I Söndagskrönikan på DN skriver kulturchefen Björn Wiman om hur ”Den svenska skolan ger mindre kunskap men mer självkänsla”  I texten där Wiman kommenterar Sveriges ras i PISA, så finns till allmän beskådan hur även svensk journalism uppvisar minskad kunskap parat med hög självkänsla. Wiman har inte bara fel i vad han säger, han tror dessutom att han inte har fel.

Sverige hör som bekant – tillsammans med bland annat USA – till de länder som genomgående får ganska låga resultat i Pisa och liknande kunskapsmätningar. Ändå fortsätter Sverige att vara ett av världens mest innovativa länder, inte minst jämfört med många av de länder som hamnar högt i Pisastudierna, som Singapore och Sydkorea. Varför?

Jag har redan gett den svenska journalistkåren svaret på den här frågan, fast i ett annat sammanhang där de inte heller lyssnade.. Då var det Alexandra Pascalidou på P1 Debatt ”Hur mycket ojämställdhet tål Sverige” som gjorde påpekandet att då högskolan har mer än 60% kvinnor – hur kan det bara vara kvinnor på 25% av stolarna i näringslivets styrelser? Svaret på den frågan är att deras data för högskolan visar hur det ser ut IDAG men medelåldern i näringslivets styrelser är cirka 50 år så skall man bedöma fördelningen  på det sättet (en metod som i sig har problem) så motsvarar det högskolans data för 30 år sedan.

Här är det istället DN:s Björn Wiman som undrar hur Sverige kan få bottenresultat i PISA men ändå vara bland världens mest innovativa länder. Svaret på den frågan är att PISA 2012 inte mätte kunskap hos vuxna människor utan hos grundskoleelever. Efter att Sverige hade rasat i PISA så gick det först tre år medan den generationen var i gymnasiet. Först efter dessa tre år, när vi nådde 2015–2016 så når de fulla effekterna av PISA 2012 till Sveriges högskolor och universitet. Vilket Cornucopia jredam har bloggat om: ”Nu kommer 90-talisterna in på universiteten – med 13-åringars kunskapsnivåer”.

1: Kognitiv oförmåga i högre utbildning

Denna generation vet inte längre att meningar startas med stor bokstav och avslutas med punkt. De kan inte läsa och ta till sig enkla instruktioner. Och nej, detta handlar alltså om svenskfödda barn till svenskfödda föräldrar och är inte en invandringsfråga, utan en skolfråga. Och ja, de har alltså fått minst godkänt betyg i svenska på det avreglerade nyliberala friskolegymnasium de gått i tidigare…

Cornucopia hänvisar till KTH- Universitetslektorn i Medieteknik Daniel Pargman (som bloggar på engelska). Det värsta i sammanhanget är att beskrivningarna är från 2013 och kommer från en artikel i SULF:s (Sveriges Universitstlärare och Forskare) medlemstidning vars framsida hade beskrivningen: ”Studenters kognitiva oförmåga förändrar lärarrollen”. Universitetslektorn Ebba Lisbeth Jensen (PhD Humanekologi, Malmö Universitet) skriver i artikeln om utmaningar som skapas av studenternas kognitiva oförmåga. Så här löd Pargmans respons på Jensens frågeställning:

”How should university teachers, without sacrificing academic quality, teach students who can’t read, can’t make themselves understood through written language and who have problems understanding simple instructions?” My counter-question (in line with the blog post I wrote way back) would of course be ”what do these people do at a university in the first place?”

Ja vad gör de på universiteten egentligen? För att förstå det måste man förstå vad det innebär att betrakta vetenskapen som en social konstruktion. Det kommer jag att återkomma till i annat inlägg, men låt oss för närvarande återvända till DN Kultur. Poängen här är hur Björn Wiman verkar begå felslutet att förutsätta att svenska skolans situation styrs av ”Karma”. Det spelar ingen roll hur dåliga Svenska elever blir på en sak. Det måste finnas något annat som svenska elever blir bättre på istället: DN-krönikan fortsätter.

