Svenska Dagbladet fortsätter sin artikelserie om lönegapet mellan kvinnor och män:
”Deltid är världens största kvinnofälla”
Det skulle bli lite mer intressant om de bjöd in några andra perspektiv i diskussionen. Som det är nu är alla inne på samma spår, även om några nyansskillnader uppenbarar sig, t.ex:
Maria Winsnes: Under de åren som mina barn var små var jag väldigt tacksam över att jag kunde ta ut större delen av föräldrapenningen. Jag kände starkt: ’ta inte den här tiden ifrån mig’. Det var de biologiska krafterna.
Klara Adolphson: Jag är övertygad om att det är förväntningar, sociala konstruktioner som gör att vi väljer som vi gör.
Håkan Regnér: Och samtidigt har normen drivits lite för mycket åt andra hållet – att det inte är okej att säga ’jag vill vara hemma med barnen nu och sen vill jag köra järnet’.
Här ser vi tre kontrasterande perspektiv, i min tolkning:
- Kvinnors ’maktsfär’: familjen, och önskan hos väldigt många kvinnor att prioritera familjen före karriären (åtminstone under den tid då det är mest aktuellt).
- Den feministiska idén att detta bara är en social konstruktion, som kan förändras, och som skall förändras.
- Tanken att kanske vi skall tillåta människor att vara olika.
Håkan Regnér, som enda man bland tre kvinnor och en kvinnlig reporter, kanske inte ville provocera allt för mycket genom att säga ”- att det inte är okej att säga ’jag vill vara hemma med barnen nu, och sen vill jag jobba deltid'”. Som jag skrivit om tidigare, verkar väldigt många kvinnor faktiskt längta efter just detta, och till och med planerar sin karriär utifrån det, men debatten vägrar envist acceptera det som en giltig ståndpunkt.
Det finns några saker värda att lyfta fram ur diskussionen:
Kan vi få allt på en gång?
Charlotta Wikström: Jag tror det. Men arbetsgivarna måste fokusera mer på männen. Se vad man kan göra för att de ska kunna ta ett större ansvar.
Här vill jag hänvisa till Eriks artikel här på Genusdebatten om Anne-Marie Slaughter och debatten om kvinnor “having it all”.
Charlotta Wikström: Något har hänt den allra senaste tiden. Det är lika mycket ett mansproblem idag, för de med en partner som också gör karriär.
Detta stämmer nog, och får ses som ett gott tecken. Jag håller med om att attityden till männens möjligheter till (och behov av) att vårda familjerelationen har ändrats påtagligt under de årtionden som jag varit i arbetslivet. Där jag arbetar är vi i och för sig bara män (inte så ovanligt i databranschen, speciellt i en liten firma), men vi har alla familj med barn i skolåldern. Det är en självklarhet att vi skall finna en balans i familjelivet, och respektera varandras behov av att ta ledigt av familjeskäl när det behövs. Vi är också på det klara med att det sänker vår produktivitet, men vi är inte 25 år längre, och kan inte agera som om vi vore det. Vi får hoppas att vår erfarenhet kompenserar tillräckligt mycket. Framtiden får utvisa om det gör oss tillräckligt konkurrenskraftiga.
Maria Winsnes: Man ska också komma ihåg att det finns fler vägar än klättra-karriären. Många småbarnsföräldrar, särskilt kvinnor, vill göra en karriär där drivkraften är variation och personlig utveckling. Man hoppar på roliga projekt och rör sig ofta i sidled. Men arbetsgivare premierar inte det beteendet, och man hamnar i lönestiltje. Vi har en bit att gå när det gäller att hitta organisatoriska lösningar så att man inte sorterar bort de här karriärtyperna.
Öhh, jag håller nog med, med reservation för det där med ”så att man inte sorterar bort de här karriärtyperna”. Många arbetsgivare idag arbetar frenetiskt på att hitta nya organisatoriska lösningar för att anpassa sig till ständigt föränderliga förutsättningar. Men långt ifrån alla omorganisationer blir bra, och det är inte alltid som individens idé om en intressant karriär går i fas med företagets operativa behov. Min invändning är nog denna: samtidigt som företag behöver söka nya arbetsformer för att öka kvalitet, effektivitet, lönsamhet m.m., behöver arbetstagarna i viss mån anpassa sig till vad som faktiskt fungerar.
Man kan inte gå alla till mötes, och vi kan inte kräva att arbetsgivarna skall anpassa sig till våra ambitioner. När jag rekryterar, söker jag efter en person som kan utföra ett arbete jag behöver få utfört. Jag rekryterar inte för att försöka hjälpa någon annan att förverkliga sig själv, även om jag hoppas att det kan ske på köpet. Börjar jag rekrytera med några andra motiv än företagets förutsättningar och behov, löper jag stor risk att köra mitt företag i botten.
Maria Winsnes: När jag gjort klart småbarnsåren då var det full fräs på motorvägen igen och jag startade företag. Jag vill tro att det måste finnas den möjligheten. Annars blir familj som ett ok, inte en tillgång.
Nu kommer vi in på existentiella frågor. Vad är egentligen vårt syfte? Är det att ha ”full fräs på motorvägen”, eller finns det annat som är viktigare? Jag finner det intressant att dessa kvinnor, som skulle vara en sådan tillgång i arbetslivet med sin mer holistiska och humana livssyn, sitter och talar om att familjen inte får stå i vägen för deras lysande karriär.
Dessutom, möjligheten finns ju – bevisligen, eftersom hon gjorde det. Vem skulle stå i vägen för hennes företagande, förutom möjligen hon själv, den partner hon valt, eller förutsättningar bortom hennes kontroll? Men så är det ju för alla.
Jag drar mig till minnes en scen ur HBO-serien Game of Thrones, där Tywin Lannister läxar upp sin son om vikten av pliktkänsla och familjens heder:
Your mother’s dead. Before long I’ll be dead, and you, and your brother and your sister and all of her children. All of us dead, all of us rotting in the ground. It’s the family name that lives on. It’s all that lives on. Not your personal glory, not your honor, but family.
Det var en annan tid (nå, en påhittad tid), men vi bör minnas att de människor som kämpade för att bygga vårt välstånd gjorde det med en attityd som var påtagligt olik vår egen. Man brukar säga att det som en generation bygger upp, förvaltas av nästa generation och slösas bort av den tredje. Vi behöver förnya oss för att kunna gå vidare, men vi bör inte var för raska att förkasta de mönster som fungerat förut.
Det var mina reflektioner såhär på första Advent. Kom gärna med era egna.
Min erfarenhet (som dock är tio år gammal) är att OM det finns ett problem med att kvinnor tar ut för mycket och män för lite av föräldraledigheten så beror det snarare på kvinnors ovilja att släppa ifrån sig dagarna än mäns ovilja att vara hemma med barnen.
Jag tror att det är en kombination av kvinnornas vilja att ta ut de flesta föräldradagarna och männens vilja att göra karriär.
Om det ska ske en förändring så bör den inte komma uppifrån via statliga påbud, utan genom en förändrad vilja hos föräldrarna. Staten och medborgarna måste respektera att vissa eller rentav många föräldrar vill göra en traditionell uppdelning av hushållsansvaret.
+1
+1
Läste en studie för några år sedan om just det där. Den hade kommit fram till att endast 10% av papporna som inte tog ut föräldraledighet gjorde det inte för att de inte ville, dvs feministernas bild av en pappa som inte e hemma med barnen. De resterande 90% fick inte stanna hemma pga mamman ville ha all tid.
Tyvärr försvann den, som många andra, mystiskt från nätet då den gick emot feminismens åsikter.
Den studien stämmer som sagt väldigt väl med mina erfarenheter från en stor arbetsplats med huvuddelen av de anställda i barnalstrande ålder.
OT:
Aftonbladet har idag ett inlägg där de förfasar sig över hur många små kommentarer, som var för sig inte kan uttalas vara rasistiska, tillsammans bildar något som börjar likna ”hets mot folkgrupp” etc. Det är väl som vanligt deras egen hets mot SD som ligger bakom. En ganska ironisk sak är att de vill ha förslag på saker att granska, det första de bör granska är väl sin egen hetsjakt och demoniserande av svenska män…….
Det finns ett gammalt talesätt ”med sådana vänner behöver man inga fiender”, om man vänder på det lite så kan man ju konstatera att med sådana fiender, behöver inte SD några vänner. Snart har väl aftonbladet/gammelmedia skrämt över hela den manliga halvan av befolkningen till de partier som inte uttalat är feministiska…..
http://www.aftonbladet.se/kultur/kronikorer/linderborg/article15863535.ab
Förslag till granskning kan mailas till aftonbladet:
granskaskiten@aftonbladet.se
Varför inte föreslå att de börjar med att granska sig själva och deras egen behandling av oss svenska män?
Förlåt, ”vita medelålders män” skall det ju vara…. Även om majoriteten av dem som (inte längre) läser aftonbladet även råkar vara svenska.
Förra gången media gav frågan till läsarna om vad de skulle granska sköt de läsarna i bakhuvudet, ty, inte fan kan man granska de problem feminismen ställt till med.
Här en video från UK Parliament, där Catherine Hakim lägger ut texten om sin forskning:
HoC Business, Innovation and Skills Committee – Women in the workplace
Hennes poäng är att i stort sett all forskning om mäns och kvinnors preferenser visar att kvinnor är mindre benägna att jobba heltid. Hon menar att fakta tydligt vederlägger antagandet att kvinnor skulle bli lika karriärinriktade som män om man bara tog bort de kulturella hindren. Vidare säger hon att problemet är att man bara lyssnar på den relativt lilla gruppen kvinnor som är ambitiösa karriärister, och dessa kvinnor gör det möjligen förståeliga misstaget att glömma den stora grupp kvinnor som inte alls har samma ambitioner.
I tenårene spurte jeg faktisk noen kvinner om de var helt sikkre på at de ville etc. De HATET det og syntes det ødela stemningen.
Återigen beskrivs kvinnor som hjälplösa mähän.
Tror att det är både och! men främst är det nog så att vi män är så inriktade på att ”ge” att vi direkt överlåter våra dagar till frun så fort hon ber om det.
Annars får man ju troligen ”Snål-varg” och andra ”pikar” kastade på sig.
Nå. Bara min åsikt.
OT: Hittade denna i kommentarsfältet hos mig. Tyckte den var kul: http://www.youtube.com/watch?v=foAFds-r0w0&w=560&h=315%5D
Vettigt och sansat om något som vi diskuterat många gånger. Intressant att se att man fortfarande kör på i samma hjulspår i media. Det är bara att hoppa in på Familjeliv för att se hur diskussionerna går, det finns trådar som gäller maximering av ledighet. De flesta män omkring mig tycker det är självklart att vara barnlediga och vill gärna vara det. Det kanske inte blir exakt 50/50 men någonstans däremellan och 2/3. Jag väntar fortfarande på att dagens unga mammor ska göra kopplingen mellan det här med att de ska pushas ut i arbete främst handlar om politikernas arbetslinje – inte av omtanke om kvinnor.
OT: Rapporten ”Genusgörande och läkarblivande”. I dessa dagar när läkare jobbar mer med administration än att träffa patienter ska ännu mer tid gå åt åt andra saker. Ett stort problem verkar vara att varken ”kön” eller ”genus” nämns i de nationella utbildningsmålen för läkarutbildningen.
Läkarstudenter behöver djupare genuskunskaper.
http://www.umu.se/ViewPage.action?siteNodeId=4432&languageId=3&contentId=204415
Den var bra!
Hmm… lustigt hur man kan snöa in så mycket på just genus.
