Trots att män och kvinnor har det mesta gemensamt, så brukar vi här på GD ofta lyfta fram de skillnader som ändå finns. En sådan skillnad har en tendens att komma i dagen under mer allvarliga samtal och diskussioner då ömsesidig kritik måste utbytas. Det klassiska exemplet är familjegräl eller relationsdiskussioner., och hur mannen då på alla sätt försöker undvika de känsliga frågorna. Han vet att marken är minerad och att ett felsteg kan leda till oanade sociala bestraffningar. (Inkl våld, men det är inte på tapeten idag.)
Detta gäller i många olika situationer, inte bara äktenskapet. För en tid sedan fann jag mig rent av själv i en liknande situation, även om jag då hade full makt att bryta den. Men som exempel duger det gott. Jag skulle ta körkort och hade en kvinnlig körlärare. Vi gick jättebra ihop i början, men allt eftersom tiden led insåg jag att hon blev mer och mer irriterad på mig. Inte så mycket på mina fel, som att jag försökte förklara dem. ”Nä, jag missade skylten, för jag höll ögonen på grävmaskinen som svängde ut på vägen”. Eller: ”Jag, jag hamnade några km/h för fort. Jag fick ju inte ligga under heller, och helt exakt går inte att ligga med en ny bil. De är för känsliga” (Utan farthållare mm, då går det riktigt bra.)
Jag försökte inte ens urskulda mina fel, utan förklara dem. Men när jag för femtioelfte gången får ta en diskussion med henne om en ny bagatell så orkade jag bara inte. ”Gnäll på kärring, som om jag bryr mig”, tänkte jag. Och hon gnällde inte länge. Hon var inte mer vänlig än tidigare, men onekligen inte lika aggressiv.
Vad hände? Jo, jag gjorde det till en strategi att tiga och på så sätt undvika konflikter med en människa jag varken kan undvika eller besegra på hennes hemmaplan. Men då ringde det en klocka långt bak i huvudet. Tänk att vara gift med en sådan kvinna? Tänk att vara bunden till en sådan medelst ett femårigt barn? Hemska tanke!
Men vad var problemet egentligen. Det var knappast att jag pendlade lite mellan 48-52 på en 50-väg. Mer troligt är att hon uppfattade min motargumentation som en kritik mot henne som person. Sakfråga, sakkunskap och person kom att växa ihop. Att kritisera det ena blev att kritisera det andra. Denna sorts associationer menar jag är klart vanligare hos kvinnor än hos män, och att det är ett konkret hinder för diskussion om man inte först enas som spelets regler.
Om det är socialt betingat eller mer hårdkodat att koppla ihop sak/egenskap med person vet jag inte. Men om man nu dras med denna förmåga så behöver man sin mentala kofot för att bända isär dem igen. Hur svårt det är har jag ingen uppfattning om, bara att det behövs.
Konsekvenserna för kvinnorna är intressanta. Jag gör det nästan lika svårt att diskutera meningsskiljaktigheter i sakfrågor som att ge personlig kritik. Bland män så är sakkritik just det, och det blir ytterst sällan personligt. De manliga körlärare jag sedan hade gav mig inte motsvarande problem. För kvinnorna blir innebörden av en sorts icke-angreppspakt. Jämför gärna med vad andra här skriver på temat om kvinnlig homosocial gemenskap.
Det gäller givetvis inte alla kvinnor, de som vi hyser här på GD är inte representativa i frågan. Det skulle i stort bli omöjligt att hysa sådana kvinnor här med tanke hur kritik kan hagla, i synnerhet om man ger sig ut och fightas på andra siter.
Konsekvenserna för männen är annorlunda. VI får svårt att kritisera kvinnor som allt som oftast ”snedtänder” och ur vårt perspektiv överreagerar eller blir osakliga. Och om motparten är oberäknelig så ligger man lågt. I synnerhet om konsekvenserna kan bli att någon går och surar en vecka eller slutar prata med en. Jag kunde ju byta ut min körlärare, men det blir mer komplicerat med en fru.
Män sinsemellan dividerar sakfrågor och personliga var för sig. Sådant blandas sällan samman. Inte ens vi skribenter här på GD räds att kritisera varandra. Det är ”no hard feelings” på det personliga planet. Det värsta vi riskerar är ett motsvarande skarpt svar på tal i sakfrågan, värre än så blir det inte. Våra spelregler skulle därmed vara närmast omöjliga att följa i ett tjejgäng.
Att kunna ge och ta kritik är enligt vår mening en nödvändighet, endast då kan vi upptäcka om vi dragit en galen slutsats någonstans. En icke-angreppspakt vore därför, rent konkret, något skadligt för den sak vi vill företräda. Därmed inte sagt att man behöver slåss om varje meningsskiljaktighet eller göra det till en sport att jaga varandra. Det är helt enkelt en balans.
Jag menar att den som inte ska bli kritiserad måste förtjäna det. Det är ingen man ska efterskänka till frugan, flickvännen, debattörer eller liknande. Tvärtom måste de kunna ta det för den sakfråga det är, och inte se det som en personlig kritik. Kritiserar jag Ninni så vet jag att hon tål det. Hon (eller snarare hennes personlighet) har lika mycket pansar som en havssköldpadda i kevlarkostym. Inte på det sätt att hon är omedgörlig, utan att det krävs sakargument eller något som stämmer med hennes egen erfarenhet.
Att instinktivt kunna skilja på sak och person är nog den enskilda egenskap jag oftast saknar hos kvinnor. Det har gjort att jag valt bort kontakten med flera kvinnor. De jag behåller är i vart fall medvetna om könens olikhet på området. För det räcker oftast med den egenskapen för alla vardagliga sammanhang. Ingen kan välja vilka egenskaper de föds med (om det nu är så), men alla kan styra hur de används.
Teo
Många tack för denna artikel. Du har satt ord på min egen uppfattning.
Könen är olika på alla tänkbara sätt. Detta eftersom vi har varit utsatta för olika sorters evolutionärt tryck under längre tid vi varit människor. Miljoner år. Tiotals miljoner år. Att det ena könet skapar barnen och tar hand om dem har fått enormt genomslag. Att inte förstå det är att inte förstå evolutionen.
Däremot, inget av könen är ”dåligt” eller ”svagare” eller ”sämre” eller någonting sånt. Vi är som vi är för att vi det har fungerat, därför att det har tillåtet våra förfäder att kopiera sitt genetiska material effektivare än de som hade andra egenskaper (som inte längre finns). Våra egenskaper kompletterar varandra. Vi är till för att vara ett, en allians, för att ge våra barn så goda möjligheter som möjligt. Sen finns det litet tjuv och rackarspel mellan könen, också evolutionärt betingat, med det bleknar i jämförelse med alliansaspekten.
@Mikael Möller: Du har möjligen inte varit gift med en fransyska vid namn Odile en gång i tiden?
@Martin:
Såvitt jag vet så behöver man vara en av varje kön för att skapa barn. Och även om vi är olika så tror jag att männen har tagit hand om barn i alla tider sedan vi började forma tvekönade flockar. På olika villkor, men varken bättre eller sämre, som du säger. Bara olika och kompletterande.
