Spegel, spegel på väggen där
avatar

Står och försöker se mig i spegeln. Låter det lätt? Det är det inte alltid, i var fall inte en måndagsmorgon. Men det var inte bokstavligt menat. Snarare syftar jag på hur man ser på sig själv och analyserar sitt eget tänkande. Även om det inte kan göras ”objektivt” så kan det göras mer medvetet än de vanliga ryggmärgsreflexerna. Det är inte bara viktigt hur man gör det, utan när man gör det. Dvs konsten att fånga tanken i flykten.

Jag läste nyss Annas gästinlägg här på GD som bla avhandlade barnleksaker, varav jag först fastnade för detta citat: ”Men precis som kvinnor i genomsnitt är mer benägna att välja att jobba i vårdbranschen framom metallindustrin så är flickor mer benägna att välja dockor framom traktorer. Inget fel med det.”

Det är ett faktum, det vet alla som haft lite kontakt med barn. Objektivt så är det vare sig rätt eller fel, det bara är. I den mån att något påstås vara felaktiga val av barnen, så är det för att någon definierat det som ett ”fel”. Och man kan då undra vem denna ”någon” är?

Här skulle jag kunna häva ur mig en svada om feministers syn på lego, där företaget omsorgsfullt anpassat sitt utbud till vad kunderna efterfrågar. Det könsneutrala fungerade dåligt och det pojk- och flickaktiga temana fungerade utmärkt. De har testat båda attityderna. Men istället för det så ska jag ta mig själv som exempel.

2 flicka

Anna illustrerade sin artikel med bla denna bild, och jag höll på att sätta mitt ingefärs-te i halsen. En städvagn! För barn! I rosa plast!?! Det vände sig i magen direkt. Men varför? Jag tänkte vidare, varför noterar jag detta som ”fel”. Kom fram till följande:

  1. Städning är ett lågstatusjobb.
  2. Städning är de vuxnas ansvar.
  3. Det närmast symboliserar konflikten mellan könen i frågan om ”oavlönat arbete”, och den rosa könsmarkören var tydlig.

Nästa steg, håller dessa argument?

  1. Lågstatus, javisst. Men än sen? Är det i sig ett problem egentligen. Att vara bilmekaniker är inte högstatus det heller, inte heller att köra lastbil eller buss.
  2. Städning är ytterst vuxnas ansvar, men det är allt kring barn. Det är vår uppgift att fasa in dem i det.
  3. Det oavlönade arbetet är relativt jämt fördelat, skillnaden är inte så stor som kan tro. Och varför skulle detta vara av lägra värde än det betalda? Det argumentet har jag själv sågat tidigare.

Kanske är det mina gamla fördomar som spökar? Att det tryckte in en nagel i ögat på den del av mig som ännu kan se världen med en feminists ögon. Fortsätter jag tänka så noterar jag att jag känner flera städare, en kvinna och resten män. Likaså att många barn hellre springer omkring med sopen än nallen. Lika mellan könen tror jag.

Nä, min motvilja är stark, men håller inte tätt. Jag har inga bra argument emot, bara känslor. Och känslor är sällan några bra vägvisare, det är en konservativ och fördomsfull regelbok som man behöver för att förstå samhället. Men den duger sällan till för att förändra det.

Ändå skulle jag inte kunna förmå mig att köpa en sådan åt ett barn, hellre får de låna den den vanliga sopborsten. Och är det så kul så kan de få en egen i valfri färg. Men jag tvivlar på att den dagen kommer. Enligt min erfarenhet så brukar intresset för sopborsten svalna så fort de inser det praktiska syftet med tingesten.

En del i att vara Teodor är att inte bara ifrågasätta andras tankar, utan också mina egna. Att se mig i spegeln kan därför bli en inre resa med självrannsakan och nya insikter. Ibland önskar jag att jag kunde nöja mig med att kolla längden på skäggstubben och dra en borste genom håret som så många andra. Plötsligt slår det mig att många kvinnor jag känner som fungerar likadant, sällan är upptagna av smink. Slump…? (Knappast, de har bockat av sminket sedan länge.)

Teo


Kommentarer

Spegel, spegel på väggen där — 44 kommentarer

  1. Att läsa på Genusdebatten är en inre resa i sina egna smutsiga fördomar Smile
    Eftersom jag aldrig någonsin i mitt liv tagit till mig någon färdigpaketerad ideologi så har jag aldrig varit feminist, kommer nog mer från andra hållet, men jag hade samma reaktion som du på bilden. Städare, rosa, flicka… Det var som om ryggmärgen slog en frivolt.
    Man bör ifrågasätta sina egna reaktioner, är det mina egna eller något jag lärt mig att man ska tycka. Vi testade folks självmedvetenhet på jobbet för ett tag sen, bara på skoj för vi hade inget bättre för oss, och frågade dem om flickvännernas vikt. Alla svarade instinktivt, ni vet det där när man kan svaret innan ens frågan är ställd, att ”det är klart att det ska va lite att ta i”. Följdfrågan var ”vad tittar du på för tjejer när du tror att ingen ser dig?”. Om svaret på följdfrågan inte stämmer med det första svaret så kanske man bör ifrågasätta om det svaret är något inlärt eller om man lurar sig själv.

    SvaraSvara
     
  2. Det finns några man bör vara på god fot med på jobbet, vilket underlättar ditt arbete. Städpersonal och vaktmästare. Hälsa på morgonen och varför inte en kort pratstund. Bli aldrig ovän med dem, då blir livet desto besvärligare. Utan dem dröjer det inte länge förrän man vadar i skit och inget fungerar.

    SvaraSvara
     
  3. Var det någon som begrep varför man skulle köpa en ”städleksak” istället för ge barnen de riktiga städprylarna när de vill/skall hjälpa till?

    SvaraSvara
     
  4. Ja det här med kvinnors sminkande och hårvård som enligt feminister beror på ett patriarkalt förtryck då glömmer dom att kvinnor alltid ägnat sig åt detta oftast i grupp för att socialisera sig där dom kan skvallra tala om problem om mannen eller barnen osv där själva sminkandet eller flätandet av hår är en biprodukt för att skapa ett eget kvinnligt rum där ofta en kvinna står i centrum för sina väninnors omsorg och beröring vilken är viktig eftersom kvinnor har större behov av just beröring än män och då på ett naturligt sätt kan ta del av det.

