Hur förväntas män vara och hur hade män varit helt utan förväntningar? Vad är manligt – och hur flexibelt är det?
Jag hittade denna passande bild på nätet, framsidan på en tidning ”Newsweek”:
Länk till artikeln hittar ni HÄR: ”why we need to reimagine masculinity” (4 ”sidor” lång)
där det bland annat går att läsa detta:
”The campaign for a New Macho shouldn’t end when men leave the house. The movie Meet the Parents is already 10 years old, but unfortunately, the way it deals with men and work doesn’t seem dated at all. In one classic scene, the ingénue’s banker ex-boyfriend questions her new flame (played by Ben Stiller) about his job. When it’s revealed that Stiller is a nurse, however, the banker can’t process it. The idea that a marriageable man would work as a nurse is so inconceivable that he assumes nursing is a hobby. “That’s great to give something back like that,” he says finally. “I’d love to find time to do volunteer work.”
Men can no longer afford to make such assumptions. Of the 15.3 million new jobs projected to sprout up over the next decade, the vast majority will come in fields that currently attract far more women than men. In fact, men dominate only two of the 12 job titles expected to grow the most between 2008 and 2018: construction worker and accountant. The rest, including teachers (501,000 new positions), registered nurses (582,000), home health aides (461,000), and customer-service reps (400,000), remain heavily female. All told, the social sector of the economy will gain 6.9 million jobs by 2018. But unless the complexion of the workforce changes, according to a recent study by Northeastern University, a whopping 2.5 million of them will go unfilled.
The coming employment gap represents a huge opportunity for working-class guys—and for the families they’re struggling to support. The problem is that men, unlike many women, still feel limited to a narrow range of acceptable roles—a range that hasn’t kept pace with the changing employment landscape. As manufacturing continues to migrate overseas and underpaid immigrants continue to provide cheap manual labor, they continue to lose ground.”
Vilket får mig att tro att det finns ett behov för mansrollen att breddas. Breddas, och även accepteras. Med breddas menar jag att män behöver känna att de är accepterade oavsett yrkesval och oavsett status. Att det, för pojkarna, kanske kan komma in mer hjärtan och glitter på barnavdelningarna i de stora klädkedjorna, även om de bara är blå och svarta (Ja jag blandar stora och små ämnen jämt för jag tycker att de hör ihop). Det vill säga erbjuda mer till män, som föräldraledighet om så önskas. Med accepteras menar jag att även machomännen, och de där tuffa fåordiga männen som aldrig gråter eller som kommer brölande in i rummet också borde få chansen att känna sig respekterade och älskade. Då kanske alla de män som mår dåligt börjar känna att deras förklaringar duger att prata om, förklaringarna på varför de faktiskt mår dåligt.
Så länge kvinnor sätter mallen för rollerna så kommer det inte ändras, så enkelt programmeras inte biologiska instinkter om och det är kvinnor som väljer partner.
Den största delen av männens begränsningar beror på kvinnors preferenser då män gör det som går hem hos kvinnor.
Vi var nyss inne på den brittiska forskaren Catherine Hakim. I hennes Feminist Myths and Magic Medicine kan man hitta några relevanta utdrag:
[54] Hakim 2000, Work-Lifestyle Choices in the 21st Century: Preference Theory, Oxford: Oxford University Press pages 193-222; Domanski and Przybysz 2007, ‘Educational homogamy in 22 European countries’, European Societies, 9: 495-526.
[55] Hakim 2003, Models of the Family in Modern Societies: Ideals and Realities, Aldershot: Ashgate, page 51.
[56] Lappegard 2008, ‘Changing the gender balance in caring: fatherhood and the division of parental leave in Norway’, Population Research and Policy Review, 27: 139-159, page 147.
Det ger ju också en förklaring till varför männen har färre valmöjligheter: de behöver jobba för att finansiera kvinnornas valfrihet. I intervju-versionen av Warren Farrell’s The Myth of Male Power, diskuteras vad kvinnor rimligen skulle ha för skäl att ge upp detta privilegium. ”Inget alls”, sade Farrell skrattande. Sedan kommenterade han att de uppoffringar män tvingas till (framför allt, att lära sig att ignorera obehag och oro), gör dem samtidigt mindre älskvärda. Däremot pekar Farrell på att historien visar att män kan ändra sig väldigt snabbt, när de tillåts göra det. Han pekar på tre förutsättningar som behöver gälla: god tillgång till mat, god tillgång till vatten, och stabil fred. Då är inte behovet av krigartyper stort, och kvinnor börjar efterfråga en annan typ av man, som då också visar sig finnas tillgänglig.