Grundproblemet för en läkare är väl att i varje möte med en patient försöka genomskåda sina förutfattade meningar och se just den personens situation. Självklart färgar personens kön en del av dessa fördomar, men det är långt ifrån allt. Ännu mer generellt handlar det väl om att kunna bedöma sin egen förmåga att bedöma situationen – för en läkare handlar det väl oftast om att avgöra (1) om det behövs behandling, (2) vilken behandling (ev. medicinering) som är lämplig (3) om ytterligar (eventuellt dyra) tester behövs för att ställa rätt diagnos. Utgångspunkten måste då vara vad läkaren har framför sig, och den intuition som bygger på personkännedom och tillägnad fackkunskap. Detta måste modifieras med en systematisk process för att eliminera alternativa diagnoser, inom rimliga gränser (tid, kostnad, stress, …)
Svårast blir detta när det uppstår situationer som bryter mot gammal kunskap, som t.ex. den kraftiga ökningen av utmattningssyndrom [1], som i många tidiga fall feldiagnostiserades som hypodondri, fusk, gnäll eller tillfälligt övergående problem. Först efter ett antal år började man bygga upp kunskap om den långsiktiga, asymptomatiska vävnadspåverkan som uppstår vid konstant stresspåverkan. Här saknade läkarna behövlig kunskap (eftersom den inte fanns när de utbildade sig), och deras diagnoser, baserade på vad de såg och vad de kände till, fick låg precision.
[1] Stress och den nya ohälsan – föreläsning med Peter Währborg
Det man går mot i t.ex. läkarutbildning är ”problem-based learning” (PBL), vilket kan vara väldigt effektivt om lärarna lyckas väl med att formulera problem som stimulerar studenterna att gräva fram rätt information. Tanken är att studenterna i arbetslivet kommer att ställas inför en föränderlig arbetssituation och ständigt måste uppdatera sin kunskap.
Hur fungerar det då med att lära sig att bedöma kvaliteten på den egna prestationen?
(Not knowing that they do not know: self-assessment accuracy of third-year medical students.
Den studien var från 2004. Den goda nyheten är att man jobbar på det, och förhoppningsvis förbättrat sig sedan dess.
(Brasklapp: Jag är inte läkare (IANAD?), så om jag gör läkarkåren en grym orättvisa så ser jag fram emot att bli uppläxad av de som vet mer).
Jag kan lägga till att Peter Währborg i klippet ovan emellanåt kommer in på skillnaderna mellan män och kvinnor, t.ex. ca 40 min in, där han noterar att de delar av hjärnbarken som håller koll på de mer primitiva impulserna, är tjockare på kvinnor än på män. Hans utgångspunkt är forskning kring vad som leder till stressreaktioner i olika situationer. Han noterar lite skämtsamt att han inte är politiker, och därför kan unna sig att tycka att det är en intressant forskningshypotes att män och kvinnor kanske ändå är lite olika…
Fast är det där om karriär verkligen sant? Hur många män gör egentligen karriär? De flesta går nog bara till jobbet för att de känner en plikt att försörja sig själva och sin familj.
Har sett siffror som visar att män med högre lön tar ut mer föräldraledighet än män med lägre lön. Män med akademiska yrken och hög lön har antagligen en stabilare livssituation och större eget kapital på banken än män med vanliga arbetaryrken. Därför kan männen med högre lön lättare avstå från att jobba under ett par månader och leva på den lägre ersättningen från föräldraförsäkringen, trots att de antagligen gör mer karriär än vad en vanlig arbetarman någonsin gör.
Här finns en intressant studie, Chartered Accountants – Career Motivation Study, som mycket riktigt visar att det är en minoritet (även i denna selekterade grupp) som prioriterar karriärmöjligheter.
Värt att notera är att vissa saker är viktiga i början av karriären – utvecklingsmöjligheter, karriärmöjligheter och prestige – medan t.ex. lönen blir viktigare senare i karriären, medan prestige blir mycket mindre viktigt.
När de jämför könen, framstår lön och karriärmöjligheter som signifikant viktigare för män än för kvinnor, medan kvinnor prioriterar flexibilitet mycket högre än män (28% vs 9.6%).
Det stämmer nog att personer med högre lön också i många fall även har högre flexibilitet. Det är dessutom rätt vanligt att de har en extra semestervecka (om de utnyttjar den är en annan fråga). Ibland kan det nog vara för att deras jobb är mindre känsliga för variationer i tid och arbetsplats – en expedit behöver vara på plats när kunderna kommer, medan en analytiker ofta har en ledtid på dagar, veckor eller månader, och ganska stor frihet att välja när och var jobbet utförs. Andra gånger kan det bero på att konkurrensen om kvalificerad arbetskraft är hög.
Charlotta Wikström sade ju i artikeln: ”Jag har ammat på ledningsmöten när jag jobbade på SAS.” Jag tänkte när jag läste det, just att hon i ett sådant jobb har möjlighet att göra sådant – givet att hennes bidrag i mötet är tillräckligt viktigt för att störningen skall vara motiverad (barn i amningsåldern har normalt rätt outvecklad mötesdisciplin). Det är naturligtvis toppen när det går att hitta lösningar som alla tjänar på, men man får ha respekt för att en stor del av befolkningen har betydligt mindre flexibilitet än så på sin arbetsplats. Jag drar mig till minnes ett program om stress där man noterade att folk i ledningsgrupper kan ”ta bort” en hel del av sin stress genom att delegera den till folk under sig. Nackdelen är förstås att ansvaret ”landar” någonstans, och den personen kan få ett desto större problem med stresshantering.
Hej allihop! Mobilen är nu mitt enda sätt att delta i debatten. Beträffande detta inlägg så anser jag uppställningen mest är märklig. Familj är nämligen som jag ser det varken ett ok eller en tillgång. Snarare är det en sidledes prioritering.
Detta är lika sant oavsett kön. Män tjänar inte i karriären på att bilda familj.
Däremot torde det uppenbart för alla normalt begåvade människor att kvinnor oftare vill bilda familj med män som tjänar bra. Denna korrelation är närmast hundraprocentig.
”Hypogami” is the name of the game!
Hmm!
Fast nu är det lite väl generaliserande. Jag kan bara se till mig själv då. Jag träffade min man under gymnasiet. Han hade precis gått ut högskolan och stod utan jobb då. Nu var det visserligen inte så att det var planer på att skaffa barn så småningom – men valet att ha barn hade inte så mycket med att han vid det laget hade fast jobb och tjänade bra. Men det känns som när valet väl gjordes (och eftersom det var jag som raggade upp honom så känns det verkligen som det var mitt val) så berodde det mer på hans bruna ögon än hans ekonomiska situation.
Nej, när det kommer till barn så kan man inte prata kvalitetstid à la Bildt. Folk som lever för sin karriär kommer ha barn som känner sig bortprioriterade. Det är många fäder som levt med detta genom tiderna. Vi har även hört många barn till karriärkvinnor som inte varit så nöjda med sin barndom på grund av mammornas val.
Å andra sidan behöver man folk som brinner för jobb för att ta Sverige framåt – och att dessa skulle välja bort barn och därmed minska på dessa gener för framtiden känns heller inte som en fantastiskt bra lösning. Men det viktigaste är väl att låta folk få välja själv hur de ska leva sitt liv utifrån de egna möjligheterna.
Fast nu är det lite väl generaliserande. Jag kan bara se till mig själv då. Jag träffade min man under gymnasiet. Han hade precis gått ut högskolan och stod utan jobb då. Nu var det visserligen inte så att det var planer på att skaffa barn så småningom – men valet att ha barn hade inte så mycket med att han vid det laget hade fast jobb och tjänade bra. Men det känns som när valet väl gjordes (och eftersom det var jag som raggade upp honom så känns det verkligen som det var mitt val) så berodde det mer på hans bruna ögon än hans ekonomiska situation.
Vi har förr konstaterat att vi tänker/fungerar lika du och jag. Jag valde min man för han var den vackraste man jag någonsin sett. Då var han 16 år, så något statusmål var han ju inte. Han är ingen kariärrsmänniska och det är oviktigt för mig. Men att vi avviker från det forskningen visar på i detta, är ju inget annat än ”en del av mönstret”, tycker jag. Jag tror du, liksom jag, fått en dos testosteron(eller annat som styr hjärnans utveckling i fosterstadiet. Man är inte helt säkra än. Att är man säkra på, men inte vad, typ.) och därför avviker vi lite från vad som är vanligast. Förstår du hur jag tänker?
(Han har också farligt vackra bruna ögon, inramade med täta perfekta ögonfransar. Jag drunknade!)
Jo, det känns som det finns vissa likheter. Har själv aldrig någonsin funderat på det här med testosteron eftersom jag själv aldrig haft någon fundering kring min könsidentitet. Men det kan nog mycket väl ligga något i den teorin. Men det känns på något sätt som jag har svårt att se den bild av ”kvinnor” som man försöker måla upp så kanske är det jag som är avvikande då. Men det är skönt att var i gott sällskap då
(Jepp, långa täta svarta ögonfransar kring bruna ögon sätter simförmågan ur spel, helt klart)
Jag förstår vad du menar med generaliseringar men jag tror du övertolkar jag skrev. Jag skrev att kvinnor oftare vill bilda familj med män som tjänar bra och att det är en säker korrelation.
Du verkar dock läsa in det som ett kausalt påstående. Det är inte samma sak. Exempelvis innebär inte mitt påstående att männen är rika när de träffas. Utan snarare att kvinnor dras till män som uppvisar potential. Därför får vi statistiken som ger intrycket att mäns karriärer gynnas av familj.
Nu har jag tittat klart på debatten (postade när jag tyckte att det fanns något intressant att titta på). Det som blir tydligt är att, trots att hela panelen förordar könsneutrala policies, så tar det inte riktigt. Dessutom förordar de två kvinnorna könsneutrala regler eftersom de är oroliga för att kvinnor annars skall bli stigmatiserade. Endast de två männen på panelen pekar upprepade gånger att det finns påtagliga problem för män som behöver få fokus, men ingen annan tycks vara det minsta intresserad, och tar aldrig upp tråden.
Det spännande är att inte ens männen i kommittén inte heller säger ett pip om mäns utmaningar. Min hypotes om det är att de helt enkelt är rädda att stöta sig med kvinnorna på kommittén.
Catherine Hakim tar flera gånger upp Sverige som exempel på hur feministisk policy inte leder till ökad jämställdhet. Bland annat pekar hon på att den privata sektorn avstår från att anställa kvinnor, eftersom de inte klarar av att erbjuda samma nivå av trygghet som den offentliga sektorn. Dessutom, som sagt, noterar hon att mäns och kvinnors preferenser inte förändras nämnvärt. Det som förvånar mig när jag lyssnar på henne är att hon framstår som en desillusionerad feminist – hon tror inte på feminismens förslag, men tycks ändå ha fullt fokus på hur kvinnor skall kunna lyckas bättre i karriären. Hon verkar inte vilja närma sig slutsatsen att kvinnor värderar annorlunda och, kommer att välja annorlunda, än män, även när helt könsneutrala lagar införs. Detta trots att all hennes forskning tyder på det. Kanske jag missförstått henne, men det var intrycket jag fick.
Rebecca Harris, MP, sade rakt ut att vi behöver få kvinnor att välja annorlunda, eftersom de behöver arbeta mer.
Slutligen noterar jag att Heather McGregor som satt på panelen tog som exempel på sin arbetsgivarerfarenhet att hon anställt 22 personer, varav 20 var kvinnor…
Ok, jag var på väg att tänka att du hade rätt då en sekund. Men sen tänkte jag lite att det kan ju slå på två sätt. Visst kan det vara så att kvinnan ser en drivkraft i mannen och faller för det – men kanske är det så att en man får extra driv av att ha familj med?
Visst skulle det i teorin kunna vara så att män får mer driv av att ha familj men
a) Man får inte automatiskt en karriär för att man jobbar hårdare. Många arbetsplatser bestraffar mer driv (blir tagen för given) Andra har den sorts uppgifter där hårdare jobb inte automatiskt blir bättre resultat.
b) Data stödjer inte teorin i sig. När män får barn sker ju en minskning av testosteronet. Inte en ökning. Yrkeskriminella som får barn blir drastiskt mindre benägna att begå bankrån. Akademiker som får barn blir mindre sannolika att publicera banbrytande arbeten osv.
