GD-träffen i Stockholm, ”Disconnects” där forskare och chefer ljuger samt Vålds- och barndiskurser
avatar

Så var man tillbaka i hemmets lugna vrå. Eller rättare sagt jag var tillbaka igår förmiddag men sjuk i feber och fick tillbringa större delen av Måndagen nedbäddad i sängen – inte kul när man  har så mycket att göra. Först och främst vill jag säga: Hej alla glada GD-miniträff-besökare! Jätteintressant att höra era synpunkter. Som ni vet hade jag två missöden: Vi blev sena dit och jag hade glömt plånboken i bilen. Men det löste sig och sedan kunde jag sätta igång och begrunda vad våra samtal kom fram till.

Först och främst kan jag konstatera att samtalen på GD-miniträffen verkade domineras av två stora ämnen: ”Våld” och ”Barn”. Eller rättare sagt ”hantering av våldsbrott” och ”relationer där barn finns med i bilden”. De flesta på träffen verkade överens om att det offentliga samtalet kring dessa ämnen sköts mycket dåligt idag. Kort sagt man känner inte alls igen sig i de beskrivningar som görs i massmedia, i politiken etc. Sedan finns också dessa uppenbara motsägelser ”disconnects” som jag tog upp på träffen.

Disconnects i det offentliga samtalet

Ett par exempel som jag tog upp i Stockholm var att det anses inte okej att kränka svarta men helt okej att kränka män – vilket blir inte lite galet när man betänker att hälften av gruppen ”svarta” också är män. Eller att man skall bry sig om barn men inte bry sig om män – detta när hälften av alla ”barn” är blivande män. Så vad gör då förespråkarna? Jo de hoppar mellan olika metodologiska perspektiv på ett sätt som inte bara är ovetenskapligt utan som när det handlar om forskningssammanhang rör sig om rent bedrägeri.

Först framställer de sig som förespråkare av dynamiska (konstruktionistiska) perspektiv på människor och kulturer (män behöver inte vara män, vita behöver inte vara vita) men sedan när vi byter objekt har de plötsligt helt ändrat sig och är nu varma anhängare av statiska (dogmatiska) synsätt på människor och kulturer (barn måste få vara barn, kvinnor måste få vara kvinnor, svarta måste få vara svarta etc). Den logiska slutsatsen blir att forskare och andra som påstår sig tro på konstruktionistiska perspektiv sannolikt ljugit hela tiden.

Mer om detta kommer i mitt framtida inlägg Ljusets fiender Del 4 som inleds med Lena Anderssons kommentar om hur Judith Butler – ett stornamn inom social könskonstruktionism – förkastade hela sin akademiska livsgärning så fort det handlade om den palestinska organisationen Hamas.

Diskurser om våldsbrott och barnuppfostran

Återstår då samtalen som handlade antingen om våldsbrott eller om relationer där barn finns med i bilden. Det sistnämnda kommer jag att vänta med att skriva om med eftersom det i hög grad går in i mitt kommande inlägg om David Eberhards nyaste bok ”Hur barnen tog makten”. En bok som för övrigt hade kunnat heta ”hur barnen (och ideologer) tog makten”. Men en fråga som jag kan ta upp redan nu är den om våldsbrottsdiskurser. Varför sköts detta idag så dåligt och vad kan vi göra för att förbättra situationen? Flera personer däribland Mia är inne på samma linje som mig i frågan så jag börjar med hennes kommentar i det tidigare inlägget om Preben Z Møller.

Här tror jag man måste förstå skillnaden på episodiskt våld (EV) och relationsterror (RT). I relationer där det förekommer EV så handlar det om personer som är dåliga på att lösa konflikter och tar till våld. Våldet är inte systematisk och sällan grovt men visst kan nån eller båda av parterna skadas, antagligen blir det värre när det även förekommer missbruk. Det dödliga våldet förekommer dock främst i relationer som präglas av RT. dvs kvinnor som är våldsamma i EV-relationer dödas inte.

I RT-relationer är oftast bara en av parterna våldsam och den andra är ofta ”känslomässigt fångad”. Det handlar om kontroll och lydnad. Det är detta som borde falla under kategorin ”partnerfridskränkning”. Om den som utsätts inte underkastar sig och lyder eller gör fel (vilket han/hon alltid gör förr eller senare i förövarens värld) hotas och straffas han/hon. Han/hon utsätts för trakasserier, hot om våld och våld samt hot gällande barnen om det finns sådana med i bilden (och en hel massa annat). Och försöker han/hon lämna/lämnar förövaren så eskalerar ofta situationen.