Jag tror att mycket av studierna som kommer fån USA bottnar ganska mycket i någon sorts kosmetisk re-make av roller framdrivna av en välmående klass av akademiker på någon institution för valfri humaniora ( I många fall med stark genusbias) som sitter i varma ombonade läderfåtöljer och som har råd och tid att filosofiera över hur vi bör agera mellan kön, vad kön är och definerar ganska mycket av detta som en maktkamp, men varför ?
Mina tankar går ganska ofta till de 50 miljoner medborgare i usa som lever under fattigdomsgränsen. Addera några tiotal miljoner för de som lever strax över fattigdomsgränsen , lägg till en traditionell medelklass som urholkas år efter år.
Hur klarar människor av sina könsroller när det verkligen kniper ? Hur agerar könen i en kamp om överlevnad.
Machomännen i ett sådant samhälle väljer annat. Organiserar sig i gäng, i vissa fall maffian, blir outlaw ( MC-klubbarna) Blir smugglare och säljare av allsköns mind altering substances , och what not.
Machomännen är på intet vis jämförbara med den socialt framavlade sortens män, som bryr sig om familj,barn och vänner, även om det görs seriösa försök av läderfåtöljernas rödvinsteoretikerna . Den första sorten är kriminell den andra är mer eller mindre misstänkt att kunna bli det när som helst av politiska skäl.
Ett första steg vore kanske att börja erkänna värdet i den traditionella mansrollens värderingar, uppoffringar, prioriteringar o.s.v.. Att inte bara se och kritisera problemen och avarterna med dem utan även erkänna fördelarna och vad dessa bidragit med till samhället, familjen m.m..
Någon breddning kommer inte att ske så länge man inte löser den frågan, de nya delarna av mansrollen har inget historiskt positivt kapital (t.ex i form a uppfyllnad av könsrollen) att uppväga den moderna negativa synen på mannen med, utan betraktas enbart som negativa och drivkraft för breddning saknas därmed.
Återigen är det män som ska betala kostnaderna. Det är enkelt. När rika kvinnor gifter sig med manliga sjuksköterskor, när kvinnor i gemen ens klarar av att deras män är svaga och vill bli omhändertagna, då kommer män kanske förändras, om vi biologiskt kan.
Låt kvinnor betala kostnaderna för förändringar de vill ha!
Att försöka uppfostra män till att bli något som bara är till deras nackdel är naivt eller elakt. Läs den här gripande framställningen av en man som så många redan utsatts för ett sådant experiment:
http://whoism3.wordpress.com/2012/11/17/confessions-of-a-reformed-incel/
Här ser vi ett typiskt exempel på det verklighetsfrånvända flum som media inbillar sig är journalistik. Det viktiga är alltså inte kvinnors inställning till mindre ambitiösa män som är ex. sjuksköterskor. Det viktiga är HOLLYWOODS inställning. Hur många kvinnor av den typ som hans fru är i filmen som gifter sig så i verkligheten diskuteras inte ens. Verkligheten är inte viktig. Det viktiga är att karaktärerna i filmen agerar journalistiskt korrekt.
Det kan vara värd att notera kvinnans förmåga vara lika med mannens även om det jämförs med en ”imbecill”s mot en ”nobelpristagare”s för alla ska ju vara lika för ”sociala porrens”-samhällen.
Annar är det inte värd att nämnas om ”Somaliska asyler skulle inte vara mer än analfabeter” som inte lärt mannen att föra ”barnvagn” som det värsta orsaken till humanitära ”katastrofer”
Det kan hjälpas först då dom kan komma till sina hemländer med den budskapen som dom skaffad hos sig här.
Vad ÄR egentligen riktigt manligt?
Är det när mannen agerar, skapar och säger vad som för honom själv känns mest naturligt, självklart och för honom känns mest rätt, helt för sin egen skull. Oavsett omvärldens eventuella synpunkter, påtryckningar och krav?
