Nu har ett forskarteam vid University of Waterloo i Kanada indirekt bekräftat vad många av oss egentligen vetat i 50 år, att svenska journalister har en låg kognitiv förmåga!
Naturligtvis blir man vid första anblicken av den svenska text som rapporterar lite skeptisk, eftersom det är i PeKtro (som försöker få oss att tro att tidningen heter ”Metro”), men vid kontroller med trovärdiga sidor på Internet visar det sig att PeKtro för en gångs skull i stort sett har rapporterat rätt – förutom, kanske, att man från The Independence något felaktigt använder ordet intelligent istället för kognitiv.
Egentligen kan jag av undersökningen inte utläsa annat än att en del personer har sämre kognitiv förmåga och är mer mottagliga för ”bullshit” än andra. Att göra kopplingen till intelligens känns som något av en förenkling. Det hade t ex varit intressant om här gjorts en jämförelse mellan könen, men det manliga inslaget är nog tyvärr alltför litet (58 av 280) för att dra slutsatser. Jag kan dock misstänka att vi kunnat se en markant könsskillnad (och jag ordar inget om i vilken riktning) om en sådan mätning gjorts, men det får stanna vid just en misstanke.
Men, oavsett vilket begrepp man använder, så tycks det vara uppenbart att en grupp individer har sämre kognitiv förmåga än andra, vilket resulterar i att de har lättare för att tro på det som forskarna kallar ”bullshit”. Undersökningen fokuserar ”på pseudodjupgående ’bullshit’, som består av vid anblicken imponerande försäkringar, vilka presenteras som sanna och meningsfulla men som i själva verket är substanslösa.” Man kommer så i slutänden fram till att de som var mer mottagliga för ’bullshit’påståenden, och vilka tenderade att ranka dem högre, är ”mindre reflekterande, sämre på kognitiv förmåga och är mer benägna för ontologiska sammanblandningar och konspiratoriskt idéutbyte,” samt att de är mer sannolika att ”omfatta religiösa och paranormala övertygelser och är mer sannolika att saluföra kompletterande och alternativ medicin. Man konstaterar också att ”’bullshit’ är en viktig aspekt av det mänskliga tillståndet. Med ökandet av den teknologiska kommunikationen så är människor sannerligen mer sannolika att omfatta mer ’bullshit’ i deras vardagsliv än någonsin förut.” De säger även att ”för att vara bra på att resonera måste man ha kapaciteten att göra vadhelst överslag som krävs (d v s kognitiv förmåga, intelligens) och villighet att engagera sig i övervägande resonerande processer (d v s på analytiskt kognitivt sätt, tankedisposition).”
Som ett brev på posten följer också min reflektion, att den kognitiva förmågan hänger ihop med tolerans och acceptans av avvikande åsikter och motstridiga fakta. Har man dålig kognitiv förmåga saknas ”kapaciteten att göra vadhelst överslag som krävs och villighet att engagera sig i övervägande resonerande processer” och därmed toleransen för och acceptansen för ”fel” åsikter och fakta. Ett karaktärsdrag som människor med kognitiv förmåga vet är genomgående i journalistkåren (med några få undantag).
Nu finns så klart ingen anledning till att tro att ”journalisten” i PeKtro (151204 s 4), som rapporterade detta, visste vad det egentligen handlade om, nämligen i väldigt mycket hans egen yrkeskår. Nu utsägs det ju inte heller rakt ut, men eftersom rapporten visar hur mindre kognitiva svenska journalister är så kan vi förstå att han helt enkelt inte fattade vidden av undersökningen.