När män får barn ökar deras arbetstimmar i förhållande till kvinnans men de måste ha en karriär redan för att de timmarna skall ge högre lön.
Klipper helt bekvämt ur ett av mina inlägg från förra debatten:
”Vad jag egentligen menar, min åsikt, är att det verkar vara så förbannat brått, med ständig styrning uppifrån från media och politiker och från en nivå som gör att de egentligen inte alls själva påverkas i sin jetsetmiljö. Kanske folk på gräsrotsnivå kan få förändras som det passar dem själva?”
Tycker f.ö. att politikerna fjärmar sig alltmer från väljarna, utom vart fjärde år. Och att just könspolitiken sedan 35 år banat väg för denna utveckling. Som att demokratin blivit allt tunnare, för att inte tala om ”analysen” i media!
Jetsetpolitik.
Kan vi inte korta ner det ännu mer? Varför inte låta folk få vara som de vill?
Blir helt förundrad över artikeln . Här diskuterar man det personliga som om det behöver bli politik av det. ” Det är inte o.k.” säger den ene . ”Det måste årgärdas ” säger en annan. ” Normen har drivits åt det andra hållet för mycket ” säger en tredje person
Alla talar hela tiden om andra som borde göra si eller så. Ursäkta men, vem f-n bryr sig ??? Lös familjeproblemen med makan/maken utan statlig inblandning och behåll era torra gamla moralkakor för er själva., Fixar ni det ? Har ni självförtroende nog att göra det utan att blanda in pappa staten ?
Det enda som diskuteras är om det är möjligt att äta kakan, och ändå ha den kvar.
@Hurtbullen,
Jag håller med dig till 100%.
Tyvärr lägger sig staten i mer och mer i och med dess uttalade feministiska 50/50 mål, där de försöker styra utfallet till något folk inte normalt väljer utan statlig inblandning.
Min röst i nästa val kommer att gå till det parti som lägger sig i privatlivet minst, dvs det minst feministiska partiet…
Det tycker jag rent allmänt är ett bekymmer. Så fort man formulerar ett problem ska det lösas av politiker. Det gör att jag drar mig för att prata om mansfrågor. Jag vill inte att politiker ska lösa mansfrågor. Jag vill att de ska låta mig och samhället vara, och jag vill inte att de ska lösa kvinnorfrågor på mäns bekostnad.
Din andra poäng är värd en egen kommentar egentligen men ja, det borde vara självklart att människor är mer kompetenta att lösa sina egna konflikter än vad politiker är att lösa konflikter mellan 9 miljoner invånare.
”Bland annat pekar hon på att den privata sektorn avstår från att anställa kvinnor, eftersom de inte klarar av att erbjuda samma nivå av trygghet som den offentliga sektorn.”
Säger hon verkligen så? Enligt SCB arbetade 935 000 kvinnor i offentlig sektor och drygt 1 miljon kvinnor i privat sektor år 2011.
Jag har inte möjlighet att dubbelkolla just nu, men vad jag har för mig att hon sade var att 3/4 av de anställda i offentlig sektor är kvinnor, vilket inte är helt off, enligt SCB 2010, om man räknar fast anställda. Samtidigt när nästan dubbelt så många män som kvinnor fast anställda i privata sektorn.
Nu har jag gått tillbaka till bandet. Här är Hakim’s påstående:
Notera att jag inte hävdar att hon har rätt i detaljerna, eller nödvändigtvis ens i sin slutsats, men det är vad hon sade.
Den färskaste statistik jag hittar ser ut såhär:
(Män / kvinnor)
Kommuner: (160 125 / 623 405) = 20.4% / 79.6%
Landsting: (48 928 / 193 947) = 20.1% / 79.9%
Statlig förvaltning & affärsverk: (112 928 / 116 689) = 49.2% / 50.8%
Näringslivet: (1 886 970 / 1 078 488) = 63.6% / 36.4%
Övriga organisationer och off. institutioner: (69 804 / 101 436) = 40.8% / 59.2%
Summa ”icke näringsliv”: (391 785 / 1 035 477) = 27.5% / 72.5%
Vilket skulle antyda att Hakim kastade om siffrorna (vilket stärkte hennes argument). tre fjärdedelar av de som jobbar i offentlig sektor är kvinnor, och två tredjedelar av de som jobbar i privat sektor är män.
Det hennes resonemang tycks glida emot, men inte verkar vilja gå med på, är att ju mer fritt och välbärgat ett samhälle blir, desto mer könstypiska tycks majoritetens preferenser bli. Denna poäng gjordes ju också i Hjernevask.
Som kommentar på argumentet att kvinnor ju måste jobba mer för att vi skall klara ekonomin, så hittade jag följande analys från SCB:
Publikation: Tema: Arbetsmarknad 2012:4 Sysselsättningen 2030 – kan dagens försörjningsbörda bibehållas?
I den noterar man att en ökad förvärvsfrekvens bland kvinnor inte skulle göra så stor skillnad (däremot tittar man inte på alternativet att kvinnor börjar jobba heltid i större utsträckning). De förändringar som skulle göra stor skillnad för försörjningsbördan är att män och kvinnor börjar jobba tidigare, att människor jobbar några år längre före pension, och att förvärvsfrekvensen bland utlandsfödda ökar.
Är det bara jag som inte lyckas få till denna video?
Det är en Silverlight-video. Om du inte har (Microsoft) Silverlight installerat kan det bli problem. Sitter du på en PC kan du kanske prova länken ”Try Windows Media Player”?
nej, jag har mac sen några månader tillbaka. Och jag är PC-människa.. så jag och mac’en är inte helt kompisar än… jag blir stolt var gång jag hittar att fixa basicbasic på mac.. typ skärminställningar o så ;P
Ska testa den på lappen sen.
Naturligtvis skall man använda Mac!
Men du kan installera Silverlight på macen också. Prova http://www.microsoft.com/getsilverlight/.
Naturligtvis skall man använda Mac!
njää.. det beror på vad man har för mål i livet. Siktar man på att bli gråhårig på kuppen, och det kan jag ju förstå om man gör för det är grymt vackert, så är mac ett hett tips. Men jag färgar håret ändå, så jag föredrar (än) PC.
Jag testade det igår, men det var förbi nivån-justera skärminställningar;D, så jag fick inte det att funka. Ska testa igen, skam den som ger sig.
Yes! I did it!
”Akademiker som får barn blir mindre sannolika att publicera banbrytande arbeten”
Efter att ha skummat igenom samtliga nobelpristagare genom tiderna i fysik, så kan jag konstatera att omkring 60% hade barn innan de gjorde upptäckten som sedemera ledde fram till priset.
Mayday Mayday Lönespridningen lägst bland kvinnodominerade yrken Stoppa Pressarna
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/lon-efter-kon-sanker-hela-yrkesgrupper_7721442.svd
Ja det är ett problem att vissa grupper av kvinnor tjänar mindre än medlet men det går nog att spåra till kvinnors ”antitjänapengarkultur”.
Behrang Miri grät ut i den radikalfeministiska gratistidningen City såg jag. Att plocka upp tidningen City är ett utmärkt sätt att ta reda på den radikalfeministiska temperaturen i media. Media som i Sverige totalt fjärmat sig från medborgarna och som nu vecka ut och vecka in hetsat mot Sverigedemokraterna och järnrörsmannen. Ingen frågar sig varför Soran Ismail under flera års tid hetsat mot etniska svenskar i sina totalt humorlösa sketcher. Samhällsdebatten i media är grottesk och fruktansvärt konstig. Öz Nujen får frågan vad han definierar sig som svensk eller kurd. Han svarar att han känner sig mer som en kurd än en svensk.
Men hur var det nu, svenskar finns ju inte. Det har både Reinfeldt och riksmedia fastslagit, så hur kan då Öz Nujen då överhuvudtaget svara på den frågan? (ironi).
Skulle Reinfeldt själv våga svara på samma fråga fast omvänd? Om han känner sig svensk eller som en kurd. Han kan inte svara kurd, för det är han inte. Han kan inte svara svensk för svenskar finns ju inte. (ironi)
Men återig till Behrang Miri som fick många medborgare emot sig när han anklagade Tintin för att vara rasistisk. För det första så kan Tintin med medialogik inte vara rasistisk. För Tintin är en vit västerländsk man och tillhör således (enligt medialogik) inte någon kultur eller etnicitet. För att försöka komma tillbaka in till köttgrytorna efter att ha blivit avstängd från sin tjänst så gick han nu ut i radikalfeministiska City och vurmar för kvinnor som han menar är en grupp i samhället som är marginaliserad. Han talar inte om vanliga kvinnor alltså, utan antagligen om sina högt uppsatta kvinnliga kollegor som vägrar gifta ner sig. Dessa kvinnor lider ofta av apex fallacy och en man för dom är chefen och därför blir det lätt för dom att se ett ”orättvist” patriarkat. Om Behrang Miri hade varit mer ärlig så hade han konstaterat att den grupp som är mest marginaliserad är uteliggare där en majoritet är vita män. I alla europiska länder är det vita män som är i majoirtet bland uteliggarna. Han verkar också tro att en deltidsarbetande kvinna är mer marginaliserad än en heltidsarbetande man, men är det verkligen sant? Sånt där tror man på om man helt utelämnar den sexuela aspekten mellan män och kvinnor. Denna aspekt är helt utelämnat i genusvetenskap och bland svenska journalister. Att kvinnor är deltidsarbetande behöver inte säga att dom är marginaliserade, tvärtom så kan det i många fall vara så att dom lever ett mer ekonomiskt behagligare liv än sin manliga deltidsarbetande kollega. Just pga av att hon i egenskap av kvinna står över sin manliga kollega rent sexuellt. Kvinnor är mer värda än män rent sexuellt i den heterosexuella världen och när man påtalar detta så faller teorien om könsmaktsordningen ganska platt till marken. I dessa självutnämnda samhällsentreprenörers värld är jorden fortfarande runt.
platt menade jag förståss.
Jag har funderat lite mer på Hakim’s framträdande. Jag gillar att hon verkar vara torrt ärlig när det gäller vad hennes forskning faktiskt visar, dvs hon tycks inte välja slutsats först och sedan selektera ut data som passar slutsatsen.
Det som jag inte riktigt kan släppa är hennes motivation för könsneutrala regler: Hon vill ha det eftersom särbehandling av kvinnor i arbetslivet ’stigmatiserar kvinnor’. Vore det alltså ok om det inte hade nåra negativa effekter just för kvinnor? Uppenbart innebär särbehandling av en grupp diskriminering av en annan grupp – i det här fallet män.
OT men i alla fall SvD.
Inger Atterstam tar debatten till nya höjder i sin analys av nobelprisets mansdominans.
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/unkna-doften-av-herrklubb-bestar_7726740.svd
Är det inte lite av genusvinklad jantelag över hela resonemanget?
Kommentarsfunktionen är i vanlig ordning avstängd. Det är unket om något.
Jag förstår hur du tänker men frågan är hur representativt nobelpriset är för personers utveckling i västvärlden. Grunden för nobelpriset läggs väl tidigt i livet? Det är den förklaring jag hittat på det mycket låga antalet kvinnliga samt det enormt höga antalet judiska pristagare. Det är likadant med Obamas fredspris. Pga fru o barn var det risk han inte ens kandiderade till presidentvalet. Dvs han inte bara var mindre motiverad. Det var knappt han fick fruns tillåtelse. Ett annat exempel är den schizofrene matematikern John Nash (kanske bäst känd pga russel crows gestaltning i filmen A beautiful mind). Han fick nobelpriset för sitt tidiga arbete trots att han blev sjuk o tappade sin fortsätta karriär. Det verkar alltså som om en bra början är a och o för nobelpriset. Därav den låga andelen kvinnor som annars år 2012 blir svår att förklara. Inte minst då kvinnor i Medel lever längre än män.
Sedan har vi det här med testosteronet som inte bara gäller akademiker utan alla yrkesgrupper och påfallande ofta stämmer när vi jämför två annars likvärdiga män.