Är det när mannen agerar, skapar och säger vad som för kvinnor känns mest naturligt, självklart och bekvämt?
Är det när mannen agerar, skapar och säger vad som för det västerlänska civilisationsbygget är mest fördelaktigt?
Är det en kombination av några av ovanstående?
Manlighet definieras i huvudsak, i realiteten av mannen, män, kvinnan, kvinnor, samhället, religionen eller civilisationen?
Av de framtidsyrken som räknas upp är nästan alla finansierade via skattsedeln eller (i princip) obligatoriska försäkringar. Så varifrån kommer pengarna som skapar dessa yrken?
Machomän.
Män som inte skäms för att ta plats män som är driftiga att genomföra sina projekt på egen hand män som säger sin mening även när det inte är pk.
Ja man förstår varför feminister har så svårt för machomän dom är ju så svåra att styra.
Manlighet är att inte rakt av ställa upp på kvinnans alla förslag, behov och åsikter.
Kvinnlighet är att inte rakt av ställa upp på mannens alla förslag, behov och åsikter.
Jag vet vad manlighet INTE är. Feministiska män – feminissar.
Vad kvinnlighet INTE är? Tja…
Jag har tänkt en del på det där med manlighet och macho. Macho är för mig något helt annat än manlighet, nästan antimanligt. Män som jag uppfattar som macho är ofta snarstuckna, lättkränkta, egocentriska, självgoda och fåfänga. Sådant som är negativa motpoler mot typiskt kvinnligt.
Jag ser manlighet och kvinnlighet som likheter, olika delar i en enhet.
När kvinnligt är omvårdande så är manligt beskyddande.
När kvinnligt är tröstande så är manlighet tryggt.
När kvinnlighet är omhändertagande så är manlighet självuppoffrande.
När kvinnlighet är uppmuntrande så är manlighet pådrivande.
osv osv
Jag träffar många unga män och pojkar inom idrotten. Macho (som jag uppfattar det) verkar vara väldigt utbrett bland de som växer upp utan manlig förebild (utan pappa eller med en frånvarande pappa). De skapar sin egen manlighet genom att vända på kvinnlighet. Detta leder till som sagt att vara snarstucken istället för överseende, lättkränkt istället för tålig, egocentrisk istället för självuppoffrande, självgodhet istället för trygg självbild och fåfänga istället för trygghet.
Tyvärr utgår nästan alltid debatten om manlighet från feministernas syn på manlighet (kanske hämtad från deras faderslösa söner?).
Vi har olika tolkning av ordet Macho. För mig är macho typ ”en man med stolthet”, en man som inte viker sig och gör sig till för att vara/göra sig bekväm, som står för det han tror på, rakryggad. Huruvida detta är en ”bra man” beror på den individens värderingar.
Då skulle den negativa kvinnliga motsvarigheten till ”ositiv manlighet”kunna vara ”bitchen”?
Mer eller mindre synonymt med feministen…?
Han gör rätt ofta sitt bästa, men får mest klander tillbaka.
bra kommentar. faderslöshet är absolut en stor faktor i överdriven machostil. Se bara på unga afroamerikaner av manligt kön. faderslösheten i deras samhällen är massiv.
sedan är machismo också en kulturell fråga. Sverige har små subkulturer som är macho typ jägare eller dörrvakter. Men svenska killar i allmänhet är knappast macho på det sätt som svarta amerikanska urbana ungdomar ofta är.
enklaste sättet att få veta skillnaden är att prata med utländska kvinnor.
Det låter som att ni talar om samma sak. Det du kallar macho kallar han manligt och den avart av manligt beteende han kallar macho sätter inte du ord på.
Pingback: Kvinnor kan inte lyssna på sina män « Johan Grå
den avart av manligt beteende han kallar macho sätter inte du ord på.
jo, den avarten faller också in i macho. Jag skrev så här: Huruvida detta är en ”bra man” beror på den individens värderingar.
Dvs man kan vara macho på olika sätt, konstruktivt så som dörrvakt-typen eller destruktivt så som hulliganer.
Ah … ok, jag håller med men olika beteckningar hade ju gjort skillnaden lättare att prata om.