    När kvinnor mår dåligt eller när dom ska ta beslut som kommer bli till en stor förändring eller något positivt hänt så går man ofta till frisören för att byta ton färg eller frisyr för att visa förändring eller en vilja till men detta är inte konstigt eftersom dom även går dit för att prata av sig och få bekräftat att dom är på rätt spår i en kvinnligt homosocial miljö.
    Så när feminister angriper kvinnors omsorg om sitt utseende så angriper dom egentligen kvinnors årtusenden av socialisering i systerskap som visserligen är på ett väldigt kvinnligt vis och det är kanske därför många feminister är så avisande till det.

    SvaraSvara
     
  5. @Erik:

    Var det någon som begrep varför man skulle köpa en ”städleksak” istället för ge barnen de riktiga städprylarna när de vill/skall hjälpa till?

    1. När barn är en viss ålder (runt 3), så ska de ofta göra samma sak som man själv gör, samtidigt som man själv gör det. Hur många har dubbla uppsättningar städredskap? Därav hade min son komplett städset och tillika komplett uppsättning verktyg när han skulle ”hjälpa” pappa att renovera huset. För deras hjälp stavas stjälp. (Men söta är de)

    2. Städredskap för vuxna är gigantiska för en treåring. Det är en miniatyr som de kan jobba med utan att riskera slå ner allt runtomkring med långa skurskaftet.

    SvaraSvara
     
  6. @Patrik

    Ehrenberg menar väl men kan bara se saken ur ett perspektiv. Och de ”starka kvinnorna som kämpar emot” har jag också mött. De knaprar minst lika mycket piller som andra.
    Depressioner verkar snarare komma från orimliga förväntningar på människor, och dit kan vi räkna förväntningar som strider mot personens egentliga önskan/behov.

    Citerar:
    ”Vi kvoterar män i alla sammanhang. (Pengamakten framförallt)
    Vi förtrycker med ord, ”jävla hora”, ”lilla gumman”, ”haru mens” osv osv.
    Vi förnedrar med sexbilder och hävdar sen att ”har du ingen humor”.
    Vi ignorerar smarta tjejers förslag av den enkla orsaken att vi vet att vi är lite korkade.”

    1) Män kvoteras inte alls, ingenstans. (Utom möjligen till herrlandslaget?)
    2) Jag har aldrig nyttjat dessa ord mot kvinnor i diskussion, men jag själv blir då och då kallad ”gubbslem” eller stoppas hånfullt in kategorien ”vita kränkta män” av kvinnor som vill göra billiga poänger.
    3) Sexbilder är inte förnedrande i sig själva. I den mån en bild kränker någon så är det personen som avbildas. Tar andra åt sig är det deras problem, oavsett kön. (Lika för alla.) Och jag antar att han inte syftar på gayporr?
    4) Jag ignorerar lite korkade förslag, oavsett källa.

    Ehrenbergs enda egentiga brist är att han tror att män och kvinnor är likadana, så som vänstern länge framfört. Det är tyvärr fel, vilket är orsakan till att metoden misslyckats. Men erkänner han det faller hans karriär, och sådant är väl inte värdigt en man. Wink

    (Smått korkade?) Teo

    SvaraSvara
     
  7. Överlag så verkar man förakta lågstatusyrken, det är nästan så att det är värre att vara städare än att gå och lätta a-kassa fast det borde ju vara tvärt om.
    Varför är det så?

    SvaraSvara
     
  8. Angående Ehrenbergs artikel:

    Jag förstår inte riktigt varför halva befolkningen anses helt fria från ansvar medan den andra halvan bär allt ansvar för våld och våldtäkter.

    Har vi män verkligen lättare att påverka situationen än vad kvinnor har?

    Och vad förväntas jag som man göra mer än att själv föregå med gott exempel, visa civilkurage i ord och handling samt skydda och försvara kvinnor vid de tillfällen man lyckas vara närvarande när något sker.

    Eller vill de att jag ska starta organisationer som jobbar med dessa frågor, att jag ska skänka mer pengar till välgörenhet än vad jag redan gör och att jag ska nattvandra på stan varenda kväll? Det är ju bra saker men det är ju inte realistiskt att tro att alla har möjlighet att bidra med sådana insatser.

    Oavsett vilket, alla de sakerna kan väl kvinnor också göra?

    SvaraSvara
     
  9. @Erik:
    Tänkte också på det. I många fall kan man ju lika gärna låta ungarna använda riktiga grejer istället för lekvarianter.

    SvaraSvara
     
  10. @Ninni:
    vet inte om jag vill hålla med om det där ”hjälp är stjälp”, jag anser att man bör låta barnen hjälpa till på riktigt (men man bör kanske inte låta dem diska finporslinet från 1800-talet) och inte bara som en gullig grej. Jag tror att lek är en del av inlärningsprocessen och inte bara en fråga om ha roligt (snarare så att det är roligt att lära sig).
    Men ”point taken” vad gäller storlek, jag missade ett varv i mitt tänk där.

    SvaraSvara
     
  11. @JonasBsson:
    minns vad jag sade om självemotsägelser vid träffen? (det var väl dig och Mia jag tog upp det med?)
    Jag minns på gymnasiet när jag var satt i en diskussion med en annan kille och han ställde mig mot väggen och påstod att jag med mina åsikter borde ta livet av mig, om jag skulle vara konsekvent.
    Det otäcka var inte slutsatsen som sådan, utan att han drog den, jag hade själv redan sen en tid tillbaka insett att det var en logisk konsekvens av mina åsikter, men sopade det lite grann under mattan och hoppades att ingen annan skulle göra samma upptäckt.
    Men han gjorde det, och jag kunde inte längre ignorera att jag var en vandrande självemotsägelse. Så jag började brottas med problemet och gav mig inte förrän det fick sin lösning. Det tog sin tid. Vi talar om år, inte dagar. Men jag var tvungen att gå till botten med mina värderingar och vad jag höll som grundläggande sanningar.
    Och jag har aldrig upphört med den processen. Jag hamrar ut motsatserna så att min idévärld och värderingarna i den harmoniserar utan inre konflikter, och tar konsekvenserna av vart det leder mig. Därav mina många gånger extrema åsikter. Jag gillar inte alltid slutsatserna jag kommer till, men jag godtar dem. Annars skulle jag förlora både självrespekt och existensberättigande.

    SvaraSvara
     
  12. @Dolf (a.k.a. Anders Ericsson)@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
    ”Jag hamrar ut motsatserna så att min idévärld och värderingarna i den harmoniserar utan inre konflikter, och tar konsekvenserna av vart det leder mig. Därav mina många gånger extrema åsikter. Jag gillar inte alltid slutsatserna jag kommer till, men jag godtar dem. Annars skulle jag förlora både självrespekt och existensberättigande.”

