Ni trodde säkert att det aldrig skulle bli något mer, men här är alltså del 2 av min genomgång av Maria Svelands bok Hatet. Jag publicerade för (hrm … alldeles för) länge sedan Del I – Prolog där jag tog upp lite allmänna förstahandsintryck av boken, dess struktur och några smärre iakttagelser som ger en försmak av vad som komma skall. I den här delen går jag mer specifikt in på och kritiserar den första halvan av boken. Jag har valt att kalla det ”Före Medborgare X” därför att delen avslutas just med att MX kommer in på scenen. Den egentliga anledningen att jag väljer denna brytpunkt har egentligen inte med MX att göra, utan kommer sig av att jag läst denna del med ett utanför­perspektiv eftersom jag inte var bosatt i Sverige under den tiden. I del 3: ”Tiden efter Medborgare X” (lite missvisande, det är väl egentligen efter Medborgare X har gjort entré, men men …) tar jag upp andra halvan av boken, där jag själv har följt debatten när den begav sig, så jag har en egen giltig kunskap att relatera till. I den avslutande del 4: ”Epilog” sammanfattar jag och tar upp diverse saker runtomkring som inte direkt har med bokens innehåll att göra, men anknyter till boken som sådan. Så är det tänkt i alla fall.
 
Men låt oss komma till saken:

Första halvan: f.MX. eller f.Sv.

Om du har läst prologen så minns du kanske att jag där beskriver bokens struktur (jodå, ibland finns sådana faktiskt, det var inte Sveland och hennes medsystrar som uppfann begreppet, de bara perverterade det) och hur det förekommer små korta mellanakter mellan huvudkapitlen. Dessa mellanakter, en för varje månad med början från april och fram till och med december, är väl mest en slags emotionell gegga som binder samman kapitlen, jag tänker förbigå dem här. Skulle jag ha något mer att säga om dem kommer det att tas upp i epilogen.

I den första delen har vi 4 huvudkapitel:

1. Vågor
2. Könskriget – Hur feminismen blev brännmärkt över en natt
3. Fula, maktgiriga, sexgalna – Berättelsen om världens första feministiska parti
4. Heliga familjen – Nationell självbild och andra varbölder

Jag tänker ta upp och gå igenom kapitlen var för sig. Så vi börjar med:
 

Vågor [ì Innehåll]

Frågan är väl egentligen om inte detta också hör till mellanakterna. Det är ett kort kapitel på bara 3 sidor, men avviker från de andra mellanakterna eftersom det inte fått en månad som rubrik. Jag föredrar dock att se det som ett kapitel eftersom det ger Svelands egen lilla kortfattade bakgrunds­historia till att hon blev feminist. Egentligen skulle man kunna kalla det en prolog, om hon inte själv redan hade använt berättelsen om det beryktade brevet med ”kniven i fittan” som ”Prolog”. Hur som helst beskriver Sveland hur hon växte upp i ett mörkblått sverige på 80-talet där

Föraktet mot 70-talets kvinnorörelse var starkt och öppet och nidbilderna av manshatande fula kvinnor utan smink (hemska tanke) som brände behåar hade viss effekt på mitt fjortonåriga sinne. [– – –] Det var med stor förvåning jag första gången såg foton på kvinnorna i Grupp 8. Där satt den ena snyggbruden efter den andra uppradade: Suzanne Osten, Maria-Pia Boëthius, Gunilla Thorgren med flera.

Eftersom de här sidorna är historiebeskrivning på det rent personliga planet finns det egentligen inte så mycket att säga om det, om det inte vore för den här mycket viktiga passusen (både kursiv och understruken emfas min):

När jag så småningom slog upp ordet feminist i ordboken och läste att det inte alls betydde manshatande, behåbrännande, ful kvinna insåg jag att jag blivit lurad. Där stod svart på vitt att feminism var en rörelse som strävade efter kvinnors politiska, ekonomiska och sociala rättigheter.