Absolut hade det varit lättare, men jag ser inte att det finns olika beteckningar.
Vad menar du med att en manlig sjuksköterska är mindre ambitiös som man?
Varför är det så viktigt att definiera vad som är manligt?
Kullagulla
Det finns många anledningar. En av de mest uppenbara är att göra det svårare för manshatande tokfeminister att sitta på universitet o myndigheter och skylla allt ont i världen på manlighet mansrollen eller liknande låtsasvetenskaplig omskrivning till hur mycket bättre världen enligt dem såg ut om kvinnor bestämde allt.
Jag menar att ambitiösa personer inom vården normalr inte nöjer sig med att vara sjuksköterskor. Man får välja mellan en sjuksköterska o en ambitiös person. Ambitiösa klass-a personligheter finns inte hos sjuksköterskor. Män kan inte äta kakan och ha den kvar.
Manligt är kort och gått det som funkar för de flesta män.
Jag har – kind of – samma fråga .
Är det alltid kvinnan som väljer bort * mindre* ambitiösa män, eller kan männen , ve och fasa, också välja, vad man faktiskt vill pyssla med.
Då måste jag fråga vad ambitiös betyder för dig. Jag känner flera sjuksköterskor som jag i högsta grad uppfattar som ambitiösa.
Hurtbullen
Jag förstår inte riktigt din fråga. Som de flesta vet är ord som alltid o aldrig värdelösa när man diskuterar könsskillnader. De viktiga könsskillnaderna handlar mer än något anmat om ANDELAR. Andelen kvinnor som väljer bort mindre ambitiösa personer är alltså klart större än andelen män som väljer bort mindre ambitiösa personer.
Därmed blir det svårare för en man att vara mindre ambitiös utan att bli vad som i dagligt tal kallas en förlorare.
Som Aktivarum säger så finns det många orsaker. En sak är att det finns en del problem längs livet som hänger ihop med ”manliga egenskaper” oavsett vad individen har för könsorgan(även om denna individ vanligen bär snopp). Feminister säger ”kvinnofrågor”, det finns en motsvarighet ”mansfrågor”. För att kunna diskutera problem och finna bra lösningar, så behöver man definiera manligt. Det innebär inte att en ”manlig egenskap” alltid och bara återfinns hos snoppbärare, det innebär inte att en man är 100% manlig i sina egenskaper. Vi är alla ”en mix av blått och rosa” i olika andel.
Bra fråga. Är det andra yrken som idag finansieras via skattsedeln som kommer försvinna i framtiden. Nånstans måste ju pengarna tas. Det ramlar ju inte in mer pengar i statskassan i framtiden, snarare tvärtom med alla varsel och stigande arbetslöshet.
Frågar du retoriskt, i meningen hur det borde vara? Eller undrar du verkligen varför män som jobbar som sjuksköterskor idag inte uppfattas som ambitiösa?
”Macho” betyder ju helt enkelt ”man” på spanska, så enklast är väl om man med macho menar det traditionella latinska idealet för manlighet?
Wictionary:
Sedan finns ju ”machismo” = ”exaggerated masculinity”. Och vad som är överdrivet i ett sammanhang kan ju vara helt rätt i ett annat…
Åter till Hjernevask och Richard Nisbeth.
Detta skulle vara vanligast i kulturer med frigående boskap.
Det är en ärlig fråga. Jag reagerade på Aktivarums formulering ”mindre ambitiösa män som är ex. sjuksköterskor” och sedan skrev han ”ambitiösa personer inom vården normalr inte nöjer sig med att vara sjuksköterskor”. Och då förstår jag inte vad han menar med ambitiös.
Ok. ’Ambition’ betyder enligt SAOL ”strävan, anspråk; framåtanda, (sund) ärelystnad”, och ’ambitiös’, ”en som visar ambition”.
Sjuksköterskeyrket erbjuder rätt begränsade möjligheter för den ärelystne, och när Vårdförbundet skall beskriva karriärvägarna för sjuksköterskor, blir det mest tal om att ”karriär kan betyda mycket annat också”.