Så på vilket sätt visar då undersökningen att journalistkåren är mindre kognitiv än folk i allmänhet? Jo, där sägs att det finns ett samband mellan låg kognitiv förmåga och att uppskatta vagt formulerade påståenden om livet och existensen, det som forskarna själva benämner ”bullshit”. D v s att man har lättare för att tro på myter, osanningar, skrönor och ounderbyggda påståenden. Och vad gäller medievärlden manifesterar sig denna övertro på myter och falska påståenden gång efter gång. För att bara nu ta PeKtro så har man under hösten haft artiklar om ”våldet i relationer” och en ”antivåldsdag”. Men varenda journalist på tidningen är så uppfyllda av tro på det ogrundade påståendet att våld är ett fenomen som bara utövas av män att man inte ens tycker sig behöva ta reda på verkliga fakta, utan hänvisar till sådana källor som ska bekräfta den djupa och innerliga tro som journalistkåren omfattar. I detta ämne är jag tämligen väl bevandrad själv och har skrivit om det ett flertal gånger (t ex relationsvåld och kvinnors övergrepp mot barn, kvinnors aggressivitet gentemot varandra, kvinnor som våldtar, maskulinitets- och femininitetsnormen) och det är helt uppenbart att denna myt om den onde mannen som misshandlar den goda kvinnan saknar all grund, eftersom det är ett mänskligt problem som inte är könsrelaterat. Men även Brå intygar att våld är ett fenomen som inte är könsbestämt på annat sätt än att många fler män än kvinnor utsätts för våld (Vid samtliga mättillfällen har män oftare än kvinnor uppgett att de utsatts för misshandelsbrott, vid årets mätning var det 2,6 procent av männen och 1,3 procent av kvinnorna, s 37). Men PeKtro’s och andra mediers journalister har så undermålig kognitiv förmåga att de istället litar till de myter om den kvinnomisshandlande mannen som olika aktivist- och intressegrupper odlar.
Detsamma som gäller relationsvåld och den aggressive mannen gäller även myten om sexualbrottslingen och pedofilen (mannen), som bl a drabbade Sture Bergvall hårt. Efter Bergvalls frikännande har dock denna stämpling av mannen tonats ner något, men när filmen ”Jakten” gick upp på biograferna var medierna totalt ovilliga att ta upp eller diskutera den (kvinnliga) aggressivitet som lett till de moderna häxjakter som följde. Aldrig ser man heller några artiklar som berättar att det faktiskt är kvinnor som begår mest övergrepp mot barn (se de senaste två länkarna) eftersom journalistkårens avsaknad av kognitiv förmåga gör att de istället förlitar sig på de myter och falsarier som de hört så ofta att de vill tro att de är sanna (dessutom är det ju arbetsamt att försöka ifrågasätta sin övertygelse).
Ett annat ypperligt bevis på journalistkårens avsaknad av kognitiv förmåga (observera att det finns några få, enstaka journalister som har sådan, men de tillåts sällan att presentera ”fel” fakta) är den blinda tron på sexbrottens gigantiska och sextraffickingens monstruösa omfattning. Vad gäller det första så intygar t o m Brå (se länken ovan, s 35) att sexualbrott är det brott som lägst antal människor uppger sig ha blivit utsatta för och när det gäller sextrafficking så är det i själva verket ett oerhört sällan förekommande brott. T o m Brå har rapporterat det som ett ”nollbrott” (d v s färre än ett fall per 100.000 invånare) och jämfört med misshandel (ca 190.000 fall 2012) så är det försvinnande få fall (enligt Trafficking in Persons report totalt 33 fall av ”traffickerare” – vilket utgick från totalt 21 sextraffickingfall [varav i nio fall inkluderande minderåriga] och 48 arbetstraffickingfall – vi vet alltså inte hur många av dessa 33 som var ”sextraffickerare, tidigare år var det i genomsnitt 5,4 fall) i vårt land. Sannolikt var det bara i fallen med minderåriga som någon blev fälld, så misshandel är alltså ca 21.000 gånger så vanligt som sextrafficking. Överhuvudtaget så är sextrafficking världen över ett ”nollbrott” och når i anmälningar maximalt upp i 0,5 fall per 100.000 invånare. När det gäller misshandel så är det bara i Sverige över 900 fall av misshandel på samma antal invånare). Men då talar vi ju ”bara” om ca 2000 gånger fler fall. Men jakten på sextraffickingoffer kostar varje år 10 miljoner kronor, förutom de 215 miljoner regeringen anslog 2010.
Tycker ni att proportionerna 20.000 eller 2000 mot 1 speglas i den ”kognitiva” journalistkårens bevakning av detta?