Sveland tillbringade sedan tydligen 90-talet på universitet och Dramatiska institutet där hon träffade likasinnade som via ”uttalat feministiska föreläsare och kurslitteratur” kom till insikten att ”Sverige var inte det jämställda land som vi fått inbankat i våra huvuden, och vår kunskap hade tydliga luckor.” Det påminner mig lite om hur vissa kvinnor måste anlita Claes Borgström för att de inte på egen hand kan avgöra om de blivit eller inte blivit våldtagna. Personligen ställer jag mig lite skeptisk till förtryck och orättvisor man är utsatt för men förblir omedveten om tills ”uttalat feministiska föreläsare och kurslitteratur” klargör för en vilken menlöst blind idiot man är.

Det händer givetvis saker under den här perioden som har betydelse. Sveland läser Nina Björks Under det rosa täcket, jämställdhetsminister Margareta Winberg går i spetsen för en rad (katastrofala förmodar jag) politiska beslut och Gudrun Schyman byter vinflaskan till ett partiledarskap (eller var det tvärtom?).

Och så kommer vi då fram till det hemska tv-programmet 2005 som mer eller mindre utplånat feminismen från jordens yta. Åtminstone om man skall tro Sveland.
 

Könskriget – Hur feminismen blev brännmärkt över en natt [ì Innehåll]

Evin Rubars Könskriget har av Sveland valts ut som vändpunkten för feminismen och startskott för anti-feminism och ett otyglat kvinnohat. Hon beskriver Könskriget som ett reportagemord. (På engelska finns termen hatchet job, bildat till ”hatchet”, det engelska ordet för ”stridsyxa”; ett oärligt vinklat reportage vars syfte är att slakta måltavlan, inte att återge sanningen. Jag vet inget motsvarande svenskt uttryck, så jag instiftar härmed ”reportagemord” i samma anda som ”justitiemord”.) Sveland tar upp alla de typiska trixen i ett reportagemord, såsom kreativ klippning, selektiv citering, utelämnande av avgörande information som skulle ställa saken i ett annat sken osv. osv. Och det är väl just i den aspekten som jag tycker att det är otäckt. Jag är väl förtrogen med dessa trix, har gott om erfarenhet från måltavlans perspektiv och känner igen mekanismerna hon beskriver. Därför kan jag tänka mig att den oinsatte nickar och säger att: ”Ja där ser man, Könskriget var inte helt koscher när allt kommer omkring.” Sveland är dock själv journalist till yrket, så det kanske har sin naturliga förklaring att hon kan återge reportagemordets verktygslåda i användning på ett både trovärdigt och övertygande sätt. Men låt mig med ett talande exempel slå in silverspiken i kistan. Sveland säger:

När dåvarande ordförande för Roks Ireen von Wachenfeldt i en av intervjuerna uttalade att ”män är djur” visste upprördheten inga gränser. Det spelade ingen roll att intervjun handlade om en två år gammal recension av Valerie Solanas SCUM MANIFEST i Roks medlemstidning och att reportern Evin Rubar pressat henne att ta ställning för Solanas ord om att män är djur.

Enligt Wachenfeldt själv (såsom återgivet av Sveland) gick det till så här:

Hon frågade mig om jag ansåg att män var djur. Jag skrattade och svarade att jag aldrig ens tänkt tanken. Då pekade hon på recensionen i tidningen och sa att vi hyllade ju Valerie Solanas som skrivit att män var djur. Jag försökte förklara att det var Solanas ord och inte Roks och att recensionen hon syftade på var just en recension. Men Evin insisterade att jag som ansvarig utgivare borde stå bakom allt som skrevs i tidningen. Det spelade ingen roll hur mycket jag än försökte förklara att en bokrecension är ett uttryck för recensentens personliga åsikter och ingenting som jag som ansvarig utgivare nödvändigtvis behövde hålla med om. Vid det här laget hade vi hållit på i två timmar och det var dags att avsluta, jag var redan sen till ett möte som väntade. Och det var då jag sa det som sedan blev så omtalat och missuppfattat.

Den här kontexten som Sveland och Wachenfeldt ger till uttalandet är tacksam. Det är ju lätt att hitta avsnittet på YouTube och själv verifiera vad som faktiskt sker och sägs:

Evin Rubar: “Män är djur, och maskiner, och vandrande dildos.”, står du för det?
Ireen von Wachenfeldt: Ja, det står jag för.
ER: Män är djur?
IvW: Män är djur. Tycker inte du? Tycker inte du det?

