manlig (för)skolpersonal
Slutligen är Kristina Henkel inställning till vikten av manlig personal i skolan värd att lyftas fram:
När jämställdhet och förskola diskuteras nämns ofta att det är ett jämställdhetsproblem att så få män är anställda i förskolan. Men fler män som arbetar i förskolan gör inte automatiskt att förskolan blir jämställd. Tvärtom har många förskolor erfarenhet av att män som arbetar i förskolan tilldelas traditionellt manliga uppgifter och därmed befäst traditionella könsroller. [HB s. 11-12]
Det helt orimligt att manlig personal faktiskt skulle medföra en ökning av tillgängliga ”vuxna lekkamrater” för de lekar pojkarna vanligen föredrar? Det befäster inte traditionella könsroller ännu mer att ca 95 % av all förskolepersonal är kvinnlig?
I Norge har man gjort en större studie, var en delstudie är att studera vad som utmärker skolor med små könsskillnader i studieresultat. I den studien kan man läsa följande:
En av barneskolene i materialet har satset helt bevisst på å ansette mannlige lærere og der er 40 % av lærerne nå menn. I to av de andre skolene var det også relativt mange mannlige lærere uten at det hadde vært en bevisst ansettelsesstrategi. Denne relativt store andelen av mannlige lærere kan være en forklaring på de små kjønnsforskjellene i den ene barneskolen. Det kan se ut til at gutter etablerer seg som en gruppe eller et fellesskap på en annen måte når det er mange menn til stede. Men det kreves også at disse mennene har et relativt bevisst forhold til hva det innebærer å være gutt.
Når det blir en relativt stor andel av mannlige lærere i skolen vil en mer maskulin kultur kunne etableres, og verdier og interesser som ligger i en mannskultur vil lettere bli en del av skolen. Utfordringen ligger i at det er en lite hensiktsmessig strategi for alle skoler å satse på å ansette mannlige lærere fordi det uansett vil bli mange skoler som har få menn. Den pedagogiske konsekvensen bør i sterkere grad være at det i skoler diskuteres åpent hvordan gutters verdier, interesser og væremåter kan møtes i skolen, og i dette ikke minst hvordan kvinnelige lærere kan videreutvikle sin egen praksis i forhold til gutter. [Källa, s. 81]
Dessutom, varför är det viktigt med kvinnliga förebilder för flickor, men inte manliga förebilder för pojkar? I synnerhet inom skolan som är så viktig?
Pingback: Jämställdhet i förskolan, del 1 | UmeNytt.se - Nyheter Umeå Sverige - Nyhetsportal
Det är som sagt var konstigt att det i alla andra sammanhang är viktigt med kvinnliga förebilder men när kvinnor dominerar i ett yrke så är det inte viktigt
med manliga förebilder.
De verkar ju dessutom inte tycka att den så kallade manliga könsrollen kan tillföra någonting i förskolan.
De vill väl ha en möjlighet att indoktrinera pojkarna i genustänk redan från späd ålder kan man tro om man skall vara lite konspiratorisk.
De verkar tycka att det är ok att avstå eller minmera sina försök att närma sig
pojkarna eftersom de inte gillar de lekar som pojkar gillar. Skulle inte det
kunna vara en anledning att anställa fler män i förskolan ? Jag tror nämligen inte att de skulle ha svårt att delta i pojkarnas lekar.
Sedan kan man ju undra om de hade tyckt det vara ok att inte anstränga sig för att vara med flickorna på deras villkor ?
Mitt intryck är att de främst vill ändra på pojkarnas beteende men inte flickornas.Var inte tanken att även flickorna skulle vidga sin könsroll eller var det bara läpparnas bekännelse ?
Bra Ninni. Den sista frågan är anmärkningsvärd. Hur kan man helt/delvist dissa männens roll för pojkar när man framhåller kvinnliga förebilder för flickor. Att man inte ser denna dissonans tror jag beror på de grundläggande teorierna om könsmaktsordning, mannen som norm och biologins oviktighet. Man ser helt enkelt det kvinnliga normbildandet i skolan. Där är det kvinnor och kvinnans tolkningsföreträde som gäller, men den verkar hon helt omedveten om. Den lyser dessutom igenom i hennes avsnitt om att män inte automatiskt ökar jämställdheten i skolan. Det ska vara män som underordnar sig den rådande feminina normen förmodar jag och inte rör om så mycket i grytan med sina snickarhörnor, lådbilar och de där batmanlekarna pojkar leker. Om kvinnorna i förskolan är så genusmedvetna, vad har de själva gjort för att vidga sitt beteendemönster och sin könsroll? Har de lärt sig spela innebandy, bygga kojor på gården, tälja, göra cykeltävlingar runt huset osv., sånt pojkar oftare gillar att göra? Har de gått utanför sin komfortzon som de sedan begär av barnen? Eller är det samma pyssel, vävar, leka affär som vanligt?
Här kan det vara på sin plats att lyfta fram Mats Olsson som jobbar just med män i förskolan. http://tystatankar.com/ Han pratar en del om detta med förebilder och mannens roll i förskolan.
Om man anser att biologin är oviktig i förändringsarbetet kommer man mycket riktigt banka barnets huvud i väggen. Det kommer ständigt känna en diskrepans mellan vad de vill och omvärldens förväntningar. Det gäller både de barn som uppträder könstypiskt och de som inte gör det. Speciellt i kombination med inställningen att det pojkar gör är problematiskt. Har man inställningen att allt kan konstrueras om, att barn är helt plastiska i sitt sinne, samtidigt som man upprätthåller en kvinnlig norm kommer pojkar och pojkflickor att känna sig otillräckliga. De når inte upp till normen. För normen i skolan är en flicka född före midsommar. Det är mot henne man jämförs när det gäller mognadsgrad. Pojke och född sent på året, speciellt i kombination, är stora faktorer för att bedömas som ”efter”, ”omogen” eller t o m få en diagnos om ADHD. Dessa diagnoser är överrepresenterade bland pojkar födda på hösten. Många pojkar i F-1-klass KAN inte sitta still. Deras rygg är inte färdigväxt. Så personalen har inte bara problem att närma sig majoriteten pojkar och de pojkiga flickorna, men med sin blindhet för egna normer och en oförståelse för biologiska faktorer orsakar man barnen stor skada. Detta ska inte förväxlas med att ”pojkar är pojkar”, är ouppfostringsbara. Detta är också en vanlig inställning hos föräldrar och skolpersonal. Det är speciellt vanligt bland vissa invandrargrupper, vilket skapar enorma kulturkrockar i småskolan och missgynnar dessa pojkar kapitalt. Hemma får de styra helt som de vill och i skolan förväntas de vara som flickor. Från ytterlighet till ytterlighet. De revolterar grovt mot skolan, men förlorar. Och förlorar senare i livet också.
Vi vet vad som behövs för att de flesta pojkar och pojkflickor ska fungera i (för)skolan. Rakare kommunikation, tydliga uppgifter och krav och gärna små tävlingsmoment. Men allt detta kastar vi över bord av ideologiska skäl. I sanning en tidens skamfläck som våra barn får betala för och kommande generationer kommer fördöma.