    Inga sådana krav på dig eller någon annan, inte i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna i alla fall… Ditt ”existensberättigande”, eller ditt värde som människa, är väl inte beroende av dina kognitiva förmågor, eller din stringens i ditt tänkande (eller faktiskt ens i ditt handlande)? Surt läge för många av oss, i så fall.

    Walt Whitman hanterade det hela så här:

    ”Do I contradict myself? Very well, then I contradict myself, I am large, I contain multitudes.”

    http://www.brainyquote.com/quotes/quotes/w/waltwhitma132584.html#9TI0jhttO7d2VpMu.99

    Kan utvecklas och fördjupas, men stannar där tills vidare.

    SvaraSvara
     
  13. @John Nilsson:
    Det där med ”självrespekt” och ”existensberättigande” handlar om de krav jag ställer på mig själv, varken om mina krav på andra eller andras krav på mig.
    På tal om speglar (som ju var utgångspunkt för det här inlägget), när jag pluggade på GU brukade jag säga:

    När jag ser mig själv i spegeln tänker jag: ”Vacker är du då fan inte, men du är en jävla cool snubbe”

    Kanske inte exakt den ordalydelsen, men något sådant. Brudarna på linjen sa ”Jamen, varför ska du hålla på och nedvärdera dig själv sådär”, vilket visar att de helt missade poängen.
    Sen säger jag givetvis emot mig själv i vardagslivet och vräker ur mig dumheter till både vänster och höger. (Jag brukar säga att det är en mänsklig rättighet att säga en dumhet om dagen.)
    Men det är som med matte, det får inte förekomma motsägelser i det matematiska systemet. Att man sen i tillämpningen av det gör fel stup i kvarten är en annan femma.

    SvaraSvara
     
  14. @JonasBsson:
    Alla förnuftiga människor inser förr eller senare (”förr” om de verkligen är förnuftiga) att man mår bäst av att hålla sig till sanningen och att ljug bara leder till problem i det långa lopper. Men ibland hamnar man i situationer där det verkligen krävs ryggrad att vara ärlig. (Men min personliga erfarenhet är att i de fall jag så att säga har slängt alla skyddsnät och mer eller mindre begått ”självmord” genom att hålla mig till sanningen, så har det slutat lyckligt och istället för de förväntade negativa konsekvenserna så har det stärkt mig och resulterat i att jag fått respekt.)

    SvaraSvara
     
  15. @Dolf (a.k.a. Anders Ericsson) och @JonasBsson

    Intressant om moral, sanning och godhet, i synnerhet relaterat till barn, på Kunskapskanalen:
    http://www.svtplay.se/video/1560017/fods-vi-verkligen-goda

    Enligt detta tv-program, verkar strävan efter sanning och altruism vara mer eller mindre människans ”default”-position, som vartefter tenderar att ”korrumperas”, när vi efterhand börjar förstå att andra inte alltid vet vad vi vet, och att vi kan vinna (åtminstone kortsiktiga) fördelar, genom att ljuga om vad vi har, eller inte har, gjort etc. Programmet tar också upp hur vi med olika kulturell ”skolning”, får rätt olika uppfattning om vad det är att ljuga, beroende av vad som värderas i den egna kulturen.

    Tills vidare…

    SvaraSvara
     
  16. @Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
    Sen är det ju skillnad på ärlig och ärlig. Konstigt men det brukar oftast vara fruntimmer som vräker ur sig oförskämdheter till höger och vänster och sen försvarar sig med att de bara är ärliga.

    SvaraSvara
     
  17. Män som vältrar sig i skam – finns det ju en hel del av. Man finner dem lättast på specialiserade sajter, som Darkside.se (Förväxla ej med Darkside.com som är en USA-sajt för äckel-päckel, som bilder på dödade människor mm) Jo, det finns faktiskt människor som kommer loss när de blir förnedrade, det är en variant på BDSM-spektrum. En del män betalar prostituerade stora pengar för att bli förnedrade – men nu kan ju stora besparingar göras! Genom att umgås med extrem-feminister och genuscister kan de ju få bli förnedrade alldeles gratis!

    På så sätt kan manshatarna dubblera som kinky sex-samariter, typ.

    Är lite grön på sociala media – för X dagar sedan postade jag min version av ”dags att klippa” – men jag hade ingen disclaimer, vilket påpekades. Hittar inte tillbaka till tråden, så jag smäller in den här; om det inte är okej så får väl Admin ta bort den.
    En variant är ju alla dessa national-masochister som alltid framhåller hur dåligt Sverige är på alla områden och i alla sammanhang. Men man ser ju aldrig några ranking-listor över alla länder, så man vet ju inte om vårt land är uruselt men alla andra länder är ännu uruslare.

    SvaraSvara
     
  18. Av rent okynne… Och alltid retar det några, sådana som själva gillar att provocera men går i taket för minsta lilla, ibland helt inbillade, ”kränkningar”. Och nog har väl ”genusvetarna” tappat byxorna mer än en gång i debatten?

    SvaraSvara
     
  19. @Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
    ”Det där med ”självrespekt” och ”existensberättigande” handlar om de krav jag ställer på mig själv, varken om mina krav på andra eller andras krav på mig.”

    Det förstår jag, och jag känner igen mig i det du beskriver. Jag känner också igen det som ett ganska tungt ok att bära, och kanske som en smula högmodig inställning till mig själv. Jag ska klara det ingen annan klarar, jag ska inte ge tappt, för jag är ju speciell. Till slut konstaterade jag, och fick försöka finna mig i att jag inte var speciellt ”speciell”, men att jag ändå kunde antas ”ha rätt” till en plats här, och rentav vara ”önskad” (nöjer mig med detta ord). Ja, detta har med min tro att göra, vilken grundar sig i vad ”en man som gick sin egen väg” gjorde för ”ett tag” sedan, men jag vill inte skriva mer om det just nu, om ingen särskilt önskar en utvidgning på detta tema.

    Dolf igen:
    ”På tal om speglar (som ju var utgångspunkt för det här inlägget), när jag pluggade på GU brukade jag säga:
    När jag ser mig själv i spegeln tänker jag: ”Vacker är du då fan inte, men du är en jävla cool snubbe”
    Kanske inte exakt den ordalydelsen, men något sådant. Brudarna på linjen sa ”Jamen, varför ska du hålla på och nedvärdera dig själv sådär”, vilket visar att de helt missade poängen.
    Sen säger jag givetvis emot mig själv i vardagslivet och vräker ur mig dumheter till både vänster och höger. (Jag brukar säga att det är en mänsklig rättighet att säga en dumhet om dagen.)
    Men det är som med matte, det får inte förekomma motsägelser i det matematiska systemet. Att man sen i tillämpningen av det gör fel stup i kvarten är en annan femma.”