Teo
Haha! Är det så du ser mig? Med pansar som en havssköldpadda? Här kryper sanningarna fram, nu ska jag sura i en hel vecka.
Men det ligger väl någon sanning i det … Jag har svårt att relatera till det där att man tar sakkritik personlig och inte sällan som ”kritik mot person på grund av könet kvinna”.
Jag kommer komma in på detta flera gånger … för det här är ett problem som får konsekvenser både på privat plan (där mannen vanligen är den som drar sig undan vid relationsgräl) och i arbetslivet där det är besvärligt att ha en anställd som inte kan ta kritik i sak.
Det här är ett dilemma som behöver belysas många gånger.
@Martin:
Jag håller med dig. Inget är bättre eller sämre. Vilket jag tyckte själva inlägget sa. ”Kvinnor borde bete sig som folk, dvs män.” (Min uppfattning) Jag är typiskt kvinnlig och antagligen irrationell på många sätt enligt mäns sätt att se det. Och tar saker personligt osv, osv. Men jag vägrar hålla med om att jag skulle vara sämre för det. Är inte problemet i stället att vi talar för lite om mäns och kvinnors olikheter, så det blir kulturkrockar som vi inte ens är medvetna om? Det är bra att tala om skillnader (utan att värdera dem som bättre eller sämre).
Anledning till att den manssympatiserande kritiken av feminismen bemöts med avsmak inte bara bland feminister, utan bland kvinnor i allmänhet, är relaterad tror jag. Kvinnor förväntar sig (och var historiskt sett beroende av) att män sätter deras interessen före sina egna och är beredda att beskydda dem. All diskurs där män som grupp diskuteras som nagot annat än hjältar eller förövare är därför ett indirekt hot: ett samhälle där män inte drivs av dessa instinkter skulle inte fungera. Därför är vi beredda att se kvinnoproblem nästan överallt där mer än 50% av offren är kvinnor, men inte mansproblem när, till exempel, gruvarbetare och soldater omkommer.
Män är naturligtvis inte beroende (och far inte) denna välvilja. När du argumenterar med din lärare ser hon det som ett tecken pa att denna välvilja, som hon har lärt sig skall förväntas, relativeras och försvagas och reagerar därför aggressivt.
@Alith:
Inget är bättre eller sämre per se. Men i olika situationer kan det vara direkt problematiskt. Jag menar t.ex. att åsiktskorridoren och partiernas party på mitten är en direkt följd av den ökade andelen kvinnor inom journalistik och politik. Inte kvinnorna i sig utan för att med kvinnorna kom även kollektivism råda i dessa områden, där den inte lämpar sig. Och det är ett problem för det leder till missnöje ute i samhället.
Inte för att kvinnor är dåliga, inte för att inte kvinnor kan vara utmärkta inom båda dessa yrken, utan pga det du skriver så här:
Som debattör/politiker eller journalist så är sakkritik en del av uppdraget och det måste man lära sig om man inte kan det innan. Som anställd måste en överordnad (eller för den delen kollega) kunna framföra sakkritik till en anställd utan att himlen rasar ner.
Så det är inte bättre eller sämre, det finns dock situationer där det är mindre lämpligt. Men utan att prata om det kan man inte lösa de problem som ibland följer.
@Alith: Jag håller med dig. Problemet är brist på förståelse, inte olikheterna i sig. Att vara gift med någon som diskuterar på ett annat sätt behöver inte vara ett problem, om man förstår varandra ändå och tar varandras olikheter i beaktande. Man kan diskutera skillnaderna i diskussionsteknik också. Teo du kan ju skicka länk till detta inlägg åt din bilskollärare
Visserligen håller jag med Teo att det ”manliga sättet” har fördelar i många situationer, men totalt sett är det varken bättre eller sämre. Ett exempel från mitt eget liv: när jag studerade till lärare höll jag många övningslektioner. Ofta gick det bra, men ibland gick det åt skogen. En gång när jag gjort flera misstag under min övningslektion, och fick kritik för det efteråt, blev jag ganska ledsen. Tills jag insåg att jag hade misslyckats som lärare, inte som person. Det var en aha-upplevelse åt mig – jag kan göra misstag som lärare, utan att bli en sämre människa av det.
@Teodor
Är du säker på att hon inte tyckte att du försökte bortförklara när du gjorde fel? När jag läser det du skriver tycker jag det skulle kunna vara så, men jag vet ju inte sammanhanget.
Jag vet bara att jag skulle bli tokig om jag var körskollärare och hade en elev som inte ville ta ansvar för felen han/hon gjorde, utan försökte bortförklara dem. Då skulle jag känna att det låg på mitt ansvar att få personen i fråga att ta sitt ansvar. (För bilkörning är allvarliga saker )
@Anna:
Det är just den aha-upplevelsen jag tycker kvinnor förtjänar få hjälp med. För i yrket umgås man kring sak (dvs ”männens sätt”) då man är där för att utföra ett uppdrag mot betalning. Och det är inte lika självklart när man växt upp med kvinnlig homosocialitetens spelregler.
Försöker förklara hur det är för mig:
Om du tänker mig som ett alfabet, där Hela jag är Hela alfabetet … tex. ”vännen Ninni” A-G, ”frun Ninni” H-K, ”debattören Ninni” L-O osv. osv. När jag får sakkritik så är det som mot en viss bokstav, tex C. Det innebär inte att hela ”vännen Ninni” är en dålig vän.
Så ser jag på det. Och därför uppskattar jag (konstruktiv) kritik. Andra människor ser mig utifrån på ett sätt som jag inte själv gör. Jag lyssnar till kritik, funderar på om vederbörande har en poäng i kritiken. Men det är jag som bestämmer om jag vill eller inte vill förändra C.
Samma med dig i ditt exempel under din tid som lärarstudent … om du fick kritik för X, så är det bara en DEL av din (framtida) lärarroll … det gör dig, som du sa, inte till en sämre människa. Men det gör inte dig nödvändigtvis till en dålig (framtida) lärare heller. Det innebär en möjlighet att bli bättre på X … att du fick veta vad du kanske behövde jobba med för att bli ännu bättre.
Vi är olika som människor och det är inte mer med det. Men jag tror man mår bättre själv om man lär sig se på och hantera kritik så.
En svårighet med att prata med feminister av den radikalare sorten, ligger i att de har anammat hypotesen om genussystemet, och där är en viktig komponent i förtryckandet av kvinnor ”särskiljandet”, att det är något påhittat att det skulle vara skillnad på män och kvinnor, och det har hittats på bara för att det kan legitimerar att kvinnor och män värderas och behandlas olika. Därför sparkar de bakut när de får höra talas om att det skulle kunna föreligga några biologiska skillnader.
@Alith:
I inlägget nämnde jag det inte, men i kommentarstexten under. Nyckelordet är _kompletterande_. Vilket betyder att olika egenskaper är olika bra i olika sammanhang.
