Det finns några man bör vara på god fot med på jobbet, vilket underlättar ditt arbete. Städpersonal och vaktmästare. Hälsa på morgonen och varför inte en kort pratstund. Bli aldrig ovän med dem, då blir livet desto besvärligare. Utan dem dröjer det inte länge förrän man vadar i skit och inget fungerar.

Ja det här med kvinnors sminkande och hårvård som enligt feminister beror på ett patriarkalt förtryck då glömmer dom att kvinnor alltid ägnat sig åt detta oftast i grupp för att socialisera sig där dom kan skvallra tala om problem om mannen eller barnen osv där själva sminkandet eller flätandet av hår är en biprodukt för att skapa ett eget kvinnligt rum där ofta en kvinna står i centrum för sina väninnors omsorg och beröring vilken är viktig eftersom kvinnor har större behov av just beröring än män och då på ett naturligt sätt kan ta del av det.

När kvinnor mår dåligt eller när dom ska ta beslut som kommer bli till en stor förändring eller något positivt hänt så går man ofta till frisören för att byta ton färg eller frisyr för att visa förändring eller en vilja till men detta är inte konstigt eftersom dom även går dit för att prata av sig och få bekräftat att dom är på rätt spår i en kvinnligt homosocial miljö.
Så när feminister angriper kvinnors omsorg om sitt utseende så angriper dom egentligen kvinnors årtusenden av socialisering i systerskap som visserligen är på ett väldigt kvinnligt vis och det är kanske därför många feminister är så avisande till det.

OT men ändå inte http://www.aftonbladet.se/debatt/article17755347.ab

Någon mer som kanske behöver rannsaka sig själv?

@JonasBsson:

Smart test, jag gillar sättet att ifrågasätta sig själv.

Angående Ehrenbergs artikel:

Jag förstår inte riktigt varför halva befolkningen anses helt fria från ansvar medan den andra halvan bär allt ansvar för våld och våldtäkter.

Har vi män verkligen lättare att påverka situationen än vad kvinnor har?

Och vad förväntas jag som man göra mer än att själv föregå med gott exempel, visa civilkurage i ord och handling samt skydda och försvara kvinnor vid de tillfällen man lyckas vara närvarande när något sker.

Eller vill de att jag ska starta organisationer som jobbar med dessa frågor, att jag ska skänka mer pengar till välgörenhet än vad jag redan gör och att jag ska nattvandra på stan varenda kväll? Det är ju bra saker men det är ju inte realistiskt att tro att alla har möjlighet att bidra med sådana insatser.

Oavsett vilket, alla de sakerna kan väl kvinnor också göra?

@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson)@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
”Jag hamrar ut motsatserna så att min idévärld och värderingarna i den harmoniserar utan inre konflikter, och tar konsekvenserna av vart det leder mig. Därav mina många gånger extrema åsikter. Jag gillar inte alltid slutsatserna jag kommer till, men jag godtar dem. Annars skulle jag förlora både självrespekt och existensberättigande.”

Inga sådana krav på dig eller någon annan, inte i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna i alla fall… Ditt ”existensberättigande”, eller ditt värde som människa, är väl inte beroende av dina kognitiva förmågor, eller din stringens i ditt tänkande (eller faktiskt ens i ditt handlande)? Surt läge för många av oss, i så fall.

Walt Whitman hanterade det hela så här:

”Do I contradict myself? Very well, then I contradict myself, I am large, I contain multitudes.”

http://www.brainyquote.com/quotes/quotes/w/waltwhitma132584.html#9TI0jhttO7d2VpMu.99

Kan utvecklas och fördjupas, men stannar där tills vidare.

@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson) och @JonasBsson

Intressant om moral, sanning och godhet, i synnerhet relaterat till barn, på Kunskapskanalen:
http://www.svtplay.se/video/1560017/fods-vi-verkligen-goda

Enligt detta tv-program, verkar strävan efter sanning och altruism vara mer eller mindre människans ”default”-position, som vartefter tenderar att ”korrumperas”, när vi efterhand börjar förstå att andra inte alltid vet vad vi vet, och att vi kan vinna (åtminstone kortsiktiga) fördelar, genom att ljuga om vad vi har, eller inte har, gjort etc. Programmet tar också upp hur vi med olika kulturell ”skolning”, får rätt olika uppfattning om vad det är att ljuga, beroende av vad som värderas i den egna kulturen.