    Alltså, du verkar ha kommit fram till någon form av självacceptans, vilket väl kanske också är vad jag har försökt beskriva. Vi motiverar den lite olika, men ändå.

    Sen undrar jag om du har hört talas om ”lögnarparadoxen”? Googla den annars, för den visar att språket i sig inte klarar av att vara ”entydigt”, utan kan ge upphov till olösliga (?) paradoxer i sig självt. Med ett så ofullkomligt ”verktyg”, blir självfallet våra försök till någon slags fullkomlig intellektuell förståelse av saker och ting, ett tämligen utsiktslöst företag, tänker jag.

    Min gamle husguru Erich Fromm skriver också en del om detta med ”rätt tänkande” (kontra paradoxer och ”rätt handlande”) i boken ”Kärlekens konst”, och nedan följer ett ganska långt citat, som kanske upprör någon eftersom det är just långt, och både Marx och Gud nämns, men det får jag väl riskera. Vi kommer in ”mitt i smeten”, men sammanhanget klarnar nog rätt fort (annars rekommenderar jag att gå tillbaka längre i texten på länken efter nedanstående citat):

    ”Jag har diskuterat skillnaden mellan aristotelisk och paradoxal logik för att bereda marken för en betydelsefull skillnad i uppfattningen av kärleken till Gud. Den paradoxala logikens lärofader påstår att människan kan fatta realiteten endast i motsägelser och att hon aldrig i tanken kan fatta den yttersta realiteten-enheten, det Ena ”i sig”. Detta hade till följd att man inte som yttersta mål försökte finna ett svar i tanken. Tanken kan endast leda oss fram till insikten att den är ur stånd att ge oss det slutgiltiga svaret. Tankens värld sitter evigt fast i sin paradox. Därför är det i sista hand inte tanken utan handlingen, enhetsupplevelsen, som låter oss gripa tag i verkligheten. Den paradoxala logiken mynnar sålunda ut i slutsatsen att kärlek till Gud inte är kunskap om Gud i tanken, och inte heller tanken på ens kärlek till Gud, utan detta att man i handling upplever enheten med Gud.

    På det sättet måste man komma att starkt betona det rätta sättet att leva. Allt i människans liv, varje obetydlig eller viktig handling, är inriktat på kunskap om Gud, men inte på kunskap i rätt tanke utan i rätt handling. Detta ser man tydligt i de orientaliska religionerna. Både i hindufilosofi, buddism och taoism är religionens yttersta mål inte rätt tro utan rätt handlande. Detsamma bevittnar vi i den judiska religionen. Någon splittring i trosfrågor har knappast någonsin förekommit i den judiska traditionen (det enda märkliga undantaget, schismen mellan fariséer och sadducéer, var i grund och botten en konflikt mellan två motsatta sociala klasser). Den starkaste tonvikten inom judisk religiositet låg (särskilt från och med tiden för Kristi födelse) på det rätta sättet att leva, Halacha (ordet har reellt samma innebörd som Tao).

    Under nyare tid har samma princip uttryckts i Spinozas, Marx’ och Freuds tänkande. I Spinozas filosofi har accenten flyttats över från rätt tro till rätt livsföring. Marx fastslår samma princip i sitt yttrande: ”Filosoferna har tolkat världen på olika sätt – vår uppgift är att förvandla den.” Och Freuds paradoxala logik slutligen leder honom fram till den psykoanalytiska terapiprocessens ständigt djupnande självupplevelse.

    På den paradoxala logikens ståndpunkt ligger som sagt tonvikten inte på tänkandet utan på handlingen, men attityden fick åtskilliga andra följder. Först och främst skapade den underlaget för den tolerans som möter oss i Indiens och Kinas religiösa utveckling. Om rätt tänkande inte är den yttersta sanningen och inte vägen till frälsning, finns det heller ingen anledning att bekämpa andra som har kommit fram till avvikande formuleringar i sitt tänkande. Denna tolerans belyses förträffligt i parabeln om männen som i djupaste mörker försöker beskriva en elefant. En av dem rörde vid snabeln och sade: ”Detta djur liknar ett vattenledningsrör.” En annan rörde vid dess öra och sade: ”Detta djur liknar en solfjäder.” Och en tredje rörde vid djurets ben och beskrev det som en pelare.

    För det andra ledde den paradoxala ståndpunkten snarare till en stark betoning av människans inre förvandling än till dogmatism och vetenskaplighet. Från indisk, kinesisk och allmänt mystisk ståndpunkt är människans religiösa uppgift inte att tänka rätt utan att handla rätt och/eller att bli ett med det Ena i den koncentrerade meditationens akt.

    Raka motsatsen gäller om huvudströmningen i det västerländska tänkandet. Eftersom man hoppades finna den yttersta sanningen i rätt tänkande, lades den starkare tonvikten på tänkandet, även om rätt handlande också ansågs betydelsefullt. Under loppet av den religiösa utvecklingen har detta lett till uppställande av dogmer – under ändlösa gräl om formuleringarna – och till intolerans mot den ”icke-troende” eller kättaren. Vidare kom man att starkt betona tron på Gud som det egentliga huvudmålet för den religiösa människans intresse, även om man naturligtvis inte glömde att det också var en fråga om att leva rätt. Inte desto mindre kände sig den person som trodde på Gud – även om han inte upplevde Gud – överlägsen den som upplevde Gud men inte ”trodde” på honom.

    Detta starka eftertryck på tänkandet har haft en annan och historiskt mycket viktig följd.

    Föreställningen att man finner sanningen i tanken har inte endast lett till dogm utan också till vetenskap. I det vetenskapliga tänkandet är det enda betydelsefulla att man tänker korrekt, både från den intellektuella ärlighetens synpunkt och från synpunkten av den praktiska tillämpningen, dvs. tekniken.

    Kort sagt: Det paradoxala tänkandet ledde till tolerans och strävan efter självförvandling; den aristoteliska ståndpunkten ledde till dogm och vetenskap – till den kristna kyrkan och till upptäckten av atomenergin.

    Vilka följder denna skillnad för de båda ståndpunkterna hade för problemet om kärleken till Gud har redan framgått av vår undersökning, varför vi här endast behöver sammanfatta i korthet.