Hm, jag ifrågasätter ändå påståendet ”virtually no women are employed in the private sector”. Av knappt 2 miljoner anställda kvinnor i Sverige 2011 arbetade lite drygt hälften i privat sektor.
Anställda 20-64 år: 3,9 miljoner
Anställda 20-64 år: 50% kvinnor och 50% män
Anställda 20-64 år: 67% privat sektor och 33% offentlig sektor
Privat sektor: 39% kvinnor och 61% män
Offentlig sektor: 73% kvinnor och 27% män
Kvinnor: 52% privat sektor och 48% offentlig sektor
Män: 82% privat sektor och 18% offentlig sektor
Källa: SCB ”Ekonomisk jämställdhet” (2011) http://www.scb.se/Pages/List.aspx?id=334733
Pratar Hakim om forskning på alla anställda? Jag trodde diskussionen handlade om karriärer dvs högre positioner. Dvs att de flesta kvinnor med chefskompetens finns i offentlig sektor för där slipper de det som feminister på en föreläsning jag såg för ett bra tag sedan då kallade orrespelet. (där män kämpar om positioner). Föreläsare på kvinnligt ledarskap var riksrevisionens dåvarande chef som framhöll hur mycket bättre USA var på att skapa förutsättningar för kvinnliga chefer.
Pingback: Män måste ta mer ansvar i relationer « Johan Grå
”de flesta kvinnor med chefskompetens finns i offentlig sektor …”
Fast det stämmer ju inte heller. Av 71 900 kvinnliga chefer 2010 arbetade 44 900 i privat sektor.
Chefer: 205 400
Chefer: 35% kvinnor 65% män
Chefer: 79% privat sektor och 21% offentlig sektor
Privat sektor: 28% kvinnliga chefer och 72% manliga chefer
Offentlig sektor: 64% kvinnliga chefer och 36% manliga chefer
Kvinnliga chefer: 62% privat sektor och 38% offentlig sektor
Manliga chefer: 88% privat sektor och 12% offentlig sektor
SCB ”I och utanför arbetskraften” (2010), http://www.scb.se/Pages/List.aspx?id=334572
Dessutom är det väl ganska ofta som pristagarna under perioder av sin forskning gått emot strömmen och fått ta emot rejält med kritik för sina idéer?
Ta t.ex. Daniel Shechtman, som fick Nobelpriset i kemi 2011:
Man kan fråga sig hur mycket man hjälper kvinnor att stå på sig och slåss för sina idéer, när man envisas med att måla upp en bild av att kvinnor inte får komma fram bara för att de är kvinnor, vare sig det stämmer med verkligheten eller inte.
Åtminstone en av SVD’s egna ’kandidater’ för Nobelpriset, Yousafzai, är rimligen på krassa meriter inte ens i närheten av många andra som skulle kunna lyftas fram. Hon är 15 år, skrev några bloggartiklar, och blev skjuten. Tragiskt och upprörande, men enda anledningen till att hon ens kan nämnas i sådana här sammanhang är rimligen för att hon är ung kvinna. Skall vi anta att nobelpriskommittén är så impregnerad mot tidsandan att de resonerar precis tvärtom?
Mandela satt i fängelse i 27 år; Liu Xiaobo fick sitt Nobelpris 2010 under sin fjärde fängelsevistelse. Han blev fängslad första gången 1989, 8 år innan Yousafzai föddes. De flesta år är ribban rätt hög om man vill bli fredspristagare.
Det som vore bra i det här läget är att ta reda på vilka källor Hakim använde, och huruvida hennes faktiska, publicerade, slutsatser var desamma som de hon återgav ur minnet under utfrågningen. Vi kan nog vara överens om att hennes ”virtually no women” är en sanning med modifikation.
Det är inte helt uppåt väggarna, men rimligen en smula överdrivet. Aningen mer riktigt vore ”virtually no men are employed in the public sector”…
Frågan är väl egentligen om hennes slutsats ändå har viss relevans?
Inger Atterstam får väl skapa ett pris till Alfred Nobels minne inom genusvetenskap då kommer nio av tio pristagare bli kvinnor
Jag försökte få tag i den.. får du tag i den så är jag nyfiken på din bild av den.
Alltså det där med att blanda in doftsinnet när det skall hackas på manlig framgång, oavsett orsaken. Inte helt ovanligt lågvattenmärke.
Hur står hon ut med sig själv i vardagen, indränkt i parfym?
Bra artikel Johan Grå. Hela debatten och politiken utgår ju sedan 35 år från den kvinnliga normen, dvs egentligen feministiska dito. Och kräver dito normerad revansch för manlig dynamik och uppoffring. Men detta är inget annat än 1984 språk!
Såg att Sverige liggger i topp när det gäller korruption, ja minst sådan alltså. (Förutom ”partistödet”! Kan man avse stödet för SD
Och även bland ”världens mest jämställda” tidigare. Feminismens Saudiarabien…
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/korruption-alltjamt-vanlig-i-varlden_7728102.svd
hittade en nu som heter ”Women, careers, and work-life preferences” från 2006
Av alla sysselsatta (20-64 år) 2011 arbetade 68% av kvinnorna och 90% av männen heltid*. Så att andelen kvinnor som arbetar heltid är något mindre än andelen män som arbetar heltid kan man ju konstatera.
Men om man ska uttala sig om preferenser när det gäller heltid vs deltid behöver man ju undersöka varför vi väljer som vi gör. Beror det på biologi, kultur, ekonomi, livssituation etc? Tyvärr har jag inte ramlat över någon studie som handlar om just det. Så tillsvidare förbehåller jag mig rätten att vara aningen skeptisk till att skillnader i arbetstid har en biologisk förklaring.
* SCBs ”Lathund om jämställdhet 2012”
Jag menar inte att exemplet nödvändigtvis belyser att fysikerna fick mer driv av att skaffa familj, men jag tycker det visar ganska väl att det heller inte behöver vara det motsatta.
Oavsett vad man tycker om nobelprisets olika kategorier eller pristagare så vill jag nog vidhålla att fysikerna publicerat en mängd banbrytande arbeten både med och utan familj. Tesosteronminskningen till följd av familjebildning tycks alltså inte i dessa pristagares fall haft någon större inverkan på deras framgång i arbetet. Huruvida exemplet också kan vara representativt även för andra grupper av akademiker eller för en hel befolkning går givetvis inte att säga någonting om.
Självklart läggs grunderna till framgång ibland långt innan genombrotter inträffar, men ibland är det bara mer eller mindre en slump eller ett misstag som ligger bakom. Låt oss säga att en forskare arbetat i 10 år utan resultat, skaffar barn, ändrar infallsvinkel på problemet och får sitt stora genombrott två år senare. Somliga vill hävda att det var grundforskningen som till slut gav framgången, somliga vill hävda att det var det nya perspektivet som förälder som till slut gav framgången. Personligen så tror jag det mycket väl kan vara en kombination av de båda.
Om fler kvinnor valde att göra karriär innan de skaffade barn och valde att skaffa män som är yngre så hade kanske fler män än kvinnor varit föräldralediga längre och fler kvinnor hade aspirerat på nobelpriset i fysik? Då hade vi dessutom synkat livslängden på ett bättre sätt så att män slipper leva impotenta när utbudet är som störst
Det är dock föga troligt att våra naturliga drifter skulle tillåta en sådan utveckling.
Angående jobb, deltid, kön osv.
Jag började tidigare undra över hur mycket kvinnorna yrkesknegade i euro-krisens katolska EU-länder.
Googlade lite, och minsann hade inte Birgitta Ohlsson tänkt på delvis samma sak!
Enligt henne så skulle EU:s tillväxt kunna öka med 25%, om ”fler kvinnor fick lov att jobba i männens Jurassic EU” (hennes ord, ungefär, i Veckans affärer).
Iaf exemplet hon tog upp, var Malta, där blott 40% av kvinnorna yrkesarbetar.
Vi lever forfarande i könsrollsamhällets ytterkant, även här uppe…
Just nu, eller för alltid?
Nu säger inte Hakim att det är biologi som förklarar siffrorna. Hon argumenterar att flera studier visar på ungefär samma sak, dessutom relativt lika i olika länder. Paradoxen tycks dessutom vara att ju mer man satsar på jämlikhet, desto starkare tycks tendensen mot könstypiska preferenser på flera områden.
Huruvida mönstret har en biologisk förklaring eller djupt rotade kulturella orsaker, är egentligen inte så fasligt viktigt. Faktum kvarstår att den feministiska utopiska idén om att allt är en social konstruktion och därför går att (och måste!) ändras, finner inte så starkt stöd i forskningsdata. Flera av dessa mönster går rätt väl att förklara med evolutionsteori, men det är i sig inte ett bevis för att det är så.
Det märkliga är dock att vi inom andra områden tycks ha utomordentligt lätt att acceptera biologiska förklaringar. Det kommer ofta upp i livsmedelsdebatten att vi rent genetiskt inte har haft tillräcklig tid att anpassa oss till viss mat. Dessutom är det rätt få vuxna i världen som är laktostoleranta – anlagen för laktostolerans kan spåras till Sverige f.ö. Det diskuteras hur jägarfolk och jordbruksfolk har utvecklat olika anlag. Det är inte säkert att allt det här stämmer, se t.ex.:
(Ancient Scandinavians Were Lactose-Intolerant)
men min poäng är att vi är öppna för biologisk selektion och påverkan inom andra områden. Bara när det kommer till genus stöter vi på denna totala ovilja att acceptera att skillnader mellan könen skulle kunna ha biologiskt ursprung.
För ett litet tag sedan länkade jag till en föreläsning om stress av Prof. Peter Währborg, en av landets främsta stressforskare. Inom ämnet stress talar vi också ofta om att vi inte var skapta för det stillasittande och tämligen intellektuella liv vi lever nu. Vi har genomgått en väldigt snabb omställning av samhället, och vår biologi hänger inte med att anpassa sig. Vårt stresshanteringssystem tenderar att göra oss sjuka, eftersom det var konstruerat för snabb och kraftfull kamp/flykt när fara hotar, men absolut inte för långvarig, molande oro, som många människor drabbas av idag. Det är logiskt att ett system som prioriterar omedelbar och kraftfull handling framför långsiktig hälsa var evolutionsmässigt bra under farliga tider. Det är lika logiskt att det är destruktivt i stora byråkratier, där allt tar lång tid, och frustrationerna är många.
Währborg talade också om att vi tidigare trodde att den biologiska anpassningen fortlöpte i ungefär samma takt, och att vi under vår livstid inte kunde anpassa oss så mycket. Nu börjar man mer och mer kunna se att vi faktiskt har rätt stor kapacitet att anpassa oss, även biologiskt, och att förändringstakten snabbats upp på senare tid.
I Helen Driscoll’s avhandling ”Sex Differences in Aggression”, finns t.ex. med början på sid. 36 en rätt utförlig sammanställning av evolutionsteoretiska idéer om varför män och kvinnor utvecklat olika förhållanden till aggression. Andra teorier finns också väl beskrivna.
Enligt henne så skulle EU:s tillväxt kunna öka med 25%, om ”fler kvinnor fick lov att jobba i männens Jurassic EU”
Med tanke på att dom har överflöd på jobb till massarbetslösa ungdomen, då?
Annars är nog hennes Feminist myths and magic medicine en storsäljare på genusvetenskapsinstitutionerna.
”Paradoxen tycks dessutom vara att ju mer man satsar på jämlikhet, desto starkare tycks tendensen mot könstypiska preferenser på flera områden.”
Tyvärr har jag inte haft tid att läsa/titta på något av Hakim ännu. Inom vilka områden menar hon att vi har mer könstypiska preferenser nu än tidigare?