@Pelle2: ”Var inte tanken att även flickorna skulle vidga sin könsroll eller var det bara läpparnas bekännelse ? ”
I teorin är det lätt att prata om barnböcker med prinsessor som dödar drakar osv, men som pappa till en pojkflicka har jag sett förskolepersonalens oförmåga att hantera detta. Hon har pratat om personal som ifrågasatt att hon lekt med pojkar (Cowboy-dinosaurier) och inte sett de makthierarkier inom flickgruppen (drottningen och hovdamerna) som styr flickors beteenden. Den där kvinnliga homosociala påverkan som t ex Hirdman inte ser. Min dotter har varit stark och kunnat dissa ”drottningen” eftersom hon hade en befäst plats i killgruppen. Andra flickor var inte lika lyckligt lottade.
För den som sett en pojkflicka växa upp (en feminin pojke med förmodar jag) ser tydligt att detta är något som kommer inifrån. En inre kraft som omvärlden antingen kan bekräfta eller förtrycka. Man kan inte skapa en pojkflicka som leker batmanlekar. Man kan erbjuda möjligheten och låta de som vill leka. För det krävs att personalen kan föra sin teori om vidgat beteende till praktik. Som personal måste man själv göra saker, leka lekar, som går utanför sitt normala mönster för att barnen ska få sina 100 möjligheter. Även om man som kvinna inte själv brukar snickra får man göra det för att nå pojkar och pojkflickor. Om man är manlig förskolepersonal ska man givetvis inte bara göra ”manliga” saker heller, men det råder inte samma brist på personal som gör ”kvinnliga” saker. För några år sedan var jag på en F-3 skola och lät barnen gå på lina 4 m över marken (med sele och säkerhetsrep). Även personalen fick prova. Jag minns att männen gärna provade, men endast ett par kvinnor. Återigen, hur kan man förvänta sig att barnen ska gå utanför sin komfortzon, när man inte gör det själv?
Ypperligt inlägg!
Min norska är lite knagglig men tror man kan sammanfatta det hela med: ”minst 40% lärare i skolan innebär en mer maskulin kultur vilket får fler pojkar involverade och intresserade i skolan vilket ökar deras betyg.”
Bra, anställ mig. Jag leker mer än gärna Batman och krig. Gör mig ingenting faktiskt!
Om jag, under mitt år som aktiv bloggare, har kunnat ge rörelsen en sak så är jag jävligt glad över att det är ”skolans antipojkkultur”. Glädjer mig varje gång jag ser det användas.
Vad gäller kvotering av män som lärare är jag faktiskt helt för det. Vår rörelse är ju egentligen helt emot kvotering men jag tror det är viktigt att vara pragmatisk och vad gäller skola (en påtvingande institution för barn) så är ju ett minimikrav att man bör ha något sånär jämn könsfördelning bara för att balansera ut kulturen och erbjuda förebilder.
Det samma gäller enligt mig sjukvården också. Även psykologin. Man måste kunna känna sig bekväm när man söker hjälp för att kunna prata öppet om sina problem och få bästa möjliga behandling. Lika så polis i viss mån.
50/50 är dock inte nödvändigt i något av dessa sammanhang och hur stor inkvotering som behövs bör vara på basis nivå.
@Anders/AV: COWBOY-DINSOUSARIE! Det luktar guld och Hollywood över den iden!
Rider de på dinosaurier eller fångar de in dinosaurier? Jag kan arbeta med både och. Vad gör indianerna? Eller de finns inte med i bilden kanske?
Det sista med lingången är ju otroligt talande. Personalen går inte utanför sin egen trygghetszon men barnen ska det… Snälla.
@David Holman: För mig som jobbar i skolan skulle kvotering av män vara katastrofalt. Jag vill inte blandas ihop med inkvoteringsvåp. Jag är lärare på mina meriter, för att jag får många elever intresserade av naturvetenskap och matematik. Min stil är visserligen manlig, eftersom jag är man, vilket tilltalar en hel del elever. Man kan öka antalet män i skola/förskola med helt andra metoder än inkvotering. Det finns gott om skickliga män som skulle kunna övertygas att arbeta inom skolan. De behöver ingen gräddfil men ett yrke som lockar dem. Lön och arbetsmiljö är viktiga faktorer.
Om ”cowboy-dinosaurier”. Det var länge sedan hon gick på dagis och jag vet inte vari leken bestod annat än att det handlade om att skjuta (o hemska tanke). Hon har just flyttat hemifrån för att utbilda sig till ett aktivt utearbete.
Jag stör mig på utrycket 100 möjligheter i stället för 2. Det verkar inte helt genomtänkt. Om man menar att vi i nuläget har 2 möjligheter, så innebär det i praktiken bara 1, eftersom vi inte väljer våra kön. Och om det faktiskt finns 100 möjligheter, så finns de redan idag, utan att vi behöver genuspedagogik. Det går att vara man eller kvinna på många olika sätt. Som Ninni tidigare åskådliggjort m.h.a. den för oss 60-talister så välbekanta och förhatliga mängdläran, så är överlappningen ganska stor, framför allt för kvinnors möjlighet att göra manliga saker.
Samtidigt ska vi inte glömma att de som beger sig alltför långt bort från vissa av könsnormerna, mer specifikt de som styrs av det motsatta könets sexuella preferenser, kommer att tappa i värde på datingmarknaden när de blir större. Slackermän som inte kan axla försörjningsansvaret och kvinnor som inte vårdar sitt yttre blir inte lika gångbara. Men kvinnors valmöjligheter är fortfarande fler, för de flesta män har inte råd av vara lika kräsna som kvinnor i sitt partnerval.
Here we go again med feministers och poststrukturalisters manipulativa språkanvändning. Vad dessa böcker handlar om är i själva verket att öka barns sannolikheter att göra vissa val. Val som vissa vuxna av rent politiska skäl vill hitta sätt att få barn att göra mer. Boken handlar alltså inte alls om att öka barns möjligheter att göra val. Att det står ”Ge ditt barn 100 möjligheter” är en ren lögn från början till slut. Möjligheter och Sannolikheter är inte samma sak. Möjligheter är att något KAN hända, Sannolikheter är ATT det händer….. Det förstnämnda utgår från humanismens syn på människans fria vilja, det sistnämnda utgår från extremvänsterns antihumanistiska syn på människans fria vilja som ett problem för staten att slå sönder.
Ett typiskt exempel på den mentaliteten finns här:
http://en.wikipedia.org/wiki/Kollontai
@Ninni
Utmärkt artikel! Jag läste (nästan) hela den länkade artikeln och kommentarerna ur din egen blogg http://kvinnaochantifeminist.wordpress.com/2012/09/24/till-emma/
Mycket imponerande kommentarer med enormt mycken sansad information. Framförallt från Ulf T och från dig själv. Utan tvekan det bästa jag läst på länge! Inte en enda enfaldig Upper Case text, en sådan av versaler fylld text som av vissa obegåvade bloggerskor används som ersättning för goda argument.