Som ni kan se under kommentaren hade jag flera synpunkter på detaljerna men det jag framför allt vill belysa här är behovet att skilja mellan A1 och A2 där A = Våldsbrottet ifråga. Och varför det undrar ni kanske? Varför har vissa människor (som jag) ett sådant enormt behov av att kategorisera saker? Fair enough låt mig besvara den frågan. Först och främst anser jag att alla människor har ett sådant behov av att kategorisera saker. Jag råkar bara vara bättre på det än de flesta och gör det därför i högre grad. Det är alltså en gradskillnad folk brukar anmärka på – inte en artskillnad. Alla gör samma saker, bara inte lika mycket.

Avståndet mellan det åsyftade och det uppfattade

Sedan vill jag påtala ett fenomen som jag i brist på bättre begrepp kallar ”Psykologisk-lingvistisk sammankoppling”. Detta handlar om tendensen hos många människor som hör ord som ”hustrumisshandel” att associera användningen till dess emotionellt starkaste betydelse utan någon som helst orsak eller ursäkt att göra så. Den vanligaste innebörden av ett ord är inte sammankopplad med den starkaste emotionella effekten. Detta innebär att folk som inte hör tydliga kategorier ofta tar fel på vad människor pratar om så de kan hoppa på första bästa tillfälle att känna sig så upprörda som det går oavsett om det finns belägg eller inte.

Eftersom dessa människor blir upprörda över sina egna felaktigheter och missuppfattningar kan situationen enbart lösas genom att man garderar sig mot dessa återkommande felaktighteter och missuppfattningar. Detta genom att diskvalificera ej relevanta emotionellt uppjagande betydelser med mer specifika kategorier. Exempelvis begreppet A ”våldtäkt” diskvalificerar färre betydelser än begreppet A1 ”sexövergrepp mot barn”. Det faktum att A1 tar nån sekund längre att uttala och omfattar fler bokstäver är ingen ursäkt när alternativet är att man får en urkass kommunikationsförmåga.

Dålig kommunikation eller ”Lying by omission”?

Avslutningsvis så finns även möjligheten att de här personerna som verkar vara så bedrövligt usla på kommunikation i själva verket inte har kass kommunikationförmåga utan bara utnyttjar fenomenet Psykologisk-lingvistisk sammankoppling för att avsiktligt ge människor en viss bild av situationen, Detta medan de själva kan slippa ansvar genom att hävda det bara är alla andra som missuppfattat dem. Typiskt exempel på detta är när svenska filminstitutets vd Anna Serner säger ”Gubbslemsvarning” gällande sorg över Lou Reeds bortgång

“Ledsen om jag kränker någons sorg. Men att det bara är gubbar som kommenterar Lou Reeds död? Hur de lyssnat på honom som 16-åringar i sitt pojkrum osv osv
. Gubbslemsvarning.”

Den efterföljande diskussionen i Anna Serners Facebook liknar mest en absurd parodi på mänsklig kommunikation. När man läser hennes svar så är det lätt att förstå varför statliga chefer är så negativa till offentliga debatter. Helt enkelt för att om vi postar nedanstående  svar utan att först berätta de skrevs av en hög statlig VD skulle det vara rätt uppenbart för de flesta människor att människan har noll koll på ämnet kommunikation.

Kommentar: ”På min FB är det 95 % kvinnor som vinkar farväl!”

Anna Serner Ja. På privata flöden kanske men i media…

Kommentar: ”Kallas gärna gubbslem så länge jag får lyssna på Lou!”

Anna Serner Jag lyssnar också. Det är det offentliga samtalet jag syftar på. Well. Jag ska vara ärlig. Jag lyssnar inte av eget val, men jag har inget emot att höra.

Kommentar: ”En detalj: Min sextonåriga dotter och hennes (tjej-)kompisar postar om Lou Reed. Men vad jag verkligen undrar: Vad är det som är gubbslem med att som man sörja en gammal idol? Hjälp mig att förstå.”