Exakt samma mönster gäller myterna om prostitutionen (http://www.anstandigt.com/?p=113, http://www.anstandigt.com/?p=115, http://www.anstandigt.com/?p=117, http://www.anstandigt.com/?p=119, http://www.anstandigt.com/?p=121, http:// http://www.anstandigt.com/?p=127, http://www.anstandigt.com/?p=129, http://www.anstandigt.com/?p=131, http://www.anstandigt.com/?p=135, http://www.anstandigt.com/?p=137, http://www.anstandigt.com/?p=172). Avsaknaden av kognitiv förmåga hos journalisterna gör att ingen ens skulle tänka tanken att ifrågasätta sin egen tro på de myter som florerar. Och att göra det är ju intimt förknippat med fara, eftersom den kognitiva oförmågan gör att journalistkåren kan landa i sådan självgodhet att de måste stämpla och förfölja dem som vittnar ”fel”. Denna kollektiva kognitiva oförmåga som journalistkåren uppvisar bör också vara en av de starkaste orsakerna till att man varit med och skapat det institutionaliserade hat- och intoleranssamhället som Sverige är idag. Även när det gäller porren (och här) manifisterar sig journalistkårens avsaknad av kognitiv förmåga. Bara ”rätt” åsikter och ”fakta” släpps fram.
Ett ämne som jag egentligen inte kan, men som jag som historiker inte tror på (var är t ex alla artefakter efter Vokswagen från bronsålderns värmeperiod?), är klimathysterin. Parallellerna mellan rapporteringen runt sexualia (som tydliggör journalisternas kognitiva oförmåga) och rapporteringen om ”växthuseffekten” är så uppenbara att jag måste bli skeptisk. För, som jag brukar säga, när politiker, journalister och aktivister är eniga om, och gemensamt tjänar på, en ståndpunkt i en kontroversiell fråga, då ligger det en hund begraven. Och där kom vi in på att det ju inte bara är journalister som saknar kognitiv förmåga, utan även våra politiker. Som t ex Birgitta Ohlsson i Folkpartiet (jag vägrar att kalla dem liberaler). Och när vi ändå är inne på personer i avsaknad av kognitiv förmåga vill jag åter anknyta till PeKtro (PK+ tro, eftersom journalistkåren baserar sig på tro istället för fakta, och PeK för att journalisterna där vill ”lära” oss med att peka finger mot vad vi måste tycka). Finns det t ex någon enda människa i detta land med kognitiv förmåga som kan påstå att PeKtro’s s k ”debattsida” har någonting med debatt att göra? ”Redaktören” där uppvisar ju – enligt min mening – en total brist på kognitiv förmåga, eftersom endast politiskt korrekta, icke normifrågasättande texter publiceras. För att inte tala om ”viralgranskaren” som verkar anse att hans feministiska ståndpunkter ska genomsyra hans ”journalistiska” gärning.
Var någonstans på vägen blev det ett ideal att journalister skulle vara i avsaknad av kognitiv förmåga och istället följa nedanstående (med travestering på Richard Strauss) metoder?
1) Tysta ner bevis.
2) Undvika data som inte överensstämmer med den journalistiska ”sanningen”.
3) Citera endast studier som stöttar den journalistiska ”sanningen”.
4) Anta att rapporter stöttar den journalistiska ”sanningen” även när de inte gör det.
5) Skapa ”bevis” genom citeringar.
6) Trakassera dem som producerar bevis motstridiga den journalistiska ”sanningen”.
Jag har en liten fråga, var hittar man en offentlig definition och redogörelse för innebörden av ”nollbrott”. Jag har försökt kolla upp den officiella ståndpunkten angående nollbrott, men det enda jag hittar är dina alster.
Kvinnors övergrepp-våldsamheter mot sin avkomma eller annat barn.
Vid annat barn är det alltid en kvinna arbetandes innom barnavården förskola bardaghem eller liknade skepnader, en brutaliserad männinska och som även har korsat min familjs väg.
Det finns tyvärr ej möjlighet att parrera en brutaliserad människa oftast är barnet så litet att det ej kan tala försinsak och beskriva sin rädsla, det blir endast arbetsamt att lämna dem på plats ingen förstår varför.