Upprepa gärna länkningen framöver eftersom den bör läsas av många!
Sedan kan jag tänka mig att den av Kristina Henkel förfäktade genuspedagogiken inom en förhållandevis kort tidsrymd kommer att ge synbara resultat när pojkar som hållits i strama tyglar av kvinnliga förebilder för att bli känslosamma och konkurrensovilliga som flickor(sic!), när dessa pojkar inser att det finns en hel värld som undanhållits dem. Vad skall dessa pedagoger då skylla på?
Ja hundra möjligheter istället för 50 borde vara det korrekta att säga men det låter väl inte lika dramatiskt.
@David Holman:
”Vad gäller kvotering av män som lärare är jag faktiskt helt för det.”
Jag säger kraftigt nej. Jag kan på min höjd tänka mig att man försöker locka manliga studenter till lärarutbildningen men att kvotera in män sänder fel signal.
Jag skulle också kunna tänka mig en lärarutbildning med mindre fokus på genustrams.
Jag antar att ni nu har läst morgonens publicering av regeringens jämställdhetsexperter som jag tror finns i de flesta större tidningarna. Här kan ni läsa sydsvenskans exempel http://bit.ly/175wxZk.
Det är alltså grovt artilleri som tas fram helt utan att ifrågasättas. Den uppvisade kommentarselegansen här på sidan uppmanas att gå i polemik mot vansinnigheterna som mycket väl går in under detta ämne här!
Själv har jag kommenterat på twitter så här:
1) @mariahemstrom Hur kan du hävda att särbeskattnings-, föräldraförsäkring- , barnomsorgsreformerna mötte folkligt motstånd? I vilket syfte?
2) @mariahemstrom Är det möjligen åtgärderna som du förbereder populasen för? Varför anger du inte dessa?
3)@mariahemstrom Jag avser ej argumentera emot din analys av det ojämställda samhället men kräver du anger de åtgärder du tänkt vidta! #SvPol
4)@mariahemstrom Om kvinnors val är ett problem och beror på okunskap, tänker du rätta till detta genom att uppfostra pojkar feministiskt?
Men jag vet att ni kan mycket bättre!
Kommentar innan jag åker till jobbet och mina möjligheter att posta är väck…
Det som den norska undersökningen tar upp är viktigt, och är i grund och botten samma argument som jag har för att pappor bör utnyttja en större del av sin föräldraledighet. Pojkar och flickor behöver manliga förebilder.
@Anders/AV
Mycket bra kommentarer! Bara att lyfta på hatten.
Vad jag har förstått så är du lärare, stämmer? Hinner inte kommentera nu, bara en sak
”och inte sett de makthierarkier inom flickgruppen (drottningen och hovdamerna) som styr flickors beteenden.”
Den leken kan gå helt överstyr. Jag gick mellanstadiet i en klass den dessa makthierarkier utvidgats till att gälla en hel klass och den byggde på att ”drottningen” och hennes hov, ungefär 5-6 flickor, skaffade sig 5-6 pojkar som ”riddare”, och definierade resten av klassen som töntar. Makten upprätthölls med förtal, skvaller, exkludering, ryktesspriding, konspirationer, och när man behövde ta till fysiskt våld eller hot så använde man sina ”riddare”. Jag tillhörde töntlägret, TUR att jag var fysiskt utvecklad och hamnade tidigt i puberteten för jag har några gånger rent fysiskt spöat upp några ”riddare”. Det resulterade i ett jädra liv, med skolpsykolog inkopplad, föräldrar med pannan i djupa rynkor, förfärad 60-årig lärarinna etc. Jag slogs inte som pojkar i 12-13 årsåldern brukar, typ brottas på skolgården, jag slog av näsan, slog ut en framtand, och misshandlade en av mina antagonister med en planka, och det var långt över gränsen för ”pojkslagsmål”. ”Riddarna” lämnade mig ifred men ”hovets” allmänna skitsnack blev en kackeltsunami, och dem hade jag inga försvarsmedel mot.
@Magnus:
Kallas på engelska för ”relational aggression” Tjejer brukar börja med detta i 4-års-åldern, ivrigt påhejade av sina mammor.
Rörande den så kallade antipluggkulturen så sprang jag nyss på detta dokument på jobbet. Det är SKL:s Öppna Jämförelser 2013 där de gör mätningar som fokuserar på skolans kvalitet. Huvuddokumentet ( http://webbutik.skl.se/bilder/artiklar/pdf/7164-934-8.pdf?issuusl=ignore ) skriver på sidan 19 om diskrepansen mellan pojkar och flickors prestationer. Referat från dokumentet nedan –>
1. ”En förklaring till flickornas bättre resultat kan vara att de lägger ned mer tid, arbete och engagemang i skolarbetet”
2. ”En annan omdiskuterad teori är att
det finns en ”antipluggkultur” som är vanligare hos pojkar”
3. ”Könsskillnader i skolprestationer kan också ha sin grund i olika mognadsfaser. Flickornas tidigare utvecklingskurva kan i vissa åldrar ge en fördel framför pojkar i fråga om språk, uppmärksamhet och förmåga att upprätthålla ett målinriktat arbete.”
Det finns dock en nyans i slutet av texten –>
”Vid satsningar på att bryta traditionella könstereotyper är det vanligare
med åtgärder som syftar till att ändra på flickor än på pojkar. Projekt för att stimulera flickors intresse för teknik har sällan sin motsvarighet i projekt för att intressera pojkar för till exempel vårdyrken.”
Word.
@Magnus:
Tankarna går till ’Ondskan’
Ja det är intressant när tjejer diskrimineras så är det strukturer när killar diskrimineras är det individer genomgående så har killar sämre betyg än tjejer väldigt många individer blir det och självklart inga strukturer.
Och varför ska feminister bry sig om ett sådant problem eftersom killar tillhör patriarkatet dom överordnade så är det endast ett överklassproblem av ringa betydelse.
@Anders/AV:
Vi vet vad som behövs för att de flesta pojkar och pojkflickor ska fungera i (för)skolan. Rakare kommunikation, tydliga uppgifter och krav och gärna små tävlingsmoment
Japp, och avsedd tid och plats för rough-and-tumble: ”Nej, Johan och Anton, ni får inte brottas just nu. Men efter fikat kan vi gå in och leka i ’brottas-rummet’. Om ni hjälper till med att duka nu, så går det fortare till vi kan busa.”
@David Holman:
Min norska är lite knagglig men tror man kan sammanfatta det hela med: ”minst 40% lärare i skolan innebär en mer maskulin kultur vilket får fler pojkar involverade och intresserade i skolan vilket ökar deras betyg.”
Nej, det är en för långtgående slutsats. En av de fyra skolorna (två danska och två norska skolor) hade en öppen kvoteringsstrategi, där fanns det nu 40 % män. Av de andra tre skolorna framgår att två hade högre andel män än vad som är vanligt (den ena minns jag i huvudet var 9 män av 30), men inget i rapporten säger att de 40 % gjorde bättre än när andelen var 30 %.
