Så är det dags för en riktig debatt om skolan och PISA-raset. Oavsett vad övrigt som Jonas Linderoths DN-artikel åstadkommer så har den i alla fall fått ut några av drakarna ur grottan. Professor Emeritus Ulf P Lundgren ger hothugg i Lärarnas Nyheter och han är inte vem som helst. Han var på 90-talet inte bara Skolverkets Generaldirektör utan även ordförande för Läroplanskommittéen inför Lpo94 vars betänkande ”SOU 1992:94 – Skola för bildning” som Linderoth i DN föreslår att man ber om ursäkt för. Nyligen har Ulf P Lundgren även replikerat i DN men vi börjar med artikeln i Lärarnas Nyheter

Ulf P Lundgren, professor vid Uppsala universitet och den som var ordförande för läroplanskommittén, tycker att Jonas Linderoths artikel är ”beklämmande”.
– Han kan inte ha läst utredningen. Vi skulle med den utredningen inte alls påverka vad lärare gör i klassrummet, huruvida de bedriver katederundervisning eller inte. Grunden för den var att skriva fram en tydligare ansvarsposition för lärare och snarare ge större utrymme för lärare.

De här påståendena går inte ihop. Först hänvisar Lundgren till att Linderoth inte skulle ha läst utredningen, men sedan hänvisar han plötsligt till vad syftet med utredningen var. Detta är ett tydligt exempel på den tendens som jag redan tagit upp här med användandet av sina ”egna intentioner” som argument. För att göra en lång historia kort så lyder mitt svar till Professor Lundgren att ”Intentioner är ingen ursäkt för aktioner”. Vad jag är intresserad av är textens innehåll – inte vad de påstår var dess tänkta syfte. Låt oss därför granska några delar av sammanfattningen i SOU 1992:94 Skola För Bildning

Mål- och resultatstyrning ställer krav på tydliga nationella beskrivningar av vilka kunskaper eleverna skall utveckla och detta förutsätter i sin tur en kvalificerad kunskapsdiskussion bland skolledare, lärare och elever på de lokala skolorterrna. Som grund för förslagen om vilka slags kunskaper det är skolans uppgift att förmedla redovisas en uppfattning om kunskap och lärande med utgångspunkt i aktuell forskning (sidan 11)

I sin replik menar Professor Lundgren att utredningens grund var att ge lärare större utrymme. Mitt svar lyder: Var finns kausaliteten (alltså orsakssambandet) mellan utredningens innehåll och denna påstådda grund? Att lärare inte fått större utrymme idag borde jag inte behöva förklara, det torde de flesta ha förstått. Frågan är då hur det kommer sig att utredningen vars ledare påstår var tänkt att göra en sak – så kapitalt misslyckas med detta påstådda mål. Är det jag som missat något i SOU 1992:94 eller är kommitténs förklaring egen inkompetens? I betänkandet kan vi läsa om hur de ser på kunskap. Utifrån de senaste decenniernas fokus beskrivs den som konstruktiv, kontextuell och instrumental.

Det är framför allt tre aspekter av kunskap, vars betydelse kommit alltmer i fokus under de senaste decennierna. Den första är kunskapens konstruktiva aspekt. Detta innebär att kunskap inte är en avbildning av världen, utan ett sätt att göra världen begriplig. Kunskaper utvecklas i ett växelspel mellan vad man vill uppnå, den kunskap man redan har, problem man upplever med utgångspunkt i denna samt de erfarenheter man gör. (sidan 11)

Med utgångsläge från betänkandet kan vi jämföra de bägge påståendena. Lundgren hävdar i Lärarnas Nyheter att SOU 1992:94 var till för att ge större utrymme åt läraren. Linderoth å sin sida menar i DN att betänkandet formaliserade den sorts tankar som Alison Kings artikel gick ut på. Själv kan jag konstatera att Linderoths beskrivning utan tvekan stämmer bättre med innehållet som jag kan läsa än Lundgrens gör. Rent spontant kan jag inte låta bli att fråga vad deras flum om kunskapssyn skall ha att göra med att ge lärare mer utrymme om nu det var syftet. Ulf P Lundgren håller sig dock inte ens själv till den tråden. I sin replik på DN-debatt skyller han istället på politikernas önskemål.