En ’ambitiös’ man, i bemärkelsen en man som strävar efter ett välbetalt jobb som för med sig respekt och går hem hos kvinnorna (dvs inte minst betalar väl), söker sig hellre till t.ex. IT eller ekonomi, där det finns många olika möjligheter att avancera, och därmed höja sin inkomst. På allastudier.se’s ranking av yrken med högst medellön, kommer operationssjuksköterska på runt 125:e plats.
Tummen upp för denna! Även Hannah Lemoine beskrev detta mycket väl för en månad sen: http://www.onewaycommunication.co/?p=26550
Jag håller inte alls med om att ambitiös betyder ”sträva efter hög lön”. Synonymerna framåtsträvande, arbetsam, energisk, driftig, företagsam och målmedveten är ju egenskaper som inte har något som helst med lönenivå att göra. Det är väl därför jag uppfattar det som direkt föraktfullt att påstå att sjuksköterskor inte kan vara ambitiösa.
Varför behöver man definiera manlighet för att ta itu med frågor som t.ex. omskärelse av små pojkar eller pappors rätt till sina barn? Och om vi alla är en mix av olika egenskaper, vad är då poängen med att definiera vissa som manliga egenskaper?
För att det finns många fler frågor som ger problem till följd av egenskaper som vanligen förekommer hos män, som inte är lika konkreta som omskärelse och pappors/barns rättigheter. Nästa inlägg handlar om en sån fråga.
Du behöver inte uppskatta det.
Jag anser man måste definiera vad man pratar om för att kunna diskutera saker och kunna hjälpas åt med att lösa problem. Jag har inget problem med att könen är lite olika och att visa egenskaper är vanligare hos män(=manligt/manliga egenskaper) och andra är vanligare hos kvinnor.
Man kan hoppas! I annat fall är vi snart andraklass i alla avseenden. Beware genusvetare hoppas jag.
Det är ingen som sagt att kvinnliga sjuksköterskor inte kan vara ambitiösa. Påståendet var att en man som jobbar som sjuksköterska antas inte vara ambitiös. Jag var noga med att skriva att sjuksköterskeyrket erbjuder rätt begränsade möjligheter för den ärelystne.
För att citera Warren Farrell igen, så lever vi i ”the era of the multi-option woman and the no option man”. En kvinna kan då låta sin ambition ta sig uttryck på många olika sätt. Män bedöms utifrån en mycket snävare ram, och en man som riktar sin ambition på fel saker kan ofta räkna med antingen hård kritik eller osynliggörande.
Jag läste den där idag, och det var ledsamt att läsa hur han misslyckats så totalt med att vara det kvinnor vill ha, och att han kände sig så lurad av kvinnor i hans omgivning. Men jag tycker inte att kvinnorna i hans omgivning ”breddade mansrollen” så att säga, utan de gjorde den ju rätt snäv ändå: att man INTE fick vara en bad boy. Det bästa rådet kanske är att säga ”prova dig fram, och så ser du vilket Du som funkar bäst i praktiken.”
jag tror på en kombination!
Jag tycker det är intressant att diskutera och definiera manlighet för att få en rättvis och sund bild av det. Även om vi alla är en mix av olika egenskaper så växer barn upp och ställer för eller senare frågan ”vad innebär det att vara [insert valfritt kön här]?” Mina söner kommer någon gång att behöva förhålla sig till vad som är manligt, och vilka förväntningar som ligger på dem. Antagligen kommer deras omgivning göra sitt med att hjälpa dem på traven i de frågorna, och det kommer komma naturligt för dem om vad som förväntas, och de kan själva avgöra hur de ska förhålla sig till det. Men för min egen del personligen så vill jag ligga ett steg före och ha tänkt på dessa frågor innan dem. Kanske kommer de fråga mig en dag, kanske kommer de behöva vägledning.. vad vet jag? Kanske kommer de mötas av en negativ mansbild i media som jag behöver argumentera mot. Det finns jättemycket fördelar med att skapa en mer rättvis bild om manlighet och därför skriver jag om sånt, och kommer säkert göra igen.
kul att du tummade upp! Läste det nu och det var bra skrivet, framför allt att hon vill ha fler röster specifikt från män! Det gillade jag skarpt.
Ja det var intressant att läsa hennes blogg att hon tyckte det var viktigt att män kommer in i jämställdhets debatten och att män ska problematisera manligheten.
