Från småsaker till misshandel
avatar

Det brukar inte bli av att jag lyssnar på radio, utom när jag kör bil. Då brukar jag slå på P1, och praktiskt taget varje gång (så känns det i alla fall) blir jag serverad något inslag med feministiska övertoner.

I morse intervjuades Olivia Bergdahl i samband med hennes debutroman. Boken handlar tydligen om en kvinna som hamnar i ett jobbigt förhållande som glider över i misshandel.

Jag ville bara kort återge en del av intervjun (ca 3:00 in i ljudklippet). Jag har försökt renskriva dialogen lite, eftersom talspråk inte gör sig så bra i skrift (KZ = Katherine Zimmerman, intervjuaren; OB = Olivia Bergdahl):

KZ: Och även om du inte har erfarenhet av att det gått så långt då så att det blir så destruktivt så att du har blivit slagen, men kan du ge något … någon bild av när du ändå har känt av den där förskjutningen i maktbalansen i ditt eget liv?

OB: Ja men jag tror, alltså, dels så är det att jag har hållit på och varit lite sådär halvoffentlig och levt ett väldigt vuxet liv när jag var väldigt väldigt ung, och bara det är ju en minusfaktor i självförtroende och makt på det sättet …

KZ: Varför det?

OB: Ja men, man vet inte riktigt var man talar ifrån, och jag var ju så nöjd och glad och geniförklarade mig själv. Men sedan blev det ju mycket det där att jag fick höra väldigt mycket att jag blev bokad för att jag var en ung kvinna, och att jag berättade om en specifik erfarenhet när jag i själva verket tyckte att jag talade om den stora – det gjorde jag ju inte heller – men jag trodde ju att jag berättade den stora sanningen om mänskligheten. Så dels är det den, mot någon form av allmänhet, som jag kan ha känt att “vänta, nu pratar ni inte med mig som människa, utan nu pratar ni med mig som någon form av symbol eller funktion eller”, och då blir man ju väldigt begränsad. Och sedan också liksom, i relationer med olika personer att har man känt att så fort man tystnar, så fort man inte riktigt … man sväljer saker, och backar undan, säger inte ifrån – det kan ju vara väldigt små detaljer.

Bergdahl började alltså med estradpoesi när hon var 12 år gammal, så det där med ”väldigt väldigt ung” stämmer för all del. Jag har också full förståelse för att det är problematiskt att bli ”barnstjärna”. Men låt mig här förklara vad som fångade min uppmärksamhet:

Bergdahl fick alltså frågan om hon hade någon egen erfarenhet av ”förskjutning i maktbalansen”, även om det inte gick så långt som till misshandel. Hennes svar handlar om i sammanhanget fullständigt triviala saker, som att hon fått (berättigad) kritik när hon agerat som publik person, och som att hon i vissa situationer känt sig osäker och backat. Alla normala människor har känt så. Det känns inte meningsfullt att göra liknelser med situationer där man inte fått göra precis som man vill och lägen då man är hotad på allvar. Att en författare kan ta sig friheter och skriva om saker som de själva inte upplevt, är i sig inte problematiskt, men jag tycker inte att det är det hon säger.

Kritiken som Bergdahl fick som ung ‘debattör’ tycks alltså ha varit berättigad? Hon tycker nu att hon faktiskt generaliserade för långt utifrån begränsade erfarenheter. Jag förstår att hon tyckte det var jobbigt då, men i backspegeln tycks hon ändå inte beredd att dra slutsatsen att jo, hon fick bokningar för att hon var ung kvinna, och de som lyfte fram henne verkar inte ha gjort henne den tjänsten att sakligt kritisera hennes material.

Men det är klart, det är inte alla som får debattera Jan Guillo redan vid 18 års ålder (från Bokmässan i Göteborg, september 2007).

Om jag får recensera den dikt hon läser upp (här framförd på scen), så skulle det nog vara att hon blandar ihop genier med kvasi-intellektuella wannabes, och dessutom insinuerar att de som blivit kända som ‘genier’ egentligen mest kommit fram för att de är män. Guillous kommentar, att den är en bra sammanfattning av hur det är att vara 18 år och vilja bli författare, kanske kan ses som representativ av den kritik hon syftade till ovan?

En kvinnlig vän kommenterade hennes dikt såhär:

Vad ska man säga om den? Hon älskar dem för vad de gör och förväntar sig att bli älskad tillbaka för att hon är … hon?

När man kommer fram som publik figur får man acceptera att man blir kritiserad för sitt agerande, och för vad man representerar. Man blir alltså bemött som ”symbol, eller som en funktion”. Hon var en symbol – det var därför hon kom fram så lätt och så tidigt. Hon har dessutom stuckit ut hakan rätt rejält och både avrättat ‘Kulturmannen’ och utmålat alla män som potentiella förövare (klippet nedan).