Tills vidare…

Feminister som hatar män och män som gör sitt bästa för att vältra sig i så mycket skamm som helst för att visa sig (o)värdig.

http://www.youtube.com/watch?v=u1F1Gs0uhq0

Är det så en feministisk man ser ut?

Av rent okynne… Och alltid retar det några, sådana som själva gillar att provocera men går i taket för minsta lilla, ibland helt inbillade, ”kränkningar”. Och nog har väl ”genusvetarna” tappat byxorna mer än en gång i debatten?

@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
”Det där med ”självrespekt” och ”existensberättigande” handlar om de krav jag ställer på mig själv, varken om mina krav på andra eller andras krav på mig.”

Det förstår jag, och jag känner igen mig i det du beskriver. Jag känner också igen det som ett ganska tungt ok att bära, och kanske som en smula högmodig inställning till mig själv. Jag ska klara det ingen annan klarar, jag ska inte ge tappt, för jag är ju speciell. Till slut konstaterade jag, och fick försöka finna mig i att jag inte var speciellt ”speciell”, men att jag ändå kunde antas ”ha rätt” till en plats här, och rentav vara ”önskad” (nöjer mig med detta ord). Ja, detta har med min tro att göra, vilken grundar sig i vad ”en man som gick sin egen väg” gjorde för ”ett tag” sedan, men jag vill inte skriva mer om det just nu, om ingen särskilt önskar en utvidgning på detta tema.

Dolf igen:
”På tal om speglar (som ju var utgångspunkt för det här inlägget), när jag pluggade på GU brukade jag säga:
När jag ser mig själv i spegeln tänker jag: ”Vacker är du då fan inte, men du är en jävla cool snubbe”
Kanske inte exakt den ordalydelsen, men något sådant. Brudarna på linjen sa ”Jamen, varför ska du hålla på och nedvärdera dig själv sådär”, vilket visar att de helt missade poängen.
Sen säger jag givetvis emot mig själv i vardagslivet och vräker ur mig dumheter till både vänster och höger. (Jag brukar säga att det är en mänsklig rättighet att säga en dumhet om dagen.)
Men det är som med matte, det får inte förekomma motsägelser i det matematiska systemet. Att man sen i tillämpningen av det gör fel stup i kvarten är en annan femma.”

Alltså, du verkar ha kommit fram till någon form av självacceptans, vilket väl kanske också är vad jag har försökt beskriva. Vi motiverar den lite olika, men ändå.

Sen undrar jag om du har hört talas om ”lögnarparadoxen”? Googla den annars, för den visar att språket i sig inte klarar av att vara ”entydigt”, utan kan ge upphov till olösliga (?) paradoxer i sig självt. Med ett så ofullkomligt ”verktyg”, blir självfallet våra försök till någon slags fullkomlig intellektuell förståelse av saker och ting, ett tämligen utsiktslöst företag, tänker jag.

Min gamle husguru Erich Fromm skriver också en del om detta med ”rätt tänkande” (kontra paradoxer och ”rätt handlande”) i boken ”Kärlekens konst”, och nedan följer ett ganska långt citat, som kanske upprör någon eftersom det är just långt, och både Marx och Gud nämns, men det får jag väl riskera. Vi kommer in ”mitt i smeten”, men sammanhanget klarnar nog rätt fort (annars rekommenderar jag att gå tillbaka längre i texten på länken efter nedanstående citat):

”Jag har diskuterat skillnaden mellan aristotelisk och paradoxal logik för att bereda marken för en betydelsefull skillnad i uppfattningen av kärleken till Gud. Den paradoxala logikens lärofader påstår att människan kan fatta realiteten endast i motsägelser och att hon aldrig i tanken kan fatta den yttersta realiteten-enheten, det Ena ”i sig”. Detta hade till följd att man inte som yttersta mål försökte finna ett svar i tanken. Tanken kan endast leda oss fram till insikten att den är ur stånd att ge oss det slutgiltiga svaret. Tankens värld sitter evigt fast i sin paradox. Därför är det i sista hand inte tanken utan handlingen, enhetsupplevelsen, som låter oss gripa tag i verkligheten. Den paradoxala logiken mynnar sålunda ut i slutsatsen att kärlek till Gud inte är kunskap om Gud i tanken, och inte heller tanken på ens kärlek till Gud, utan detta att man i handling upplever enheten med Gud.