Det tråkiga var att när jämställdister och andra började påpeka diskriminering av pojkar och män så slog feministerna bakut i tråden.
Ändå så talade dom om att feminister och män måste börja tala med varandra hur ska man då kunna göra det när dom förnekar vad många killar och män upplever.
”Det är ingen som sagt att kvinnliga sjuksköterskor inte kan vara ambitiösa.”
Aktivarum kl 12:11 ”Jag menar att ambitiösa personer inom vården normalr inte nöjer sig med att vara sjuksköterskor. Man får välja mellan en sjuksköterska o en ambitiös person.”
”Påståendet var att en man som jobbar som sjuksköterska antas inte vara ambitiös.”
*suckar djupt och går till sängs*
Stämmer inte i det stora landet i väster. Där har de tveklöst karriärsmöjligheter inom sjuksköterskeyrket som innebär att en narkossköterska (de är högst i rang) har en medianlön på över $160k. Denna lön motsvarar med den generella kostnadsnivån i USA jämfört med Sverige och de skatter vi har en lön långt över medianlönen för överläkare i Sverige (de ligger dessutom över median för icke specialiserade läkare i USA).
Andelen manliga sjuksköterskor i USA är ca 8%, andelen certifierade narkossköterskor som är män är ca 45%.
Tycker att mansrollen (svårt ord det där att ta i sin mun) har hyfsat till sig rejält på bara en – eller två generationer. Män kan faktiskt tala om saker som faktiskt HAR betydelse för dem , idag – Som bara för en generation sedan uppfattades som ytterst genant.
Nu är jag inte alls någon som kan uttala mig om det. Farsan t.ex. har varit Hippie, med starka antietablissmang teorier, som 20 åring på 60 talet och någon mer laidback människa med ljusårs distans till vårt samhälles hamsterhjul – finns knappast. En okonventionell pappa som struntade högaktningsfullt i grupptrycket och dåtidens konvenanser.
Mina manliga bekanta som jag har idag är det lite si och så med. På ett sätt förstår jag att det sociala arvet spelar en oerhört roll för oss människor, och jag kan inte komma ifrån tanken att många i min manliga bekantskapskrets har ett liv som är onödigt mycket inramad och kalendrar som är fulltecknade. Jag har ofta funderat över hur mycket man egentligen riskerar som människa när man ständigt hittar på ursäkter för att inte ta den där stunden utanför schemat, går och sätter sig med en vän, och satsar järnet på att bonda en stund, och inte bara byter ut artighetsfraser. (Artighetssamtal för artighetens skull är för mig – Direkt förolämpande)
Trots att jag bott i över 35 år i landet (Sverige alltså) förstår jag fortfarande inte den delen av den skandinaviska mentaliteten som verkar så oerhört blygsam och varför samtal kan ibland bli så enormt tungrodda och fantasilösa, för att sedan skifta till motsatsen när vederbörande känner sig säker med ett antal öl i magen.
Ett , vågar jag påstå, fenomen som tillhör de skandinaviska länderna.
Tillägg :
Det är inte bara mansrollen som sätter käppar i hjulet för svenska män, det är också den blyga svenska folksjälen som lägger ännu ett hinder för förändring.
Nu, råkar jag tycka att blygsamhet är en mycket sympatisk egenskap, det är alls inte illa, men ibland undrar man hur mycket av detta är hälsosamt och hur mycket av detta är ett hinder för personlig utveckling .
@Johan:
Länken var förbanne mig det finaste jag läst sedan jag konfirmerade mig!
@Mariel:
Nu gör du precis som kvinnorna han skrev om. ”Du behöver inte bli en Bad Boy, du kan prova lite men du duger som du är”
Jag har ju förstås en känsla av att om han verkligen fick sex så ofta som han verkar vilja, skulle han tröttna på det.
Det finns något i att längta efter det också. Om man fick det man ville hela tiden skulle en del av tjusningen med det försvinna. Att kunna ta något för givet brukar sällan öka njutningen.
Fel forum, michael! Nu vill Hannah inte ens kalla sig feminist längre, men även om hon har vissa feministiska drag ska hon inte behöva ta emot någon skopa för vad andra feminister skriver! Dessutom skrev hon ingenting om att män nödvändigtvis måste problematisera mansrollen. Var glad över att hon försvarar vår rätt att bli lyssnade på istället! Skriv det där var du vill, men jag orkar inte höra det när det är kopplat till Hannah Lemoine!