Lever du med det biologiska könet man utnyttjar du tyvärr patriarkala strukturer. Är du en klok person lever du förmodligen redan med en enorm (och rättmätig) skuld över vad män som grupp har utsatt, och utsätter, kvinnor som grupp för.

Lever du med det biologiska könet kvinna står du inför helt andra problem. Fördelen är att du är fri från rättmätig skuld, däremot (för de allra flesta) fylld av orättmätig skuld, alltså den som det patriarkala samhället ständigt översköljer dig med. (ur DN: Manifest. Den manliga konstnären 10/5-14)

Även här gör hon en koppling mellan fullt naturliga pojklekar och kriminella handlingar. Pojkar som busar växer alltså upp till att slå och våldta kvinnor?

Hur ser den glidande förövarskalan ut för kvinnor?

Är jag orättvis mot Olivia Bergdahl?

P1, Tankar för dagen 12/8-14: ”En sån som du har inte rätt till sin ensamhet”

Hon har definitivt hand med språket, och håller uppenbart inte med Guillou om att det inte går att kombinera konst med önskan att nå ut med en berättelse (jag håller nog inte heller med). I dikten ovan noterar hon att det är farligare för män än för kvinnor att röra sig i det offentliga rummet, men beskriver ändå hur det inte riktigt går in, utan hon oroar sig ändå för att bli antastad. Hon talar om ”kurvorna som inte går att dölja”, men själv har jag svårt att hitta bilder på henne där hon inte närmast framhäver sina former. Som (manlig) publik upplever jag att hon spelar ordentligt på den dynamik som favoriserar just unga söta tjejer, speciellt om de klär sig avslöjande, samtidigt som hon skuldbelägger mig och andra män för att vi reagerar just på avsett sätt.

Berättelsen jag hör är att spelet som ger unga kvinnor extra uppmärksamhet och bär fram dem på ett sätt som de flesta unga män bara kan drömma om, skapar också ett fängelse där man gör sig beroende av omgivningens godkännande och tappar bort sig själv. Möjligen är Olivia Bergdahl på väg mot att släppa projektionen och börja vända den kritiska blicken mer träffsäkert? Vi får se.

Kommentarer

Från småsaker till misshandel — 16 kommentarer

  1. Problemet är väl att Olivia vägrar se hur curlad hon är som ung kvinnlig författare med åsikter som kulturetablissemanget anser rätt(vilket kan förvandlas till en bur för hennes konstnärskap)där att kliva utanför dessa uppsatta ramar genast skulle leda till mindre strålkastarljus inom olika medier.
    Man kan säga att Olivia är barn av sin tid där hon säger vad som förväntas i sin gyllene bur.
    Självklart skulle hon aldrig kunna tillstå att hon som ung kvinnlig författare med rätt åsikt curlats fram,utan måste upprätthålla bilden att hon är förtryckt,detta är en del av tanken att endast lidande konstnärer kan skapa god konst.
    Om man istället skulle säga som det är att kvinnliga författare med feministiska åsikter åker räkmacka runt i kulturkorridorerna,så finns det en risk att hennes texter skulle fläckas ner och börja bedömas utan sina politiska pamfletter och då kanske bli högst mediokra.

  2. Det är givetvis lättare till en början om man kan följa strömmen, säga samma saker som alla andra med något annat ord instoppat, och ändå få uppmärksamhet och karriär. Samtidigt så fungerar det bara så länge det finns någon att följa och när man själv passerat medelsvensson så blir det snabbt allt färre idoler/förebilder att följa och till slut måste man själv göra något nytt för andra att följa. Det är klart att det är svårt att behöva ta det steget när det gått så lätt tidigare i karriären, men något glastak eller diskriminering handlar det inte om utan kombinationen av en privilegierad tillvaro tidigt i karriären och konsekvensen av en kortsiktig optimering utifrån den privilegierade tillvaron (och övertygelsen att den skulle bestå).
    Vad ska man säga, välkommen till verkligheten, kanske…

  3. Över lag präglas vår tid att folk (både män och kvinnor)blir berömda för ingeting. En följd av detta är att det blir ytterst svårt för dem att hänga kvar i rampljuset. Det är inte särskilt svårt att föreställa sig någon som vid 12 års ålder får höra sig vara ett geni sedermera blir förbittrad när den förmenta genialiteten visar sig vara av det flyktigare slaget.

  4. Är jag orättvis mot Olivia Bergdahl?