KullaGulla
Paradoxen hon pratar om är inte kronologisk utan geografisk. Dvs ju mer ett land satsar på jämställdhet (lika rättigheter) Ju mer fria blir kvinnor att välja traditionella kvinnoyrken vilket de till kulturvänsterns förfäran påfallande ofta gör. Därför har kulturvänsterns åsikter om jämställdhet handlat mer och mer om att framställa kvinnors generella preferens som nån sorts osynligt men oerhört supertvingande förtryck. Att säga deras arbete handlar om att befria kvinnor är ett stort skämt. Hur kan kvinnor vara fria när genusvetenskap redan bestämt vilka val kvinnor skall och MÅSTE göra?
Du får gärna dela med dig av info som visar att satsningar på jämställdhet leder till mer könstypiska yrkesval.
Vilka val har genusvetenskapen bestämt att kvinnor måste göra?
@KullaGulla,
Tja, du kan studera kurvorna i SCB’s rapport Könsstruktur per utbildning och yrke 1990–2030. De vanligaste mönstren tycks vara (a) några tidigare mansdominerade yrken har nu flippat och blivit kvinnodominerade, (b) tidigare snedfördelade yrken har blivit mer snedfördelade, (c) fördelningen har blivit jämnare, men mest för att färre söker sig dit, och minskningen är störst i den dominerande gruppen, (d) kurvorna följs åt utan någon tydlig förändringstrend i fördelningen.
Om vi utgår ifrån att det på senare år satsats mycket på jämställdhet, så kan vi ju samtidigt observera att trenden går åt motsatt håll, eller i alla fall inte åt rätt håll.
Sedan har vi Hjernevask, del 1
Den studie Camilla Schreiner beskrev redovisas t.ex. här:
Young people and science
Attitudes, values and priorities
Evidence from the ROSE project
Det man väl egentligen ser är att såväl pojkar som flickor i mer utvecklade länder tenderar att ta forskning och teknologi för givet (och möjligen också är mer klara över dess begränsningar), men trenden är klart starkare hos flickor. Flickor i rika länder (där det sannolikt varit mer tryck på att de skall få släppas in i mansdominerade yrken), är betydligt mindre intresserade av teknik än flickor i fattiga länder.
Bortsett från det uppenbara att genusvetenskapen, om den skall göra anspråk på någon som helst vetenskaplighet, inte kan bestämma vad någon måste göra, utan på sin höjd förklara varför folk väljer som de gör, lägger många feminister och genusvetare upp ett raster mellan sig och verkligheten, genom att nedvärdera traditionellt kvinnliga val (fast de menar att det är Patriarkatet som nedvärderar – inte de själva), och uppvärdera en delmängd av manliga val, dvs endast de manliga mönster som kvinnor eftertraktar.
Därför kämpar man för kvotering av kvinnor in i traditionellt mansdominerade områden med status, såsom VD- och styrelseposter och professurer, men säger inte ett pip om att fler kvinnor borde kvoteras in som sopåkare, gruvarbetare, snickare, eller lastbilschaufförer. Dock skall kvinnor få bli poliser eller brandmän (eftersom det är yrken med viss status), och därför behöver kraven anpassas.
Samtidigt diskuteras det ofta hur man skall få männen att hjälpa till med traditionella kvinnosysslor, som att dammsuga, diska, ta hand om barnen, men sällan hur man skall få kvinnor att intressera sig mer för att fixa bilen, laga taket, rensa avloppet.
Det är sålunda lätt att få för sig att ’jämställdhet’ går ut på att kvinnor skall få göra allt de vill göra, och slippa allt de inte vill göra.
Sedan har det varit mycket diskussion om att RUT är förnedrande för kvinnor, medan ROT inte tycks vara det för män, trots att t.ex. snickare är ett av de mest snedfördelade yrkena med 99% män.
Samtidigt diskuteras det ofta hur man skall få männen att hjälpa till med traditionella kvinnosysslor, som att dammsuga, diska, ta hand om barnen, men sällan hur man skall få kvinnor att intressera sig mer för att fixa bilen, laga taket, rensa avloppet.
Tänk vilket trevligt famsteg det skulle vara i debatten om man bara avände den goda ton du gör här nu. Istället är tonen *ursäkta uttrycket* äckligt mansfientlig och antyder(direkt eller indirekt) att män är lata och måste tvingas att ”ta ansvar”.
Kollar på den där första du länkade in, ”kurvorna i SCB’s rapport”. Naturligtvis så kollar man ingenjörer först.
Det gav en liten annan bild av varför andelen kvinnor ökat än jag trodde, om jag säger det fint. Det är ju tur man inte gör något åt pojkarnas ”antipluggkultur” så det kan bli ”jämställt”. Låt oss förtrycka pojkar och män riktigt hårt så blir det kanske ”jämställt” tillslut? *suck*
Vill bara förtydliga att ”genusvetenskapen bestämmer vad kvinnor måste göra” var Aktivarums formulering, inte min.
”men säger inte ett pip om att fler kvinnor borde kvoteras in som sopåkare, gruvarbetare, snickare, eller lastbilschaufförer”
Frågan är om det inte finns en hel del initiativ för att locka kvinnor även till mindre statusfyllda mansdominerade yrken. Vid en snabb sökning hittade jag exempel om gruvarbetare, skogsarbetare och snickare:
http://www.prevent.se/sv/Arbetsliv/Artikel/2007/Jamstallt-i-gruvan/
http://www.elmia.se/sv/wood/For-besokare/Nyheter/Elmia-Wood-och-Add-Gender-utmanar-den-traditionella-bilden-av-skogsarbetaren/
http://www.aftonbladet.se/wendela/article15499387.ab
”Samtidigt diskuteras det ofta hur man skall få männen att hjälpa till med traditionella kvinnosysslor, som att dammsuga, diska, ta hand om barnen, men sällan hur man skall få kvinnor att intressera sig mer för att fixa bilen, laga taket, rensa avloppet.”
Jag ogillar att man delar in hemarbetet i könsspecifika sysslor. Det viktigaste borde vara att man arbetar ungefär lika mycket (förvärvsarbete + hemarbete) och att man fördelar roliga/tråkiga uppgifter hyfsat jämnt.
Njae, en hel del…? Jag går med på att ”inte ett pip” var en underdrift, men det är ändå en enorm skillnad mellan drevet för att få in kvinnor i styrelser, där det då och då körs artikelserier i dagstidningarna, och frågan om lagstiftad kvotering tas upp i Riksdagen och senast i EU-parlamentet. Man rankar regelbundet företag efter hur många kvinnor de ’släpper in’ i företagsledningen (t.ex. Albrightrapporten).
Då och då kommer ju sådana här ’role reversal’-artiklar eller (t.ex. på 70-talet) sagoböcker med ”mamma är svetsare, pappa jobbar på dagis”, men ofta stannar det där, och något moment byggs aldrig upp. Det verkar mest vara ägnat att erbjuda något existensbevis för att allt är social konstruktion, och det finns ingen anledning att det inte skulle kunna vara tvärtom, liksom.
Sedan finns det naturligtvis enstaka kvinnor som vill jobba i traditionellt manliga, tunga yrken. Det har det funnits länge. USA’s första kvinnliga brandmansbrigad bildades 1912. Den första kvinnliga brandmannen var slaven Molly Williams 1818. Kvinnor jobbade ju också i kolgruvor, åtminstone första halvan av 1800-talet. Många skulle nog säga att sådana detaljer är exempel på hur kvinnor inte värderades förr i tiden.
(
Frågan är bara hur man skall värdera olika sysslor, och vad ’lika mycket’ i så fall skall betyda. Vissa jobb är extremt tunga – andra är extremt tråkiga. Vissa sysslor kring huset/hushållet är rejält krävande (t.ex. riva väggar, lägga marksten och gjuta betongfundament – har du provat någon gång?). Män tycks också betydligt oftare ha jobb som är svåra att lämna bakom sig när man kommer hem. Det finns många komplikationer när det skall delas lika…
En liten detalj: jag brukade vara den som bytte däck på bilen. Det är rätt tungt bara att lossa hjulbultarna med handkraft, och rätt så tungt att hantera hjulen, men vi hade dessutom en fransk bil där det fullstora reservdäcket satt på undersidan av bilen (och domkraften låg i hjulhuset, så man måste börja med att ta fram det). För att få ut reserven måste man lägga sig på rygg bakom bilen, sträcka sig in och lyfta däcket över huvudet. Än värre var det att få in det igen. Jag tror inte att min kära hustru överhuvud taget grejat det (hon provade aldrig). Numera byter vi på däckverkstad, och då är det min fru som kör dit bilen.
Det var en artikel i SVD idag: Bådas tid lika viktig, om makarna Edh Jansen. Bara utifrån artikeln, och vad jag kunde se t.ex. på LinkedIn, tycks det som om de båda har eget företag och säger att allt skall värderas lika. Nu råkar han vara VD på ett framgångsrikt företag som han grundade för 17 år sedan, medan hon just börjat smyga igång en liten firma. Hon var f.ö. anställd på hans företag ett tag (vet inte om det var så de träffades, och det spelar nog ingen roll). Det är nog ett rätt vanligt mönster. Familjen är helt beroende av hans inkomst, åtminstone när hennes avgångsvederlag tar slut, men man säger ändå att allt är lika mycket värt. Får jag spekulera fritt skulle jag säga att han varit så framgångsrik att han numera kan tillåta sig en hel del flexibilitet, och naturligtvis vill bjuda på att hennes företag är precis lika viktigt som hans, och hennes tid är precis lika viktig. Det är det säkert för honom också, eftersom han mest av allt vill att hon skall vara lycklig.
Frågan är om det går att vidmakthålla det där om det börjar nypa ekonomiskt, eller om han inser att han måste engagera sig mer för att se till att hans företag fortsätter fungera väl?
Inget av detta behöver stämma just på dem, men jag är lite överraskad över att man lyfter fram ett så på ytan traditionellt exempel på ’dela lika’.
Håller med…!
”Vissa sysslor kring huset/hushållet är rejält krävande (t.ex. riva väggar, lägga marksten och gjuta betongfundament – har du provat någon gång?).”
Rivit väggar har jag visserligen aldrig provat, men lagt marksten och gjutit betongfundament har jag gjort. Och lagt om tak, byggt altan etc. Hemma hos oss är det självklart att jag också utför fysiskt krävande hemarbete, även om jag självklart inte orkar lyfta och bära lika mycket som min man.
”Män tycks också betydligt oftare ha jobb som är svåra att lämna bakom sig när man kommer hem.”
Du kanske har rätt, men det är inte min erfarenhet.
”En liten detalj: jag brukade vara den som bytte däck på bilen.”
Innan jag gifte mig så bytte jag däck på mina bilar (dock ej franska) och sedan har jag och min man hjälpts åt med däckbytena. Men numera gör vi som ni, dvs lämnar bilen till en däckverkstad.
Intressant artikel i SvD. Eftersom paret i artikeln är överens om att bådas tid är lika viktig, så ser jag ingen anledning att ifrågasätta det. De verkar ju i alla fall leva som de lär. Att spekulera i hur de kan tänkas resonera och agera om deras ekonomiska förutsättningar ändras känns rätt meningslöst.
Frågan är vilken historia man vill berätta, och varför.
I mitt eget äktenskap hanterar vi alla pengar som likvärdiga. Allt hamnar i samma pott, och inga pengar är öronmärkta. Vi fattar alla ekonomiska beslut tillsammans, även om min hustru drar betydligt snabbare än jag när det kommer till impulsköp. Dock är det så att nästan alla pengar kommer från min inkomst. Det är som det är, och beror inte på att jag är mycket mer kompetent inom mitt område än hon är inom sitt. Men med jämna mellanrum måste vi ändå prioritera: om jag tvingas jobba övertid i något kritiskt skede i min firma, så har det högsta prioritet – går firman under, slår det mer på vår tillvaro än det mesta annat.
Men på sätt och vis är det ett slags mentorskap. Min hustru har kunnat fortsätta sin verksamhet trots att den inte är särskilt lönsam, och jag är en av hennes ivrigaste supporters, eftersom jag anser att det finns många andra skäl att driva en verksamhet, och vi faktiskt har råd. Min hustru är numera öppen med att det förhåller sig så, men hade länge lite svårt att stå för det, eftersom hon tyckte att det fick henne att känna sig misslyckad.