    I Västerns stora religioner är kärlek till Gud i stort sett detsamma som tro på Gud, på Guds existens, Guds rättvisa, Guds kärlek. Kärleken till Gud är väsentligen en intellektuell angelägenhet. I de österländska religionerna och i mystiken återigen är kärleken till Gud en intensiv känsloupplevelse av enheten, oupplösligt förbunden med uttrycket för denna kärlek i varje handling under livets gång. Den mest radikala formuleringen härstammar från mäster Eckhart: ”Om jag sålunda förvandlas till Gud, och Han gör mig till ett med Sig Själv, då, vid den levande Guden, är det ingen skillnad mellan oss … Somliga människor inbillar sig att de skall se Gud, som om han stod där borta och de själva här, men så skall det inte bli. Gud och jag, vi är ett. Genom att jag känner Gud, tar jag honom till mig. Genom att älska Gud genomtränger jag honom.”

    Kan tänka mig att det som sägs ovan irriterar en del. Fromm var ju en tid delaktig i att bygga upp det som sedermera kallats för ”Frankfurtskolan”, ”kulturmarxism” etc, men han bröt sig senare ur detta sammanhang och gick väl också han sin egen väg, tycker jag man kan säga. Citatet är i alla fall hämtat ur följande utdrag (med lite korrektur från min sida):
    http://www.euro-tongil.org/swedish/fromm.htm

    SvaraSvara
     
  20. Pingback: Spegel, spegel på väggen där - UmeNytt.se - Nyheter Sverige

  21. @Claes-Peter:

    Ja, det finns folk som attraheras av märkligheter. Även sådant som andra uppfattar som äckligt/stötande. Men döm inte ut folk för det. Ta istället en funderare på grunden till dina känslor. (Personligen kan jag äcklas av betydligt mer triviala saker än så. Ändå tar jag dessa i försvar om det krävs. Känslor och rationalitet går inte hand i hand.)

    Teo

    SvaraSvara
     
  22. @y4ser

    Tack för länk. Ja, den var stark, men jag håller inte med om att det enbart är kvinnors ansvar att förändra sakernas tillstånd, detta med likgiltigheten för pojkars inre liv och känslor (jag uppfattar det som att Molyneux säger något liknande detta). Vill vi män ha en ändring på detta, menar jag det är vårt ansvar och vår rätt, att bli så delaktiga i ”våra” barns och speciellt ”våra” pojkars liv, att vi kan förändra detta själva. Gör inte ”vi män” det, är vi då inte minst lika ”indifferenta” själva, som Molyneux menar att kvinnor är? (Alltså jag har inte egna barn, men är ändå en del av vuxenvärlden och kan välja hur mycket jag engagerar mig i kompisars barn, etc).

    Nedanstående video är lite på samma tema, tycker jag, även om det är kvinnor som diskuterar (Alison Tieman och Della Burton). Här är ”Mother of Threat Narrative Boy Mechanics”:

    SvaraSvara
     
  23. @JonasBsson:
    ”Ärlig” är ett dåligt försvar för att skada eller såra människor i sin omgivning. Det där ”jag är bara ärlig” är inget annat än en dålig ursäkt för att man har dåliga impulser som man inte kan kontrollera när ärligheten är mer destruktiv än konstruktiv.

    SvaraSvara
     
  24. @John Nilsson:

    Ja, detta har med min tro att göra, vilken grundar sig i vad ”en man som gick sin egen väg” gjorde för ”ett tag” sedan, men jag vill inte skriva mer om det just nu, om ingen särskilt önskar en utvidgning på detta tema.

    Jag är definitivt intresserad och skulle gärna vilja ha en utvidgning. Vill du inte hänga ut dig själv i kommentarsfältet får du gärna skriva till mig på min gd-adress (dolf.gd@hotmail.com).
    Jag ska erkänna att jag läste det långa citatet lite snabbt och ytligt. Men det är höggradigt intressant. Jag har själv alltid haft en dragning till de österländska filosofierna och religionerna. Och man kan väl säga att den västerländska vetenskapligheten och den österländska ”mystiken” (i brist på bättre ord) lever i ett Yin/Yang-Förhållande (YYF). Eller snarare borde göra det.
    Jag ser personligen ingen konflikt mellan religion och vetenskaplighet, de två områdena befinner sig helt enkelt i olika domäner, och är i sig (eller borde vara) i ett YYF. Likaså är handling och tanke inte en dikotomi där det handlar om det ena kontra det andra, utan man bör ha handling och tanke i balans. Med andra ord, ett YYF. Sak samma gäller logik och känsla. I dagens sekulariserade värld har känslor ett dåligt rykte (utom hos feminister), men den logiska människan kan inte klara sig utan känslor mer än den känslomässiga människan kan klara sig utan logik. Återigen YYF.
    En helhet har väl alltid mer än en sida (utom möjligen möbius-band och klein-flaskor då Smile )
    Vad gäller lögnparadoxen så kan jag rekommendera ”Gödel, Escher, Bach – An Eternal Golden Braid” (finns översatt, men rekommenderar starkt att läsa den på engelska, inte på grund av att översättningen skulle vara dålig, utan på grund av bokens natur) av Douglas R. Hofstadter. Den tar upp dels självreferenser som lögnparadoxen i olika sammanhang, och allehanda logiska underligheter. Den kräver en viss matematisk mognad, men inga egentliga kunskaper. Och den är också jävligt rolig (varje kapitel inleds med en illustrerande dialog i Alice i Underlandet-stil mellan Akilles och Sköldpaddan som är full med härliga logiska kullerbyttor och vitsiga vändningar. Bara dialogerna är värda bokens pris!). Samme författare har också gett ut Metamagical Themas som är en samling essäer som författaren publicerat (de flesta, några var nyskrivna) som kolumnist på Scientific American. Några av dem handlar just om självrefererande och självgenererande(!) meningar. Mycket underhållande, även om inte alltid helt lätt att hänga med. Mönster och paradoxer förekommer flitigt i bägge böckerna.
    Googla gärna på ”Gödel, Escher, Bach” för en mer uttömmande beskrivning om du tycker det verkar intressant.

    SvaraSvara
     
  25. @Teodor:
    ”Känslor och rationalitet går inte hand i hand.” — det borde de göra, och gör de inte det, är det i sig själv en anledning till självrannsakan.

    SvaraSvara
     
  26. @Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):

    Ja, det vore det. Men det faller på en detalj: Om känslor & rationaliteten ligger uppe för analys, så blir det viktigt att besvara frågan om analysen ska vara rationell eller emotionell. Och för att avgöra den frågan så behöver jag ha svaret från analysen.
    Om jag iställer defaultar rationaliteten/känslorna så behöver jag inte längre göra analysen eftersom att resultatet är givet på förhand. Moment 22.