+1
Jag delar inte Hannahs åsikter, men jag är henne tacksam för att hon faktiskt står för att hon tycker man ska/bör lyssna på oss. Hon är rakryggad som få.
Nä de va därför jag skrev att han kunde prova sig fram (inkluderat att han kan prova Bad Boy- grejen)
Jag vill gärna lägga till några ord , som egentligen är ett eko för vad min aktivistpappa hela tiden gjort klart för mig, fast utan att uttala orden direkt.
* Be inte om ursäkt för vad du tycker.
* Därför att det finns inget att be om ursäkt för.
* Den personen som du ber om ursäkt för, kan mycket väl vara den som du minst av allt egentligen ber om ursäkt – för.
Repetera ………
Pratar utlänska män mycket mer öppet om sina känslor? Eller finns det en viss grupp som gör det (ej skandinaviska) ?
Helt klart gör det ! Och desto fattigare och mer tätbefolkat så finns en annan öppning.
Varje gång jag varit i Indien så slogs jag av den otvungna naturliga synen av män som går hand i hand med sin bäste manliga kompis på promenad ute på stan.
Min släkt , som är hälften Italiensk envisas med att pussa mig på kinderna- av Killarna (eww)
och vill veta ALLT om mig här och då med en gång.
Min kusin som jag hälsat på när hon studerade franska och hade en fransk familj som hade 2 timmars sittningar med middagen, tre rätters middag- Kan bara säga – Om du inte kan konsten att vara lite snorkig i Frankrike … Så är du f-n inte normal. Kindpussarna slipper du ändå inte …
Senast på en snabbsemester på Sardinen (Italiensk ö ) mellan 24 och 28 oktober i år , så slängde godsinnehavaren på lantgården (Där jag hjälpte till med olivskörden) sina armar omkring mig för en bagatell.
Grejor som INTE händer i Sverige-Helt enkelt.
Det som kan vara lite knepigt med jämförelser mellan kulturer (och även över könsgränser), är att olika saker är stigmatiserande för olika grupper. Farrell talar i Why Men Are The Way They Are om vad som egentligen gör oss sårbara. En man kan t.ex. tala med en kvinna om känslor på ett rent taktiskt vis, utan att visa sig sårbar; man väljer helt enkelt ämnen som inte hotar, som är avsedda att få en att framstå som en omtänksam och balanserad person. Det är inte samma sak som att gå in på områden där man tror att kvinnans respekt för mannen kan minska.
Att en italiensk man talar om familj och känslor är uppenbart inte ett svaghetstecken i deras kultur, så vad är svårt för italienare att tala om?
Frågan blir då: villka saker är t.ex. män rädda för att tala om? Är män mindre rädda för att visa sig sårbara i vissa kulturer?
Jag måste säga att jag är väldigt skeptisk till hur konstruktivt det är att lägga massa energi på att fundera på begrepp som ”manligheten” och ”mansrollen” (och deras kvinliga motsvarigheter, förståss).
Menar man med ”manligheten” något i stil med kartan och hur den förhåller sig till verkligheten, något som försöker återge verkligheten? Eller tänker man sig ”manligheten” som något i stil med hur ritningen förhåller sig som en förlaga till det färdiga huset?
Är det det första, en beskrivning av hur män generellt är och hur de beter sig, så tycker jag inte är så kontroversiellt. Inte annat än att en generalisering bara delvis är sann.
Men som många feminister och socialkonstruktivister verkar mena, så är det ”manligheten” som STYR männen, det är ”manligheten” som får männen att bete sig som de gör. Förutom trubbigheten i en sådan generalisering, så är frågan vilka belägg de har för att vi människor verkligen styrs av sådana företelser som ”manligheten”.
Pch sen verkar de tro att det ”bara” är frågan om att ändra på detta ”manligheten”, skriva om manuskriptet, för att män inte längre ska göra en massa dumma saker.
Självklart anser jag att vi påverkas av det vi ser andra människor gör, men sen är frågan är om vi reagerar med, eller om vi reagera mot, det vi ser att andra gör.