På det sättet måste man komma att starkt betona det rätta sättet att leva. Allt i människans liv, varje obetydlig eller viktig handling, är inriktat på kunskap om Gud, men inte på kunskap i rätt tanke utan i rätt handling. Detta ser man tydligt i de orientaliska religionerna. Både i hindufilosofi, buddism och taoism är religionens yttersta mål inte rätt tro utan rätt handlande. Detsamma bevittnar vi i den judiska religionen. Någon splittring i trosfrågor har knappast någonsin förekommit i den judiska traditionen (det enda märkliga undantaget, schismen mellan fariséer och sadducéer, var i grund och botten en konflikt mellan två motsatta sociala klasser). Den starkaste tonvikten inom judisk religiositet låg (särskilt från och med tiden för Kristi födelse) på det rätta sättet att leva, Halacha (ordet har reellt samma innebörd som Tao).

Under nyare tid har samma princip uttryckts i Spinozas, Marx’ och Freuds tänkande. I Spinozas filosofi har accenten flyttats över från rätt tro till rätt livsföring. Marx fastslår samma princip i sitt yttrande: ”Filosoferna har tolkat världen på olika sätt – vår uppgift är att förvandla den.” Och Freuds paradoxala logik slutligen leder honom fram till den psykoanalytiska terapiprocessens ständigt djupnande självupplevelse.

På den paradoxala logikens ståndpunkt ligger som sagt tonvikten inte på tänkandet utan på handlingen, men attityden fick åtskilliga andra följder. Först och främst skapade den underlaget för den tolerans som möter oss i Indiens och Kinas religiösa utveckling. Om rätt tänkande inte är den yttersta sanningen och inte vägen till frälsning, finns det heller ingen anledning att bekämpa andra som har kommit fram till avvikande formuleringar i sitt tänkande. Denna tolerans belyses förträffligt i parabeln om männen som i djupaste mörker försöker beskriva en elefant. En av dem rörde vid snabeln och sade: ”Detta djur liknar ett vattenledningsrör.” En annan rörde vid dess öra och sade: ”Detta djur liknar en solfjäder.” Och en tredje rörde vid djurets ben och beskrev det som en pelare.

För det andra ledde den paradoxala ståndpunkten snarare till en stark betoning av människans inre förvandling än till dogmatism och vetenskaplighet. Från indisk, kinesisk och allmänt mystisk ståndpunkt är människans religiösa uppgift inte att tänka rätt utan att handla rätt och/eller att bli ett med det Ena i den koncentrerade meditationens akt.

Raka motsatsen gäller om huvudströmningen i det västerländska tänkandet. Eftersom man hoppades finna den yttersta sanningen i rätt tänkande, lades den starkare tonvikten på tänkandet, även om rätt handlande också ansågs betydelsefullt. Under loppet av den religiösa utvecklingen har detta lett till uppställande av dogmer – under ändlösa gräl om formuleringarna – och till intolerans mot den ”icke-troende” eller kättaren. Vidare kom man att starkt betona tron på Gud som det egentliga huvudmålet för den religiösa människans intresse, även om man naturligtvis inte glömde att det också var en fråga om att leva rätt. Inte desto mindre kände sig den person som trodde på Gud – även om han inte upplevde Gud – överlägsen den som upplevde Gud men inte ”trodde” på honom.

Detta starka eftertryck på tänkandet har haft en annan och historiskt mycket viktig följd.

Föreställningen att man finner sanningen i tanken har inte endast lett till dogm utan också till vetenskap. I det vetenskapliga tänkandet är det enda betydelsefulla att man tänker korrekt, både från den intellektuella ärlighetens synpunkt och från synpunkten av den praktiska tillämpningen, dvs. tekniken.

