Inledning

Titeln till detta inlägget är från ”Perukklubben – En saga om åsiktsfrihet i landet som kommit längst” av Pär Ström. Ju mer man ”läser på”, ju mer frustrerande är det att se hur svenska folket medvetet förleds på ett mycket fult sätt av brister i forskning och studier samt av maktelit och media. Det är något riktigt, riktigt sjukt som pågår i vårt land. Jag vill visa hur detta går till, med hjälp av två i media aktuella undersökningar.

Friendsrapporten

I en artikel i jnytt kan man läsa:

Var femte ung flicka på högstadiet har utsatts för sexuella trakasserier …

Som journalist bör man vara undersökande och kritiskt ifrågasättande, anser jag, då man är rösten ut mot folket. Det enda journalisten i detta fall dock gjort sig skyldig till är att hon inte brukat insidan av sin översta kroppsdel innan hon agerade megafon åt samhället. Så låt oss gå till underlaget.

Uppgift i artikeln kommer från Friendsrapporten som är baserad på data från Friends kartläggningstjänst där knappt 13 000 barn har svarat på frågor om mobbning och kränkningar.

Låt oss börja med: vad betyder ”sexuell trakasserier”?

SAOB, säger om trakasseri:

om handlingen att trakassera; äv. (o. numera i sht) konkretare, om enskild sådan handling (i sht i pl.), särsk. [ jfr eng. sexual harassment ] i uttr. sexuella trakasserier, om sådana handlingar med sexuell innebörd; förr äv. allmännare, om bråk l. gräl o. d.

Och om trakassera:

(på ett upprepat l. i tiden utdraget sätt) medvetet utsätta (ngn) för obehag l. kränkande behandling, förfölja l. ansätta l. plåga;

[min emfas]

Sexuella trakasserier är alltså att på ett upprepat eller i tiden utdraget sätt medvetet utsätta någon för handlingar av sexuella karaktär som för den utsatta medför obehag, är kränkande behandling, förföljelse eller att den utsatta ansätts eller plågas i någon form.

Låt oss nu titta på frågeställningen som gav resultatet som i artikeln omskrevs som ”Var femte ung flicka på högstadiet har utsatts för sexuella trakasserier”:

1. Har någon elev i skolan gjort sexuella anspelningar eller tagit på din kropp på ett sätt som har känts obehagligt?

Frågan kompletterades med förklaringen: Sexuella anspelningar kan innebära tex kommentarer, visslingar, blickar, tafsningar och rykten om dig som känts obehagliga eller kan ha att göra med sex eller din kropp

På den frågan svarade då 20 % av tjejerna respektive 11 % killarna jakande.

Saken är att svar på den frågan säger inget om huruvida detta som ”känts obehagligt” var ett resultat av sexuella trakasserier, då det inte säger något om huruvida kriteriet ”medvetet utsätta någon för handlingar” uppfyllts, dvs. uppgift om eventuellt uppsåt saknas. I undersökningens definition och exemplifiering fångar man inte bara upp oavsiktliga kränkningar, man fångar också upp isolerade och mer eller mindre betydelselösa händelser som varken är upprepade eller kontinuerliga i någon som helst mening.

Gender–bias

När man använder så vida frågeställningar får man med ett omfattande gender bias. Specialungdomsarbetare Jannika Elfving pekar ut just detta gender–bias med följande ord:

– Rollerna kommer in i ett tidigt skede i barnens liv så det är inte alls konstigt att tonåringarna är påverkade av dem, säger Elfving. Om en pojke utsätts för sexuella trakasserier så bör han till och med känna sig litet smickrad, för all uppmärksamhet som kommer från flickor räknas som smicker, även om det känns obekvämt. Såväl den lilla pojken som den unga mannen ska vara stor och tuff och klara sig själv, och följaktligen låter den pojke som trakasseras bli att dela sina upplevelser med någon och håller tyst om det han upplevt.

När flickor utsätts för sexuella trakasserier från jämnåriga pojkar så anser Elfving att det ibland kan handla om ett klumpigt försök från pojkarnas sida att flirta.
[artikel]

Det är främst under högstadietiden som unga killar lär sig hur de kan interagera med tjejer och kulturkrockar som sker i den läroprocessen kommer att fångas upp med denna typ av frågeställningar. Framför allt från tjejernas sida, inte alls i samma utsträckning ifråga om killarna, då de formas precis så som Jannika Elfving beskriver. Utöver det Jannika Elfving tar upp så formas killar på ett generellt plan till ”ta skit och tig” vilket jag skrivit om här. Det medför dels att killarna har en högre tolerans, dvs. att de ofta inte upplever samma handling på samma sätt som tjejerna gör, och när det upplevs som ett obehag tenderar killar i högre grad än tjejer att rationalisera bort det inför sig själva i denna typ av frågor, och killarna underrapporterar därför.