När Sveland intervjuas av Birger Schlaug i UR:s En bok, en författare – Hatet (som Schlaug lustigt nog inleder med: ”Varför har du skrivit den här bibe… boken just nu?”) säger hon om just denna ordväxling att hon inte tycker att orden är provocerande. Vilket är ganska symptomatiskt för henne. I hennes värld är det väl bara provocerande om man frågande höjer ögonbrynen när man hör talas om hennes Greklandsresor. Jag kan inte annat än beundra hennes osedvanliga förmåga att förminska de mest fatala dumheter från den egna sidan och blåsa upp petitesser och bagateller till folkmordsproportioner när det kommer från dem som inte går i hennes koppel. Det framgår hur som helst att Evin Rubar inte frågar von Wachenfeldt om hon ställer sig bakom recensionen av SCUM-manifestet, utan att frågan är om hon ställer sig bakom själva uttalandet. Det framgår också lika klart och tydligt att det är den frågan som Wachenfeldt svarar på, och hon ger till och med eftertryck åt sitt svar när hon tillspetsat lutar sig framåt och ber Evin om medhåll genom att emfatiskt upprepa: ”tycker inte du?” Och det finns inga tecken på att Wachenfeldt skulle vara pressad eller bortkollrad. Det som kan iakttas i klippet motsäger skarpt Svelands och Wachenfeldts berättelse. Skulle Wachenfeldt mot all förmodan ha fallit till föga och uttalat sig på detta sätt därför att hon blev ”pressad” av Rubar, kan jag bara rekommendera en lämplig kurs i personlig integritet.

Detta är ett ganska karakteristiskt exempel på den verklighetsfrämmande retorik som genomsyrar Svelands bok.

Hon går sedan vidare och tar upp de fruktansvärda konsekvenser detta program fått för feminismen. Och med all förlov sagt, om feminismen skakas i sina grundvalar av att en, (med betoning på singularis en, ett, 1, uno, eins, one …), en reporter gör ett reportage på två gånger en timme så kan inte feminismen ha stått på särskilt stabil grund. Kan någon föreställa sig att en reporter med ett reportagemord på 2×1 timme skulle klara av att skaka fysiker och förpassa dem till intelligentians ödemarker där de finge begråta att Einsteins relativitetsteori hystats på soptippen att förmultna tillsammans med gårdagens porr? Knappast. Att ett enda reportage får en sådan genomslagskraft är kanske i sig inget bevis för att det skjutit in sig på ett lovvärt byte, men det är minst sagt tankeväckande att reportaget trots att det är omvälvande kontroversiellt fortfarande står sin grund. Ett reportagemord är i hög grad, om det skall vara effektivt, beroende av att den som blir reportagemördad inte har några, eller högst begränsade, kanaler och möjligheter att föra fram sin motbevisning som vederlägger reportagemordet. Feministerna behärskar det offentliga rummet och har både media och myndigheter bakom sig, hade könskriget verkligen varit ett reportagemord hade det varit en smal sak för feministerna att utan några större ansträngningar vederlägga det.
Jag hoppar över hur återverkningarna av Könskriget bland annat fruktansvärt orättvist har drabbat en viss stackars missförstådd och trakasserad genusprofessor, teologen Eva Lundgren (fast hon var visst professor i sociologi, men whatever, hon ägnade sig i alla fall åt så kallad *harkel* genusforskning när hon inte i sin teologiska iver var ute i skogarna och letade efter kvarvarande rester av barnlik från de satanistiska nätverkens kannibaliska sexriter); jag nöjer mig med att konstatera att Lundgren är så viktig att hon är nämnd minst 45 gånger och går vidare till nästa stora händelse:
 

Fula, maktgiriga, sexgalna – Berättelsen om världens första feministiska parti [ì Innehåll]

Det är faktiskt ganska roligt att läsa det här kapitlet. Och det är omöjligt att kommentera det utan att göra jämförelser mellan Fi och SD, dels för att de två partierna i någon mån utgör motpoler i svensk politik, dels, och framför allt, därför att Sveland själv gör en polarisation mellan de tvenne som aldrig mötas skall. Bilden är inte bara polariserad, den är också ett sant fotografiskt negativ där svart vänts till vitt och vitt till svart.