    Jag tror det. ”Text till min son” togs upp av Mariel i ett inlägg i januari 2013, och det blev en ganska flitig diskussion då.
    Jag anser nu, som då, att man inte kan utsäga något klart om vad Olivia tycker och tänker från sina dikter. Det finns flera tolkningsalternativ, och utan ytterligare kännedom om Olivia så …
    Och eftersom jag då agerade djävulens advokat, så mejlade Mariel till Olivia och frågade om texten ska tolkas som ironi. På vilket då Olivia svarade:

    Hej hej Mariel!

    Ironi, ja det var ju en variant! Ingenting är väl mer sant än nåt annat.. Är det nåt särskilt ni undrar? Vad mitt syfte med att skriva den var, kanske? Nej, är svaret i så fall – jag var inte det minsta ironisk (däremot finns det ju en liten koppling till Lenngrens dikt till sin dotter, som de flesta tolkar som ironi).

    tjing

    Olivia

    Hon förnekar att det skulle vara ironi (vilket jag heller aldrig tolkade det som), men säger inte heller någonting uttalat vad hennes avsikt är med dikten eller hur hon ser på frågan i sig. Så det är fortfarande öppet för tolkning.
    Min tolking är att hon är rumstempererad mellanmjölksfeminist som funderar på dessa saker. Jag ser inte hennes dikt (Text till min son) som att hon deklarerar en feministisk synpunkt. Det skulle kunna vara en kommentar på det misandriska samhällsklimatet. Och är det, men det är troligtvis oavsiktligt. Jag tror närmast att hennes dikt är ett uttryck för en viss ambivalens inför att bli mor till en pojke.
    Och så upplever jag också de andra dikterna/texterna jag tagit del av från henne.
    Jämför till exempel med feministiska tecknare, där det inte råder någon som helst tvekan om vad de anser. Olivia ligger långt ifrån dem.
    Jag ser inte heller någon motsats i att hon paketerar sig som den bästa födelsepresent man kunde få, samtidigt som hon talar om att bli antastad och kurvor som inte går att dölja. Hon återger subjektiva stämningar och tankar. Hon deklarerar inte åsikter, eller skriver debattinlägg.
    Någon som vill dra några slutsatser om hur jag ser på män och kvinnor utifrån Knekten, Kärleken och Döden?

  5. … och jag gillar henne. Kurvorna bidrar starkt, men är långt ifrån enda anledningen.

  6. Pingback: ”Genuskrav införs för evenemang i Stockholm” | WTF?

  7. Är nog lite på Dolfs linje här, det finns ett rimligt tvivel.

    Det mesta över henne säger: ÄLSKA _MIG_!!! Lite som vilken tonåring som helst som jag möter i min vardag. Till dem säger man: väx upp, klipp dig, skaffa dig en utbildning och ett jobb. Men i hennes fall är det ju hennes jobb. Och hon gör det ganska bra dessutom, framgångsrikt.

  8. Jag hade en hyggligt positiv bild av henne. Även om jag starkt ogillar hennes politiska budskap så är hon duktig på att framföra det och jag uppskattar kompetens. Hon föll dock som en sten i mina ögon av detta.

  9. @Ninni: Det är en ful groda. Huvudsakligen för att det är väldigt illa valt i själva sammanhanget.
    Jag hade inte sett biten från DN-artikeln när jag postade mina tidigare kommentarer (jag läste utkastet till Ulfs inlägg innan det postades, antingen lades den biten till efteråt, eller så råkade jag slarva över den biten). Jag kan ju inte precis påstå att jag gillar DN-artikeln. Den har ju ett radikalfeministiskt stuk, och får mig att undra. Men jag känner mig fortfarande inte klar över henne. Jag undrar vad hon har för syfte med DN-artikeln. Det känns ändå som att det är något som saknas i bilden av henne. Det är inte som när man läser t.ex. HejBlekk, som nu tycks dyka upp i alla möjliga sammanhang. Trots stuket på DN-artikeln känns det som att den ändå mer inbjuder till diskussion än handlar om att köra ner dogmer i halsen på en.
    Sen kan man ju fråga sig hur mycket hon har förändrats genom åren. Text till min son skrev hon 2007 (samma år som klippet med Guillou) om jag inte tar fel, klippet där hon läser den tycks vara från 2010, nationaldagsklippet från 2013, och DN-artikeln från 2014. Hon förändras givetvis som alla andra, och man kan ju betänka att det handlar om en ganska formativ period, från 18 års ålder till 25. Det är ju mycket möjligt att hon radikaliserats avsevärt under den tiden. Kanske jag gillar Olivia 18, men inte Olivia 25. Jag vet inte, min bild av henne känns väldigt inkomplett.
    Jag skulle vilja spendera en intim kväll på tu man hand med henne och finna ut vem hon är lite mer på djupet. (Och då menar jag inte sexuellt, utan typ i ett avsides bås på en restaurang, äta gott, dricka och sitta och prata.) Kanske skulle jag ändra åsikt, men jag tror inte det. Rent instinktivt känner jag bara att hon är en person jag inte riktigt kan föreställa mig att jag ogillar.