Det handlar om en kulturkrock på en generell nivå, alltså bredare än ”klumpigt försök från pojkarnas sida att flirta”. Denna kulturkrock framkommer i Ann-Sofie Holms doktorsavhandling, Relationer i skolan – en studie av femininiteter och maskuliniteter i år 9 (vilken jag skrivit om tidigare i tre delar, del 1). I den doktorsavhandlingen kan man läsa följande på sidan 91:

Flera av pojkarna uttrycker i intervjuerna medvetenhet om att deras interna språkbruk både kan uppfattas som hårt och plumpt av flickorna. Kristian menar att man behöver ”skärpa till sig” när man umgås med flickor eftersom de är känsligare och har ”annorlunda humor” än pojkarna. ”Man kan inte riktigt skoja på samma sätt för tjejerna tar det på allvar. Dom blir lättare sura” påpekar Claes. ”Det blir inte lika mycket trams när man är med tjejerna som det är när vi är med killarna. Om man håller på så kanske dom tycker man är konstig”.

När de skojar på det sätt som är ett naturligt sätt att bygga vänskap på den manliga sidan av genus­systemet och skämtet har en sexuell karaktär så riskerar det att ge ett streck i Friends ”sexuella trakasserier”-statistik för att tjejerna ”blir lättare sura”. När och hur ska killarna kunna lära sig om kulturkrockar på vägen skall räknas som ”sexuella trakasserier”?

Det här – att man får med kulturbias – är inget unikt för just killar/tjejer. Att göra mellan­kulturella under­sökningar är svårt då man riskerar att få med utslag av kulturella skillnader i resultatet, det gäller t.ex. även när man gör studier mellan olika länder. Hur kommer man ifrån det? Genom att använda konkreta och snäva frågeställningar, samt en kort tidsram. Ju mer småsaker man vill fånga upp (t.ex. blickar) ju snävare behöver tidsramen vara.

På grund av hur frågeställningen utformats, ser jag också en risk för att man fått med en icke obetydlig kontaminering i flickornas svar. På den kvinnliga sidan av genussystemet finns en omfattande problematik inom-homosocialt som dels hänger ihop med hora/madonna-komplexet, dels med utseende & mode. Den vida formuleringen riskerar att medföra att den problematiken till viss del ”slinker med”. Det framgår inte av rapporten om man har något sätt att fånga upp om sådan kontaminering skett. Det är en mycket viktig problematik, men den hör inte till ”sexuella trakasserier”. Jag kommer att återkomma till detta längre fram när jag skriver om forskning kring kvinnlig homosocialitet.
Men en sak värd att notera i kartläggningen är vad eleverna upplever som otrygga platser:

Sammanställningen av resultatet

På sidan 4 finns en sammanställning av resultatet i kartläggningen, ”Resultaten i korthet”.

WTF!?! Var är manssymbolen?
Detta är så långt från okej man bara kan komma. (Det var därför jag ”friskrev” journalisten tidigare i inlägget.) Det är att medvetet förvanska resultatet att bara ta med tjejernas svar i sammanställningen.

Hur uppfattas resultatet av gemene man?

Många skulle svara nej på frågan ”har du utsatts för sexuella trakasserier?” Men om man beskriver vad sexuella trakasserier kan vara, kan många känna igen sig och svara ja. [här]

Ja, precis, många – för att inte säga den övervägande majoriteten – skulle svara nej. Så går det när man vidgar begrepp i syfte att att få uppblåsta siffror. Då uppstår en differens i förståelse eftersom gemene mans förståelse av begreppet ”sexuella trakasserier” överensstämmer med definitionen med i SAOB, den borde även Friends kartläggning hålla sig till. I vår feministiska samtid har en glidning skett där ordets betydelse har urlakats. Detta urvattnande av begrepp är ett allvarligt problem i vår samtid, då de allvarliga fall av kränkning som faktiskt förekommer dränks när begreppet kan betyda vad som helst mellan himmel och jord.

Syfte

Varför gör man då så här? Varför denna vidgning av begreppet? Varför ”glömma bort” den manliga symbolen i sammanställningen?

Det är det här samhällsfenomenet som det sociologiska begreppet moralpanik beskriver och förklarar. Syftet för moralentreprenörer (Här: Friends) är att skapa en känsla av överhängande katastrofartad fara i samhället, där en skyddsvärd grupp människor behöver skyddas från en annan grupp som utmålas som hemsk och farlig. Det är inte heller en slump att man lyfter just sexuella trakasserier bland alla andra trakasserier, trots att man finner detta i rapporten:

”The role of sexuality in moral panics calls for close attention” [1]

Sex, och allt som hör därtill, får ett särskilt utrymme i moralpaniker på grund av att vi människor inte klarar av att hantera sex känslomässigt neutralt. Genom att lyfta just ”sexuella trakasserier” får man maximal effekt/genomslagskraft för sin larmrapportering. Och hemma i sofforna sitter kvinnor och män, i synnerhet mammor och pappor, och förfäras över resultatet som når dem via media och hur hemskt det har utvecklats sen de gick i skolan, eftersom de tolkar resultatet utifrån sin korrekta förståelse av begreppet ”sexuella trakasserier”. Budskapet för dem blir att 20% av flickorna har det så här i skolan. Och att killarna är vidriga svin.

Voila, så klickar de för att bidra till att denna hemska situationen som utmålats åtgärdas.