Når det blir en relativt stor andel av mannlige lærere i skolen vil en mer maskulin kultur kunne etableres, og verdier og interesser som ligger i en mannskultur vil lettere bli en del av skolen.
Det här menar jag är orsaken, men inte så mycket för ”verdier og interesser”. Jag menar att pojkarnas resultat beror på detta (Nu tar jag den engelska sammanfattningen, för att du ska ha lättare) och ’bara’ indirekt beror på män i sig:
The primary and most important statements we have on the small gender differences we find here is related to this schools as with a good educational system in general. There are a number of common features of the educational practices implemented in these schools and it is this practice that gives good results for both boys and girls. This is related to both teaching and learning environment in schools. We can say that these four schools are good schools with teachers who take responsibility and stand out as obviously adults. It is a supportive and positive relationship between pupils and teachers, pupils experience recognition from teachers and there is good structure in the instructions. This is in accordance with international educational research which explains that these factors have a major impact on pupils’ outcome of learning.
Skulle jag peka ut den mest avgörande orsaken till att jag funkar bättre med män än kvinnor, så skulle jag säga ”Den manliga homosociala gemenskapen har en jargong som är ’raka rör’ ”. Det ger, menar jag, det jag markerat ovan. Hur stor del av maskuliniserade individer (skilj från män) behövs i en personalgrupp för att kulturen ska bli sådan att det resulterar i tydlighet, god ledarskaps-lärare, struktur och en god allmänpedagogik?
Kvotering är jag 100 % motståndare till, men jag ser andra lösningar som absolut skulle vara möjliga att göra som en pilotstudie med start hösten 2014. Ni får äska projektpengar av farbro Reinfeldt till mig
Jag har planerat att sammanställa alla genusbibliotek-inlägg sen, jag börjar luta mot att göra det i bokform för jag vill väva in biologisk forskning, evolutionsteorier, mina genusteorier samt ha med lösningsförslag och då blir det allt för komplext för bloggformat. Jag vågar inte lova, men jag ska försöka.
@Bengt Andersson:
Utmärkt artikel!
Tack
Upprepa gärna länkningen framöver eftersom den bör läsas av många!
Jag har faktiskt gjort det flera gånger, och kommer fortsätta göra det, för att jag själv anser att den diskussionen med Emma är en av de absolut bästa debatter jag sett i möte mellan feminist och feministkritiker. Jag vill också den ska läsas av många
”Man kan öka antalet män i skola/förskola med helt andra metoder än inkvotering. Det finns gott om skickliga män som skulle kunna övertygas att arbeta inom skolan. De behöver ingen gräddfil men ett yrke som lockar dem. Lön och arbetsmiljö är viktiga faktorer.”
Om man kan sänka kraven men inte lönen för kvinnor för att få in dem, så borde man väl kunna höja lönen men inte kraven för män för att få in dem. Under vissa tydliga förutsättningar tillför underrepresenterad könstillhörighet en saknad kompetens, som det är helt rimligt att betala för.
De flesta kvinnliga förskollärare verkar sakna kompetensen att vara lärare för pojkar på ett sätt som pojkar uppskattar. Om ett exempelvis ett politiskt parti saknar kompetensen att tala med kvinnor på ett sätt som inger förtroende och gör att partiet får deras röster, så kan det vara fullt rimligt att sänka kraven och göra det lättare för de kvinnor som kan tänka sig att företräda partiet, om de redan genom sitt kön har denna saknade kompetens.
@carlK:
Kallas på engelska för ”relational aggression” Tjejer brukar börja med detta i 4-års-åldern, ivrigt påhejade av sina mammor.
Japp, och det är ett problem och en av de strukturer jag ser. Flickorna kommer undan med den här typen av beteende och ibland tom för höra att de är duktiga. För att denna typ av psykiskt mobbing/våld stör inte oss vuxna lika mycket som ”stökiga pojkar”. Detta är könssocialiseringsdelen till det beteende som ligger bakom att fruar ofta kallas ’regeringen’.
En annan sak. Jag har sagt att jag har ett planerat inlägg, där jag kommer visa ytterligare strukturer som ger gender-bias i brottsstatistik, som ett komplement till detta inlägg och en av dessa strukturer är precis det här som Magnus lyfter fram, utnyttjandet av ’riddare’ to do the dirty work.
@Ninni: Brottas-rum???!!! Är du galen. Vi vet alla att ett kuddrum att brottas i och leka kuddkrig kommer göra alla pojkarna till framtida hustrumisshandlare och förtryckare. Där kommer de befästa sin negativa maskulinitet och makthierarkier byggda på våld. Nä usch och fy!
(Ironi, för de som är nya här)
Jag håller helt med texten om att det inte är speciellt viktigt om det är det sociala strukturerna eller vårt biologiska arv som är grunden för t.ex. könsroller. Problemet är att de absurda fördomar som genomsyrar konsekvenserna av det ena eller det andra.
De sociala strukturerna är betydligt mer rigida än vad de framställs. Dessa grundläggs tidigt i komplexa sociologiska/biologiska/neurologiska processer, och kunskapen om hur man kan förändra dem är väldigt små och ytliga. Det sociala är dynamiskt, men det är inte detsamma som att vi kan kontrollera det bara med vilja eller (fasa!) politiska beslut.
Om strukturerna kommer sig av biologiskt arv, är de betydligt enklare att hantera. Det är lättare att kompensera om man förstår hur det uppkommit och hur denna process påverkar en. Men det är också enklare att själv acceptera eller få omgivningens acceptans för det, om det är en del av ens fysiologiska förutsättningar.
Oftast pratar lekmän om vad som är naturligt utifrån sina egna erfarenheter. Detta ser jag som ett arv från den tiden när man kopplade vetenskap till förstående av världen som Guds skapelse. Naturligt har ingenting med biologi att göra utan kommer av en social förståelse av sin omgivning.
Med andra ord – biologiskt är det flexibla, sociala det rigida och svårförändrade. Det är ledsamt att den allmänna fördomen är att det förhåller sig precis tvärtom.
@Anders/AV:
Ska man öka antalet män i skolan misstänker jag att man får börja med att titta på lärarutbildningarna. De är, vad jag förstått, så feministiskt och misandriskt kodade att varje normal man med minsta självkänsla i behåll vänder i dörren och går ut på dass och spyr. Och när det sedan förs in krav på lärarlegitimation …
@Dolf: Nu har jag inte läst lärarprogrammet, utan först en magister i mitt huvudämne biologi, sedan mera kemi (för kemister) och först då ett års pedagogik. Det var mitt slöaste år någonsin, men jag tyckte inte den var särskilt feministisk. Flummigt och klart färgat av professorns åsikter om friskolor (”se bara på de konfessionella”), men inte feministiskt. Kan ju ha ändrat sig sedan dess, var 12 år sedan.