Att till varje pris hålla konsensus är ett effektivt sätt att hålla ihop en grupp. Då är ofta rätt & fel underordnat och ett ”tillräckligt bra” nog. En liknande egenskap finner du hos män när de upplever att gruppen är utsatt för ett yttre hot. Då lägger man meningsskiljaktigheter åt sidan och gör gemensam sak. Propaganda spelar ofta på dessa strängar. Det behöver inte vara rationellt i efterhand, eller ens konsekvent.
Jag tycker att det är meningslöst att döma ut någon grupp för dess egenskaper om de är medfödda. Men med medvetenhet om hur vi fungerar så kan vi lättare parera innan/när det blir fel, eller vår personliga egenskap kommer i vägen. Oavsett dess orsak. Det är mest en sådan medvetenhet jag efterlyser.
Ang körläraren
Ja, bilkörning är allvarligt och felsteg kan bli förödande. Därför är det viktigt att hitta orsaken till felen, även om de ligger hos mig som förare.
Det gäller alltid i min värld. Går något fel eller slutar fungera, så sök orsaken istället för att klaga. Om det sedan är mekaniska fel eller tankefel man söker är en detalj, de måste hittas och åtgärdas.
Teo
@Nils D:
Ja, de tror att alla kvinnor fungerar som dem. Men så är det inte. Feministerna är en minoritet. Vanliga kvinnor är inte förtryckta av män eller något patriarkat. De är bara inte som männen, eller som feministerna.
Kvinnor är inte lika softa i sin kritik av män som de är i sin kommunikation med Andra kvinnor, här kan de vara väldigt direkta.
Undrar hur mycket det handlar om att kvinnor iom sin makt, en möjlighet som män inte har, vill slippa höra obekväma sanningar liksom bortskämda prinsessor för att överdriva?
Sen ska det inte glömmas att man ska inte bortförklara oviljan att anamma ett annat perspektiv och beakta en annan person med kommunikationsvårigheter. Det finns en risk att man bortförklarar alla ens tillkortakommanden med svårigheter att förstå.
Och på vilket sätt är det kvinnliga lika bra som det manliga, eller för vad?
@Alith:
Det är nog så att kvinnor och män har utvecklat olika sätt att kommunicera som passar för de olika sfärer som man traditionellt verkat i. Kvinnors sätt att kommunicera fungerar bra med barn och för att bygga små intima och informella nätverk. Mäns sätt att kommunicera fungerar väl när man behöver lösa svåra problem och/eller jobba i tuffa miljöer samt arbetar i stora organisationer där delarna måste kunna vara utbytbara.
Båda könen behöver justera och utvidga sin repertoir och lära av varann. Men det intressanta här (tycker åtminstone jag) är att medan några generationer av män blivit bearbetade sedan barnsben för att acceptera att kvinnor är överlägsna när det gäller att tala om känslor, att kvinnor har bättre smak, mer empati, m.m., är det fortfarande väldigt laddat att ens antyda att män gör något bättre än kvinnor.
Jag brukar roa mig med att studera hur det inte minst i TV-serier och filmer så ofta framställs som om männen är totalt ’off’ när det gäller relationer, och det räcker med lite menande blickar kvinnorna emellan för att indikera att mannen missat något fullständigt centralt. Att det är kvinnorna som har ’rätt’ och männen som har ’fel’ ses som så uppenbart att det inte problematiseras det minsta: männens jobb i kvinnornas maktsfär är att förstå vad deras kvinnor behöver.
Det här inlägget satte griller i huvudet på mig, kul! Här kommer mina funderingar:
Läraren säger något i stil med: ”Du kör för fort”
Theodor: ”Jag, jag hamnade några km/h för fort. Jag fick ju inte ligga under heller, och helt exakt går inte att ligga med en ny bil. De är för känsliga”
1. Första meningen: du konstaterer att hon har rätt.
2. Första delen i andra meningen: den kan uppfattas som a) ett konstaterande av dig, b) att du fått en krävande instruktion av läraren (kan vara bra/dåligt), c) att du tycker att du fått en dålig instruktion av läraren, d) att du vill diskutera spelreglerna för hur körutbildningen ska gå till (antar att hålla hastighet är en spelregel), e) att du vill förhandla om spelreglerna för hur körutbildningen ska gå till.
3. Resten av mening två och mening tre: a) du förklarar dig, b) du skyller ifrån dig (dum bil), c) att du tycker att det är svårt, d) att du inte kan, e) att du inte kan och inte heller vill lära dig.
Om det hade varit du och jag, så hade jag blivit förvirrad av (2). På jobbet och för det mesta hemma hade jag frågat vad du menat med (2) och bortsett från (3).Om jag känt att jag hade förtroende för sig hade jag frågat om återkoppling, för att utesluta tolkningsmöjlighet 2c-2e. Om jag inte känt förtroende hade jag slutit mig och blivit mycket formell.
Om jag har en sämre dag (trött, du är den fjärde tjafsaren/förklararen på den förmiddagen, strul som påverkar mig känslomässigt…) så hade jag undrat vad tusan du håller på med. Parat med (3) så hade jag då blivit irriterad, hemma blir jag ibland riktigt arg.
Jag är dessutom lyhörd för tonfall och kroppsspråk, det kan förstärka/mildra min hypotes om att det är 2c-2e som är troligast tolkning. Jag har träffat på fler män än kvinnor som inte förstår att både det man säger och hur det sägs spelar roll i en interaktion. Min irritation och ilska är i första hand frustration för att jag upplever att vi inte har dialog där vi tar och ger eller vill bli klokare.
Ur min synvinkel är andra meningen otydlig. För dig var kontexten given, men det var den uppenbarligen inte för mig. Om kontext-förvirringen beror på manligt-kvinnligt, två olika professioners sätt att uttrycka sig, olika språk i olika delar av samhället eller något annat i just detta fall vet inte jag. Däremot anser jag att båda är ansvariga för relationen (här lärare-elev). Om du upplever att relationen försämras/förändras på ett sätt som inte gagnar din utbildning så får du väl ta upp det till diskussion. T ex ”När du sade till om den missade skylten, och jag svarade med min förklaring, upplevde jag att du …” Enligt mig hade du ett val, och du valde att inte lära dig mer av henne och byta lärare.
Förslag omformulering mening 2 som jag hade köpt även en dålig dag: ”Jag tycker att det är svårt att ligga exakt på hastighetsbegränsningen, nya bilar verkar vara så känsliga”. Antar att du inte kört så många bilar än så att du kan uttala dig med bestämdhet att nya bilar är känsliga (dvs generalisera).
@Alith:
@Anna:
Vilka situationer är det till fördel och i vilka situationer är det till nackdel?
Om kvinnor generellt är mindre benägna att tänka rationellt, mer benägna att ta saker personligt osv, är de då mindre lämpade som t.ex. politiker, chefer, poliser, osv?
Vilka kvinnliga egenskaper gör att de passar särskilt bra för vissa andra typer av yrken?
*Rullar in en handgranat i rummet*
@ChristinaG:
Du vet hur det är med brandövningar. De är bra och man går igenom rutinerna. Men en avgörande faktor brukar man utesluta som kan ställa allt på ända. Själva Branden!