Anna Serner Begreppet gubbslem är inte bara riktat mot individer utan företeelser.

Kommentar: ”Anna, du som brukar vara saklig och klok . Vad hände här? Är det fel att män sörjer en man ? Eller får det bara vara kvinnor ?”

Anna Serner Men nu får ni lösa min förklaring lååångt ovan. Det är media jag kritiserar!

Kommentar ”Framgår inte riktig Big Smile

Anna Serner Har insett det….

Frågan är hur trovärdigt det är att Anna Serner på fullaste allvar tror att när man skall kritisera media skriver man inte media utan ”gubbslem” (B) och detta utan den minsta kvalificerande information typ ”enkönad media” (B1). Det är klart hon kan påstå sig inte fatta detta i efterhand men varför skall jag tro på henne när hon har en hög position där man på goda grunder kan antas vara tvungen att besitta basal förståelse av de ämnen diskussionen handlar om? Mer sannolik förklaring är att hon inte brydde sig.

Susanna´s Crowbar – Avgå Serner

Kimzha Bremer – Anna Serner och det gubbslemsaktiga sörjandet av Lou Reed

Blaskan – In Memoriam Lou Reed

Dolf @ GD – En stjärna har slocknat – Lou Reed, Andy Warhol och Solanas

Som ovanstående exempel visar finns all orsak att förbättra kommunikationen med mer specifika begrepp. Ord som ”misshandel” och ”våldtäkt” kommer i sig att bli värdelösa i dessa diskussioner eftersom alla sådana hänvisningar kommer att besvaras med ett tydligt krav på mer specifik information och åtföföljas av en kategorisering. Först när vi vet specifikt vad den andra parten menar för kategori blir det meningsfullt att ha egna synpunkter.

Reservation för slarvfel. Jag har feber, huvudvärk och skrev nedbäddad i soffan men det var längesedan jag postade så jag tyckte det var värt ansträngningen.

Kommentarer

GD-träffen i Stockholm, ”Disconnects” där forskare och chefer ljuger samt Vålds- och barndiskurser — 26 kommentarer

  1. Jobbigt med förkylning och feber. Kul att höra att du är på bättringsväg.

    Och tack! för länkarna i inlägget. Har letat som en galning efter mailet där en person skrev till mig om hur man måste följa den ”rätta läran” då jag velat citera det i kommentarer de senaste dagarna med anledning av diskussionen kring Gunilla Krantz forskning. Så här kommer den i repris:

    ”För några år sedan kontaktade jag en stor svensk site (finansierad delvis med EU pengar) som bl a tog upp partnervåld (nja ‘mäns våld mot kvinnor’). Jag påpekade att det fanns annan forskning, fakta och teorier och undrade om de inte iaf kunde lägga till även detta.
    Svaret jag fick i mail var:

    ”Frågan om orsaker till kvinnoisshandel är mycket komplicerad
    och också ytterst känslig. Man riskerar att få hela den
    mycket starka feminist-rörelsen i Sverige på sig, om man
    skriver något som strider mot den ”rätta” modellen!”

    Och ja förlorarna är offren, inte bara män utan även kvinnor. Det är viktigare att skydda ”läran” än de utsatta.”

    I den tråden påpekade jag även att när det handlar om partnervåld mot kvinnor så pratar man i bästa fall om all sorts partnervåld (EV och RT) men ofta felaktigt om allt anmält våld mot kvinnor (28000) men att man när man gör detsamma när det gäller partnervåld mot män säger att det inte korrekt för att det är det kontrollerande våldet (kvinnofridskränkning) man ska jämföra med (ca 2500 anmälda fall/år). Så ja det vore bra om man kunde vara konsekvent.

  2. ”I RT-relationer är oftast bara en av parterna våldsam och den andra är ofta ”känslomässigt fångad”. Det handlar om kontroll och lydnad. Det är detta som borde falla under kategorin ”partnerfridskränkning”. Om den som utsätts inte underkastar sig och lyder eller gör fel (vilket han/hon alltid gör förr eller senare i förövarens värld) hotas och straffas han/hon. Han/hon utsätts för trakasserier, hot om våld och våld samt hot gällande barnen om det finns sådana med i bilden (och en hel massa annat). Och försöker han/hon lämna/lämnar förövaren så eskalerar ofta situationen.”

