Österrikaren Robert Musil skrev en av 1900-talets centrala romaner, ”Mannen utan egenskaper”. Handlingen är förlagd till Wien år 1913 och läsaren förväntas givetvis vara fullt medveten om att det är året strax före den europeiska nutidshistoriens urkatastrof. Romanens fortgående betydelse beror i första hand på sättet på vilket den fångar in stämningsläget i Europa före katastrofen, eller rentav det stämningsläge som föranledde den.

Musils Österrike-Ungern år 1913 är en gammal värld som halvt medvetet, halvt omedvetet strävar efter sin egen undergång. De tidigare decenniernas framåtskridande och optimism har ersatts av en dyrkan av de stora känslorna och ren irrationalitet.

Förment stora idéer förbrukas och glöms sedermera bort, men det finns något bestående, nämligen åtskilliga människors förhållningssätt till dessa nya förment stora idéer. Det är här historien går igen, för visst finns det något välbekant i Musils Wien anno 1913 :

”Det finns en namnlös livsstämning som i våra dagar ligger inte så få människor i blodet, en redobogenhet för det onda, en tumultberedskap, ett misstroende mot allt som man vördar. /…/ Finns det, med andra ord, något fromt ändamål som inte måste lita till en smula korruption och räkna med de lägre mänskliga egenskaperna för att bli taget på allvar här i världen och anses för allvarligt menat? Uttryck som: binda, tvinga, sätta tumskruvarna på, inte dra sig för att slå ut några fönsterrutor, kraftiga metoder, har en behaglig klang av tillförlitlighet.”(del 1, s. 354)

Musils iakttagelser av det andliga klimatet i Wien 1913 kunde nästan lika gärna ha gjorts igår i Stockholm, bara vissa enskilda ordval vittnar om att vi har förflyttat oss ett sekel bakåt i tiden.

”Det vore svårt att säga vad dessa unga människor trodde på; de utgjorde en av dessa otaliga små odefinierade fria andliga sekter som det vimlar av bland den tyska ungdomen sedan de humanistiska idealens förfall. De var inga rasantisemiter utan motståndare till det ”judiska tänkesättet”, vari de inbegrep kapitalism och socialism, vetenskap, förnuft, föräldraauktoritet och –översitteri, beräkning, psykologi och skepsis. Deras främsta lärostycke var ”symbolen”. Såvitt Ulrich kunde följa med, och han hade ju ändå någon förståelse för dylika ting, betecknade de som symboler de stora benådade skapelser, genom vilka det förvirrade och förkrympta i tillvaron /…/ blir klart och stort, vilka tränger undan sinnenas larm och fuktar pannan i de floder som rinnerupp i en annan värld” (del 2 s. 15)

Symboler talade man alltså om 1913. Hundra år senare talade man däremot om strukturer genom vilka ”det förvirrade och förkrympta i tillvaron/…/ blir klart och stort”. Än en gång har alltså verklighetens innersta väsen genomskådats av människor som förkastar alla hävdvunna insikter till förmån för något som bara råkar kännas bra för stunden. Och naturligtvis är t.ex. dagens feminister inte emot män som individer, utan det är manligheten som är fienden, eller som i citatet från Musil ovan: ”De var inga rasantisemiter utan motståndare till det ”judiska tänkesättet” ”.

Religionen är död i vårt samhälle. Så hette det åtminstone fram tills alldeles nyligen. I någon mån kan detta vara sant, men religionens uttrycksformer lever vidare. Den som trott på förnuftets eller humanismens seger i vår tid har bittert fått erkänna att firandet varit överilat. Men detta gällde också 1913, så vi står egentligen och stampar på stället.

”Och medan tron, organiserad enligt det teologiska förnuftets system, överallt måste utkämpa en hård strid mot tvivel och invändningar från det i våra dagar härskande förnuftet, förefaller det i själva verket som om den nakna från alla hävdvunna abstrakta trosslöjor befriade, från de gamla religiösa föreställningarna lösgjorda grundupplevelsen av den mystiska hänryckningen – en upplevelse som knappast längre kan kallas uteslutande religiös – har utbrett sig oerhört, och den utgör själen i denna månggestaltade irrationella rörelse som spökar i vår tid likt en nattfågel som har förirrat sig ut i dagsljuset.” (del 2 s. 298)

”Den mystiska hänryckningen” har också år 2014 ”utbrett sig oerhört, och den utgör själen i denna månggestaltade irrationella rörelse som spökar i vår tid”. Jag vill minnas att bloggaren Jussi H. Lundell för ett tag sedan talade om ”hydran” som en sammanfattande term för dagens ”månggestaltade irrationella rörelse”.

Insinuerar jag alltså att ett nytt europeiskt storkrig är att vänta de närmaste veckorna, precis som år 1914? Naturligtvis inte, för historien upprepar sig inte på detaljnivå. Däremot håller vi för närvarande på att undergräva fundamentet för vår civilisation baserad på upplysningsidealen när vi tillåter att obildade skrikhalsar ställer grupper med människor mot varandra och t.ex. hotar ”skjuta pil i huvudet på folk” eftersom de av någon uppfattas som ”priviligierade äckel”, eller annars bara basunera ut oförblommerat hat mot vissa grupper, företrädelsevis vita heterosexuella män. Men även 8-åriga pojkar duger bra som hatobjekt för den ”mystiska hänryckningens” prästinnor. I vår tid finns en besynnerlig dikotomi som gör att hatmånglare i offentligheten utmålas som sanningssägare, mobbare som godhetens härolder och den okritiskt brölande pöbeln som kritiskt sinnade individer.

Musil resonerade så här:

”Världen har förlorat inte bara Gud utan också djävulen. På samma sätt som den förlägger det onda till förvända önskebilder förlägger den det goda till idealbilder som den ser upp till därför att de gör det som man personligen finner ogörligt. Man låter andra människor anstränga sig medan man själv sitter som åskådare: det är sport. Man låter folk komma med de mest ensidiga överdrifter: det är idealism. Man skakar av sig det onda, och de som blir nerstänkta med de, det är de förvända önskebilderna. Så finner allt sin plats här i världen och sin ordning. Men denna teknik för helgondyrkan och gödande av syndabockar medelst överföring på andra är inte ofarlig, ty den fyller världen med spänningar av alla outkämpade inre strider.” (del 2 s. 252)

Min farhåga är att vårt samhälle, anfrätt och försvagat som det är av hat, förr eller senare störtas i fördärvet. Det behöver inte vara ett storkrig, utan det kan lika väl handla om ett definitivt åsidosättande av vad man kunde kalla civilisationens normer. Talande är att normkritik är ett ledord för dagen, som även små skolbarn förväntas kunna haspa ur sig. För vilka normer är det som först fått stryka på foten, om inte sådana som ”anständigt bemötande” eller ”skilja på person och sak”?
Vi tycks vara tillbaka där katastrofen började. Så var det alltså igen 1914.

Citat från Musil, Robert: Mannen utan egenskaper, Albert Bonniers Förlag 1999