    Jag har redan varit där och vänt Smile

    Teo

    SvaraSvara
     
  27. @Teodor:
    Det där kopplade jag inte riktigt. Analys är ett rationellt verktyg, så det är klart att en analys är rationell, inte emotionell. Och om känslorna är irrationella, så bör en bra utförd rationell analys kunna få rätsida på det. Kan den inte det så finns det all anledning att tro att det är något fel på analysen.
    Men för att skifta över till en metafor, se emotionerna som det som driver bilen och rationaliteten det som styr. Är bränslet undermåligt kommer du inte fram, är styrningen undermålig kommer du inte heller fram. För att du skall nå målet måste bilens drivning och dess styrning samverka. Drivningen och styrningen utför väsensskilda uppgifter, men bägge är i hög grad nödvändiga. Och är de i konflikt bli resan minst sagt skumpig.

    SvaraSvara
     
  28. @Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):

    En analys kräver bara något förutsägbart system för att B måste följa på A, typ. Och för att det ska vara meningsfullt behövs en någotsånär gemensam måttstock för analyssystemet. Rationalitet är en sådan måttstock, som bygger på förutsättningen att de naturvetenskapliga modellerna är korrekta.
    Emotionella analyser går bra att göra så länge man håller sig till vad som är gångbart i samhället, eller allra minst i den egna gruppen. Här hittar vi många feminister, rysslands homofober, de flesta krigshetsare etc. De härleder en logik ur en emotionell soppa, och resultatet blir därefter.

    Mina känslor brukar oftast ligga i samklang med det rationella. Men det finns några undantag då jag vet at de är helt irrationella. Vissa, som den här, skulle förändras över tid om jag arbetade med det. Andra är mer cementerade. Det viktigaste är att kunna upptäcka och analysera dessa olika situationer.

    Teo

    SvaraSvara
     
  29. Jag har insett, att männens sexdrift, liksom allt annat hos männen, är något ont, ett uttryck för onda önskningar och begär. Det synliga beviset i vardagliga situationer är den så kallade ‘manliga blicken’. Förvirrande nog, så är min personliga erfarenhet den, att de flesta kvinnor inte verkar ha något emot att män tittar på dem. Tvärt om, så tävlar många om männens blickar genom att bära mindre och mindre kläder och att visa mer och mer hud. Tillförlitlig vetenskap säger, att kvinnor i sin klädsel visar mest hud vid tiden för ägglossningen.

    I väntrum har jag ofta läst tidskrifter typ Amelia och Tara, och inte sällan möter man där klagomål från kvinnor som anser sig ‘inte bli sedda’. De flesta skyller det på att de uppnått medelåldern, och inte längre anses attraktiva av männen. Enligt mig finns det en alternativ, möjlig förklaring; efter att större delen av sina liv ‘fy-ats’ av kvinnorna för att de tittat på dem, så har männen när de inträder i medelåldern vant sig av med att titta på kvinnor, i alla fall i verkliga livet.

    De som har mest kritiska kommentarer om kvinnors utseende – är andra kvinnor. För att lägga mina egna kort på bordet föredrar jag vad som numera kallas ‘full figured women’, och jag har inte raggat på någon under 50 på länge. Enda undantaget var en kvinna, som utnyttjade ett förslag som var menat som ett skämt, och så att säga, synade mina kort.

    Jag skulle tro, att begreppet ‘den manliga blicken’ som en sort av psykologiskt övervåld är begränsat till de ‘mest utvecklade länderna’. Skulle vara roligt att fråga en kvinna från exv Brasilien om hur hon hanterar sitt lidande när män tittar på henne. Skulle gissa på en ganska lång, förvånad paus, följt av:”Hur menar du?”

    En liten bild till för att reta ”G. Avskyrman”. Något ska hon ha för att ha kallat mig taliban, en grupp som behandlar sina kvinnor oändligt mycket sämre än t..ex. de nazistiska SS-männen.

    ”Alla kvinnor vill bli objektifierade – det är hälsosamt”
    http://johanna.livskick.nu/2012/12/04/alla-kvinnor-vill-bli-objektifierade-det-ar-halsosamt/

    Osynlig, ointressant och osexig?
    Kvinna över 45. Man blir osynlig. Ointressant och osexig. Och ve och fasa för en kvinna som försöker se yngre ut. Anneli Häyrén Weinestål, 50, intresserar sig för attityder till den åldrande kvinnan.

    ”Är det något speciellt med kvinnors åldrande?
    – Ja, det är det. Någonstans mellan 45 och 50 skulle jag säga att kvinnan upphör att ses som ett sexuellt objekt för mäns blickar. Hon blir inte sedd eftersom hon enligt samhällets normer inte längre är ung och attraktiv, säger Anneli Häyrén Weinestål.”
    http://www.unt.se/leva/osynlig-ointressant-och-osexig-2644146.aspx

    Kläder till kvinna 36 år? Vad är ”lämpligt” och mindre lämpligt?
    ”Jag har alltid klätt mig utmanande, men känner väl mig lite osäker nu då jag blivit äldre. Vad anses lämpligt och normalt för en kvinna i min ålder? Hur klär man sig sexigt utan att vara slampig?

    Till vardags har jag klätt mig i åtsittande jeans och en top till, jag visar gärna mina tatueringar också. Jag har 5 stycken. Lyssnar på heavy metal och _känner_ mig yngre än jag är. Ingen kan tro att jag snart fyller 36!
    När jag gått ut på krogen har det blivit korta kjolar och top, eller leggings och en urringad top. Mycket ben och klackar gillar jag att visa, gillar stövlar med hög klack.

    Jag vet att mitt sätt att klä mig har retat många, och det är inget jag brytt mig om förut. Men nu när jag blivit äldre så funderar jag på detta emellanåt.”
    http://www.familjeliv.se/Forum-4-46/m62570256-3.html