    Låter som en beskrivning av borderline personality disorder.
    Just det här med att omväxlande förskjuta (ibland bokstavligen VÅLDSAMT förskjuta) och sedan desperat klänga sig fast vid personen (”hoovering”, där ånger, kärleksbetygelser, hot om självmord m.m.) är typisk för BPD.

  3. @Magnus:

    Ja det eller någon annan (ant. inte sällan kluster B) störning.

    ”Situational Couple Violence (EV) is the most common type of physical aggression in the general population of married spouses and cohabiting partners, and is perpetrated by both men and women. It is not a more minor version of Coercive Controlling Violence (RT); rather, it is a different type of intimate partner violence with different causes and consequences./…/Significantly, the men engaged in Situational Couple
    Violence did not differ from the nonviolent control group on measures of borderline and antisocial personalities or general violence outside of the family.” (s.485-486)

    http://2homekids.org/ARTICLE%20-Differentiation%20among%20types%20of%20intimate%20partner%20violence1.pdf

    Och jag tror alltså att orsaken är densamma i fall där barn är inblandade i de svåraste vårdnadstvisterna, de där det t o m ibland förekommer att barnen förs bort eller i värsta fall mördas. Pappan på Dalarö kan t ex ha en allvarlig psykisk störning.

    http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=103&artikel=5688975

    ”I de allra flesta fall är det mamman eller pappan som är förövare. I undantagsfall mördas barnen av till exempel en granne eller en okänd person.

    Ju yngre barnet är desto vanligare är det att mamman är gärningsman.

    Förklaringen till mord på barn är nästan alltid psykisk sjukdom eller störning hos förövaren.”

    http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=103&artikel=5664102

  4. Mikael Sjövall, Greenpeaces f.d. informatör i Finland sticker ut hakan! Big Smile

    I en kolumn i finska Hufvudstadsbladet skriver Sjövall så här:

    ”Ultrafeminismen är här igen. Dess överprästinnor dyker upp lite varstans på seminarier och i tidningsspalterna för att provocera, gissla, ifrågasätta och utmana oss mansgrisar.

    Som den karlslok jag är fick jag nyligen höra på ett nordiskt seminarium i Köpenhamn att alla män är miljösvin. Påståendet avfyrades av en ultrafeministisk föreläsare som drillade oss i konsten att beakta jämställdhet och könsaspekter i vår externa kommunikation. Hennes kungstanke var att vi maskulina miljömarodörer vräker i oss mer kött och okynneskör med nedsmutsande bilar i större utsträckning än vad kvinnor gör. Påståendet lär bygga på en studie som har finansierats med nordiska skattebetalares pengar. Studien har inte undersökt hur kvinnliga miljöstyggelser som smink, smycken och handväskor vägs in i ekvationen men det är kanske en bisak i sammanhanget.

    Det är inne att tala om patriarkala strukturer. Det fick jag uppleva på ett annat seminarium i Riga där en representant från det svenska Miljöpartiet vävde in begreppet ”patriarkala strukturer” i var tredje mening. Då jag rekommenderade ett besök till det lokala ockupationsmuseet fick jag höra att hon inte var intresserad av att stifta bekantskap med mordiska mäns krig och deras bedrifter. Repliken var som tagen från Lukas Moodyssons film ”Tillsammans” från 2000.

    Det står bortom alla tvivel att dessa överprästinnors enögda jargong snarare skadar än gagnar kampen för jämställdhet. Att peka ut alla män som miljösvin gynnar knappast miljövänliga konsumtionsvanor bland män. Jämställdhet handlar också om att kunna åberopa manliga rättigheter i sådana situationer där de är åsidosatta. Speciellt i Finland som enligt en färsk undersökning på BBC är näst bäst på jämställdhet i hela världen.

    I de flesta vårdnadstvister bestämmer våra rättsinstanser att barnen ska placeras hos mamman även i de fall då hon saknar alla förutsättningar att vårda sina barn. På sjukhusen gör de matriarkala strukturerna det svårt för oss män att delta i vården av våra nyfödda barn. På förlossningsavdelningarna saknas till exempel ofta familjerum. På Kvinnokliniken i Helsingfors har en av toaletterna försetts med skylten ”för gäster och pappor”. Vid matdags då kantinen är stängd blir papporna förvisade till bensinmacken vid Tölö tull och på kvällen är det bara att lomma hem igen.