Sveland inleder med att beskriva hur Gudrun Schyman ville starta ett feministiskt folkbildningsprojekt och hur detta var väl förankrat hos jämställdhetsminister Margareta Winberg, dock föll projektet igenom på grund av politiskt motstånd. Men det var ur detta frö som Fi växte fram. I boken citeras Tiina Rosenberg när hon återger hur hon kontaktades:

Ebba Witt Brattström ringde mig och bad mig att gå med och jag såg en möjlighet att få utlopp för min vänsterfeministiska frustration genom att engagera mig i Fi. Nu kommer det här med feministisk vänster tänkte jag. Hoppades jag. Alltså inte kvinnornas vänster utan feminismens vänster. Jag drabbades av detta att revolutionen kanske ändå är möjlig. Och det såg ju bra ut, opinionsundersökningar visade att 16 procent kunde tänka sig att rösta på Fi och det fanns en enorm entusiasm och visionär framtidsanda. [Tiina Rosenberg]

Sveland beskriver entusiasmen, hur invandrarkvinnan Devrim Mavi, redaktör på en fackförenings­tidning tackar ja till att bli Fi:s talesperson och hur Gudrun Schyman ler mot vårsolen tills det förhatliga Könskriget då kommer och sätter käppar i hjulet. Vilket givetvis drog igång ett drev, tonen förändrades, Fi:sarna utmålades som manshatare, och det stackars nystartade partiet föll från 16 % till 3 ‰. (De borde kanske ha köpt ett par räkmackor från SD som bara envisas med att växa, trots både stalinistiska utrensningar i partiet och filmade järnrörs­skandaler med partiets främsta företrädare.)

Ett flertal sidor ägnas sedan av Sveland åt ”helvetet” som bryter löst, stackars Devrim Mavi beklagar sig över journalister som förlöjligar och förvanskar allt vad som sägs och frågar: ”Ska din dotter få heta Kjell?” För att strö ytterligare salt i såren uppmanar tydligen journalisterna Fi:sarna att noggrant redogöra för sin ekonomiska politik. Något som Devrim aldrig hört ske i Sverigedemokratiska sammanhang. Till och med den härdade Gudrun Schyman blev tydligen ställd av hätskheten, och då särskilt hatet och homofobin som vällde fram mot Tiina. Och givetvis sexualiseras det. När Fi:sarna driver idén om 6 timmars arbetsdag är man så oförskämd i medierna att man använder rubriker som ”Hellre pengar än sex” (Expressen) och ”Illavarslande sexfixering” (Borås tidning). Som läsare lider jag med Fi:sarna. Man vågar sig till och med på att, under sexistiskt sliskiga rubriker som ”Nu blir det drag under pumpsen”, ställa frågor till Gudrun Schyman om utseendets betydelse i politiken och menar på att Tiina Rosenbergs skulle vara ett problem för att hon vill ”dölja sin skönhet”. Aldrig hade jag väl kunnat tro att journalister skulle falla till sådana avgrundsdjup av oärlig ondskefullhet i sin förmedling av en snedvriden och förvanskad verklighet. Men där ser man, det infernaliska hatet mot feministerna känner inga gränser.

Inget parti kan förstås överleva ett så fruktansvärt fientligt och koldioxidrikt klimat utan förluster. Den enorma stressen det innebär att vara feministisk företrädare tar sin tribut. Efter interna strider i Fi pallar Ebba Witt Brattström inte längre trycket, utan lämnar skutan. Och stackars Tiina drabbas av ett öde värre än döden, en felplacerad fotnot:

I samma veva blev jag anklagad av Johan Tralau för att en fotnot i min avhandling var felplacerad. Inom akademin är det en oerhört allvarlig anklagelse så skadan var redan skedd i och med att misstanken väcktes och offentliggjordes.

