Inledning

Som ni kanske noterat så njuter jag av min semester. Att få spendera fem veckor 24/7 med mannen som äger mitt hjärta är en lyx som fyller mig med ny kraft och energi. Dolf gjorde mig dock uppmärksam på en twitterdiskussion där lite frågor om jämställdister kom upp, så jag ville skriva ett snabbt inlägg. På grund av semestern kommer jag inte vara verksam i kommentarsfältet som jag brukar.

Twitterdiskussionen

Länk till artikel: http://t.co/LUvjWm0btd

— Inti Chavez Perez (@IntiChavezPerez) 25 juli 2014

Regeringen ”har lyssnat”? Det var också ett sätt att uttrycka det hela … men hur är det egentligen med denna utredning ”Män och jämställdhet”?

Regeringen – närmare bestämt dåvarande jämställdhetsminister Nyamko Sabuni – beställde en utredning om mäns situation. Det framgår med all önskvärd tydlighet i Kommittédirektivet (27 september 2012) att Sabunis syfte var att utredningen skulle undersöka mäns problem och inte vara ännu en i raden av ”utredningar” om män som problem. Journalisten PM Nilsson tillsattes som ansvarig för utredningen.

I det här läget var jag försiktigt optimistisk. Varför försiktigt? Det kändes helt enkelt för bra för att vara sant att man i vår feminismförpestade tid och kultur, Sverige på 2010-talet, skulle ta tag i de frågor som ligger mig så varmt om hjärtat – pojkars och mäns könsrelaterade problembilder. Jag blev inte minsta förvånad när Sabuni knappt fyra månader senare (21 januari 2013) meddelade sin avgång och ersattes av radikalfeministen Maria Arnholm. Kort därefter (april 2013) ersattes PM Nilsson med Svend Dahl.

Åter till twitterdiskussionen:

@IntiChavezPerez jag är i behov av fakta till en debatt. Hur mycket stöd (ekonomiskt, moraliskt…) har du fått av "jämställdister" i detta?

— Leo Sutic (@leosutic) 27 juli 2014

Ekonomiskt: Du vet om att jämställdister alla jobbar ideellt? Vi stöttas inte av regeringen, tvärtom. Själv lägger jag ca 300 kr per månad ur egen ficka på detta. Varför i all världen skulle jag välja att ekonomiskt stötta mina åsiktsmotståndare som har hela statsapparaten bakom sin rygg? Det räcker gott och väl att jag tvångsbidrar via skatten till deras, i mitt tycke, sexistiska och fullständigt vidriga arbete. (Jag kan ju avslöja att vi, jag och min man alltså, har ögonen på detta som för oss är ett helt rimligt pendlingsalternativ. Då skulle vi slippa ekonomiskt stötta vidrigheterna.)

Moraliskt: Du ställer frågan på fel håll, det du borde frågat Inti Chavez Perez är ”Vet du om någon av er som varit inblandade i Män och jämställdhet har haft kontakt med någon som har en annan jämställdhetsideologisk grund än ett feministiskt perspektiv?”

Varför borde Svend Dahl & co. tagit kontakt med någon av oss? Jag anser att det ingick för att kunna uppfylla det ursprungliga uppdraget:

En särskild utredare ska kartlägga och analysera frågor som rör män och jämställdhet.

Utredaren ska

beskriva och analysera mäns livssituation i förhållande till kvinnors i dagens Sverige och hur den har förändrats under senare år,

beskriva och analysera hur män förhåller sig till jämställdhet och hur mäns livsvillkor kan påverkas av bristande jämställdhet,

redovisa verksamheter som i dag arbetar med män och jämställdhet och som bedrivs av organisationer, myndigheter m.fl. som hanterar frågor om pojkar och män, exempelvis killgrupper och pappagrupper,

redovisa en översikt över relevant forskning om mäns livssituation, förhållningssätt till jämställdhet och ansvarstagande när det gäller föräldraskap, obetalt hemarbete och anhörigomsorg, och

på lämpligt sätt sprida den kunskap som sammanställs och uppmuntra till dialog om de frågor som berörs i uppdraget.

[Kommittédirektiv – Män och jämställdhet]

Detta är vad vi – kanske i synnerhet jag och Ulf T – gör här på GenusDebatten. Vi beskriver och analyserar mäns livssituation och använder oss av forskning, både feministisk och icke-feministisk. Jag håller just på med en serie inlägg (Ninni – FilosofenNils, Rond 6) som är i fyra delar, del 1 och del 2 är skrivna, del 3 och 4 kommer efter semestern. Del 4 i den serien kommer delvis behandla hur (och varför) männens livssituation förändrats sen typ 50-talet. Jag har ett annat inlägg på gång om sex där samtycke var bristande, som handlar om männens situation specifikt vad gäller det heterosexuella samspelet. Där kommer också männens förändrade livssituation vara en del, nu vad gäller från 90-talet och framåt.