Lärarlegitimationen är ett stort skämt. Tar långt över ett år att få den, ofta fel med saknade/felaktiga/konstiga behörigheter. En kurs i sex och samlevnad kan t ex ge behörighet att undervisa biologi på lågstadiet. Ett av Björklunds fadäser som varit i säck innan i påse.
@Kim Jong Skill:
En intressant passage ur SKL-rapporten (s. 38):
Dels styrker detta idén om den kvinnliga homosociala gemenskapen, samtidigt som den illustrerar faran att projicera dylikt tänk på killar. Dessutom tycks det argumentera emot förekomsten av en ’antipluggkultur’ hos killar – tjejer tycks mer mottagliga för antipluggtendenser om deras kamratgrupp introducerar dem, medan killar agerar mer självständigt.
@Dolf: Lärarutbildningen e helt klart feministisk o bidrar helt klart till antipojkkulturen. Men den är också väldigt ’så här är det, ställ inte frågor, utan vi vet vad som är rätt’, samtidigt som den e väldigt postflummig. Har blivit kallad biologist av föreläsare och fick ett antal diskussioner om jämställdhet o pojkars situation i skolan tystade. De är inte intresserade. Det var extra roligt när folk i klassen spred rykten om att jag va nazist, för att jag inte trodde på könsmaktsordningen, det är ju precis som att förneka förintelsen.
Sen får man inte glömma de fördomar som finns mot manliga lärare, speciellt de som riktar sig mot yngre åldrar, de är pedofiler, varför annars skulle de vilja jobba med barn?
Det kommer bli väldigt svårt att få in mer män i skolan, och då riktiga män, inte feministiska manginas.
@Anders/AV:
Båda dina inlägg var väldigt bra Anders AV !
Håller med dig om att det är ju väldigt konstigt att personalen inte försöker föregå med gott exempel genom att försöka delta i pojkarnas lekar även om de kanske inte tilltalar dom.
Hur skall personalen då få flickorna att vilja vara med i de traditionellt manliga lekarna ?
Det var ju också för jäkla dåligt personalen försökte hindra din dotter från att leka med killarna. Fast det visar väl på att de egentligen bara vill att pojkarna skall bli mer som flickorna och inte tvärt om. Bra dock att din dotter var stark nog att ignorera genuspedagogerna…
@Ulf T:
Tänk vad lätt det är att hitta empiri för strukturer som inte är fantasifoster!
Det är så. Pojkar/killar/män är individer som samlas i grupper kring någon sak. Kvinnor är en klump, ”vi kvinnor”, som umgås kring kön och relationer och ”speglar sig i varandra”. Alla dessa teorier så som ”antipluggkultur” beror på att man projicerar hur det fungerar bland kvinnor, på grupper av män.
Efter dessa tre delar så kommer material om kvinnliga homosociala gemenskapen jag hittat från genusvetenskapens föregångare, kvinnoforskningen att avhandlas. Det är en forskning som inte är tokig alls och där kommer vi kunna se vad t.ex. ”glastaket” beror på. Det är mycket underligt att döpa detta till ”patriarkat” om jag säger som så.
@Pether & Anders/AV:
Som en liten anekdot/observation, jag vicka som NO-lärare från sportlovet till slutet av vårterminen, ung 3,5–4 månader. Min enda tidigare undervisningserfarenhet i liknande miljö var för över 30 år sedan då jag var plutonsbefäl i lumpen (12-månader) och fick hålla en del lektioner för de meniga ”kortisarna” som en del av det (och fick en mycket god respons från dem för att jag lyckades göra även det torra och tråkiga något så när underhållande och intressant med min stil).
När jag vickade i våras hade jag huvudsakligen två 6or i NO. Sista lektionen så gav jag dem en enkät som de fick fylla i (anonymt) och en av punkterna var att de skulle sätta betyg på mig som lärare. Ingen gav mig F (underkänt), och jag fick fler A än jag fick E. Vilket jag själv i alla fall tycker är ett bra betyg för första gången. De negativa kommentarerna jag fick var att jag svor för mycket och att det ibland var otrevligt i början för att jag var så hård och sen för att jag snackade för fort så det var svårt att hänga med ibland. Men även de negativa kommentarerna var givna i en positiv anda och mitt intryck över lag var att de gillade mig. Jag fick också mycket positiva responser från elever under raster osv och kände (till min förvåning) att de gillade mig trots att jag var ganska hård i nyporna. Jag fick intryck av att det var uppskattat att man var tydlig och bestämd och inte mesade sig utan visade var skåpet skulle stå.
Ninni: När du hänvisar till egna ”strukturer” kanske du kan lägga en länk på just det ordet till en sida som förklarar och påvisar dessa ”strukturer”. Det är ju något vi har begärt från feminismen att dom ska förklara och påvisa sina teser om ”strukturer”. Bara en tanke
@Bengt Andersson:
Bra länktips, nu finns inlägg att läsa.
Tack för denna fina genomgång Ninni!!
Ni mååååste se följande galenskap om ”Jämställd idrott” http://urplay.se/Produkter/173532-UR-Samtiden-Tema-Jamstalld-idrott från Kunskapskanalen – där kan vi höra en genuslektor, också vid UU, som ”forskat fram” att det på en inbjudan till en tjejkväll för någon sport varit en *tada* MAN på bilden. och för att få reda på detta intressanta förkastliga faktum betalar vi denna genuslektor tiotusentals kronor i månaden – där en mer avancerad aktivitet vore att bygga en sandkaka i sandlådan utanför UU.
Den andra genusexperten, eller snarare den förste som talar, säger på fullaste allvar att IDROTTEN SKAPAR KROPPAR och kön, eftersom man utformar 1 kg diskusar för kvinnor och 2 kg för män, och liknande ang höjden på hindren vid häcklöpning. Det är alltså INTE så att idrotten ANPASSATS efter de kroppar naturen givit oss, utan idrotten SKAPAR kroppar och kön genom att utforma ojämställt material. Är det konstigt att västerlänningar lider av högt blodtryck?
@Chr Ewrk:
Det är ju något vi har begärt från feminismen att dom ska förklara och påvisa sina teser om ”strukturer”. Bara en tanke
Vilken bra tanke!
Jag förklarar ju mina strukturer (tycker egentligen inte om det ordet, menmen) regelbundet. Om du tittar på cirklarna mitt i detta inlägg och rubriken ”2) Pojkarna har en snävare könsroll än flickor”, eller detta inlägg, rubrik ”Genus och sexualitet” så när jag använder dessa schematiska bilder (tex cirklarna) så är det för att jag förklarar en struktur jag ser. Men jag borde tagga de inläggen med strukturer och och länka till taggen när jag använder ”strukturer” svepande så som här alternativt samla alla struktur-förklaringar på en sida som jag kan använda för att länka till.
Jag ska ta ett snack med Mariel om det. (Hon är helt sjukt grym i arbetet ”bakom kulisserna”, ska ni veta!) Så ska vi försöka lösa något bra under hösten. Tack!