    Enligt studien ”Föräldraledighet, omsorgspolitik och jämställdhet i Norden” tar män med låga inkomster sällan ut långa föräldraledigheter medan män med höga inkomster ofta gör det. Vad kunde vi göra för att förändra detta utgångsläge?

    På arbetsplatser där kvinnliga chefer utgör en majoritet borde facket arbeta för en jämnare könsfördelning. Detta gäller bland annat min gamla arbetsplats Svenska Yle där så gott som alla högsta chefer är kvinnor. De feminister som kräver att herrklubbar ska öppna sina dörrar för kvinnor ska också vara beredda att glänta på dörren till de egna kabinetten. Jämställdhet fungerar i bägge riktningarna.”
    http://hbl.fi/opinion/i-dag/2013-10-28/518351/mikael-sjovall-jamstalldhet
    (kräver inloggning)

  5. @Mia.:

    ”I den tråden påpekade jag även att när det handlar om partnervåld mot kvinnor så pratar man i bästa fall om all sorts partnervåld (EV och RT) men ofta felaktigt om allt anmält våld mot kvinnor (28000) men att man när man gör detsamma när det gäller partnervåld mot män säger att det inte korrekt för att det är det kontrollerande våldet (kvinnofridskränkning) man ska jämföra med (ca 2500 anmälda fall/år). Så ja det vore bra om man kunde vara konsekvent.”

    Exakt vad jag brukar påpeka när jag diskuterar ämnet!

    Det här är min invändningen 1 (av 2) Invändningarna mot forskningen på mäns våldsutsatthet brukar gälla krav på forskningen som inte ställdes tidigare när det var kvinnors våldsutsatthet man forskade på. De gäller saker som man inte alls brukar bry sig om men nu plötsligt tycker är hyperviktiga. Brist på nyanser har aldrig setts som något problem tidigare men NU när det plötsligt var våld mot män utövat av kvinnor det gällde oj så viktigt det blev med nyanser plötsligt.

    Och nu är det plötsligt ingen som klagar på bristen på debatt i media. Nej nu är det försiktighet som gällde – som om forskarna någonsin behövt vara försiktiga när det gällde våld mot kvinnor. Och nu är det plötsligt inte ”våld i nära relationer” man kallar det längre utan ”mansvåld”

    http://www.svt.se/nyheter/sverige/kritik-mot-valdsrubrik-fran-genussekretariat

    http://www.svt.se/nyheter/sverige/professor-vill-stoppa-debatt-om-egna-mansvaldsstudien

    http://www.svt.se/nyheter/sverige/en-total-forvrangning-av-vara-resultat

  6. @Magnus:

    ”Låter som en beskrivning av borderline personality disorder.
    Just det här med att omväxlande förskjuta (ibland bokstavligen VÅLDSAMT förskjuta) och sedan desperat klänga sig fast vid personen (”hoovering”, där ånger, kärleksbetygelser, hot om självmord m.m.) är typisk för BPD.”

    @Mia.:

    ”a det eller någon annan (ant. inte sällan kluster B) störning.”

    Ni har såklart rätt bägge två. Sannolikt behöver inte alla RT-förövare ha samma DSM-V kategoriserade psykiska sjukdom och gissningsvis är det flera RT-förövare som har tecken på fler diagnoser än bara en. Att diagnostisera psykiska problem lämnar jag dock helst till läkare.

    Det jag tycker är intressant här är sålunda diskussionen om huruvida en RT-förövare någonsin kan anses vara psykiskt frisk. Hur stor andel av alla relationsmord (bägge könen) begås inte i sammanhanget av RT-våld. Hur vanligt (eller ovanligt) är det att EV-relationer slutar med döddsfall? Eftersom Kriminologen Mikael Rying redan har forskat i dessa saker så använder jag honom som källa här.

    http://www.scb.se/Grupp/valfard/_dokument/A05ST0301_02.pdf

    Enligt Mikael Ryings forsking på mord i nära relationer så är 4/5 av förövarna att betrakta som psykiskt störda eller sjuka.