Jag är medveten om att jag ökar mitt eget finansiella ansvar, och på sätt och vis minskar mitt eget handlingsutrymme, men så länge jag gör det jag älskar är det inget problem. Det blir stundtals problem, om jag inser att jag inte vill vara kvar på mitt jobb, eller jobbet av andra skäl kan försvinna. Då står det väldigt klart för mig att jag snabbt måste hitta ett välbetalt jobb – vilket som helst – för att vi skall slippa vända upp och ned på vår tillvaro för att få det att gå runt. Om det är ett jobb jag trivs med blir, åtminstone för stunden, sekundärt.
Warren Farrell skrev i Why Men Earn More – The Startling Truth Behind The Pay Gap om mentorskap:
Så min misstanke är att det är ointressant från kvinnligt perspektiv att lyfta fram det faktum att mannen ”bjuder” på en del av sin framgång för att kvinnan skall få extra hjälp; det känns inte kul för kvinnor att erkänna det, och grumlar bilden att kvinnor kan precis lika bra som män. Samtidigt talas det väldigt mycket om de olika sätt som kvinnor stöder sina män på (det obetalda arbetet).
Utifrån ovanstående perspektiv är män förvånansvärt tåliga, men vill man att män skall bli mer öppna med sina känslor, bör man också räkna med att män kommer vilja tala om hur deras ’obetalda’ bidrag förblir osynligt, medan de förväntas känna skuld för att de inte hjälper sina kvinnor tillräckligt.
Utifrån ovanstående perspektiv är män förvånansvärt tåliga, men vill man att män skall bli mer öppna med sina känslor, bör man också räkna med att män kommer vilja tala om hur deras ‘obetalda’ bidrag förblir osynligt, medan de förväntas känna skuld för att de inte hjälper sina kvinnor tillräckligt.
Absolut är män förvånansvärt tåliga. Liksom din fru så har jag ju insett vad män gör för kvinnor och i synnerhet ”sin” kvinna. Och den insikten är faktisk givande på ett personligt plan.
Jag kan bli lite skrämd av männens tålighet i frågan, för jag hoppas på att män börjar prata istället för MGTOW.
Utfärdar först en varning för att jag generaliserar grovt nedan! Vad som beror på biologi eller det sociala bryr jag heller mig inte om att kommentera, det här är hur jag ser det i dagsläget.
Ni är ju inne på det i en annan post här – män ”gör” i större utsträckning än ”pratar”. Vi ”pratar” inte på det viset och det sätt vi ”pratar” på lyssnar inte kvinnor (i allmänhet) på. Frågar du mig blir det MGTOW, kvinnor VILL inte höra vad män tycker – de säger att de vill det men när de verkligen får reda på vad vi tycker så är det fel iallafall. Så vi håller tyst istället. Vi orkar inte, vad är det lönt? Varken kvinnor eller politiker lyssnar på gruppen ”män”.
Män har ett oerhört tålamod jämfört med kvinnor är min erfarenhet, män står ut med sådant som kvinnor aldrig någonsin skulle tolerera, och fine by me, gör vi det så är det väl så. Det handlar inte om att vi ska behandla alla män och alla kvinnor på exakt samma sätt – tål vi mer så är det helt okej! Varför ska män behöva uppföra sig som kvinnor? Men, och här kommer det stora MEN – går det över gränsen handlar man istället. De som sitter på makten kommer aldrig att bry sig om vad vi säger, det blev för mig ännu mer uppenbart i och med att jag lyssnade på debatten i Göteborg som Pelle deltog i, men när tillräckligt många män väl handlar finns det ingen chans att samhället kan stoppa det. Då har det ofta gått långt och kan bli rätt otrevligt.
Man kan vända på det – ”varför pratar inte män”? Varför vill inte kvinnor höra vad män säger?
”Man kan vända på det – “varför pratar inte män”? Varför vill inte kvinnor höra vad män säger?”
Felet vi gör ,är att vi låser oss fast i en debil diskussion som handlar om det mest personliga, även vi jämställdister.
Det kommer ju ständiga vittnesmål om hur hopplöst låsta positionerna faktisk är. Vad ska vi göra ? Ska vi fortsätta köra utmattningstaktiken i tron att demokratins mekanismer gör att vi så småningom kan skyffla av hela genus-feminist-apparaten , avslöja den som en statsapparatchick ideologi, och hoppas på det bästa. ? Med statsavlönade tjänstemän ?
Mja.
Diskussion med makten är fruktbar,enbart för att avslöja maktens arrogans, vilket i detta verkar vara infinitiv.
Men , nu när vi har skrämt upp etablissmanget, borde vi inte ta och hämta våra tänkta stödtrupper, för att sätta in nästa stöd ?
Här har jag två funderingar:
– En väninna till mig som arbetat som familjeterapeut inom amerkanska Armén, berättade att hon ofta fick inleda parterapin med att träna upp ett ’känslospråk’ hos mannen. Det kan ju vara ett extremt exempel, men hennes erfarenhet var att många av soldaterna var rätt ’binära’ när de skulle beskriva hur de kände: i princip ”arg” eller ”ok”. När de sedan tränats upp att sätta mer nyanserade ord till sina känslor, kunde samtalen börja på allvar.
– På senare tid har min fru börjat intressera sig lite mer för mitt ’sidoengagemang’. Från början lyssnade hon väl mest artigt men rätt ointresserat på mina utläggningar, men det som svängde skutan var när jag började högläsa Warren Farrell! Nu är hon rätt såld, men vill helst inte höra något om radikalfeministers tokerier – det gör henne mest förbannad, och det gillar hon inte. Dock har vi haft en del samtal om hur hon ibland ’censurerar’ mina berättelser. Jag brukar då kontra med att om hon tycker att det är viktigt att jag börjar uttrycka mig mer, får hon också acceptera att jag ibland säger saker som hon egentligen inte vill höra. Hon håller med, och erkänner att t.o.m. Farrells beskrivningar är rätt obehagliga ibland, men hon menar att det ju är sådant som alla kvinnor egentligen vetat, men inte vill ta till sig.
Ledsen om jag låter anklagande, det är inte menat åt någon här. Hänger man här har man iallafall intresse av att vidga sin världsbild. Visst, man kan diskutera med makten för att avslöja arrogansen, men Pelle & Pär har gjort det ett rätt bra tag. Vi ser vad resultatet blir, få lyssnar och det kommer hat, hån och hot istället. Många feminister är nog glada över att Pär försvunnit och Pelle dragit ner, men problemet blir istället att folk drar till ytterkanterna. Jag tycker det är ganska tydligt vad som håller på att hända därute som resultat av att man inte ”lyssnar på män”. Polarisering, hetsande och hat. ”Män” kommer att ”lösa problemet” eller vad man ska kalla det, men det är inte de sansade rösterna som kommer att göra jobbet. Sorry, jag är inte vidare uppåt just nu, jag tycker det ser rätt mörkt ut därute.
Nej Matte ! Du ska inte känna dig anklagad. Jag riktar samma tanke mot mig själv !
Aha, ok, har inte följt med diskussionen innan jag skrev mitt inlägg till dig, Matte.
Hoppade in direkt på ditt inlägg här och nu.
@ Ulf T
”Frågan är vilken historia man vill berätta, och varför.”
Spelar det någon roll? Jag tycker att det är både intressant och lärorikt att ta del av olika historier.
”Men med jämna mellanrum måste vi ändå prioritera: om jag tvingas jobba övertid i något kritiskt skede i min firma, så har det högsta prioritet – går firman under, slår det mer på vår tillvaro än det mesta annat.”
Ja, så är det ju. Och blir det kris på bådas arbeten samtidigt när barnen är små så får man pussla och ta hjälp av mor-/farföräldrar och grannar. Och blir någon i familjen allvarligt sjuk, så har det i regel ännu högre prioritet – även om det får ekonomiska konsekvenser.
”Jag är medveten om att jag ökar mitt eget finansiella ansvar, och på sätt och vis minskar mitt eget handlingsutrymme, men så länge jag gör det jag älskar är det inget problem.”
Om du gör det som du älskar, och din hustru gör det som förhoppningsvis hon älskar och ni har en god ekonomi, vad är då som skaver? Att din fru tjänar mindre än du? Att hon inte visar tacksamhet? Eller oroar du dig för er framtida ekonomi? Om du tycker att ditt finansiella ansvar blir för tungt och ditt handlingsutrymme blir för litet, så måste du ju ta upp det med din hustru och så får ni lösa det tillsammans. Och om du av någon anledning skulle förlora ditt jobb i framtiden så får ni väl ta hand om det då. Din hustru får väl lägga ner sin verksamhet och söka sig ett arbete om ekonomin tryter.
”Så min misstanke är att det är ointressant från kvinnligt perspektiv att lyfta fram det faktum att mannen “bjuder” på en del av sin framgång för att kvinnan skall få extra hjälp”
Kanske tycker kvinnan att hon har ”bjudit” på en del för att mannen ska få möjlighet att bilda familj samtidigt som han gör karriär? Till syvende och sist, relationer handlar ju om att ge och ta.
Min man har ett fritidsintresse som periodvis kan ta rätt mycket tid och när barnen var små tyckte jag att det var rent ut sagt sk-tjobbigt när han var borta mycket även på fritiden. Samtidigt visste jag att han verkligen behövde den här sysselsättningen för att må bra och därför bet jag ”bet ihop”. Och man skulle säkert kunna säga att jag ”bjöd” honom på det, men jag anser ju inte att han står i någon slags tacksamhetsskuld till mig för det. Han ”bjuder” ju mig på det jag behöver. Men det är inget som vi millimeter-mäter i kronor eller timmar.
”Så min misstanke är att det är ointressant från kvinnligt perspektiv att lyfta fram det faktum att mannen “bjuder” på en del av sin framgång för att kvinnan skall få extra hjälp; det känns inte kul för kvinnor att erkänna det, och grumlar bilden att kvinnor kan precis lika bra som män.”
Hm, är du provokativ eller har du verkligen så låga tankar om kvinnor?
”Samtidigt talas det väldigt mycket om de olika sätt som kvinnor stöder sina män på (det obetalda arbetet).”
… vilket möjliggör för många män att göra karriär och bilda familj samtidigt. Having it all?
”Utifrån ovanstående perspektiv är män förvånansvärt tåliga, men vill man att män skall bli mer öppna med sina känslor, bör man också räkna med att män kommer vilja tala om hur deras ‘obetalda’ bidrag förblir osynligt, medan de förväntas känna skuld för att de inte hjälper sina kvinnor tillräckligt.”
Ja, många män är tåliga. Och många kvinnor är tåliga. Självklart vore det bra om män blir mer öppna med vad de känner och upplever, och jag tror att de flesta kvinnor välkomnar det. När det gäller skuld, den enda person som kan påverka om du känner skuld eller inte är du själv.
Farrells beskrivningar är rätt obehagliga ibland, men hon menar att det ju är sådant som alla kvinnor egentligen vetat, men inte vill ta till sig.
Precis så! därför gör ni ett jättejobb, ni män som trotsar er könsrollen och skriver här. Jag skulle vilja kasta mig om er hals, allihop!
Från början lyssnade hon väl mest artigt men rätt ointresserat på mina utläggningar, men det som svängde skutan var när jag började högläsa Warren Farrell!
Vi är precis där.. dom lyssnar (dom läser), dom vill helst inte höra det(hånet kommer), men dom kan inte låta bli.. tillslut vänder skutan. Jag är helt säker.
Precis som Matte Matik skriver här, så tycker jag också det ser rätt mörkt ut därute. Jag blir förbaskad för att inte våra politiker kopplar vad det där ute är symptom på. Men vi kan bara göra vårt bästa och jobba för det vi tror på.