@Tanja B:
Tack för denna fina genomgång Ninni!!
Vänta med tacket till jag skrivit alla tre delarna i detta inlägg? Detta är bara inledning typ.
Ja, men så är det ju. Mäns större muskelmassa är ett resultat av könssocialisering ;D
Men alltså, Herregud! Vad är det med dessa människor! (Jag har bara kollat en liten bit, jag får spel.)
@ Uffe T
Yes, efter lite närmare läsning visade sig faktiskt att den var lite mer resonerande ur ett positivt perspektiv än vad jag trodde från början.
Det finns hopp.
@Bashflak
”Jag stör mig på utrycket 100 möjligheter i stället för 2. Det verkar inte helt genomtänkt.”
Jag säger som jämställdhetsfeministern skulle göra, att tänka igenom saker är en patriarkal härskarteknik. Typ.
”Om man menar att vi i nuläget har 2 möjligheter, så innebär det i praktiken bara 1, eftersom vi inte väljer våra kön. Och om det faktiskt finns 100 möjligheter, så finns de redan idag, utan att vi behöver genuspedagogik. Det går att vara man eller kvinna på många olika sätt.”
Jag kan förstå lite hur Henkel, Tomicic & co tänker, men jag får inte ihop det med genuspedagogik!
Om man utgår från att de flesta barn har en massa talanger och intressen för olika saker – om det är skillnad på gruppnivå (kön) kan vi bortse ifrån just nu – så skulle man ju i en perfekt värld, som vuxen, kunna hjälpa varenda unge att odla dessa talanger och intressen. Nu är ju världen inte perfekt, vuxna är det definitivt inte, och det vet vi allihop.
De flesta föräldrar älskar sina barn och vill göra allt för dem, inklusive att de ska få chansen att odla varenda talang och intresse de har. Jag inbillar mig att ytterst få fäder skulle säga till sina döttrar att ”nä, nu ska pappa måla staketet, det är inget för tjejer, spring in och hjälp mamma att plocka in i diskmaskinen istället”.
MEN föräldrar kan inte allt. Sådant föräldrarna inte kan, subkulturer som föräldrarna inte tillhör eller förstår, kunskaper föräldrarna saknar, sådant kan de inte förmedla till sina barn heller, och därmed KAN man inte uppmuntra vissa talanger och intressen hos barnet. Det är ”blinda fläckar” för föräldrarna och därmed även för barnen. Även om man är socialkonstruktivist och tror att barn föds som blanka papper, tabula rasa, så finns det ett socialt arv som inte går att bortse ifrån. Det kommer INTE att bli lätt att forma barns attityder om man själv saknar kunskap. Anders/AV har redan tagit upp det, med förskollärarnas ”komfortzoner”.
Ett exempel: i min släkt är det nästan ingen som håller på med *organiserad* idrott. Min farsa boxades lite på 50-talet, jag prövade på att friidrotta när jag var 11-12, jag skickade min dotter på fotbollsskola när hon var 6 (med baktanken att hon skulle bli bättre att agera i grupp, det var inte bara för idrottandets skull), och karate när hon var 10. Men idrottsrörelsekulturen saknas! Min son kom 2:a på DM P13 på långdistanslöpning, jag försökte länge övertala honom att börja träna organiserat. Han vägrade. Sporta älskar han, det är skateboard, simma, springa, men det GÅR inte att få in honom i ”idrottsklubbkulturen”. Dottern likadant, hon extrajobbade till och med som gymnastiklärare för barn i Askim, men hon vill INTE träna i klubbsammanhang. Fotbollen tappade hon snabbt intresse för också. Styvdottern har fäktats. Syrran och hennes döttrar har häst och rider – men inte i klubbsammanhang. Ett tag körde syrran banracing, men hon gillade inte motorklubben heller. Jag är likadan, jag tränar enbart för att det är kul, skönt och att jag mår bra av det, utan nån som helst annan ambition.
Så – det här med organiserat idrottande är en ”blind fläck”, i och med det så har barnen inte fått systematisk målinriktad träning.
Det är precis motsatt med musik. Vi har alltid haft musikinstrument hemma, piano, gitarr, elbas, violin, alla ungar har spelat.
Deras mormor och moster spelade dragspel, jag spelar, min pappa har spelar trumpet. Min styvdotter, som inte har några genetiska band med mig spelar piano. Sonen gitarr och bas, dottern violin, piano och vill börja med sax (till studentorkestern).
Syrran spelar klarinett, systerdotter spelar elbas. Till skillnad från idrottandet så FINNS det en musikkultur i släkten.
Eventuella musikaliska talanger har alltid känts naturligt att understödja. Ingen av barnen har haft nåt emot att gå till utbildade musiklärare och träna målmedvetet. Givetvis har jag hjälpt dem i den mån jag har kunnat.
Om man köper det här resonemanget, så har jag två synpunkter på det.
1) Skolan måste kunna hitta och odla talangfulla/intresserade elever, och inte kväva spirande intressen.
2) Vad tusan har detta med GENUSPEDAGOGIK att göra?
@Anders/AV
Skjuta är väl bra, man kan jaga. Försökte övertala min styvdotter att ta jägarexamen, halvt om halvt på skoj, men
hon har inte nappat på idén. Finns hur mycket vildsvin som helst att ta av daga här på Östgötaslätten, de börjar bli en plåga för potatisbönder, bilister och golfspelare. Låt ungarna låtsasskjuta!
@CarlK
Tack för klargörandet. Känt fenomen med eget namn alltså. Googlade runt på fenomenet och hamnade på den gamle psykologigurun Erik Eriksons teorier, fan, jag är ju rena skolboksexemplet *gulp*. Borde ta ett snack med min far, han är f.d. psykologilärare på LiU. [ironi]Antar att det här är vad som kallas ”social kompetens”, som tjejer ska vara så duktiga på [/ironi]
@Bashflak igen
Ondskan handlar om äldre pojkar, jag var på mellanstadiet. Dessutom får man ju inte slå tjejer även om de förtjänade det, och vår klassföreståndare tyckte ju att flickor var små och söta, medan pojkar var stökiga, högljudda och de luktade säkert lite illa också. Då talar vi om en klassföreståndare som är född 1926, en skola så ärkereaktionär så att 1940-talet inte var över förrän 1982. Hade jag gett mig på roten till det onda (som hette Marie) hade socialen fosterhemsplacerat mig.
Det finns en annan bok som bättre beskriver hur det var, och det är Jonas Gardells ”En komikers uppväxt”. Jag känner igen mig mycket i huvudpersonen Juha Lindström. Jag läste boken för 15 år sedan, med en malande klump i magen. Skillnaden är hur jag tog mig ur det, och hur huvudpersonen i boken (uppföljaren ”Ett UFO har landat”, som inte alls håller samma nivå). För mig blev musiken ”utgången”, i och med att jag började umgås med andra musiker och då blev skolan som socialt rum totalt ointressant. Dessutom gav det en massa cred, även om det garvades åt det i början. Jag håller på än idag.