    80 procent av gärningsmännen är att beteckna som psykiskt störda eller sjuka, antingen genom att de diagnostiserats psykiatriskt eller genom det självmord som en fjärdedel av dem begår i samband med det dödliga våldet. Nära hälften av dem är antingen arbetslösa, har beredskapsarbete eller är förtidspensionerade. I 60 procent av fallen var de registrerade för tidigare brottslighet och även om alkohol är mindre vanligt förekommande i dessa fall än vid dödligt våld i allmänhet, är ändå nära hälften av gärningsmännen alkoholmissbrukare.”

    Mikael Rying har även uttalat sig om den ”rörelse” vars ideologi bygger på att framställa gärningsmännen som normala/vanliga män. Så här lyder hans kommentar på den saken i DN 23 Maj 2006

    ”Vi har kunskapen som behövs för att kunna begränsa det könsrelaterade våldet. Men vi tar den inte till oss.” Mikael Rying, kriminolog vid Stockholmspolisen, skräder inte orden: ”Det är rena larvet som pågår”, säger han.”

    Vad är det då för larv som han hänvisar till? Jo uppfattningen att man kan straffa bort RT-våld.

    ”Alla ser vad problemet är, men ingen låtsas om det, säger han. Vi skickar de här männen in och ut på kåken, och däremellan återfaller de i brott. Fängelsestraffet biter inte på dem. Det som styr dem är ett, enligt min mening, sjukligt behov av att upprätthålla kontrollen över kvinnan.”

    Kort sagt det är fler brott som begås än män som begår dem och det är långt ifrån vilka män som helst.

    ”- Det här vill man inte prata så mycket om, säger han. Från vissa håll vill man gärna få det att framstå som att det är vilka män som helst som slår. Om vi i stället accepterade uppfattningen att det ligger en psykisk störning i botten skulle vi se att det finns preventiva åtgärder att sätta in. Det här beteendet går inte att straffa bort, det måste behandlas.”

    Om man här enbart pratar om RT-våld (A1) så blir det uppenbarligen missriktade budskap i media där journalister och andra som verkar antingen ha usel kommunikationsförmåga eller avsiktligt lura människor använder uttryck som ”måns våld mot kvinnor” (A) i sin kommunikation till allmänheten som sedan pga psykologisk-lingvistisk sammankoppling helt missar att det mesta av allt relationsvåld är A) Tvåkönat och B) Episodiskt våld.

    Så¨problemet är inte att kunskapen om ämnet saknas. Problemet är i min mening snarare att de flesta inblandade saknar bra kommunikationsförmåga (och vanligen också insikt om fenomenet som jag kallat Psykologisk-linguistisk sammankoppling) De begrepp som används är helt enkelt inte alls förenliga med de budskap de hävdar sig vilja förmedla.

    Precis som i fallet med Anna Serner som hävdar hon ville kritisera media men inte fattar att användandet av gubbslem diskvalificerar den avsikten helt och hållet.

  7. @Mia
    Relationsterror, och de mekanismer som gör att människor stannar kvar i sådana relationer, har beskrivits av Ewa Lundgren. Hon har åtskilliga poäng i det hon skriver, men jag köper inte hennes analys att alla dysfunktionella par slutar i relationsterror. Dessutom är fenomenet inte på nåot sätt begränsat till kvinnor som offer och män som förövare.
    Att använda planerat våld (alltså tortyr), i syfte att kontrollera och manipluera, används på exempelvis krigsfångar eller misstänkta brottslingar. En skönlitterär beskrivning finns i TV-serien ”Homeland”, där en arabisk terrorledare bryter ner en amerikansk soldat, och sedan bygger upp honom för sina egna syften.

  8. @Mariel:
    Ja, förutsatt att du inte diskriminerar de svarande baserat på kön … 0_o

  9. Pingback: Vi anar avgrunden | Kimhza Bremers Bodega

  10. Jag undrar om någon GD:are har lust att hjälpa mig att reda ut en begreppsförvirring som uppstod i min skalle när jag läste en text om ”mäns våld mot kvinnor” och den påstådda ”våldtäktskulturen”.

    Är ”mansroll” och ”maskulinitetsnorm” synonyma, eller är det två olika saker? Hur definieras dessa?

    Tack på förhand!

  11. @Bladet:

    ”Är ”mansroll” och ”maskulinitetsnorm” synonyma, eller är det två olika saker? Hur definieras dessa?”