Det är nästan så man börjar undra om Maria Sveland egentligen är en pseudonym för Jämställdhetsfeministern. Är Sveland verkligen så urbota korkad så hon tror att folk köper det där? Nu har jag ingen erfarenhet av utgivning av akademiska avhandlingar (jag har däremot varit med om att trycka om böcker på grund av alltför sent upptäckta fel, en dyrbar historia) men det begriper alla med en IQ över rumstemperatur att en akademisk karriär inte går åt skogen på grund av en felplacerad fotnot. En felplacerad fotnot, om den anses viktig, hanteras med att man säger ”Oups, bidde visst lite fel där” och trycker upp ett errata, eller en liten klisterlapp med en korrigering som man smäcker fast på avhandlingen eller skickar ut till dem som redan fått den. Märkvärdigare än så är det inte.

Jag ska avsluta analysen av detta patetiska kapitel med två talande citat och ett par snabba kommentarer om dem.

När medieanalysföretaget Observer för DN:s räkning undersökte hur Fi skildrats i de största svenska dags- och kvällstidningarna från december 2004 till september 2005, konstaterades att en tredjedel av bevakningen varit negativ. Junilistan däremot hade sedan det bildades bara fått en tredjedel av den negativa publicitet som Fi fått utstå. Det var uppenbart vilka politiska frågor som utmanade det svenska samhället mest.

Jag var som sagt var inte här under den aktuella tiden, men min spontana reaktion är ungefär ”åh fan, finns det ett parti som heter Junilistan också?” Jo, det visste jag faktiskt, men jag har ingen som helst aning om vad Junilistan står för. Kan inte påminna mig att jag sett något om dem i media överhuvudtaget. Så om de fått en tredjedel av den negativa uppmärksamhet som Fi har fått tycker jag synd om dem, med tanke på att de totalt inte verkar ha fått en hundradel av den uppmärksamhet Fi:sarna fått. Eller det kanske var annorlunda 2005?

Berättelsen om hur medierna möjliggjorde Sverigedemokraternas politiska framgång genom sin okritiska bevakning är en historia som någon annan får berätta. … Att döma av mediernas bevakning av dessa två partier [Fi resp. SD] ansågs det mer hotfullt med ett feministiskt perspektiv på politiken än ett rasistiskt.

Ja just det, Jimmie Åkesson är ju med och får sola sig i svenska folkets beundran med de övriga deltagarna i ”Let’s Dance”, får ge sin personliga redogörelse i ”Min sanning”, är gäst i ”Montazamis med vänner” (vilket leder till att Maria Montazami deklarerar att hon nu är Sverigedemokrat), får träffa sin dubbelgångare i ”Att vara” och är med i ”Schulman show” och ”Partaj”; för att bara nämna några enstaka tv-program av underhållningstyp eller intervjukaraktär som Åkesson deltagit i, medan stackars Gudrun Schyman bara blivit grillad i ”Betnér direkt” förutom när hon ställs mot väggen i nyhetsinslag och bespottas av antonistiska programledare med epitet som extremist, rasist och sexist i debatter. Och det förstår vi ju alla att även om Schyman åter skulle komma in i riksdagen som partiledare för Fi så skulle hon få sitta ute i kylan medans Åkesson smörjer kråset på Nobelfesten. (Jag skulle gärna vilja veta var Schyman satt och tryckte under Nobelfesterna när hon var partiledare för V.)

Jag undrar seriöst om inte Sveland är mogen för en madrasserad cell. För inte fan är det väl någon människa vid sunda vätskor som menar på att Sveland svammel om hur SD lyfts och Fi motarbetas har någon som helst förankring i den verklighet som omger oss? Att SD nu ändå lyckats bli vårt tredje största parti medans Fi knappt är en flugfjärt på den politiska kartan säger snarare att gemene man inte är lika korkad som Sveland.
 

Heliga familjen – Nationell självbild och andra varbölder [ì Innehåll]

Sveland frågar sig i detta kapitel: ”Om inte ens jag i världens mest jämställda land lyckades leva och älska jämställt, vad sa det i sådana fall om mig?” Det kan man ju verkligen fråga sig. På något bakvänt sätt tycker jag nog att Sveland också lyckas besvara frågan, till förfång för Sveland själv, för svaret är långt ifrån smickrande.