Jag har förlåtit mina klasskamrater för länge sedan, det är meningslöst energislöseri att gå och känna agg. Den jag inte kan förlåta var klassföreståndaren, det var HENNES ansvar att få klassen att fungera, hon var VUXEN. För några år sedan träffade jag ett dussain av mina gamla skolkompisar, en samling herrar och damer som var 46 år gamla (30 årsjubileum efter 9:an) och jag kan för mitt liv inte begripa hur ett par av dessa små..tja,tanter..kunde ha styrt och ställt som de gjorde. Det var på det hela taget ganska intressant att se vad det blivit av folk, många antaganden som ställdes på ända, men det är en annan historia. Folk som har kämpat i motvind har ofta utvecklat alternativa sociala strategier, och klarar sig betydligt
bättre idag än de som aldrig behövt göra det.
Tittade på Erik Eriksons utvecklingsteorier, och hur egot utvecklas.
Psychosocial Stage 6 – Intimacy vs. Isolation
This stage covers the period of early adulthood when people are exploring personal relationships.
Erikson believed it was vital that people develop close, committed relationships with other people. Those who are successful at this step will form relationships that are committed and secure.
Remember that each step builds on skills learned in previous steps. Erikson believed that a strong sense of personal identity was important for developing intimate relationships. Studies have demonstrated that those with a poor sense of self tend to have less committed relationships and are more likely to suffer emotional isolation, loneliness, and depression. Successful resolution of this stage results in the virtue known as love. It is marked by the ability to form lasting, meaningful relationships with other people.
Mina kommentarer: Det här brukar ske i övre tonåren och upp till 35-årsåldern. OM man nu i ett tidigare utvecklingsskede, det
Erikson kallar adolescensen, fått sitt självförtroende knäckt, så riskerar det att gå det åt skogen med relationerna (kvinnor, kompisar, kollegor, föräldrar, barn etc.) Erikson tar upp depression, som är den vanligaste orsaken till självmord. Han nämner isolering, den kan vara självvald eller ofrivillig – extrema nörderier, dropouts, social flykt. Han säger också att det är NÖDVÄNDIGT, ”vital” att få till varaktiga relationer med andra människor.
Jag kände det här instinktivt när jag var 21 och stod där med mitt första kraschade samboförhållande, att jag måste
göra något, därför att jag var på god väg att isolera mig själv. Jag blev, bokstavligen talat, folkskygg, jag kunde gå och jobba och spela lite, annars barrikaderade jag mig i lägenheten. Den mekanism Erikson pratar om, isolering, var alltså bokstavlig i mitt fall. Hade ingen som helst aning om vem Erik Erikson var på den tiden.
OK, vi går tillbaka, till tonåren!
Psychosocial Stage 5 – Identity vs. Confusion
During adolescence, children explore their independence and develop a sense of self.
Those who receive proper encouragement and reinforcement through personal exploration will emerge from this stage with a strong sense of self and a feeling of independence and control. Those who remain unsure of their beliefs and desires will feel insecure and confused about themselves and the future.
Completing this stage successfully leads to fidelity, which Erikson described as an ability to live by society’s standards and expectations.
Mina kommentarer: sjabblar man bort sig här, så fixar man inte nästa utvecklingsstadium, att kunna bygga varaktiga relationer.
Det är i tonåren man bygger upp sin identitet, och om man inte kan göra det (mobbning, social utfrysning, ständig kritik)
så får man en riktigt taskig självbild.
Och vad håller genuspedagogerna på med? De SABBAR hela den här uppbyggnadsfasen för tonårspojkar, genom att pådyvla dem dåligt samvete, hat, utfrysning, kollektiv bestraffning – precis som vilken mellanstadiemobbare som helst. Skillnaden är att det är är vuxna kvinnor, som ska vara auktoriteter. Effekten? Tonårspojkarna blir unga män, de kan inte fixa att ha en relation (”vital” enligt Erikson) , de reagerar genom att isolera sig (MGTOW, nörderier, dataspelande), bli deprimerade och ta livet av sig, ägna sig åt ”psykisk självterapi” i syfte att tillägna sig självförtroende som de borde haft redan som tonåringar med hedonism som en viktig del…
Mönstret är fanimig skrämmande!
@Dolf, @Pether & Anders/AV:
Lärare ska vara bra på att lära ut och inspirera elever till lärande. Så jag vill också komma med en anekdotisk bevisföring.
Jag brukar ju prata om mina ”elever”. En av mina ”elever” som nu är f.d. elev var vuxenstuderande på komvux för att läsa in matte för behörighet till högskola. Hon ringde mig och sa:
”Har du tid med mig i morgon, Ninni? För då hoppar jag lektionen idag, för när du förklarar förstår jag.”
Jag har inte 5 minuter pedagogisk utbildning men jag har en medfödd fallenhet för att förklara, vilken ni ser prov på i mina inlägg. Jag hjälpte mina klasskamrater när de inte förstod redan i grundskolan. Det är därför mina ungdomar väljer att komma till mig. Det är därför min fd. elev valde att komma till mig framför att gå till lektion med en utbildad men dålig lärare.
Som ingenjör har jag kompetens inom NO-ämnena, och har fått påkostade utbildningar bl.a. i framställningsteknik/presentationsteknik av företag. Det är slöseri med kompetens i samhället om man inte tar vara på personer som mig om dessa vill sadla om och bli lärare för att dessa saknar lärarexamen. I synnerhet nu när studenter vägrar bli NO-lärare.
Det finns väl inget i skolresultatet i PISA som tyder på att det blivit bättre av ökade krav på lärarexamen?
@Magnus:
Mönstret är fanimig skrämmande!
Ja, det är det. Och det är helt horribelt att dessa sexitiska teorier återfinns inom skolverket och ungdomsmottagningen på nätet så mobbingen serveras våra pojkar därifrån.
@Ninni:
Prexist. Jag skulle gladeligen bli NO-lärare om jag bara slapp den förbannade lärarutbildningen. Jag kan forbilda mig själv. Jag har bland annat ägnat sommaren åt att repera/nystudera NO-ämnena från gymaniset, främst kemi som är det jag varit absolut svagast på. Finge jag jobb som NO-lärare skulle jag helt klart fortsätta förkovra mig i de ämnena. Däremot har jag noll intresse för en massa socialflummig ”pedagogik” och annan trams. Jag vet att jag kan undervisa, och förbättra min undervisning gör jag främst med ökad erfarenhet. Vad jag däremot behöver, och är villig att satsa på vid sidan av, är ökade ämneskunskaper.
Pratade med min kollega Olle om samma sak för några veckor sedan, två halvgamla snillen med ingenjörsutbildningar kom rätt snabbt fram till detta:
OM vi skulle få för oss att bli NO-lärare så måste vi låna pengar för att utbilda oss på lärarhögskolan, och vi skulle få 12-14 000 MINDRE i månadslön som tack.
@Dolf:
Jag skulle gladeligen bli NO-lärare om jag bara slapp den förbannade lärarutbildningen.