Kort sagt: Det paradoxala tänkandet ledde till tolerans och strävan efter självförvandling; den aristoteliska ståndpunkten ledde till dogm och vetenskap – till den kristna kyrkan och till upptäckten av atomenergin.

Vilka följder denna skillnad för de båda ståndpunkterna hade för problemet om kärleken till Gud har redan framgått av vår undersökning, varför vi här endast behöver sammanfatta i korthet.

I Västerns stora religioner är kärlek till Gud i stort sett detsamma som tro på Gud, på Guds existens, Guds rättvisa, Guds kärlek. Kärleken till Gud är väsentligen en intellektuell angelägenhet. I de österländska religionerna och i mystiken återigen är kärleken till Gud en intensiv känsloupplevelse av enheten, oupplösligt förbunden med uttrycket för denna kärlek i varje handling under livets gång. Den mest radikala formuleringen härstammar från mäster Eckhart: ”Om jag sålunda förvandlas till Gud, och Han gör mig till ett med Sig Själv, då, vid den levande Guden, är det ingen skillnad mellan oss … Somliga människor inbillar sig att de skall se Gud, som om han stod där borta och de själva här, men så skall det inte bli. Gud och jag, vi är ett. Genom att jag känner Gud, tar jag honom till mig. Genom att älska Gud genomtränger jag honom.”

Kan tänka mig att det som sägs ovan irriterar en del. Fromm var ju en tid delaktig i att bygga upp det som sedermera kallats för ”Frankfurtskolan”, ”kulturmarxism” etc, men han bröt sig senare ur detta sammanhang och gick väl också han sin egen väg, tycker jag man kan säga. Citatet är i alla fall hämtat ur följande utdrag (med lite korrektur från min sida):
http://www.euro-tongil.org/swedish/fromm.htm

Claes-Peter som du kanske förstår blir en artikel i en morgontidning inte särskilt heltäckande eller problematiserande. Min diskussion om ”den manliga blicken” får nog betraktas som djupare än vad som återgavs i UNT, än i ditt raljerande. Frågan jag menar att man behöver ställa sig är i vilken blick blir man till och vad innebär den blicken för vem/vilka vi blir. Kvinnor och män har olika blickar att förhålla sig till under ett liv och dessa blickar har olika konsekvenser. Den blick man har att förhålla sig till varierar också under ett liv. Det är inte samma föreställningar om kvinnlighet och vem man har utrymme att vara när man är 20, 30 eller 50. Det finns exv starka uppfattningar om vilka kläder man förväntas ha på sig (äldre kvinnor ska inte visa gäddhänget), vilken frisyr man ”får” ha (äldre kvinnor ska inte ha långt hår), vilken musik man förväntas lyssna på (och här utgår jag ifrån att du och andra läsare förstår att detta är axplock på ex och inte en komplett lista) och om man bryter mot detta eller väljer att försöka bortse från kravet i blicken så kommer det rekyler i form av ogillande (men ibland också gillanden förstås). Att du som individ har en annan blick än gemene man – iaf förstår jag ditt inlägg så – får ju stå för dig. Det finns också en generell blick som utgår från en norm som fungerar styrande för vem man ”får” vara i olika skeenden i livet. Den generella blicken hjälper både män och kvinnor till med att upprätthålla för både män och kvinnor (och i den ryms oftast inte ett tredje kön eller andra könspositioner). Den generella blicken är starkt kodad och stereotyp och även om den kan variera över tid så finns den där och fungerar begränsande för både kvinnor och män. Min utgångspunkt i artikeln är att jag uppfattar kodade blickar som styrande och när de är stereotypa så blir de begränsande – för både kvinnor och män. Både kvinnor och män borde ha större utrymme att vara individer, enligt min uppfattning, och inte behöva svara mot andras uppfattning om vad det innebär att vara kvinna eller man i en viss ålder. /Anneli Häyrén Weinestål

@Ninni: Jag har läst mycket du har skrivit men inlägget du länkade till var nytt för mig. Och det var väldigt intressant för jag har hög igenkänningsfaktor. Jag var också en pojkflicka. När jag någon enstaka gång lekte med dockor hos någon kompis var det enda jag gjorde att böja dockans kroppsdelar så långt det gick för att se hur mycket de tålde.