Nu tror jag du läste lite slarvigt, eller så var jag inte tydlig nog. Normalt är det helt ok – om något hon som tycker att det är jobbigt, eftersom hon är medveten om att hon bidrar mycket mindre ekonomiskt. Då är det jag som argumenterar för att pengar inte är allt. Någon gång ibland är det jag som tycker att det är jobbigt, att allt ekonomiskt ansvar ligger på mina axlar (speciellt om det ser ut som om jag snabbt kommer att få byta jobb). Då är det hon som argumenterar att behöver vi ställa om, så gör vi det.
Självklart pratar vi om det, rätt mycket t.o.m. Min erfarenhet är dock att många kvinnor inte reflekterat över (eftersom män inte talar om det) hur det känns att identifiera sig som ”primary bread winner”.
Om relationer handlar om att ge och ta, varför förtiga männens bidrag?
Möjligen lite provokativ, men bara lite.
Problemet är delvis ”male disposability”. Män är socialiserade att inte klaga – det är en djupt rotad del av den manliga identiteten, så till den milda grad att man tycker att det är relativt naturligt när unga män offrar sina liv för att skydda sina flickvänner när någon galning börjar skjuta vilt omkring sig.
Jag har dels kunnat se ett antal gånger hur kvinnor ’fått upp ögonen’ för de olika sätt som män i tysthet hjälper sina kvinnor (Ninni kommenterade också att hon känner igen det, och jag beskrev nyligen i en kommentar hur min hustru nyligen fått samma insikt). Kvinnor gör motsvarande för sina män, visst, men det är något som det talats väldigt mycket om i ett par, tre årtionden.
Grejen med bilden att kvinnor kan precis lika bra som män, är ju just att det brukar klagas över att män får toppjobben och högre löner, utan att man vill ta in att män i snitt jobbar mer övertid, sätter högre värde på lön och karriär, är mer villiga att ta jourpass, mer villiga att flytta för jobbets skull, reser mer i jobbet, m.m. – och dessutom dör flera år tidigare, inte sällan i (troligen delvis stressrelaterad) hjärtinfarkt.
Vi är alltså i gemen ovana vid att synliggöra mäns uppoffringar, så det är egentligen inget unikt just för kvinnor. Däremot tror jag numera att det blir vanligare att män tröttnar på att ständigt skuldbeläggas och få höra att de skall stå åt sidan och avstå ifrån ett privilegium de aldrig upplevt att de har haft.
…men ändå inte. De egenskaper och uppoffringar som krävs för att göra karriär gör det inte lättare att vara nära sin familj. Män som vill göra karriär får oftast finna sig i att iklä sig rollen som den frånvarande fadern/maken. När man mäter folks välbefinnande, har kvinnor genomgående högre noteringar på jobbtillfredsställelse och livskvalitet.
På det stora hela låter det som att ni har en väldigt bra relation. Och det är väl så det ska vara, att man turas om att stötta och peppa varandra när energin och kraften inte är på topp.
”Min erfarenhet är dock att många kvinnor inte reflekterat över (eftersom män inte talar om det) hur det känns att identifiera sig som “primary bread winner”.”
Jag är nog en av dem. Förmodligen beror det på att jag är uppfostrad med att varje individ är ansvarig för att försörja sig själv. Dessutom är jag gift med en man som är uppfostrad på samma sätt. Så att min man har ansvar som ”primär familjeförsörjare” är helt främmande för oss båda. Min inkomst är lika viktig som hans för att vi ska kunna leva och bo som vi gör.
”Om relationer handlar om att ge och ta, varför förtiga männens bidrag?”
Nej, jag tycker inte att männens bidrag ska förtigas. Men tyvärr tycker jag att det på ”jämställdism”-bloggar ofta blir lika ensidigt, fast åt andra hållet. Det bästa måste ju vara att både männens och kvinnornas bidrag och insatser lyfts fram.
Tror gemene man verkligen att toppjobb är vanliga nio till fem-jobb? Jag kanske är ”arbetsskadad” eftersom jag har haft förmånen att under många år samarbeta med många toppchefer, både kvinnor och män. Och jag vet att de arbetar och reser extremt mycket. Men de förutsättningarna gäller ju oavsett kön. Det är ju inte så att de kvinnliga toppcheferna halkar runt på någon räckmacka, utan de jobbar ju minst lika hårt som sina manliga kollegor.
”Däremot tror jag numera att det blir vanligare att män tröttnar på att ständigt skuldbeläggas och få höra att de skall stå åt sidan och avstå ifrån ett privilegium de aldrig upplevt att de har haft.”
Är det kvotering du syftar på eller är du generellt emot att kvinnor får toppjobb?
”När man mäter folks välbefinnande, har kvinnor genomgående högre noteringar på jobbtillfredsställelse och livskvalitet.”
Det här tycker jag i så fall är den mest väsentliga frågan. Och då undrar jag, vad behöver män för att de ska känna ökad jobbtillfredsställelse och få bättre livskvalitet? Erkännande för sina uppoffringar? Delad försörjningsbörda? Mer tid för familjen? Bättre relationer? Eller något annat?
Btw, hur gör du de fina grå citat-rutorna?
Ja, vi är väldigt glada över vår relation och hur den utvecklas. Mitt engagemang här har inget att göra med att jag skulle känna mig diskriminerad, utsatt, eller hotad som man. Vissa skulle möjligen kalla mig en alfa-hanne, även om jag själv tycker att jag är ett slags hybrid.
Jag började engagera mig i mansfrågor för ca 20 år sedan, när jag fick höra av en psykolog att den amerikanska termen ”spouse abuse” (könsneutral) är korrekt, eftersom relationsvåld är fördelat ungefär jämnt mellan könen. Jag blev så paff att jag försökte prata med bekanta om det. Då fick jag snabbt lära mig att vissa saker får man inte tala om i Sverige… Mitt engagemang var väldigt hemligt tills Pär Ström började skriva och blogga. Nu är det gradvis mindre hemligt, men fortfarande anonymt online.
Lustigt nog tycks alla anta att man själv blivit utsatt för något om man engagerar sig i mansfrågor.
Det kan möjligen bli lite ensidigt. Å andra sidan har vi en bra könsfördelning på vår redaktion här – två kvinnor och två män.
Vi försöker nog diskutera de frågor vi tycker är viktiga, och välkomnar alla som vill vara med och föra en rationell och respektfull diskussion. Om det blir väldigt ensidigt kanske det delvis beror på att de som kommer hit och diskuterar har en relativt lika syn på vad som är de viktigaste frågorna just nu?
Nå, nästan lika hårt.
Det brukar heta att de får jobba dubbelt så hårt, men statistik visar att de kvinnor som nått toppjobb i stora företag kommer dit flera år tidigare än männen, har mindre krav på sig att vara lojala med företaget, och befordras snabbare på varje nivå.
Med det sagt jobbar de säkerligen så hårt de kan, är absolut väl lämpade för sina jobb, och förtjänar ingen kritik för att de ges en viss särbehandling. Däremot behöver man inte överdriva och efter deras kometkarriärer hävda att det var tuffare än för männen.
Jag är absolut inte emot att kvinnor får toppjobb. Jag är helt för att de skall få konkurrera på samma villkor som män, och omvänt. Idag tar de sig alltså fram något snabbare än män, men trots det diskuteras t.ex. i EU att man skall ytterligare underlätta för karriärkvinnor. Samma mönster ser man på flera nivåer: antalet kvinnliga professorer har fördubblats på några år, men ändå talar man om att det behövs ännu mer särbehandling.
Enligt åtminstone Warren Farrells forskning är det dock så att de flesta kvinnor som når toppjobb saknar barn, och tenderar, i betydligt större utsträckning än männen, hoppa av när de bildar familj. Många av männen inte bara är gifta, utan (95%) har en fru som är hemma på heltid (detta åtminstone 2005 – det kan ha ändrats lite). På den fronten finns en olikhet som jag inte tror att man rår på med lagstiftning.
Tja, är det så fel då med inriktningen på den här bloggen? Om det trots att kvinnor lever längre och upplever högre livskvalitet, är ständig fokus på hur kvinnor skall få det bättre, tycker du inte att det kan finnas utrymme för några bloggar som sätter lite fokus på männens problem?
Jag skriver <blockquote>…</blockquote>
Att män ska lagstifftas från arbete för kvinnans arbete är att betrakta:”Arbete gör Dig fri!”
50/50? Vafalls?!
Om du inte har belägg för att alla kvinnliga toppchefer har särbehandlats så tycker jag att din kommentar är både onödig och orättvis.
Då väljer jag att ta Warren Farrells forskning med en nypa salt, för alla kvinnliga toppchefer som jag har jobbat med har familj och barn.
Det finns absolut utrymme för bloggar som sätter fokus på männens problem. Men flertalet av de som jag har hittat lägger – i mitt tycke – för mycket fokus på att kasta dynga på kvinnor i allmänhet och feminister i synnerhet. Kort sagt, mest gnäll och inte mycket till verkstad.
Jag vill gärna höra hur män i Sverige upplever sin situation. Men om jag måste skölja ned det med förutfattade meningar som ”kvinnor vill arbeta deltid”, ”sjuksköterskor kan inte vara ambitiösa” etc, då tar min reptilhjärna över. Det jag saknar mest är konstruktiva idéer på hur män skulle vilja ha det.
Naturligtvis har jag inte belägg för att alla kvinnliga toppchefer har särbehandlats, men det har jag heller aldrig påstått. Jag har heller inte påstått att de alla är kompetenta och förtjänar sin framgång. Jag tycker att det var rätt tydligt att jag menade att kvinnor som nått topppositioner i genomsnitt nått dit fortare än vad männen har, i genomsnitt.
Sedan har jag faktiskt belägg:
Cappelli & Hamori: The Path to the Top: Changes in the Attributes and Careers of Corporate Executives, 1980-2001
Dawn Harris: The Pipeline to the Top: Women and Men in the Top Executive Ranks of U.S. Corporations:
Det kan delvis bero på ett generationsskifte, som sammanfaller med ett uppsving av andelen kvinnor som konkurrerar om positionerna.
Cappelli & Hamori, Harvard Review: The New Road to the Top:
Nå, det är iofs intressant att försöka relatera forskningsresultat till den egna erfarenheten, men man skall vara försiktig med att utgå ifrån att forskningsresultaten är fel bara för att den egna erfarenheten säger något annat.
Farrell refererade till andras forskning. Jag noterade att den kanske inte var helt aktuell, eftersom hans bok kom ut 2005. Dessutom handlar det inte om Sverige. Nu hittade jag även en rapport om Svenska förhållanden:
Sveriges Ingenjörer 2010: Karriär
– hur då?
Här finns det några intressanta observationer att göra.
– I ingenjörsyrken är det vanligt att man inte vill bli chef, utan helst av allt vill vara specialist och få hög specialistlön. Rapporten visar att det är väldigt få (ca 4-5% – fler kvinnor än män) som vill klättra i organisationen. Påtagligt fler kvinnliga än manliga specialister vill klättra i organisationen. Det stämmer med min egen erfarenhet inom mjukvarubranschen: många fler kvinnliga än manliga programmerare väljer att bli projektledare eller mellanchefer.
– Rapporten gör ingen större skillnad på olika chefsnivåer. Det är stor skillnad mellan att vara mellanchef och att jobba i företagsledning, och det är inte alls givet att man har sämre flexibilitet och arbetstider som mellanchef än som specialist.
– Man skulle kunna tänka sig att osäkerheten kring kvinnor som ännu inte fått barn (dvs hur det kommer att påverka deras ambition) kan vara en broms, så vida de inte är barnlösa bortom 40. Omvänt är det en känd faktor om barnen funnits ett tag, och man vet hur det fungerar. Dessutom är det numera på nästan alla positioner i Sverige helt accepterat att ha barn, och att ta sig tid för familjen, så det är rimligt att anta att det är mindre skillnad här än i en del andra länder.
I Villkor för kvinnor i karriären – en internationell jämförelse jämförs antalet barn hos kvinnliga toppchefer i olika länder. Där framkommer att det är en normal andel av kvinnliga toppchefer som har barn i Sverige och Frankrike, rätt hög i Kanada, medan den är låg i USA, England och Tyskland.