Utbildningen och att jag inte vill jobba i ett yrke där andelen kvinnor är så högt att kulturen blir kvinnlig homosocial gemenskap. Det är en arbetsmiljö jag med stor sannolikhet inte skulle trivas i. Annars hade jag gärna varit lärare, trots lönen. Glimten i ungdomarnas ögon när polletten faller är lön för själen, för mig.
Finge jag jobb som NO-lärare skulle jag helt klart fortsätta förkovra mig i de ämnena. Däremot har jag noll intresse för en massa socialflummig ”pedagogik” och annan trams.
Precis så, jag med. Och det här är typiskt manligt (tänk på ”umgås kring sak”, det är ämnet i sig som är det man lockas dit av) skulle jag säga. Det är troligen en bidragande orsak till att män försvunnit från yrket.
@Ninni:
”tänk på ”umgås kring sak”, det är ämnet i sig som är det man lockas dit av”
För 15 år sedan hade jag hållit med dig, nu skulle jag säga att ”saken” är ett alibi för att träffas och umgås. Oavsett hönan-ägget resonemanget så finns i alla fall ”saken” ofta där.
@Magnus:
För 15 år sedan hade jag hållit med dig, nu skulle jag säga att ”saken” är ett alibi för att träffas och umgås.
Absolut är det så! Det är inget motsatsförhållande. Jag och min bäste vän skapar dessa alibin mycket planerat. Liksom; ”vad gör vi nu-diskussion” när en sak är avklarad. Vi har pluggat kurser ihop, vi väljer läsa samma böcker samtidigt, läser in oss på varandras intresseområde, enbart för att skapa ”nya alibin” och på så sätt vårda vår relation.
”Umgås kring sak” ska sättas i kontrast till ”umgås kring relation”, inte att man inte är vänner och trivs med och behöver umgänget i sig.
Efter dessa tre delar till detta inlägg har jag tre olika titlar från kvinnoforskningen som behandlar kvinnlig homosocial gemenskap. Där kommer du se skillnaden i ”umgås kring relation”, tror jag. Det är inte så att det ena är bättre eller mer värt än det andra. Det är bara just olika och har olika för- och nackdelar. Det passar oss olika bra som de personer vi är.
@Tanja B: Haha. Ja varför inte låta damerna kasta 2 kg diskus. Kanske för fler skador och mycket kortare kast. Dessutom är det väl hemskt om mannen blir norm. Ja vi låter alla kasta 1 kg diskus! Då får vi bygga om arenorna eller evakuera de nedre raderna på kortsidan. Spjut med damnorm kan bli intressant. Herrhäckar för damerna blir orgie i rivning. Damhäckar för herrarna blir ju en utmaning, not. Samma tee i golf? Antingen få damer gör birdie eller massor av män gör det. Jösses vilket snömos!
@Ninni:
”Det finns väl inget i skolresultatet i PISA som tyder på att det blivit bättre av ökade krav på lärarexamen?”
Kravet på lärarexamen är samma tanke som skråväsendet. Det handlar inte om att garantera utbildningsnivån, det handlar om att stänga ut folk som kan konkurrera.
Jag får undervisa studenter på en teknisk högskola, jag får dock inte undervisa i vanlig skola. Med tanke på nivån på vissa studenter som jag har haft skulle jag vilja säga att jag lär inte vara sämre än många andra lärare där ute.
Det jag är mest imponerad över är dock hur misslyckad skolan kan vara utan de frågar sig själva vad som är fel. Hade jag som ingenjör tagit fram en produkt som inte klarar kvalitetsmålen hade jag frågat mig varför så jag kan lösa det. Det var också så jag har lärt mig att undervisa, om en av mina studenter inte har förstått har jag arbetat på att ändra mig.
@Mars:
I den första videon med Kristina Henkel, säger hon det jag länge misstänkt; att man inte ska prata om biologin, för att det kan komma att rättfärdiga att man behandlar människor olika. (Runt 3.40 i videon.)
Visst, det finns de som vill legitimera en sämre behandling av andra på grund av biologin. Men och andra sidan förklara skillnader i biologi en väldig massa att det ser ut som det gör. Men när man som hon försöker bortse från det uppenbara, så introducerar hon en massa mer eller mindre absurda begrepp och förklaringar till varför det ser ut som det gör.
De sociala strukturer som ska förklara i princip allt enligt Henkel och hennes gelikar, dem tror de sig själva stå ovanför, men att de kan säga hur andra ska bete sig.
Sen att vi inte ska behandla människor olika, ja visst vore det fint och trevligt. Men nu är det en del i den mänskliga naturen att inte vara neutral in för andra, en del gillar vi och andra tål vi inte, och vi behandlar dem rätt godtyckligt.
@Nils D:
I den första videon med Kristina Henkel, säger hon det jag länge misstänkt; att man inte ska prata om biologin, för att det kan komma att rättfärdiga att man behandlar människor olika. (Runt 3.40 i videon.)
Ja, de filmerna är värda att se, hoppas ni andra slog ett öga på dem och noterade att detta är på skolverkets sida. Det är det som gör mig mest mörkrädd i genusfrågan, att feminismen och genusvetenskapen har intagit en så omfattande maktposition över våra skolor och därmed över våra barn.
Saken är, varför är det per automatik av ondo om biologiska förklaringar legitimerar att man behandlar människor på kollektivnivå olika?
Anders är blyg, försiktig och rädd för allt, Johan är en ’Emil i Lönnerberga’. Ska dessa två pojkar hanteras likadant? Det vore ju rent vansinne, eller hur?
Anders ska man försiktigt få att våga lite mer, Johan behöver man agera lite broms för så han är lite rädd om sig själv och allt runtomkring.
Det den biologiska forskningen visar är att det finns många fler individer som är som Anders bland flickorna och många fler individer som är som Johan bland pojkarna. Och ser man då mönster på kollektivnivå så kommer man se skillnader. Och så ska det vara!
När man har koll på biologin så ser man också lösningar och var åtgärder bör sättas in och var man inte ska göra förändringar.
@Ninni:
Så, i första filmen säger hon att det manliga värderas högre än det kvinnliga (och att detta är extra tydligt i skolan). I den andra konstaterar hon att killar som grupp ända sedan 60-talet har fått sämre betyg i alla ämnen utom i idrott och hälsa. Dessutom säger hon att pojkar oftare uppmärksammas negativt och till slut stänger av.
Feministisk logik?
@Ulf T:
Dessutom säger hon att pojkar oftare uppmärksammas negativt och till slut stänger av.
Logik är inte deras starkaste sida, nej. Vänta bara till del två är klar (den kommer i veckan, troligen tisdag). Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta åt dessa människor fullständiga galenskap.
Pingback: Snart är det valår – dags att förbereda sig på feministiskt valfläsk | Aktivarum
Pingback: Jämställdhet i förskolan, del 3: Biologi i bakhuvudet | Genusdebatten
Pingback: Det har ju stått i tidningen – Därför är det sant. | Genusdebatten