Det som Linderoth tar upp om att eleven skulle ”undersöka och upptäcka” och lärarna ”stimulera, stödja och handleda” och i mindre utsträckning ”berätta, förklara och instruera” är istället hämtat från kommitéedirektiven, en beskrivning från politiskt håll av vad man ville uppnå.

I detta argument så får Lundgren medhåll från en utvecklingschef på skolverket och här får vi en intressant situation där både chefen för skolutveckling på skolverket och generaldirektören för skolverket gör tolkningen att de här tankarna om lärande inte alls kommer från Skolverket eller Läroplanskommittéen som skrev ner dem – som Linderoth verkar tro – utan från politiker i riksdag och regering.

Niclas Westin chef på skolverkets skolutvecklingsavdelning håller med Ulf P Lundgren om resultatet av kommittéens arbete. Ja det är min bild också, Syftet var att läroplanen skulle bli ett målstyrningsdokument och vara mindre detaljstyrande i både innehållsfrågor och hur lärare skulle undervisa. Men det är helt sant att lusten att lära lyfts fram i läroplanen. Min tolkning är att riksdag och regering velat ha med de här formuleringarna.

Först och främst så kan då inte låta bli att undra vilka politiker då? Vilken regering pratar Professor Emeritus Ulf P. Lundgren om? Direktiven för SOU 1992:94 kom från dåvarande skolministern Göran Persson men vid den tidpunkt som Ulf P Lundgren och hans kommittée skrev ner det där så var Göran Persson och den regering där han satt inte kvar vid makten. Moderaterna vann valet 1991 och Sveriges nya statsminister hette Carl Bildt. Den politiker som Lundgren & Westin hänvisar till och som hans förord adresseras till är alltså Göran Perssons ersättare och kan ni gissa vem det var? Som framgår på första sidan i betänkandet så var Sveriges skolminister vid den tidpunkten ingen mindre än – Beatrice Ask.

Ni hörde rätt! ”Tant gredelina kuvert till misstänkta för sexköp” Ask var alltså inte bara pinsam som justitieminister. Hon lyckades även som skolminister bidra till den svenska skolans förfall och dagens PISA-ras. Det sistnämnda är ju bara är en indikation på det förstnämnda. Att enbart lösa PISA-raset är alltså ingen lösning men det hindrar inte ansvariga i högre utbildning från att tycka det är bättre att kritisera PISA än att lösa problemen. Se själva i Lärarnas Nyheter ”Att bara mäta effekter är inte god forskning”. Här påstår man att PISA-tester skadar utbildning.

I maj 2014 publicerade 83 professorer och skolledare från tolv länder ett öppet brev till Pisas chef Andreas Schleicher i brittiska tidningen The Guardian (”OECD and Pisa tests are damaging education worldwide”). I brevet protesterar de mot det oproportionerligt stora inflytande som Pisa-testerna fått

Vidare så ser vi från Westin ett till exempel på hur ”egna intentioner” används som argument. Ser ni hur vanligt detta är när man uppmärksammar det? Syftet var bla bla bla. Hur förklarar då de här höga cheferna att syftena är så långt bort från de påstådda målen?  Skall de allihop utmåla sin egen inkompetens och oförmåga som förklaring? Bara det påstådda syftet är något annat så behöver ingen ta ansvar och av allt att döma behöver ingen heller undersöka på påståendena är trovärdiga. I detta fall har vi dock bevis på vad Ulf P Lundgren själv hade för åsikter: En DN-artikel från 1995 med rubriken ”Eleverna skall våga och bli fria som änglar visar detta var hans egna åsikter, inte regeringens.