    SvaraSvara
     
  30. Claes-Peter som du kanske förstår blir en artikel i en morgontidning inte särskilt heltäckande eller problematiserande. Min diskussion om ”den manliga blicken” får nog betraktas som djupare än vad som återgavs i UNT, än i ditt raljerande. Frågan jag menar att man behöver ställa sig är i vilken blick blir man till och vad innebär den blicken för vem/vilka vi blir. Kvinnor och män har olika blickar att förhålla sig till under ett liv och dessa blickar har olika konsekvenser. Den blick man har att förhålla sig till varierar också under ett liv. Det är inte samma föreställningar om kvinnlighet och vem man har utrymme att vara när man är 20, 30 eller 50. Det finns exv starka uppfattningar om vilka kläder man förväntas ha på sig (äldre kvinnor ska inte visa gäddhänget), vilken frisyr man ”får” ha (äldre kvinnor ska inte ha långt hår), vilken musik man förväntas lyssna på (och här utgår jag ifrån att du och andra läsare förstår att detta är axplock på ex och inte en komplett lista) och om man bryter mot detta eller väljer att försöka bortse från kravet i blicken så kommer det rekyler i form av ogillande (men ibland också gillanden förstås). Att du som individ har en annan blick än gemene man – iaf förstår jag ditt inlägg så – får ju stå för dig. Det finns också en generell blick som utgår från en norm som fungerar styrande för vem man ”får” vara i olika skeenden i livet. Den generella blicken hjälper både män och kvinnor till med att upprätthålla för både män och kvinnor (och i den ryms oftast inte ett tredje kön eller andra könspositioner). Den generella blicken är starkt kodad och stereotyp och även om den kan variera över tid så finns den där och fungerar begränsande för både kvinnor och män. Min utgångspunkt i artikeln är att jag uppfattar kodade blickar som styrande och när de är stereotypa så blir de begränsande – för både kvinnor och män. Både kvinnor och män borde ha större utrymme att vara individer, enligt min uppfattning, och inte behöva svara mot andras uppfattning om vad det innebär att vara kvinna eller man i en viss ålder. /Anneli Häyrén Weinestål

    SvaraSvara
     
  31. @Anneli HW:

    Hej och extra varmt välkommen!Rose

    Både kvinnor och män borde ha större utrymme att vara individer, enligt min uppfattning, och inte behöva svara mot andras uppfattning om vad det innebär att vara kvinna eller man i en viss ålder.

    Att det vore önskvärt håller jag med om, men jag tror det är en utopi.

    Men om man ska göra något för att närma sig denna utopi, så menar jag att man måste rikta strålkastaren på det verkliga problemet och där är vi inte ense, tror jag, eftersom du skriver ”den manliga blicken”.

    Jag menar att den blicken, dvs den sociala bestraffningen för om man gör ”fel” val kommer från andra kvinnor, inte män.
    Betyder det att män inte tittar? Det gör de såklart. Har jag målat mig och klätt mig fint, så möter jag män som tittar och ler, och det händer att jag får en komplimang då och då. Väljer jag att ”tona ner mig själv”, så slipper jag. Det är mitt val, alla val har konsekvenser. Inte mer med det. Män tittar säkert också om det är något extra ordinärt, så som tex en späd kvinna som opererar in silikonbröst av en storlek som inte harmoniserar med kroppen. Och det är inte (nödvändigtvis) en uppskattande blick.

    Kvinnor däremot, de tittar inte, de synar och bedömer. Noterar varenda detalj och tvekar inte en sekund för att ge en socialt bestraffande blick för ”fel” val. Jag skrev för ett tag sen ett gästbloggsinlägg hos Pelle Billing om just detta. Läs den gärna här.
    (En liten varning. Där framgår att jag är anitfeminist. Det betyder inte ”mot jämställdhet”, utan att jag anser att feministiska teorier, t.ex. könsmaktordningen, är felaktiga. Jag hoppas det inte skrämmer iväg dig och att du vill ge mina tankar en chans. Smile )

    Jag menar att man styr väldigt fel om man riktar blicken på männen för att försöka förbättra utseendehetsen och andra begränsningarna vi kvinnor lever med, då boven i dramat till absolut övervägande del är den kvinnliga homosociala gemenskapen. Jag håller just nu på och skriva en serie inlägg där jag med hjälp av material från kvinnoforskningen och genusvetenskapen vill visa på hur vi kvinnor begränsar varandra, medan männen försöker hjälpa oss att ta mer plats.
    Det kommer ta lite tid att bygga upp, men min tidsplan är att det ska vara klart inom en månad.

    SvaraSvara
     
  32. @Ninni: Jag har läst mycket du har skrivit men inlägget du länkade till var nytt för mig. Och det var väldigt intressant för jag har hög igenkänningsfaktor. Jag var också en pojkflicka. När jag någon enstaka gång lekte med dockor hos någon kompis var det enda jag gjorde att böja dockans kroppsdelar så långt det gick för att se hur mycket de tålde.

    Men sen slutade jag känna igen mig när du beskrev tåghistorien. Jag tror jag är blind för blickar från andra människor. ”Såg du hur han/hon tittade på dig?” är en kommentar jag ibland hör från någon jag umgås med, men jag har nästan aldrig själv märkt att någon iakttagit mig. Varför märker jag inte? Kanske för att jag inte bryr mig. Nog märker jag förstås att folk ser på mig men jag upplever inte att jag blir granskad.

    Att det vore önskvärt håller jag med om, men jag tror det är en utopi.

    För att bli av med problemet med att människor (oftast kvinnor) känner att de får blickar som upplevs negativa finns det två lösningar. Antingen slutar andra människor iaktta och ge blickar eller så slutar de iakttagna människorna bry sig om de negativa blickarna. Det första alternativet håller jag med om att är en utopi. Men är det andra alternativet lika utopistiskt?

    Problemet som Anneli HW beskriver, att t.ex. vissa personer inte förväntas ha långt hår (detta gäller inte bara äldre kvinnor utan också t.ex. små pojkar) skulle också minska ifall människor slutar bry sig om andras negativa kommentarer eller blickar. Det primära målet är att öka toleransen för utseende som inte är enligt normen, men ifall man också satsar energi på att stöda människor att klä sig och se ut som de vill oberoende av vad omgivningen tycker så kommer toleransen för det avvikande beteendet troligen också att öka samtidigt.

    SvaraSvara
     
  33. @Anna:

    Men sen slutade jag känna igen mig när du beskrev tåghistorien. Jag tror jag är blind för blickar från andra människor. ”Såg du hur han/hon tittade på dig?” är en kommentar jag ibland hör från någon jag umgås med, men jag har nästan aldrig själv märkt att någon iakttagit mig. Varför märker jag inte? Kanske för att jag inte bryr mig. Nog märker jag förstås att folk ser på mig men jag upplever inte att jag blir granskad.

    Det är ju två olika delar, dels om man märker av blickar. Jag är den där som ger dig kommentaren: ”Såg du hur han/hon tittade på dig?”, för jag noterar sånt. Sen är den en annan sak hur man förhåller sig till fenomenet.

    För att bli av med problemet med att människor (oftast kvinnor) känner att de får blickar som upplevs negativa finns det två lösningar. Antingen slutar andra människor iaktta och ge blickar eller så slutar de iakttagna människorna bry sig om de negativa blickarna. Det första alternativet håller jag med om att är en utopi. Men är det andra alternativet lika utopistiskt?