Och jag känner att du gör samma miss.
I teoretiserandet glömmer du en faktor. Hur bilar och trafiken fungerar på väg! Och det är den som ska hanteras. Det är en praktisk utbildning, inte teori.
Jag har ännu aldrig sett en bilförare som kan köra hela tiden på exakt hastighet, utan att pendla lite upp eller ner. Man kan uttrycka det som tillåtet att fladdra, eller som en brist i utrustningen. (=Bilen) Vill vi råda bot på detta så måste vi antingen bygga bilarna så att de inte tillåter något fladdrande. Tex med fasta hastighetssteg; eller köra såpass långsamt att vi inte överskrider gränsen när hastigheten fladdrar upp lite. Men det sistnämnda tycker de inte heller om.
Det är ett fakta att inte ens hastighetsbegränsare eller farthållare kan hålla exakta hastigheter, även om de ligger närmare än vad en människa brukar göra. Frågan blir bara hur petiga vi är med noggrannheten.
Detta kan man lätt notera vid tex fartkameror. Folk bromsar inte bara in till den angivna maxhastigheten, utan under den! Man liter inte på att både förare, bil och kamera är helt exakta, och felbedömningar är dyra.
Det är inte att skylla ifrån sig, utan att veta hur trafiken fungerar på väg. Stor skillnad! Hävdar vi att det är fel, så gör alla samma fel. Då ska de istället lära ut hur man undviker det, ”köra för långsamt”.
Teori och praktik går inte helt hand i hand. Och då de skiljer sig åt så måste man ta hänsyn till verkligheten som man finner den.
Och så länge jag står med plånboken så är jag med och sätter spelreglerna. Jag går inte med på att betala tusenlappar för skitsaker. Mitt mål var att bli godkänd av trafikverkets inspektör. Vad andra tycker struntar jag blankt i, hans/hennes åsikt är den som räknas. Med facit i hand så var min bedömning bättre än körlärarens. För inspektören hade inga synpunkter alls på detta.
Som elev är det inte min sak att jobba på relationer med en grinig lärare. Är hon inte bra nog för mig så ska hon inte ha mina pengar. Punkt. Gör någon annan jobbet bättre så går jag dit. I sådana sammanhang följer jag minsta motståndets lag. Att göra något annat är bara dyrt.
Teo
@ChristinaG:
Så trevligt.
Rent konkret kan man kanske säga att lärarens uppgift här blir att:
– Förklara att elevens uppgift är att träna på att hålla den fart man siktar på. Sedan kan man kanske också berätta att hastighetsmätare ofta visar 5-10% fel, men då normalt för lite. Det kan leda till en diskussion om huruvida man kan utgå ifrån att den visar för lite och därmed lägga sig lite över hastighetsgränsen.
– Förklara att det där med att missa skyltar är vanligt bland nybörjare, men ingen ursäkt. Prata om var skyltar sitter och när det gäller att vara uppmärksam. Förklara hur markering på vägen och andra indikatorer kan ge vägledning om vilken hastighet som gäller. Min körlärare (en kvinna) var fenomenal på detta, och låg dessutom på mig som en igel. Jag gjorde för övrigt ungefär som Teo, så jag känner igen situationen.
Skillnaden mellan att ’förklara’ och ’bortförklara’ är ofta rätt fin. Egentligen ligger den mest i hur benägen man är att nöja sig så fort man når fram till en orsak som tycks ligga utanför ens egen kontroll. Att som Teo redovisa tankegången kan vara till stor hjälp, om läraren inser att eleven bjuder in till just denna process: identifiera vad som egentligen brast och komma på hur man skall hantera det.
Ibland kan det ju vara rena undanflykter. Då är det kanske bäst att stanna bilen och förklara att bilkörning är på allvar, och man inte kan bortförklara sig ur vare sig trafikböter eller allvarliga olyckor.
Framför allt är ju läraren här i en auktoritetsposition, och har ett ansvar att undervisa eleven så effektivt som möjligt. Teo visar upp vad som är ett vanligt manligt kommunikationsmönster. Det borde ingå i lärarens yrkeskunnande att känna igen det, och vara professionell nog att lägga sina personliga preferenser åt sidan. Att hon sedan inte vill inleda någon intim relation med eleven har strikt räknat inte med saken att göra. Alltså har det heller inte med saken att göra hur hon hanterar ett sådan här beteende i en intim relation.
På tal om det, är ju ett vanligt dilemma för män – och förmodligen i ökande grad hos kvinnor – att man i många yrken tvingas bli så bra på ett krasst problemlösande kommunikationssätt att man har med sig det hem till familjen, och attackerar relationsproblem som om de vore ’trouble tickets’ att avverka i vilket projekt som helst.
Pingback: Mer sopsortering löser problemet med flygkränkningar | WTF?
Håller helt med dig ChristinaG i det här. Sen Teo vet jag inte om det ligger på dig att avgöra vad som är skitsaker och inte? T.ex att missa skyltar är ju ingen vidare bra grej
Sen är det inte så svårt att hålla sig under hastighetsgränsen då den angivna hastigheten på en skylt är vad man får köra MAX.
Detta är väldigt viktigt vid uppkörningar enligt min erfarenhet
Körde dock bara upp en gång!
Sen är det även som ChristinaG säger, det är hur det sägs och med kroppsspråk.
EDIT: Ser för övrigt fram emot att ha FLEST nedtummar i den här tråden.. Håller tummen1 hihi
@Chr Ewrk:
Vi verkar ha besök av folk som gillar att dekorera med röda tummar, så konkurrensen blir nog hård. Det brukar också vara svårt att förutse vad som kommer att få mest rödfärgning, eftersom det är lite hit-and-run-karaktär på deras ’feedback’.
Nej, men som sagt, att Teo påpekar att han missade skylten behöver ju inte insinuera att han tycker att det är ok att missa skyltar, utan kan (hellre) tolkas som att han försöker bidra till att identifiera vad var den egentliga orsaken till att något gick snett.
Men huvudfåran i diskussionen här är väl ändå att olika typer av kommunikation funkar olika väl beroende på situation. Teo funderade på hur det skulle vara att vara gift med en sådan person, och man kan nog tänka sig att hon satt och funderade på samma sak. Men det förutsätter närmast att Teo skulle agera på samma sätt i ett förhållande som han gör när han betalat för att få en så effektiv körlektion som möjligt. Om han gör det, finns viss förståelse för om partnern blir frustrerad.
Men det som skapade frustration i den givna situationen var väl just det där med att reagera känslomässigt i ett läge där det fanns en tydlig uppgift att lösa och ingen relevant personlig relation mellan parterna.
Tjaa, Chr Ewrk, kom i varje fall ut som en inkarnation av den gamle gubben i keps, med Amazongrillen fullt av förtjänstmärken från MHF…
@Teodor
Kommentar till dina första sex stycken i kommentaren från kl 09.25: Jag utgick ifrån det som du skrev i inlägget att det var dialogen som skar sig snarare än din körstil: ”Men vad var problemet egentligen. Det var knappast att jag pendlade lite mellan 48-52 på en 50-väg.”