@ Ulf T (8 december kl 9:30)
Det är möjligt att jag missuppfattar dig, men du skrev så här:
”Det brukar heta att de får jobba dubbelt så hårt, men statistik visar att de kvinnor som nått toppjobb i stora företag kommer dit flera år tidigare än männen, har mindre krav på sig att vara lojala med företaget, och befordras snabbare på varje nivå.
Med det sagt jobbar de säkerligen så hårt de kan, är absolut väl lämpade för sina jobb, och förtjänar ingen kritik för att de ges en viss särbehandling.”
Jag har svårt att tolka det som annat än att du påstår att kvinnor som nått toppjobb i stora företag ges en viss särbehandling. Och det är just den typen av svepande formuleringar som jag invände mot i slutet av min förra kommentar (7 december kl 22:43)
Ja, det finns belägg för att kvinnor i genomsnitt får toppositioner snabbare än män i USAs mest framgångsrika företag. Men är det fastställt att det beror på särbehandling eller är det din egen slutsats?
Jag skrev inte att Farrells forskningsresultat är fel. Jag skrev att jag inte okritiskt köper hans forskning rakt av.
Det här visar ju hur fel det kan bli om man ”överför” studier om arbetsmarknaden från ett land till ett annat.
Ulf Skrev:
Du skrev:
Sen många år tillbaka så satsas det stora pengar för ”man vill ha en kvinna” på denna typ av poster. Så ja, jag hävdar bestämt att kvinnor ges särbehandling sen minst 90-tal. Vill du veta vilken typ av positiv särbehandling som förekommer så kan jag rekommendera Pär Ströms, Mansförbjudet där han sammanställt positiv särbehandling av kvinnor. Det innebär inte att dessa kvinnor sitter och rullar tummarna, det innebär inte att dessa är inkompetenta men de behöver kämpa lite mindre för att nå en viss position än män i motsvarande situation i Sverige i modern tid.
Min kritik riktar sig inte mot dessa kvinnor, jag tror dom är fullt kapabla att göra detta arbete på egen hand utan specialförmåner. Min kritik riktar sig mot ett Sverige som diskriminerar män/positivt särbehandlar kvinnor.
Jag har också sett uppgifter om åldersfördelning som visar att kvinnor i snitt är yngre, tyvärr hittade jag det inte igen.
Suck. Har jag sagt att det inte förekommer särbehandling? Nej. Har jag ifrågasatt påståendet att alla kvinnor på toppositioner har kommit dit tack vare särbehandling. Ja.
Ninni, här hittar du Veckans Affärers lista ”Näringslivets mäktigaste kvinnor” från i våras:
http://www.va.se/nyheter/naringslivets-125-maktigaste-kvinnor1-318037
Bara så jag har uppfattat dig rätt, du hävdar alltså att de här kvinnorna har ansträngt sig mindre än män för att få sina toppjobb?
Ah, då pratar vi runt varandra. Ulf skriver tex. ”statistik visar”, i det uttrycket ligger underförstått att inte gäller alla och en var, så fungerar statistik. Jag kan inte se han någonstans gjort ett påstående om att varje enskild individ har kommit dit tack vare särbehandling.
Naturligtvis finns det ingen här som kan uttala sig om enskilda individer. Enskilda kvinnor kan ha valt att avstå från den särbehandling som ligger inbyggd i samhället pga politiska könsrasistiska åtgärder i vår nutid. Personligen kan jag förstå om kvinnor har gjort så, för jag skulle själv se det som en direkt kränkning att erbjudas specialbehandling pga kön.
Så, jag upplever att du missförstår Ulfs budskap.
Men då har vi rett ut det missförståndet antar jag?
Hur ska jag kunna uttala mig om dom kvinnorna specifikt? Jag vet inget om deras karriärsväg.
Vi säger så här: Du ska bära en fåtölj från punkt A till punkt B. Om jag hjälper dig med det så innebär det att arbetet blir lättare för dig, eller hur?
Att få hjälp i karriären innebär precis som med fåtöjlen att man behöver kämpa mindre på egen hand. Det finns i samhället omfattande specialsatsningar på kvinnor, tex speciella mentorskap. Om dessa kvinnor, på sin väg upp, fått hjälp som de inte kunnat erhålla om individen bar snopp så ja, då hävdar jag att dessa behövt kämpa mindre än en man hade behövt i motsvarande situation.
Och det är systemet som sådant jag är mycket kritisk mot. För jag är mot diskriminering.
Nu tycker jag att du slingrar dig. Det är helt ok att fråga om jag verkligen stod för den fullständigt löjliga uppfattningen att alla kvinnor särbehandlas, eller om du möjligen missförstod. Då hade saken varit ur vägen genast.
När jag skriver ”statistik visar”, utgår jag ifrån att alla fattar att det rör sig om medelvärden. Men det kanske jag inte skall anta? Hursomhelst, du kanske kan förklara hur din kommentar var mindre svepande:
Jag tog det för helt självklart att du med det inte menade att alla kvinnliga chefer jobbar minst lika hårt som alla sina manliga kollegor. För skojs skull kan jag hjälpa dig med en referens som ger stöd för ditt påstående:
SVD 25/2 2009: Kvinnliga chefer jobbar mer
Vissa är, till skillnad från dig, övertygade om att just deras favoritforskning ger den absoluta sanningen.
Ett litet problem med slutsatsen är förstås att endast ca 30% av toppcheferna är kvinnor, och i alla fall i andra länder (har inte hittat siffror för Danmark) finns de flesta toppchefer i små och medelstora företag. Det är alltså inte helt enkelt att jämföra rakt av. Men jag har å andra sidan inte hittat rapporten, eller någon annan rapport som gör liknande jämförelser, så jag kan inte uttala mig om hur robust siffran är. Iofs tvivlar jag inte nödvändigtvis på den – det kan vara helt i linje med att kvinnor befordras snabbare, se nedan.
Vad menar du att det annars skulle bero på? Att kvinnorna är smartare och/eller mer karriärinriktade än männen? Hursomhelst så jo, det var rapportförfattarnas egen slutsats, som jag skrev tidigare: ”noticeable efforts by some firms to promote women to executive rank”.
Jag kan ge dig mer:
Kvinnliga chefer i Näringslivet
Dvs man letar aktivt efter kvinnor, och trots att kvinnorna är i minoritet, är det lika stor chans att en kvinna ’går vidare’ som att en man gör det.
Men om du inte ifrågasätter annat än att alla kvinnor skulle bli särbehandlade, varför fortsätter du att ifrågasätta de många indikationerna på att kvinnor i genomsnitt särbehandlas?
Det gör inte jag heller, men alternativet torde vara att man faktiskt läser forskningsrapporterna, studerar deras metodik, och letar efter andra rapporter som kan ge en annan bild, eller hur? I stället för att bara säga att du tar hans forskning med ”nypa salt”, kan du väl tala om vad du anser är fel med den?
Vidare skrev du:
Ja, det kan bli fel, men var är det egentligen du kritiserar mig för? Jag tillhandahöll referenser som visar på en mer nyanserad bild, efter att jag redan från början sagt att den forskning Farrell refererat till kanske inte var aktuell längre (och efter att jag beklagat att det finns en brist på forskning i Sverige som inte ensidigt försöker bevisa att kvinnor har det jobbigast).
Rapporten jag länkade till skrev f.ö.
Så helt fel blev det nog inte ändå, även om det uppenbart i absoluta tal varierar mellan olika länder.
Vidare skriver de:
Hursomhelst, som framkom i Sveriges Ingenjörers studie är det en mycket liten del av befolkningen som ens vill göra sådana här karriärer. Jag tycker att det blir oproportionerligt mycket focus på en extremt liten klick av människor som suktar efter toppjobb.
Framförallt tycker jag det är riktigt osmakligt när vi har verkliga problem, så som pojkar som trivs sämre på dagis, slås ut i skolan, uteliggare, att män som misshandlas i relation inte kan få hjälp, självmordsstatistik m.m. som samhället tittar bort ifrån när man stirrar på den lilla klick som vill göra toppkarriär. Dom som vill reder sig utmärkt på egen hand oberoende av kön, gör man inte det har inte där att göra.
Detta sexistiska samhälle gör mig illamående.
Här finns en annan artikel som kan vara läsvärd:
Private Sector Trajectories for Women in the U.S. And Denmark: Welfare State vs. Corporate Diversity Programs
Ja, det är ju en intressant fråga – lite liknande vad Hakim var inne på också.
Det har varit en av mina favoritinvändningar mot kvotering till styrelserum. Det tar längre tid att bygga från grunden, men fungerar nog mycket bättre.
Mer indikationer på att företag aktivt gynnar kvinnors karriärer.
Intressant att (den kvinnliga) författaren tycks uppfatta det som problematiskt för kvinnor i karriären om de inte blir aktivt hjälpta att avancera. Dvs jämställt är det om det finns belönings- och bestraffningssystem för att särskilt prioritera kvinnor.
Öh, va?! ”Gender-neutral” var målet, och sedan kommer en radda med könsspecifika åtgärder som alla syftar till att få män att jobba mindre och kvinnor att jobba mer. Sant orwellianskt, må jag säga.
bara en tanke när jag läser era diskussioner: Att en grupp särbehandlas betyder inte nödvändigtvis att de anstränger sig mindre, utan egentligen bara att de har större möjlighet till att göra det?
+1
Absolut inte. Jag betvivlar inte en sekund dessa kvinnors ambitionsnivå och kämparglöd. Ingen kommer till den typen av position utan detta.
Men om du jämför med fåtöljen så kräver det mindre ansträngning att nå till punkt B om man får hjälp. Jag menar att detta är en björntjänst mot så väl kvinnorna som samhället och ska försöka förklara detta med en annan liknelse:
Tänk dig att vi klonar fram två identiska individer. Så sätter vi dom på ett område där dessa ska göra orientering. Klon 1 får karta och kompass(utbildning) och får själv ta sig fram till mål. Klon 2, får karta och kompass men dessutom är vägen utmarkerad på kartan(jmf specialsatsningarna).
Klon 2 kommer att komma till mål mycket lättare/mindre ansträngning/fortare än klon 1, för klon 1 kommer gå fel då och då på vägen, vända om, upptäcka myrar i vägen vad som helst. Men väl i mål kommer klon 1 ha mycket mer erfarenhet av det den lärt på vägen. Vi lär av våra misstag som det heter.
Jag har fullt förtroende för karriärssugna kvinnor. Dom kan på samma villkor som männen kan, dom behöver inget special-dallt. Kvinna är inget handikapp. Då kommer dom också vara lika fyllda av sin erfarenhet på vägen.
Jag skrev att jag möjligen missuppfattade dig och förtydligade hur jag tolkade ditt påstående. Inser att jag borde ha varit ännu tydligare och formulerat det som en explicit fråga.
Jag uttryckte mig slarvigt, helt klart. Jag borde ha förtydligat att jag syftade på de kvinnliga chefer som jag har samarbetat med.
Det var inte kritik mot dig, utan en reflektion.
Ok. Och jag håller med. Det är alltid vanskligt att försöka överföra observationer från en kultur till en annan. Man bör åtminstone försöka hitta ’cross-cultural studies’ för att se vilka saker som står sig väl i olika kulturer.
När det gäller att kvinnor når toppen snabbare än män, verkar det stå sig i Europa och Asien också (även om jag inte lyckades hitta referenserna – jag hittade ett omnämnande om att det ser ungefär likadant ut i Asien). Nu är Skandinavien lite annorlunda än övriga Europa, så att det stämmer nere på kontinenten behöver inte betyda att det stämmer här…
Sedan kan man ju ibland bli överraskad hur saker faktiskt skiljer sig, som t.ex. i denna artikel i The Economist:
Just denna artikel säger inte så mycket om könsskillnader, utan handlar mest om att vägen till toppen ser väldigt annorlunda ut nu än för några årtionden sedan (vilket för all del torde påverka hur det fungerar för kvinnorna, men vad som driver vad är inte så lätt att säga).