    Jag var på väg att skriva det, men kommentaren blev så spretig. Jag håller med dig. Att andra tittar kan man inte göra något åt, men hur man själv förhåller sig till det, kan man påverka. Den här straffande blicken jag skriver om på tågresan från damen, den var förr för mig ett problem. Idag är den inte det. Jag ser den lika lätt idag, men idag fnissar jag inombords av det.
    Och det handlar om att jag med åren lärt mig att inte bry mig om det.

    Och det tror jag, liksom du, inte alls är lika utopistiskt.

    SvaraSvara
     
  34. @Ninni:
    Jag är den där som ger dig kommentaren: ”Såg du hur han/hon tittade på dig?”, för jag noterar sånt.

    Varför då, hjälper det någon om du gör det?
    Ok, om det är en uppskattande blick så kan det va kul att få veta det men om det är en kritisk blick så skulle åtminstone jag vara lyckligt ovetande.

    SvaraSvara
     
  35. @JonasBsson:

    Det är lugnt Jonas. Jag lovar att jag inte springer fram och upplyser främmande människor om det Wink

    Jag var otydlig. Jag syftade på kommentarer till vänner (alltså om Anna och jag hade varit nära vänner), där jag vet eller tror mig veta att vederbörande vill höra det. Och ja, de är den trevliga sortens blickar då. Den andra sorten är inte mycket att sprida information om. Smile

    SvaraSvara
     
  36. @Anneli HW:
    Ditt socialkonstruktivistiska resonemang tycker jag blir alldeles bakvänt. Det är som att du/människorna/tingen inte har några egna inneboende egenskaper, utan att det du är är ett resultat av andras åsikter om dig, att människorna och tingen får sina egenskaper genom vad andra tycker och tänker om dem. Ett klockrent upplägg för att bli alldeles paranoid.
    Det är en kvinnas utseende som väcker blickar, inte tvärt om, det är inte blicken som skapar hennes utseende. Sen kan denna bekräftelse, eller bristen därpå, ge en upplevelse av vem jag är i andras ögon. Beroende på vem du är som person kan det vara förlamande eller få en att sväva i det blå, eller så är man tämligen likgiltig för omgivningens reaktioner. (Jag var i min ungdom punkare så jag hör till den senare kategorin.)
    Du skriver om att förväntningar är kulturellt skapade. Om du med det menar att de är i stort sett godtyckliga så säger jag emot. Förväntningar kommer ur erfarenhet, ur empiri, det är alltid några faktiska förhållandena som föregår förväntningarna. Förväntningar kan självklart vara ett fängelse om de bärs av människor med starka och fyrkantiga uppfattningar hur det ska vara, men generellt sett är förväntningar till för att förenkla för oss för att vi inte i detalj ska behöva upptäcka och systematisera allt på nytt varje gång vi möter något. Som flockvarelser gör vi gärna som majoriteten gör, som individer med självhävdelsebehov så går vi mot strömmen – men med det kommer oftast en kostnad.

    Vad gäller utseendets effekt på omgivningen så skiljer sig situationen avsevärt mellan män och kvinnor. För en man hör det till undantagen att han blir speciellt uppmärksammad för sitt yttre, det är ett ganska jämntjockt ointresse som han väcker, livet igenom. För kvinnorna är det mycket mera ojämnt, och väldigt orättvis. En tämligen ung och vacker kvinna får oförtjänt mycket uppmärksamhet och uppskattnig, utan att ha gjort någon större ansträngning, och hon ställer sina förfördelade medsystrar i skuggan för mäns blickar. Unga vackra kvinnor har en genväg till framgång som inga andra har, genom att kunna ställa sig in hos män med rikedom och makt – denna orättvisa svider värst för de kvinnor som varken är vackra eller unga. Tyvärr.

    SvaraSvara
     
  37. @Ninni: Och det handlar om att jag med åren lärt mig att inte bry mig om det.

    Och det tror jag, liksom du, inte alls är lika utopistiskt.

    Jag undrar om det alltid ska krävas många år av vänjande innan man inser att det saknar betydelse vad okända människor tycker om en. En viktig tanke med inlägget jag skrev förra veckan var att man genast från att man är barn ska lära sig att alla människors utseende och intressen är lika bra. Det ska vara lika godkänt att bryta normen som att följa den. I en idealvärld där allt avvikande utseende är accepterat kommer det säkert fortfarande att finnas blickar men människor kanske upplever dem mera som du gör nu. ”Den tittar på mig för att se hur jag ser ut, inte för att mitt utseende eller min klädsel är fel.”

    SvaraSvara
     

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Klicka för att sätta in Smiley

SmileBig SmileGrinLaughFrownBig FrownCryNeutralWinkKissRazzChicCoolAngryReally AngryConfusedQuestionThinkingPainShockYesNoLOLSillyBeautyLashesCuteShyBlushKissedIn LoveDroolGiggleSnickerHeh!SmirkWiltWeepIDKStruggleSide FrownDazedHypnotizedSweatEek!Roll EyesSarcasmDisdainSmugMoney MouthFoot in MouthShut MouthQuietShameBeat UpMeanEvil GrinGrit TeethShoutPissed OffReally PissedMad RazzDrunken RazzSickYawnSleepyDanceClapJumpHandshakeHigh FiveHug LeftHug RightKiss BlowKissingByeGo AwayCall MeOn the PhoneSecretMeetingWavingStopTime OutTalk to the HandLoserLyingDOH!Fingers CrossedWaitingSuspenseTremblePrayWorshipStarvingEatVictoryCurseAlienAngelClownCowboyCyclopsDevilDoctorFemale FighterMale FighterMohawkMusicNerdPartyPirateSkywalkerSnowmanSoldierVampireZombie KillerGhostSkeletonBunnyCatCat 2ChickChickenChicken 2CowCow 2DogDog 2DuckGoatHippoKoalaLionMonkeyMonkey 2MousePandaPigPig 2SheepSheep 2ReindeerSnailTigerTurtleBeerDrinkLiquorCoffeeCakePizzaWatermelonBowlPlateCanFemaleMaleHeartBroken HeartRoseDead RosePeaceYin YangUS FlagMoonStarSunCloudyRainThunderUmbrellaRainbowMusic NoteAirplaneCarIslandAnnouncebrbMailCellPhoneCameraFilmTVClockLampSearchCoinsComputerConsolePresentSoccerCloverPumpkinBombHammerKnifeHandcuffsPillPoopCigarette

Subscribe without commenting