Pisa undersöker inte kreativitet, nyfikenhet eller äventyrslystnad. Inte heller mäter det självförtroende. En ofta förbisedd aspekt av Pisaundersökningarna är nämligen att de inte bara mäter vad eleverna kan, utan också vad de tror att de kan. Och här ligger länder som Sverige och USA högt – i Pisa 2012 har exempelvis svenska elevers intresse, självuppfattning och motivation ökat, medan den reella kunskapsnivån i matematik har sjunkit. Tillspetsat kan man säga att den svenska skolan är bättre på att lära ut självkänsla än matematik.

Detta kan sägas inkludera DN:s egen krönikör. Björn Wiman är enligt min mening inte bara dålig på att förstå och beskriva förhållandet mellan data för skolan (PISA) och data för Sverige på internationell elitnivå. Han verkar också vara dålig på att förstå – att han är dålig på att förstå det. Wiman inte bara saknar svaret i krönikan, han har också hittat han på ett eget svar där det är Sverige och USA som får höga betyg i att studenter som inte kan något men tror de kan mer än alla andra ”vågar utmana normer”

Åt detta skulle man förstås kunna utbrista i ett rått hånskratt – en nation av uppblåsta unga besserwissrar som förväxlat utbildning med inbillning – men man skulle också kunna pröva att se den höga självuppfattningen som en värdefull mänsklig egenskap. Kanske är det till och med denna starka självkänsla som gör att så många unga svenskar vågar utmana normer, ta risker och investera i nya projekt, stå på sig mot kritik och nedhållande tankesätt.

Som jag redan förklarat är detta påstående meningslöst. För det första så handlar diskussionen inte om effekterna av hög självuppfattning (självkänsla). Vad vi pratar om är kombinationen av hög självuppfattning OCH låg kunskapsnivå – vilket per definition innebär ”narcissism”. För det andra så har den generation som vi pratar om inte hunnit bli gammal nog att ta risker, investera i projekt eller stå på sig. Det enda de hunnit bli gamla nog är att dominera högre utbildning. Beträffande Wimans hänvisning så har han rätt i en sak: Sverige håller på att ta efter USA. Vad detta innebär kan ni läsa om här i The Guardian: ”Parents who praise children too much may encourage narcissism, says study”.

2: Fallet Dick Harrison

Vidare så innebär kombinationen av låg kunskap och hög självkänsla att vi fått den sorts nyhetsstoff som Dich Harrison berättade om i Magasinet Neo ”Kränkta av fakta (2014-01)”

Jag är professor i historia med en stor dos undervisning och tentarättning på schemat. Det gör att jag, högst motvilligt, tvingas inse att vad som för ett par decennier sedan definierades som allmänbildning i dag räknas som exklusiv kunskap. När jag dristar mig till att ställa tentamensfrågor om romerska riket för grundstudenter får jag svar som får mig att kippa efter andan. För det första kan många av mina studenter inte stava till imperiet. De skriver ”rommarriket” eller, ännu värre, särskrivet som ”rommar riket”. Dess mest ryktbare individ stavas inte Caesar utan ”Ceasar” och den titel som namnet utvecklades till stavas i omkring en tredjedel av tentamenssvaren ”kjesare”.

Observera att texten publicerades redan 2014. Det har alltså redan gått två år sedan Harrison skrev i Paulina Neudings tidning om sina erfarenheter. Det skulle dröja tills början på 2016 innan frågan återkom. Denna gång publicerade han sina synpunkter i SvD Debatt under rubriken ”Dick Harrison: Högre utbildning är ett haveri”. Harrison berättar att studenter struntar i uppgifter och anmäler sina lärare, när han klagar till sina chefer får han höra att han som lärare skall anpassa sig efter studenternas krav. Han kontaktade då facket (ovan nämnda SULF)

När jag kontaktade facket (Sulf) fick jag veta att mina erfarenheter är normala. Det är just så här vardagen ser ut för universitetslärare. Orsakerna är två: (1) studentkårernas allt starkare maktställning och (2) institutionernas ekonomiska situation: de pengar de får till verksamheten är direkt relaterade till antalet examinerade studenter, vilket ”korrumperar” (citat) nämnda verksamhet och leder till drastiskt sänkta krav. Om institutionerna inte hänger med i betygscirkusen väljer ju studenterna bara att traska vidare till en annan högskola, där kraven är lägre.