Skolan ska fostra änglar, som vågar röra sig fritt mellan olika områden för att söka sin unika bildningsgång. Ulf P Lundgren, generaldirektör för skolverket sedan 1991, ser inga blida, skira bokmärkesänglar framför sig när han försöker gjuta liv i den gamla bildningstanken. Det handlar snarare om att utrusta eleverna med ett starkt självförtroende, menar han.– Änglar tar sig självsäkert fram överallt i kraft av tron att de är odödliga. Eleverna ska helst ha samma grundläggande självkänsla när de lämnar skolan. De ska också vara kritiskt inställda för att inte låta sig manipuleras av alla som försöker påverka dem.

Här bekräftas Jonas Linderoths beskrivning av tidsandan. Ulf P. Lundgren hänvisade inte till några politiska direktiv. Han beskrev hur han ville ha skola som ”fostrade änglar”. Han beskrev hur skolan skulle genomsyras av ”renänssansmänniskans upptäckariver, misstro mot auktoriteter och kunskapstörst”. Synen på kunskap måste breddas. Det skrivna ordet skulle inte längre vara allt, bild, musik och dans måste ha samma värde (Han hänvisar till behövet att lära sig förstå MTV). Vi måste ”hänga med” och vi får svart på vitt att Lundgren ansåg ”skolan måste stimulera barnens vilja att lära”. Som om inte det vore nog fanns även följande argument

Morgondagens människor förväntas bilda sig under hela sin livstid.

Det ligger viss sanning i detta. När man har en skola så dålig som vår blivit (under ledning av folk som tänker på det sättet) så är människor så illa tvingade att bilda sig under hela sin livstid. Men det kanske man inte behövde tänka på under 90-talet när man bestämde att värdegrund, fostran och konsensus skulle vara skolans primära syfte istället för undervisning (som barn skulle sköta)? Då är det ju ingen som vill göra karriär som kommer att säga emot eller hur? Han säger själv vad som kan väntas  för de lärare och skolor som inte rättar sig efter de nya tankarna.

Lärare som inte vill delta i förändringsarbetet får problem. Skolan är inte längre den trygga arbetsplats den varit. Den ska vara flexibel, inspirerande och stadd i ständig förändring.

Ulf P Lundgren är hoppfull om att en vidgad syn på kunskap vinner terräng i skolan. Skolor som håller fast vid det gamla alltför länge kan få låg status, menar han.

Dessa uttalanden från 1995 (som grävdes fram under diskussioner på twitter) kan ni jämföra med hans uttalande i Lärarnas tidning från i förrgår

Ulf P Lundgren är upprörd över Jonas Linderoths sätt att framställa 90-talets idéer som så viktiga för skolans utveckling. – Det som gör mig irriterad är synsättet han har på lärare, som en skock får, som bara följer andras idéer. Det är oförskämt mot lärare.

Detta ser ut som rena ljuget. Han beskrev själv i DN den nya kunskapssynen som oerhört viktig för skolans utveckling. Han sade själv i DN att lärare som inte vill delta i förändringsarbetet skulle få problem medan skolor som ville hålla kvar vid det gamla riskerade att få låg status. Han säger bevisligen emot sig själv när han påstår att han förnärmas av synen på lärare som en skock får som bara följer andras ideer. Det framgår tydligt i DN-artikeln att varken lärare eller skolor skulle ges något val beträffande #Ängelskolan. Problem för lärarna och lägre status för skolorna det var vad de hade att vänta.

Lätt då att komma 2016 och spela teater och påstå saker typ ”visst vi  på skolverket, lärarhögskolan och pedgogiska institutionerna förespråkade alla ivrigt de här ideerna om kunskap och lärande och ville våra studenter (blivande lärare och tjänstemän på skolverket) skulle tro på dem men du skall inte tro att vi trodde lärare skulle behöva rätta sig efter dem och det där jag sade i DN om att lärare som inte gjorde det skulle få problem behöver vi inte prata om eller hur?”.

Alternativt så kan de ansvariga ta sitt ansvar för #Ängelskolan som Jonas Linderoth föreslog. Men det tvivlar jag på så ni ser nog snart en fortsättning på debatten.

Erik, aktivarum@gmail.com
Twitter @Aktivarum
Mobil 072-842 3665