    Hej Bladet, den frågan kan jag försöka bringa klarhet i. För det första är norm och roll inte samma sak. Roller är beteenden. Normer är beteenderegler. För det andra så är rollteori i allmänhet ihopljugen bullshit avsedd att skapa intrycket att människor är plastiska och allt som behövs är rätt sorts samhälle för att skapa rätt sorts människa dvs Sovjetmodellen för ursäkt av förtryck (förtrycket är nödvändigt för människor vet inte sitt eget bästa, de saknar först klassmedvetenhet, sedan genusmedvetenhet och nu babblas det om ras igen)

    Om allt som behövdes i människans liv var rätt sorts samhälle fanns dock ingen orsak för människor att vara selektiva gällande partnerval. Särskilt inte de människor som inte vill deras partner skall vara lärare åt deras barn. Deras partnerval är ju 100% en fråga om gener vilket bevisar att de anser sig ha orsak att tro gener är viktiga, enormt viktiga för barnets varande.

    Så frågan är inte vad folk säger. Frågan är helt och hållet om personer som säger de här dumma sakerna följer sina egna råd och beter sig i enlighet med den ideologi de hävdar sig tro på.

    I konflikt till ”rollteori” står vad vi kan kalla ”personlighetsteori” där det inte handlar om vilka roller människor tillfälligt går in i utan om vilket förhållande de har till sin egen kärna. Personlighetsteori innebär att man försöker passa ihop olika människor som kompletterar varandra mer eller mindra bra. Mest kända metoden för denna bedömning heter Myers-Briggs Type-Indicator (MBTI) vars kontraster ser ut så här:

    Extraversion – Introversion
    Intuition – Sinnesförnimmelse
    Tanke – Känsla
    Bedömning – Perception

    PS: Svenska wikipedia har kritik mot MBTI som är helt värdelös eftersom den är negativistisk. När forskarna får uppmaningen ”Gör bättre själv då” så kommer det klassiska relativistiska negativistsvaret: Världen är jättejättekomplicerad människor är jättejättekomplicerade, vi vet ingenting. Ingen kan veta någonting. Så här lyder det rätta svaret på dylika påståenden:

    Ursäkta mig här men om saker för dig är så komplicerade hur kan DU veta vad andra vet? Dina uttalanden om världen – så negativa som de är – är precis lika mycket sanningsutsagor om världen! Den som tror man inget kan säga – skall heller inget säga.

  12. @Bladet:
    Ja det är samma sak fast någon skitnödig feminist skulle säga att det inte är det feminism handlar om att kritisera män men eftersom det låter för simpelt så har dom uppfunnit en massa ord som patriarkala strukturer könmaktsordning mansroll osv vilket även ger dom ett frikort att kritisera män även som individer i sin närhet fast på ett indirekt sätt genom att hänvisa till feministisk forskning.

  13. @michael:

    Det är inte riktigt samma sak. Så här hänger de ihop:

    Roll = Beteende
    Norm = Oskriven regel

    Vad tokfeminister ofta gör 1) tar för givet roller är temporära och 2) orsakade av normer. På så sätt kan de idka manshat utan att ens själva tycka de ägnar sig åt manshat. De vill ju bara ”bättre på” männen lite en smula och vad kan väl vara fel med det?

    Felet blir rätt uppenbart om man vänder på det och kräver att vi får bättre kvinnor, eller bättre svarta, eller bättre bögar, eller bättre nån annan av alla dessa grupper där rollteorin helt kollapsar och förespråkarna antingen slår knut på sig retoriskt eller flyr för livet bort från ansvar för egna idiotpåståenden.

  14. @Mariel: jag avslöjade det i förra inlägget. skäms så hemskt, så vill inte upprepa det här igen.

  15. @Magnus:

    ”…men jag köper inte hennes analys att alla dysfunktionella par slutar i relationsterror.”

    Nej och det gör alltså inte jag heller. Det var därför jag citerade detta ovan:

    ”It (EV)is not a more minor version of Coercive Controlling Violence (RT); rather, it is a different type of intimate partner violence with different causes and consequences.”

    Dvs RT är inte EV som upprepas eller eskalerar, RT är redan från början en annan sorts partnervåld och kan faktiskt pågå i flera år innan ”första slaget” kommer och ibland stannar det vid ”bara” psykiskt våld.