Så den som inbillade sig att Sveriges PISA-ras skulle stanna vid PISA eller att SULF-tidningens artikel om studenters ”kogntitiva oförmåga” var någon sorts engångsfall har nog inte varit uppmärksam. Eller som Dick Harrison beskriver det ”Ingen vill att de här problemen skall offentliggöras”. Nu när jag visat hur det ser ut i den interna debatte i låt mig visa hur illa det ser ut i den offentliga debatten där det normala verkar vara total förnekelse av skolans situation. Varje försök att förespråka minsta kvalitet i fakta/kunskapsnivå betraktas som en personlig attack på de stackars studenterna. I SvD lyder responsen från Studentkåren att ”Harrison väljer att sparka neråt” I Expressen menar Professor Kim Salomonsson ”Dick Harrison-fejden är en privat vendetta”(9/2 2016).

”Det är varken moraliskt eller etiskt korrekt av Dick Harrison att gå till angrepp på studenter och kolleger. Professor Kim Salomon om en till synes lättkränkt historieprofessor.”

Universitetet har tydligen också försökt lösa konflikten genom att betala Harrison 12 månadslöner för att sluta. Istället så följde Harrison upp med artiklar som: ”Med Löfvens Pisa- högskola går vi under” (28/1 2016). och ”De skulle slå ihjäl mig” (4/5 2016) Debattinlägget från Kim Salomonsson bemötte han ”Det här börjar likna mobbning” (11/2 2016). Dick Harrison får dock stöd från Stiftelsen Academic Rights Watch. I en artikel i tidningen Dagens Samhälle bekräftar stiftelsens företrädare att Dick Harrisons berättelse inte är unik ”Dick Harrison inte ensam som utsatt akademiker”

Dementimaskineriet är nu i full gång och såväl studentkårer som ledning tar avstånd från Dick Harrisons uppmärksammade artikel om hur han motarbetats när han värnat om kvaliteten i undervisningen. Men Harrisons berättelse är inte unik utan får stöd av många liknande fall. Det skriver företrädare för stiftelsen Academic Rights Watch

Det finns ingenting unikt i de historier som jag nu uppmärksammat. Man visste 2012 i PISA att kunskapsnivåerna sjunkit. Man visste 2013 i SULF:s medlemstidning att man hade studenter med kognitiv oförmåga på högskolan. Samma år dök Hanna Enefalks varning upp: ”Universitetslarm: Nya studenter kan för lite” 

”I värsta fall har vi en förlorad generation”, säger intervjuade Hanna Enefalk, lektor i historia vid Uppsala universitet. Hon berättar om studenter som inte vet när medeltiden var eller när Napoleon dök upp. ”De kan fråga – spelar det någon roll i vilken ordning krigen kommer?”

Man visste 2014 att Dick Harrison hade studenter som trodde Julius Caesar förde krig i Sydafrika. Man visste 2015 att lärare som ställde krav på kvalitet utsattes för anklagelser från studenterna och nu 2016 så har inget ändrats förutom att Professor Harrison hunnit skriva fler artiklar i Expressen under 2016 än det tidigare skrevs på flera år. Men det hindrade inte DN:s kulturchef att ge läsarna det helt missvisande budskapet att det är bra för Sverige som nation att ha studenter med lägre kunskapsnivåer – bara de har hög självkänsla.

Den åsikten anser jag vara uttryck för en total förnekelse om skolans situation. Många talar nu om särskilda åtgärder inför nästa PISA undersökning. Vad de dock inte verkar inse är att sådana åtgärder inte löser något av dessa problem. För det första så har de elever som fick de ursprungliga botten-resultaten i PISA 2012 nu blivit flera år äldre. Även om det går bättre för nästa årskull så finns det en hel årskull före dem som har enorma kunskapsluckor.

För det andra och än viktigare: Att exempelvis särskilt träna IQ-tester i syfte att få högre IQ-poäng innebär inte nödvändigtvis att man bliivit mer intelligent. Det är ju inte testet som gör personer intelligentare. Poängen är att testet har tagits fram som ett hjälpmedel för att bedöma folks generella förmåga. Om folk specialtränar för att klara testet så ger testet en felaktig bild av deras generella förmåga. Det finns inget självändamål med att få hög poäng på PISA; det är bara av värde om anledningen till höjningen är att elever blivit generellt bättre på vad som mäts.