Angående ”Och så länge jag står med plånboken så är jag med och sätter spelreglerna. Jag går inte med på att betala tusenlappar för skitsaker. Mitt mål var att bli godkänd av trafikverkets inspektör. Vad andra tycker struntar jag blankt i, hans/hennes åsikt är den som räknas. Med facit i hand så var min bedömning bättre än körlärarens. För inspektören hade inga synpunkter alls på detta.
Som elev är det inte min sak att jobba på relationer med en grinig lärare. Är hon inte bra nog för mig så ska hon inte ha mina pengar. Punkt. Gör någon annan jobbet bättre så går jag dit. I sådana sammanhang följer jag minsta motståndets lag. Att göra något annat är bara dyrt.”
Enligt mig sätts spelreglerna tillsammans innan utbildningen börjar. Jag hade förmodligen också bytt körlärare om hon varit grinig.
Men jag tänkte också såhär: du har kunskap om att män och kvinnor kan uttrycka sig och tolka på olika sätt. Kanske var körläraren inte så upplyst utan mer mentalt inlåst. Då _kunde_ du ha öppnat upp för att få till en annan sorts dialog. Det kanske inte var relevant för just din körlärare. Du nämner i ditt inlägg även kvinnor i allmänhet och den som man är gift med, där kanske det passar bättre?
@UlfT: ”Framför allt är ju läraren här i en auktoritetsposition, och har ett ansvar att undervisa eleven så effektivt som möjligt. Teo visar upp vad som är ett vanligt manligt kommunikationsmönster. Det borde ingå i lärarens yrkeskunnande att känna igen det, och vara professionell nog att lägga sina personliga preferenser åt sidan.” Håller med. Vi vet dock inte varför hon blev sur, pga av att hon upplevde att hennes pedagogik inte fungerade eller för att hon tog det personligt.
”På tal om det, är ju ett vanligt dilemma för män – och förmodligen i ökande grad hos kvinnor – att man i många yrken tvingas bli så bra på ett krasst problemlösande kommunikationssätt att man har med sig det hem till familjen, och attackerar relationsproblem som om de vore ‘trouble tickets’ att avverka i vilket projekt som helst.” Jag brukar nog använda samma teknik i alla sammanhang, fattar jag inte så börjar jag fråga. Har svårt att se något fel i det. Hur tänker du här?
@ChristinaG:
Kommentaren var ju inte riktad till mig, men jag svarar ändå med ett exempel som kan vara relaterat.
”Jag brukar nog använda samma teknik i alla sammanhang, fattar jag inte så börjar jag fråga.”
Det funkar inte alls för mig. På jobbet (IT) så går jag på problemet direkt och frågar exakt vad det är, föreslår hur vi löser det, och accepterar inget annat än en problemlösande attityd tillbaka. Funkar perfekt i jobbet.
Hemma däremot är det lite annorlunda. Känner jag att min fru har nåt problem funkar den ”hårda” approachen inte alls, då sluter hon sig bara mer. Hon måste själv ta upp problemen när hon är redo, och på sitt sätt. Och jag har lärt mig att det bästa sättet att hjälpa till är att visa att jag är redo när hon är det, men jag väntar tills hon är det.
Jag skulle givetvis kunna köra på med jobbstilen hemma oxå, men av egen erfarenhet vet jag att det funkar ganska dåligt.
Bara ett exempel på hur problemlösning ofta är situationsanpassad, och ofta skiljer sig beroende på vem man har att göra med.
@Chr Ewrk:
” T.ex att missa skyltar är ju ingen vidare bra grej Smile Sen är det inte så svårt att hålla sig under hastighetsgränsen då den angivna hastigheten på en skylt är vad man får köra MAX.”
Du har rätt i att det nite är någon bra grej att missa skyltar, de kan vara viktiga. Desto viktigare att reda ut för sig själv varför man gör misstagen. (Man behöver ju inte glo så mycket på en arbetsmaskin, kommer de i vägen ser man det i tid ändå. I låga hastigheter…)
Och det är också sant att hastighetsbegränsningen är just en övre begränsning. Det är hur lagligt som helst att köra strax under. Men gör man det i körskolebilen tolkas det som osäkerhet, och uppkörningen glider allt längre bort. Om det ankommer på mig kan jag lägga mig 10 under… Har inte bråttom.
Godtog hon det hade det varit en annan sak, det som stör mig är att målet ringas in till det omöjliga.
”Sen Teo vet jag inte om det ligger på dig att avgöra vad som är skitsaker och inte?”
Klart att det ankommer på mig att avgöra. Det är jag som ska klara proven. Är jag inte kapabel till det så ska jag inte ha lappen.
Man ska aldrig lita helt på människor som har ett intresse i att du öppnar plånboken. Man kan lyssna på dem, men man måste själv göra bedömningen.
@ChristinaG:
Det är klart, hade det varit en person som jag varit tvungen att umgås med så hade det varit en annan sak. Då hade jag också haft ett annat intresse i att reda ut det. Nu var mitt intresse ett helt annat och jag bypassade problemet snarare än löste det.
Teo
@Frogfish: Jag ser det annorlunda, men jag tror vi hamnar i samma resultat.
Både på mitt jobb och hemma får jag vänta in att (den) andra ska tänka färdigt. Eller tänka klart själv. Jag försöker vara tydlig med att säga att jag tänker, och uppskattar när motparten är sådan också.
Under undervisning, problemlösningsfas, eller ett samtal använder jag alltid samma sätt. Om någon säger något till mig som jag inte fattar (eller känner att jag reagerar känslomässigt), då frågar jag. Likadant om jag får en oväntad reaktion på det jag sagt, t ex ingen, då försöker jag ta reda på hur det jag sade uppfattades.
@ChristinaG, @Frogfish:
Man skulle möjligen kunna säga att traditionellt ser vi kvinnor som överlägsna män i kommunikation om relationsfrågor. Lite krasst kan man nog hävda att det beror huvudsakligen på två saker:
* Kvinnor har i så många generationer haft huvudansvaret för den ’intima sfären’ att de närmast är selekterade för detta.
* Kvinnor föredrar dessutom män som är mer framgångsrika än de själva i den ’yttre sfären’, vilket nästan garanterar att de kommer att få huvudansvar för den ’intima’, och dessutom i jämförelse med sin man sannolikt också är mer lämpad att göra det. Män som är framgångsrika i karriären tenderar också att attraheras av kvinnor som är mer fokuserade på familjen.
Dags igen att påminna om Johan Grås utmärkta inlägg Kvinnor kan inte lyssna på sina män. Han beskriver bland annat hur det går att lära män att lyssna på sina kvinnor utan att göra bort sig för mycket:
Det är så att säga nybörjarnivån. Det finns inte riktigt en motsvarande nybörjarnivå med män, eftersom män inte brukar vara så intresserade av att prata så länge man inte kan lösa problemen på ett konstruktivt sätt med ömsesidig respekt. Och respekt är något som är väldigt svårt att fejka.