Däremot om man gör somjag sänder avkomman till förskola vid sisådär strax < 3-årsåldern får du direkt reda på vad som har hänt, barn kan berätta om sin rädsla eller fysiska övergrepp det blir viss trygghet för föräldern och icke helt fel, jag vet.
Slutligen kvinnas egen avkomma och exempelvis vid tiden för min dotters(04)uppväxt hade jag förmånen att hantera det helt, just det, självt.
Under vistelse ute kunde jag till min förvånning se, alltid, en kvinna rya eller skrämma till underkastelse/rädsla sin avkomma näe vi talar barvagnsstadie nu och strax bit upp, aldrig syntes en ryande man även om det var få som passerade.
Vän av ordning kan mena att det blir på så vis en mera frekvent iaktagelse iockmed att kvinnor mera i stort handhar avkomman.
Fel kvinnor är ruggigt aggresiva och förvårdnadsvärt helt ogenerat, emellanåt såg jag mig tvungen att påpeka för aktuell ropande moder, -var snäll mot barnet, det växer fort.
Vid en undersökning i Danmark för kanske tiotalet årsedan hade gjorts en analys av avkommans väl och ve i ett senare tonnårsperpektiv, underlag ensamstående man samt dito kvinna och med egen vårdnad.
Barn hanterade av man var anmärkningsvärt mera lyckosamma än barn hanterade av kvinna.
http://www.ifeminists.com/introduction/editorials/2002/0423a.html
Hej.
Om forskningen eller artikeln säger jag inget: har inte läst än. Om journalister tillåter jag mig att upprepa vad en lärare i media ansåg (ca 1995 eller däromkring): en journalist (läs: vem som än blir publicerad i en tidning) kan aldrig rapportera om något än till en högre nivå än sin egen kunskap i frågan.
Jag tror dock inte att det är ett nytt fenomen egentligen, jag tror att det är journalistkårens ego som vunnit över yrkesetik och heder. Det är jobbigt och krävande att rättvist och opartiskt återge verkligheten sådan den ter sig utifrån tillgänglig information: mycket skönare att låta ens filter av förutfattade meningar avgöra. Särskilt om man rör sig i en homosocial grupp som bekräftar en utifrån uppfyllande av gruppens moraliska ideal.
Jag brukar jämföra dagens tidningsjournalister med Torsten Ehrenmark. Hans sätt att läsa in sig på lokala situationer och konflikter gjorde hans rapportering betydligt mer givande och bildande än dagens moraliserande pekpinnetyranni. Särskilt hans memoarer belyser enligt mig på ett inte alltid subtilt och diplomatiskt sätt den inbilskhet och naivitet som stora delar av den svenska intelligentsian alltid verkar ha varit behäftad med. Något som sticker ut med relevans för dagens konflikt mellan islam och civilisation är hans rapportering från Nordirland, och hur han där med tydlig udd åt kollegor och politiker påpekar att både protestanter och katoliker, irländare och engelsmän, tar sin tillhörighet på blodigt allvar, och att man från svenskt håll mest verkar försöka lista ut vem som är ond och vem som är god i konflikten.
Det skulle vara lätt att skylla på högre tempo, tidsbrist, ’publish or persih’, sociala medier (hur ser asociala medier ut fö?), och jag vet inte allt. Men enligt mig har man då valet att vässa sitt spel och kämpa på, eller erkänna att man inte klarar av omständigheterna, och byta verksamhet. Sedan kan det väl förstås finnas yttre omständigheter som inte ens Dundergubben själv skulle rå på, men så är knappast situationen idag. Ett av utvecklingens adelsmärken är väl ändå att göra mer med mindre?
Kamratliga hälsningar,
Rikard, lärare
”Nollbrott” (observera citationstecknen) är min egen term för brott som Brå rapporterar som noll(0) i sin statistik, så det är inte underligt att du bara finner den i mina alster.
@Rikard:
Twitter är väl det vanligaste exemplet?
@Kristian:
asociala medier är sociala medier med vänsterskruv