Men sen slutade jag känna igen mig när du beskrev tåghistorien. Jag tror jag är blind för blickar från andra människor. ”Såg du hur han/hon tittade på dig?” är en kommentar jag ibland hör från någon jag umgås med, men jag har nästan aldrig själv märkt att någon iakttagit mig. Varför märker jag inte? Kanske för att jag inte bryr mig. Nog märker jag förstås att folk ser på mig men jag upplever inte att jag blir granskad.

Att det vore önskvärt håller jag med om, men jag tror det är en utopi.

För att bli av med problemet med att människor (oftast kvinnor) känner att de får blickar som upplevs negativa finns det två lösningar. Antingen slutar andra människor iaktta och ge blickar eller så slutar de iakttagna människorna bry sig om de negativa blickarna. Det första alternativet håller jag med om att är en utopi. Men är det andra alternativet lika utopistiskt?

Problemet som Anneli HW beskriver, att t.ex. vissa personer inte förväntas ha långt hår (detta gäller inte bara äldre kvinnor utan också t.ex. små pojkar) skulle också minska ifall människor slutar bry sig om andras negativa kommentarer eller blickar. Det primära målet är att öka toleransen för utseende som inte är enligt normen, men ifall man också satsar energi på att stöda människor att klä sig och se ut som de vill oberoende av vad omgivningen tycker så kommer toleransen för det avvikande beteendet troligen också att öka samtidigt.

@Ninni:
Jag är den där som ger dig kommentaren: ”Såg du hur han/hon tittade på dig?”, för jag noterar sånt.

Varför då, hjälper det någon om du gör det?
Ok, om det är en uppskattande blick så kan det va kul att få veta det men om det är en kritisk blick så skulle åtminstone jag vara lyckligt ovetande.

@Anneli HW:
Ditt socialkonstruktivistiska resonemang tycker jag blir alldeles bakvänt. Det är som att du/människorna/tingen inte har några egna inneboende egenskaper, utan att det du är är ett resultat av andras åsikter om dig, att människorna och tingen får sina egenskaper genom vad andra tycker och tänker om dem. Ett klockrent upplägg för att bli alldeles paranoid.
Det är en kvinnas utseende som väcker blickar, inte tvärt om, det är inte blicken som skapar hennes utseende. Sen kan denna bekräftelse, eller bristen därpå, ge en upplevelse av vem jag är i andras ögon. Beroende på vem du är som person kan det vara förlamande eller få en att sväva i det blå, eller så är man tämligen likgiltig för omgivningens reaktioner. (Jag var i min ungdom punkare så jag hör till den senare kategorin.)
Du skriver om att förväntningar är kulturellt skapade. Om du med det menar att de är i stort sett godtyckliga så säger jag emot. Förväntningar kommer ur erfarenhet, ur empiri, det är alltid några faktiska förhållandena som föregår förväntningarna. Förväntningar kan självklart vara ett fängelse om de bärs av människor med starka och fyrkantiga uppfattningar hur det ska vara, men generellt sett är förväntningar till för att förenkla för oss för att vi inte i detalj ska behöva upptäcka och systematisera allt på nytt varje gång vi möter något. Som flockvarelser gör vi gärna som majoriteten gör, som individer med självhävdelsebehov så går vi mot strömmen – men med det kommer oftast en kostnad.

Vad gäller utseendets effekt på omgivningen så skiljer sig situationen avsevärt mellan män och kvinnor. För en man hör det till undantagen att han blir speciellt uppmärksammad för sitt yttre, det är ett ganska jämntjockt ointresse som han väcker, livet igenom. För kvinnorna är det mycket mera ojämnt, och väldigt orättvis. En tämligen ung och vacker kvinna får oförtjänt mycket uppmärksamhet och uppskattnig, utan att ha gjort någon större ansträngning, och hon ställer sina förfördelade medsystrar i skuggan för mäns blickar. Unga vackra kvinnor har en genväg till framgång som inga andra har, genom att kunna ställa sig in hos män med rikedom och makt – denna orättvisa svider värst för de kvinnor som varken är vackra eller unga. Tyvärr.