Givetvis tas frågan om våldet mot kvinnor upp här. Sveland träffar bland annat Yakin Ertürk, FN:s speciella rapportör om kvinnovåld, och diskuterar frågor som varför våldet mot kvinnor ökar, femicide och varför kvinnor globalt fortfarande lever under så fruktansvärda förhållande. Ganska förutsägbart så framhåller Yakin Ertürk på sant feministiskt manér hur förhållandena är likadana överallt i världen, fast i Sverige där allt är annorlunda är kvinnor ändå förtryckta. Att Sveland denna vägen anländer i ett visst berömt tal om svenska män som talibaner förvånar säkert ingen.

Men om vi nu lämnar våldet åt sidan så sammanfattas en stor del av kapitlets innehåll i följande citat:

Upprördheten som kom upp till ytan i samband med Bitterfittan avslöjar konflikten som Gudrun Schyman och Yakin Ertúrk är inne på, varbölden som ligger där och ömmar, alldeles synlig men ändå förbjuden att vidröra, eller ens benämna. … Åter igen var männen och papporna frånvarande. Skulden och ansvaret lades på mammorna. … Som så ofta i kvinnorörelsens historia är det kvinnors ansvar både att formulera problemet och komma med lösningen. Medan männen kan fortsätta glida fram i lugn och ro, befriade från såväl ansvar som förändring.

Det är inte bara Bitterfittan som skapar svallvågor och gör att Sveland som, fortfarande när boken kom ut 2007, levde i ett kärnfamiljsförhållande kritiseras för dubbelmoral, antalogin Happy, happy: en bok om skilsmässa (2011) bidrar till att Sveland beskylls för att vara en dålig mor som sätter sin egen rättighet att ”festa och ligga runt” framför familjens väl och ve.

Kanske är det bara en dålig formulering, men jag tvivlar, jag tror vi får en unik och avslöjande blick in i Svelands personlighet när hon fastslår att

Rättigheten och möjligheten att lämna din partner i exakt det ögonblick du själv vill är grundläggande för en jämställd kärleksrelation.

Om hon hade sagt ”Rättigheten och möjligheten att lämna din partner är grundläggande för en jämställd kärleksrelation” hade jag inte haft något att invända. Tyvärr tror jag inte att ”exakt det ögonblick du själv vill” utan några ytterligare kvalifikationer råkade vara pennan som slant eller att det slirade till i tankemaskinen efter en margarita för mycket.

Är man i en etablerad relation har man överenskommelser med sin partner och förpliktelser gentemot denne. Man har förvisso rättigheten, och förhoppningsvis också möjligheten, att avbryta relationen om man anser att relationen inte är hållbar. Men har du en stadgad familj med barn, bil, hus, finansiella åtaganden och gud vet vad så har du fan inte rätt att bryta i ”exakt det ögonblick du själv vill” och plötsligt utan förvarning lämna partnern med alla åtaganden och ansvar. Jag anser också att även om man bestämt sig en gång för alla att avbryta relationen så har man åtminstone skyldigheten att göra det så skonsamt som möjligt – oavsett bil, barn och hus – utan att åsamka partnern mer smärta än vad som är nödvändigt. Kanske övertolkar jag vad Sveland säger, men jag tvivlar. Jag tror att hon i denna enda mening avslöjar vilken osympatiskt känslolös och egocentriskt vidrig narcissist hon verkligen är.

Sveland avslutar kapitlet med att Medborgare X träder in på scenen genom att i ett blogginlägg fråga ”Dags att spänna hanen Maria Sveland?” Jag kan bara säga att jag sympatiserar mer med Medborgare X än jag gör med Maria Sveland.

Medborgare X avslutar inte bara detta kapitel i Maria Svelands bok, han får också avsluta min genomgång av första halvan av hatet. Men jag återkommer till Medborgare X i Ha Ha Ha hatet och Svedala Monarki eller Svelanda Autokrati; Del III – Tiden efter Medborgare X. Med lite tur blir jag klar med den delen innan jul.