Novus opinionsundersökning

Det är ju inte bara inom genusområdet som galenskapen i vårt samhälle pågår. Novus undersökning hör till invandringspolitiken, men jag väljer att ta upp den här ändå för den är ett tydligt exempel på hur man gör för att få fram det resultat man vill förmedla till befolkningen.

I expressen kunde man nyligen läsa följande:

En undersökning från opinionsinstitutet Novus, som Expressen presenterade i går, visar att en klar majoritet, två av tre, anser att Sverige bör ta emot lika många flyktingar som i dag eller fler.

Det kunde lika gärna stått:

En undersökning från opinionsinstitutet Novus, som Expressen presenterade i går, visar att en klar majoritet, fler än två av tre, anser att Sverige bör ta emot lika många flyktingar som i dag eller färre.

Båda är lika ohederliga i sin hantering av underlaget, så låt oss titta på undersökningen. Novus utförde en snabbmätning (2014-08-18) för att undersöka svenska folkets inställning till om vi skulle öka eller minska mottagandet av antalet flyktingar. Undersökningen utfördes på 1000 personer och var en följd av Fredrik Reinfelds sommartal två dagar tidigare. Frågan löd:

Med tanke på de krig och oroligheter som just nu pågår i världen, tycker du att Sverige skall ta emot fler flyktingar, färre flyktingar, eller ungefär samma nivå på antalet flyktingar som idag?

Resultatet ser vi i nedanstående tabell:

	Totalt (%)
Fler	26
Samma nivå som idag	36
Färre	32
Vet ej	6

Resultatet i citat från artikeln är en sammanslagning av två svarskategorier (fler och samma), då får man 62 %, i den under gjorde jag samma ohederliga manöver och slog ihop två andra kategorier (samma och färre) och får då 68 %. Varför är detta agerande ohederligt?

Jo, för de som svarat ”samma” befinner sig någonstans mellan ”fler” och ”färre”. Det finns ingen orsak att betrakta ”fler” och ”samma” som något som hör ihop på något sätt och man vet inget om vilket (fler eller färre) de enskilda respondenterna ligger närmast och därmed inte hur de skulle dela upp sig om det bara fanns två svarskategorier (”fler eller samma” resp. ”färre”). Den som svarar samma, kan vara motståndare till fler, och därmed välja färre. Det finns undantag där man kan slå ihop kategorier så som gjorts, t.ex. om den ena är så liten i förhållande till den andra att förändringen av resultatet är försumbart, men att slå ihop dessa svarskategorier med 26 resp. 36 %? Nej och det vet Novus, ändå skriver de så här under tabellen:

En klar majoritet (62 %) vill att Sverige skall ta emot lika många eller fler flyktingar än idag.

Som man frågar får man svar. Den undersökning som skulle ge svaret man påstår sig ha ser ut så här:

Det resultatet vet man absolut inget om och och därmed är framställningen av resultatet missvisande.

Frågeställningen i bilden ovan är fortfarande lite problematisk, då en sådan inte ska vara ledande. Respondenterna ska inte kunna känna/uppleva något svarsalternativ som ”det rätta” och den första delen av meningen medför den problematiken och förskjuter därmed resultatet i riktning mot ”det rätta”, dvs ”fler”. Men vi lämnar det därhän för det finns ett problem till med denna undersökning.

Förkunskaper

Svaren förutsätter att respondenten har förkunskaper, man måste veta hur det ser ut idag för att kunna ge sin åsikt i huruvida detta ska ökas, minskas eller vara detsamma. Dessa förkunskaper hos gemene man är, pga. medias beteende vad gäller invandringspolitik, bristfälliga. Hur hade svaren sett ut om undersökningen såg ut så här:

”Sverige stod för en femtedel av alla beviljade asylansökningar i EU under 2013. Närmare 26 400 flyktingar fick under 2013 asyl i Sverige vilket är 300 fler än antalet i Tyskland. Det visar en sammanställning från EU:s statistikbyrå Eurostat. De fem länder som tog emot flest, Sverige, Tyskland, Frankrike, Italien och Storbritannien stod tillsammans för mer än 70 procent av alla asylbeviljanden. Minst antal beviljade Estland asyl – tio personer. [källa]

Tycker du att Sverige borde ta emot fler flyktingar, lika många som nu, eller färre?”

Vad är då syftet med att göra så här?

De flesta människor har en tilltro till majoritetsåsikter och auktoriteter. Det är en egenskap som varken är rätt eller fel, bra eller dåligt. Det bara är så. Men denna tilltro kan missbrukas i syfte att manipulera befolkningen. Genom att formulera en frågeställning på ett sätt, som efter lite ohederlighet, ger det resultat man vill förmedla till befolkningen, ”en klar majoritet”, så vill man minska risken att situationen gynnar SD. I egenskap av auktoritet (opinionsinstitutet Novus, kanske på beställning från mediahåll?) så utnyttjar man folks majoritetstilltro så att de, trygga i ”majoriteten har rätt”, låter bli att fundera vidare i frågan och så finna sina egna åsikter.

—

[1] Goode, E., Ben-Yehuda, N., Moral Panics – The Social Constuction of Deviance, 2009, s. 19