  10. @Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):

    Rent instinktivt känner jag bara att hon är en person jag inte riktigt kan föreställa mig att jag ogillar.

    Jag ogillar inte feminister, jag tycker rysligt illa om deras åsikter och i vissa fall (tänk: LD) även deras handlingar. Men personerna känner jag inte, så jag är helt neutral inför dem.

    Det är ju mycket möjligt att hon radikaliserats avsevärt under den tiden.

    Det tycks så, ja. Och jag kan inte ogilla personerna för det. Jag tycker synd om dessa radikaliserade individer. Hur ska de kunna bli lyckliga när de är indoktrinerade av vår tids galenskap?

  11. Som nordmann kjenner jeg ikke til Olivia Bergdahl og hva hun står for eller driver med, jeg har heller ikke sett de to videoer dere har linket til.
    Men la meg sitere fra teksten i innlegget:

    ”Lever du med det biologiska könet man utnyttjar du tyvärr patriarkala strukturer. Är du en klok person lever du förmodligen redan med en enorm (och rättmätig) skuld över vad män som grupp har utsatt, och utsätter, kvinnor som grupp för.

    Lever du med det biologiska könet kvinna står du inför helt andra problem. Fördelen är att du är fri från rättmätig skuld, däremot (för de allra flesta) fylld av orättmätig skuld, alltså den som det patriarkala samhället ständigt översköljer dig med”

    Si meg, tar dere en person som kan komme med en slik uttalelse seriøst? Det der er rent gynosentrisk tullprat. Kvinner lever ikke i ett vakuum, fristilt fra innvirkning på samfunnet og fritatt alt ansvar.
    Om det er olivia Bergdahl som har forfattet det så er hun i mine øyne ikke hverken spesielt intelligent, reflektert eller interessant. Det sitatet er den type vrøvl som LD og hennes like pleier å komme med.

  12. @Runar:

    Det knepiga är ju att sådana uttalanden skulle uppfattas som rent avskyvärda om de gällde något annat än män och jämställdhet. Men åtminstone i Sverige är det just i det sammanhanget fullständigt accepterat att säga så – och värre.

    Möjligheten finns alltså att hon där söker enkla poäng med feministisk skåpmat.

    Om man lyssnar på hennes dikter, och lyssnar på den intervju jag började inlägget med, öppnar sig möjligheten att hon faktiskt är kapabel att tänka längre. Om hon vill utvecklas som poet krävs dessutom att hon går bortom att säga på ett begåvat sätt vad alla förväntar sig att höra, utan faktiskt genomskåda, öppna nya perspektiv, överraska.

    Jag tycker det finns ansatser, men om hon vill söka sig ditåt, kommer det inte vara gratis. Hon uppträder tydligen ca 130 ggr om året nu. Liksom det blev för Warren Farrell lär bokningarna minska kraftigt om hon vågar utmana den åsiktshegemoni som för närvarande ser henne som en charmig och talangfull förkämpe och belönar henne därefter.

  13. @Ulf T: Jag tycker det skall bli spännande och se vart hon tar vägen i det långa loppet. Förhoppningsvis var DN bara ett tillfälligt snedsteg. Som poet och artist tycker jag hon är spännande och intressant, och jag är definitivt impad av hennes framförande.

  14. @michael:

    Problemet är som jag ser det att om du har blivit curlad är det det ditt normaltillstånd eftersom du inte känner till något annat, dagen du behandlas ”normalt” kommer du givetvis med din standard och i förhållande till ditt normaltillstånd anse detta orättvist och kränkande…..

    Detta gör feminismen till en negativ spiral om de får hållas i sin särbehandling och curlande…

  15. @Anders Senior:

    Sant, såvida inte något händer som tvingar dig att ändra perspektiv. För Bergdahl skulle konsten i sig kunna leda henne bortom det enkla, publikfriande. Det blir slutligen en fråga om vad hon själv vill.

    Det är inte på något sätt givet att konstnärer når bortom – eller ens strävar bortom – den ytliga och självförhärligande form som ger bäst utdelning för minst ansträngning.

    Men hon är bara 26 år gammal, och har ännu väldigt mycket gratis. Om hon spelar sina kort ‘rätt’ kan hon nog fortsätta med i stort samma koncept i ytterligare 10-15 år. Även om publiken minskar med åren går det att bortförklara det också, men bortom 40-strecket blir det betydligt svårare.