Jag hade mer än gärna ställt upp och bidragit med relevant forskning och annat material för en utredning med olika perspektiv, liksom jag ställde upp när politiker frågade mig om mitt stöd (en del av detta stöd till politiker resulterade i detta inlägg). Jag hade mer än gärna förklarat den reaktion från män man från feministiskt håll hånar med ”vita kränkta män” (Man har alltså med detta hån av män i ”Män och jämställdhet”, då inte med ett problematiserande perspektiv!), jag hade kunnat bidra med förståelse för det man från feministiskt håll kallar ”i-princip-mannen”.

Svend Dahl valde att begränsa utredningen till ett feministiskt perspektiv, varvid resultatet blir därefter. Vad är det som är fel då? Medan man bland källor har med feministiska romanförfattare (Hatet – Sveland) så har man inte med motpoler (t.ex. Mansförtryck och kvinnovälde, Sex feministiska myter och Mansförbjudet: könsdiskriminering av män och pojkar – Pär Ström, Jämställdhetsbluffen – Pelle Billing, Men on Strike – Helene Smith)

Medan man har med M. Kimmel och R.W. Connell saknas motpoler såsom prof. Bo Rothstein (han finns omnämnd men han har mer än det man tar upp som är relevant och han borde varit med i utredningen som expert med ett annat ideologiskt perspektiv), prof. Roy Baumeister, Leonard Sax MD PhD, prof. Christina Hoff Sommers, prof. David Benatar, dr Warren Farrell, dr Paul Nathanson, dr Catherine Young m.fl. m.fl.

Jag betvivlar att Svend Dahl & co. ens har kastat ett öga på New Male Studies.

Min privata samling innehåller en betydligt bättre mix av olika ideologiska perspektiv och olika relevanta ämnesområden och är mer omfattande än ”Män och jämställdhet” – beställd och bekostad av regeringen för att skapa ”en översikt över relevant forskning om mäns livssituation”. En utredning håller inte alls måttet, anser jag, när den begränsats till den grad som skett med denna. Män och jämställdhet är ett feministiskt poolparty och det kommer inte att leda till en bättre situation.

(Det är möjligt att jag kommer att skriva om ”Män och jämställdhet”, men det ligger långt, långt fram. För mig är det viktigare att visa och förklara mitt perspektiv, mina genusteorier och min jämställdhetsideologi än det är att lägga min krut på ”andra sidans” arbete. Erik har skrivit om utredningen i tre delar: del 1, del 2 och del 3.)

Skulle jag som jämställdist och antifeminist stötta Inti Chavez Perez i hans pilotprojekt?

Man ska aldrig säga aldrig, men låt mig säga att jag finner det högst osannolikt. Låt mig förklara varför.

Både som medmänniska och – inte minst viktigt – som mamma till en tonårskille (dvs. den grupp som oftast blir offer för detta våld) så ställer jag mig naturligtvis helhjärtat bakom målet med pilotprojektet. Men för att nå ett mål, måste man ha en fungerande ”verktygslåda”. Jag har inte sett något som tyder på att Inti Chavez Perez har en sådan fungerande verktygslåda, tvärtom. Och därmed finner jag det mycket troligt att detta projekt, liksom projektet FATTA MAN!, kommer att vara kontraproduktivt vad gäller att nå målet och – än värre – bidra till att ytterligare förvärra den situation som råder för unga män i feminismens Saudiarabien:

I Sverige har självmorden ökat mest bland unga. I andra EU-länder finns tecken på sjunkande självmordstal bland tonåringar, 15-19 år. Ytterst få länder visar en tendens som liknar den i Sverige. Bland flickor är det bara Finland som visar en motsvarande utveckling, och bland pojkar avviker Sverige från övriga länder. [källa]

Generellt har vi inom OECD-länderna en mycket positiv trend vad gäller självmord, det sjunker förutom för två grupper:
Unga kvinnor i Finland och unga män i Sverige. I dessa två grupper ser man en ökande trend. Jag har inte koll på Finland, men jag misstänker att det är priset för världens bästa skola och beror på ”duktig flicka-syndromet”. I Sverige är det det där ”manshatet som inte skadar någon” som skördar offer i form av självmord, det är min fasta övertygelse. Därför är misandri och den misandriska kultur som råder i Sverige (till följd av feminism) en av de absolut tyngsta mansfrågorna för mig.

Som jag sa tidigare, så har jag bristande koll på projektet då jag naturligtvis inte stöttar tidningen feministiskt pärspektiv och därmed inte kan läsa artikeln som är låst. Jag spekulerar och gissar utifrån att jag läst ”Män och jämställdhet” och vad jag vet om Inti Chavez Perez ideologiska perspektiv. Jag misstänker att projektet kommer utgå från att bespotta mansnormer, för normbrott, i vanlig ordning. Har jag fel så är Inti Chavez Perez välkommen att kontakta mig så gör jag gärna en pudel.

Men utifrån denna knappa bakgrundskunskap om pilotprojektet så menar jag att det mest troligen kommer att:

1) vara kontraproduktivt för att nå målet, och

2) bidra till vår misandriska samhällskultur och därmed indirekt bidra till Sveriges mycket negativa situation vad gäller självmord bland unga män

Om du, Leo Sutic, ansåg så som ovan, skulle du ställa dig bakom och stötta ett projekt bara för att du ställer dig bakom målet?