Det här syns i olika vetenskapliga studier också. I relationsgräl är det nästan alltid kvinnan som är mest drivande, och mannen som är mest stressad, och även nästan alltid mannen som drar sig undan och blir tyst. Dessutom tycks det vara vanligare att mannen använder bilaterala tekniker (förhandling m.m.) medan kvinnan agerar mer unilateralt – dvs gör som hon själv vill.
Detta handlar sannolikt inte om att kvinnor inte fattar att det även inom familjen är viktigt att ibland skilja på sak och person – det blir inte minst svårt att uppfostra barn om man inte kan göra det när det behövs – utan att det nästan helt och hållet är kvinnan som bestämmer när det skall hållas sakligt eller när det skall bli personligt. Med andra ord: kvinnan har närmast absolut tolkningsföreträde i den intima sfären. Män tystnar och drar sig undan diskussionen när de upplever att det inte går att veta vad som är OK att säga längre, eftersom det inte finns någon annan regel än att kvinnan bestämmer hur hon skall reagera.
tl;dr
Om man jämför det med vad som krävs för att avancera på en arbetsplats, så är det helt olika. I karriären gäller det att förstå reglerna som gäller i en viss jobbkultur – detta kan vara nog så svårt, men det går.
Stora organisationer ’avskyr’ irrationellt beteende, eftersom det inte går att förutse vad det kommer leda till, så det brukar alltid finnas regler, även om de är krångliga. När man väl knäckt koden kan man bedöma vilka fajter som är värda att ta och vilka man till varje pris skall undvika; man förstår vilka argument som ger höga poäng och vilka handlingar som bestraffas. Spelet kan verka fullständigt bisarrt och irrationellt för en utomstående, men för de som lärt sig kulturen är det ändå väldigt förutsägbart.
Grundregeln när det gäller strider är: ta aldrig en strid om du inte är säker på att vinna. Som konsekvens: om du inte förstår spelets regler, ligg lågt!
Det som ofta ställer till det för potentiella toppnamn är att organisationens regler och den egna moraliska kompassen kan hamna på kollisionskurs och/eller att det man upplever som företagets bästa, och det som mest gynnar ens egen karriär inte är förenliga. Då har man svåra val att göra, men likafullt finns där regler att förhålla sig till, och vissa överträdelser kan bestraffas hårt. Detta är män (ofta) bra på. Hur bra de är på att ignorera sin egen kompass och underkasta sig karriärkompassen bestämmer i hög grad hur långt de kan/vill gå.
Att kvinnor i ökande grad behöver förhålla sig till samma slags mentalitet har förstås att göra med att allt fler kvinnor gör karriär. Samtidigt gäller tydligt lite andra regler för kvinnor i karriären. Min erfarenhet är att kvinnor rör sig lite på utkanten av detta regelverk, på gott och ont. Dels finns ett socialt tryck att gynna kvinnors karriär, och dels finns det sociala trycket att beskydda kvinnor. Bägge krafter verkar för att skydda kvinnor från de tuffaste konsekvenserna av spelets regler. Samtidigt har det bieffekten att dessa kvinnor inte tas lika mycket på allvar som männen – risk och belöning hör ihop.
Det är svårt att hitta så mycket forskning på det, men det verkar som om det finns en minoritet kvinnor som gillar ’det manliga spelet’ och även väljer den typen av karriärer, stoppar undan kvinnokortet och spelar enligt samma regler som männen (så långt det går). Det vanligare beteendet är nog att kvinnor väljer job och ambitionsnivå så att de inte behöver göra avkall på sin ’kvinnlighet’. Det här kommer upp emellanåt i debatten som ett exempel på kvinnors underordning: de måste bli ’som män’ för att nå lika långt.
Det där att ’bli som män’ är alltså egentligen samma dilemma som män ställs inför, men män har inte samma automatiska offeretikett att sätta på konflikten. Det finns också väldigt många män som inte tas på allvar i jobbdiskussioner. Dessa beskrivs som osäkra, okarismatiska eller okunniga, men kan förstås inte skylla sin oförmåga att övertyga andra på sin könstillhörighet.
@Ulf T, roligt att TL;DR är längre än vanliga versionen…
@Teo: bra skrivet.
@Ninni: ”en havssköldpadda i kevlarkostym.” HEH!
Leonardo, Michelangelo, Donatello, Rafael … Ninni.
Igenkänningsfaktor till 100%.
Håller på att separera från en kvinna som inte kan skilja på sak och person. Har sen något år sen slutat diskutera då det leder till en uppfattning om ”vi bråkar” hos henne, med tårar och ledsamhet som följd. Diskussionen uppfattas ha gått över i något personligt. Fruktansvärt för mig som gillar att vrida och vända på saker och ting.
Aja, mer tid till folk som gillar att ifrågasätta och diskutera.
@ChristinaG:
Det kulle aldrig funka i min bransch. Att alla satt på sin kammare och tänkte tills de var beredda att prata? Har du gått till jobbet är du per definition redo att prata och svara på frågor om problem som är arbetsrelaterade. Men vi jobbar säkert med olika saker.
Jag ser det som en styrka att kunna kommunicera olika i olika situationer. Att bara köra samma stil i alla lägen verkar lite fyrkantigt.
Ja dessa gräl inom familjens hägn där mannen oftast är problemcentrerad och vill förstå och lösa dessa men efter ett antal misslyckade försök känner att dom saknar mening och mål.
Medans för kvinnan är meningen och målet med grälen att mannen förstår hur hon känner,vilket kvinnor ofta blandar ihop med att mannen måste tycka och tänka som hon.
Där mannen anklagas för att vara bufflig och känslolös,medans kvinnan anklagas för att vara ologisk och känslosam.
Där kvinnan gråter vilket känns som en bestraffning för mannen och mannen biter ihop och tystnar vilket känns som en bestraffning för kvinnan.
Om män och kvinnor istället kom till insikt hur olika män och kvinnor är och ja även hjärnan är stöpta i olika former på män och kvinnor,så skulle mycket vara vunnet.
I början på förhållandet är man väldigt förlåtande mot sin partners fel och brister,alltför ofta börjar detta sedan bytas ut mot en egocentrerad tanke om att det är en själv som ska vara normen i förhållandet dvs jag är rätt partnern är fel.Jag gissar att detta kommer öka alltmer pga den starka individualismen som kommer göra att parförhållanden blir kortare och att singelhushåll och särboförhållanden kommer bli det vanligaste vilket vi redan ser en utveckling av.
Och hur kommer det då bli för barnen ja dom kommer få pendla mellan föräldrarna varannan vecka pga delad vårdnad och vara på förskolan 9timmar per dag eftersom båda föräldrarna jobbar heltid,där mammans och pappans partners byts ut med jämna mellanrum,och hur barnen kommer må av en sådan uppväxt ser vi redan till viss del eftersom det redan finns barn som lever så,men att den utvecklingen ska vändas i Sverige verkar det inte finnas några tecken på.