    ”Dessutom är fenomenet inte på nåot sätt begränsat till kvinnor som offer och män som förövare.”

    Nej just det även om det alltså kan vara så att ”Medan män främst uppger utsatthet för trakasserier, rapporterar kvinnorna fler händelser av misshandel och hot.” när det handlar om RT (partnerfridskränkning). (Brå s.7)

    http://www.bra.se/download/18.cba82f7130f475a2f180002016/2009_12_vald_kvinnor_man_nara_relationer.pdf

  16. @Erik:
    Tack Erik! Du är en klippa!

    Dock är du ibland lite för smart för mig tror jag, iaf denna gång. Smile Efter fjärde meningen hade jag fullt sjå att hänga med, och då tycker jag ändå att jag är en snubbe med huvudet någorlunda på skaft. Smile

    Men låt mig återkoppla till det jag förstod. När man då ofta läser, i kontext av våldtäkt, att ”dagens maskulinitetsnormer är ett samhällsproblem” och ”vi måste förändra maskulinitetsnormen”, menar man då att det (med din definition) existerar oskrivna regler som säger att våldtäkt är OK?

    Är det alltså det som påstås?

  17. @Mariel:

    ”-Nej jag e bi så kön spelar mindre roll.. men kanske åldersdiskriminerar?”

    Nu är jag själv redan upptagen, annars hade jag absolut kunnat förbarma mig över dig och ta dig på en dejt. Du är ju så underbart ödmjuk och omtänksam.

    Men jag undrar om du kan hjälpa mig med en grej. Nästan alla mina ex har varit bi-tjejer. Varför då? Det är ju inte som att jag aktivt varit ute och letat i gay-kretsar. Snarare tvärt om. Jag är själv fullständigt hetro. Det är dom där gay/bi-brudarna som dras till mig. Varför då? Jag är ju inte det minsta feminin. De flesta uppfattar mig som nästan som en karikatyr av en maskulin mans-man. Varför atraherar jag nästan bara bisexuella kvinnor?

  18. @Nils:

    Det är dom där gay/bi-brudarna som dras till mig. Varför då? Jag är ju inte det minsta feminin. De flesta uppfattar mig som nästan som en karikatyr av en maskulin mans-man.

    Jag kan bara svara för mig själv, men kanske är det en förklaring? Min bisexualitet innebär inte att jag attraheras av feminina män eller maskulina kvinnor, som typ mixad personlighet.. absolut inte.
    Jag attraheras av maskulina män och feminina kvinnor och framförallt av ytterligheterna, liksom. Kanske är det vanligt bland bisexuella kvinnor?

  19. @Bladet:

    ”Tack Erik! Du är en klippa!”

    Alltid kul att få höra det.

    ”Men låt mig återkoppla till det jag förstod. När man då ofta läser, i kontext av våldtäkt, att ”dagens maskulinitetsnormer är ett samhällsproblem” och ”vi måste förändra maskulinitetsnormen”, menar man då att det (med din definition) existerar oskrivna regler som säger att våldtäkt är OK? Är det alltså det som påstås?”

    Nej det är inte vad som påstås. Vad de påstår med rape culture är att det existerar oskrivna maskulinitetsnormer som hos vissa män kan leda till att de tror våldtäkt är mer okej. Det är alltså ingen som har kvantitativ vetenskap som visar våldtäkt är vanligt hos män.

    Så vad gör då RC-feministerna? Jo de menar att trots att så få män gör det så är det VILKA MÄN SOM HELST som kan göra det.

    Samma sak när vi pratar om partnermisshandel. Kvinnan som blir misshandlad av en av de få män som misshandlar kvinnor mår jättejättedåligt av tanken att hon inte blivit misshandlad om hon valt en annan kille.

    I hennes värld måste det spela noll roll vilken sorts kille hon väljer. Alla killar skall vara en och samma svinaktiga struktur orsakad av en och samma könsroll så inte den främsta orsaken hon blir misshandlad är att hon valde den kille hon valde.

    Så det är vad feminister menar när de hävdar en norm som gäller bara några få personer, bla bla vilka män som helst KAN beröras och bla bla strukturer.

  20. @Nils. Jag är själv tokhetero, och hyggligt maskulin. Har väldigt lätt att knyta kontakter med gaytjejer, och även gaykillar. Tror på Ninnis gissning.