@MK:
Att det är fler kvinnor än män som tar saker personligt osv, betyder ju inte att det är alla och dessutom är det i varierande grad…
Ja, jag är inte lämpad för något av de jobben. Men det ska ju handla om personlig lämplighet, inte kön. Jag har haft fantastiska kvinnliga chefer och fruktansvärda (och samma sak med män). Jag skulle själv bli fruktansvärd…
@Ninni: Bra förklarat, jag gillar också kritik. Det är intressant att börja jobba med en ny person, för man vet inte hur mycket kritik hen vill ha. Därför är det bra att i början gå igenom spelreglerna – jag vill gärna ha feedback rakt på sak, och jag säger också rakt ut vad jag tycker, men därför har jag trampat på ömma tår och numera är jag försiktigare i början. Men absolut – vissa människor behöver hjälp med att se sakfrågor som icke-personliga och jag håller med dig i att många skulle må bättre om de kunde särskilja dem.
@MK: Intressant fråga. Jag kan tänka mig att andelen män lämpliga som chefer/politiker/poliser är större än andelen kvinnor, men precis som Alith säger är det ju ingen garanti att en kvinna kommunicerar på kvinnligt sätt, och en man på manligt. Så könet ska fortfarande sakna betydelse t.ex. vid en anställningssituation.
Jag personligen vill inte ha mycket kritik, utan uppmuntran… Kritik vill jag ha inlindad i bomull. Pepp pepp…
Saken är den att jag är väldigt ambitiös och självkritisk, så all kritik som kan tänkas framföras har jag redan haft i inre monolog, så om någon dessutom påpekar samma saker jag redan tänkt så blir det så väldigt förstärkt. Sånt man behöver jobba på förstås…
Men det gör att jag jobbar bättre i en uppmuntrande miljö. I mina ögon kan en bra chef ge varje anställd vad han/hon behöver. Jag har haft fantastiska chefer som gav mig det jag behövde, samtidigt som de gav andra lite mer motstånd (som behövde det) utan att det verkade som någon större ansträngning för dem.
Jag tycker att kvinnor är exakt lika väl lämpade som politiker, chefer och poliser som män. Om det finns ungefär lika många venustalande personer som marstalande personer så är det bra om det ibland talas venus och ibland mars.
Det skulle också vara helt ok om en och annan också bröt på tex. spanska eller afrikaan.
De bästa arbetena/grupperna/klasserna jag någonsin befunnit mig i har varit totalt mixade. Både åldersmässigt och ursprungsmässigt. Utvecklande är bara förnamnet.
När jag träffar en ny människa brukar jag lyssna, ställa frågor, iaktta. Nyfiken är man som Homo Sapiens. Något jag märkt väldigt tydligt är att både män och kvinnor ÄLSKAR två saker först och främst. Prata om sig själva och få bekräftelse. Enkelt tycker jag. Och jag lyssnar för jag är nyfiken. Jag har byggt upp väldigt bra relationer med dessa enkla insikter. Lika bra både med män och kvinnor.
Jag gillar när det är mixat. Om majoriteten i en grupp är män blir samtalsnivån ganska låg. Om majoriteten i en grupp är kvinnor blir samtalsnivån ganska låg. Jag har många gånger råkat ut för båda.
@Anna:
Absolut är det så. Och det är inte bara vad gäller ’lämpliga’, vi är även intresserade av yrken som stämmer överens med vår personlighet.
Problemet är att samhället – till följd av feminismen – fått för sig att målet är 50/50-fördelning … (nåja, så länge det är statusjobb och andelen kvinnor är lägre, annars är det oviktigt).
Eftersom personlighet inte är jämt fördelat mellan könen, så blir det per automatik könsdiskriminerande att sträva efter en viss representation. Och det är inte okej att det är svårare för en person att nå sina drömmar för denna har fel könsorgan.
@Jenny:
Det där stämmer illa på väldigt många grupper där män är majoritet. De grupper jag brukar delta i stortrivs med ivriga samtal på mycket hög nivå. Nyckeln är inte könsfördelningen, utan det gemensamma intresset och den höga utbildningsnivån på alla deltagare.
Huruvida det stämmer eller ej på grupper dominerade av kvinnor vill jag låta vara osagt, men min egen erfarenhet av att delta i kvinnodominerade grupper är att kvinnor, mycket mer än (motsv f) män riskerar att gå upp så totalt i det kvinnliga spelet att de män om är närvarande blir i stort sett helt osynliga. Skall man försöka delta i samtalet måste det ske helt på deras villkor.
Det kan vara jag som har ett skevt perspektiv, men jag tycker att reglerna för att bli inkluderad i den förra gemenskapen är oändligt mycket enklare* än de är för den senare.
* Enkelt men inte lätt, skulle man kanske kunna säga. Rätt kompetens och brinnande intresse räcker i princip, men i praktiken innebär det åtminstone 5-10 år av hårt arbete.
@Jenny:
Det är inte könet som gör en lämpad, utan personlighet. Olika yrken kräver olika personlighet. För dessa yrken så finns det fler män än kvinnor som har den typ av personlighet. Men de kvinnor som har den personligheten är precis lika lämpade som de män som har den personligheten. Och de män som inte har passande personlighet är precis lika olämpliga, som de kvinnor som inte har passande personlighet.
För dessa tre yrken är inte rollen densamma, heller. Jag personligen skulle passa som politiker, men inte polis. Chef skulle jag inte vilja vara, alls.
Det säger faktiskt inget annat än vad som är rätt för dig. Jag gillar inte (för) mixat, eller kvinnogrupper därför att jag inte trivs med det sociala spelet som uppstår då. (Vilket inte ska tolkas som att jag inte kan ta det om jag måste, men jag väljer det inte i mitt privatliv)
Igår tog jag en öl med jämställdister. Det var jag och ’en bunke män’ … den typen av samtal och social samvaro mer generellt som uppstår då, som för dig är låg är för mig optimal. Framför allt för jag upplever att jag inte behöver väga orden på guldvåg. Det gör det lättare för mig att slappna av och ’bara vara’.
Orsaken till den upplevelsen är det som Alice Teodorescu beskriver så här:
D.v.s. Det jag kallar kollektivism. Det är det jag har svårt för, men jag se dess positiva sidor med, framför allt är den inbjudande (om man är kvinna). Så jag kan förstå den person som föredrar det med.
@Alith:
@Anna:
Ja, det blir en generell skillnad, inte en absolut. Kön ska inte vara en faktor när man bedöms. Men det kan vara en faktor som gör att de flesta i toppen är av ett visst kön. Tidigare har vi på den här sajten mest pratat om faktorer som preferens eller t.ex. att män är mer pushade att söka status osv.
@Jenny:
Jag gillar mångfald och har också endast positiva erfarenheter av mixade grupper, men jag tycker inte att kön, ursprung osv i sig är det viktigaste. Dock är det bra om det finns t.ex. politiker från alla samhällets grupper, som kan ta bidra med olika perspektiv och se till att alla frågor blir belysta.
Angående låg nivå på samtal så är min erfarenhet att detta handlar mer om kontext. T.ex. trivs jag inte alls t.ex. bland män i kontexten dricka öl och titta på fotboll. Jag vill bara försvinna. Och min fru ogillar starkt tjejkvällen där man sitter och pratar om sina dildosar och drar nedlåtande skämt om sina män.
Men i en annan kontext kan det bli annorlunda, fastän det är samma människor. T.ex. har jag varit på idrottskonferenser och suttit arbetat i grupper, oftast med bara män men ibland hamnat i en tjejgrupp. Där föredrar jag starkt killgruppen då det dels passar min personliga samtalsstil, och dels verkar (obs min upplevelse) vara mer målinriktat fokus på uppgiften. I tjejgruppen kan samtalet vara mer inkluderande, men har man 10 minuter på sig att diskutera en viss fråga innan det ska presenteras för resten av sällskapet så kan det bli en nackdel för resultatet.
Sedan föredrar jag personliga samtal med kvinnor framför män för att jag upplever att det är lättare och roligare att prata om de ämnen som jag brinner för dvs sex och relationer och liknande.
Men, för att återgå till det här med mixade grupper, om vi säger att kvinnor och män har olika perspektiv och intressen, att vita och rasifierade har olika perspektiv och intressen, så måste vi samtidigt acceptera att dessa grupper faktiskt inte ÄR helt lika. Hade det varit det hade det ju inte en mix tillfört något.
Vissa verkar argumentera t.ex. för vikten av kvinnor i företag, för att dessa tillför något som saknas (”kvinnlig kompetens”). Men samtidigt argumenterar man för att män och kvinnor är lika. Det går inte ihop för mig. För om män och kvinnor är lika så spelar fördelningen av dem ingen roll eftersom de bidrar med exakt samma kompetenser och synsätt. Och om de är olika så påverkar detta förstås fördelningen. I inget av fallen är någon form av kvotering en vettig lösning.
Du säger att kvinnor och män talar olika språk men att de är exakt lika kompetenta som t.ex. politiker. Om de talar olika språk så måste väl möjligheten finnas att ett visst språk är mer fördelaktigt generellt som politiker, eller att ett visst språk är mer fördelaktigt för en viss politikerroll (eller annan funktion i ett politiskt parti)?
Och är det faktum att män och kvinnor talar lite olika språk relaterat till annat som t.ex. preferens och kompetens? Om kvinnor är bättre på att se andra människors behov, vara mer mjuka osv, gör inte detta också dem mer lämpade för, och kanske mer intresserade av t.ex. arbete i skola, vård osv?
Sen kan skillnaden förstås vara marginell, men det räcker med en liten skillnad för att det ska ge stort utslag i samhället.
@MK:
Just så, men den offentliga retoriken tycks snarare ta några steg i motsatt riktning:
White House Council on Women and Girls: Secretary Pritzker Says Increased Gender Diversity in Corporate Boardrooms Is Vital to Economic Success (min fetstil):
@Ulf T:
”@Jenny:
Jag gillar när det är mixat. Om majoriteten i en grupp är män blir samtalsnivån ganska låg. Om majoriteten i en grupp är kvinnor blir samtalsnivån ganska låg. Jag har många gånger råkat ut för båda.
Det där stämmer illa på väldigt många grupper där män är majoritet. De grupper jag brukar delta i stortrivs med ivriga samtal på mycket hög nivå. Nyckeln är inte könsfördelningen, utan det gemensamma intresset och den höga utbildningsnivån på alla deltagare.”
Inte ofta det händer, men här rycker jag ut
. Ulf (m fl), till Jennys försvar antog åtminstone jag att det var nivån på volymen hon avsåg (trots att hon ansåg att den var låg i båda fallen). Men jag kan ju dock ha fel….
Ytterligare till mitt försvar vill jag bara säga att det här med venusspråket/marsspråket inte är mitt påfund.
Jag tänker såhär om mig själv. Jag har en bra uppfostran. När jag träffar en människa lyssnar jag med respekt. Både på kvinnor och män. Det har aldrig varit svårt för mig att kommunicera varken med män eller kvinnor. Den enda skillnaden jag någonsin har märkt är att jag kan låta min något ”grova” humor komma fram snabbare med män än med kvinnor. Men efter ett tag med kvinnor så kommer det fram ganska snabbt att de inte var så ”fina flickor” trots allt.
Jag håller med Ulf T också. Det här med samkönade grupper och nivån på samtalet. Det har med kontext och ”utbildningsnivå” att göra. Men sen skiljer vi oss åt. Jag har haft fantastiska diskussioner med endast kvinnor i gruppen. Jag älskar kvinnors förmåga att kunna hålla samtalet igång och låta det flyta fram och tillbaka. Högt och lågt. Fult och vackert.
Med män älskar jag humorn. Och att de är så absoluta, allt eller inget.
Men i längden tror jag mer på de mixade grupperna, eller ja, så som samhället ser ut. Eller i alla fall Malmö ; )
@MK:
”Du säger att kvinnor och män talar olika språk men att de är exakt lika kompetenta som t.ex. politiker. Om de talar olika språk så måste väl möjligheten finnas att ett visst språk är mer fördelaktigt generellt som politiker, eller att ett visst språk är mer fördelaktigt för en viss politikerroll (eller annan funktion i ett politiskt parti)?”
Det finns inget generellt språk för politikerna. De är valda av oss. De ska tala med oss, inte till oss. En duktig politiker anpassar sig efter sammanhanget och människorna han/hon talar inför. Vilket de mediatränade politikerna vi har idag helt har missat.
@MK:
”Och är det faktum att män och kvinnor talar lite olika språk relaterat till annat som t.ex. preferens och kompetens? Om kvinnor är bättre på att se andra människors behov, vara mer mjuka osv, gör inte detta också dem mer lämpade för, och kanske mer intresserade av t.ex. arbete i skola, vård osv?”
Det arbetar redan många kvinnor i vård och skola. När det handlar om skolan skulle nog de flesta vilja se fler män. Även jämställdister har jag märkt. Men män är mer intresserade av att tjäna mycket pengar för då blir de valda av en kvinna som vill skaffa barn med dem.
Så många män inom skolan kommer vi nog aldrig att få se. Det loppet är ganska dött. Lärarlönerna är inte så bra om man som man vill bli vald av en kvinna som vill skaffa barn med en.
Mitt bästa tips till män är att bli lite sådär sexigt känslokalla och macho. Och börja jobba med värdepapper. Flytta pengar hit och dit. Köpa en massa lyxprylar för sånt gillar kvinns och sen när han vill ha barn kommer det en saftig puma som slår klorna i honom för då är han både självsäker och har materiell status. Sen kan han fortsätta som innan och frun går hemma och lyxar sig.
Så är det MK. Det är skrivet i vår biologi sen urminnes tider.
För kvinnor är det såhär. Kvinnor älskar ju lyx och status. Men kvinnor vill inte uppoffra för mycket och tyvärr betalar kvinnoyrkena inte för ett lyxliv så kvinnor ser till att bli gifta med en man som tjänar mer. Vilket också är mycket lättare för kvinnor eftersom det är de som väljer. Män är mer så….. hänger på liksom.