Lever jag i Sverige nu eller i 30-talets Tyskland?
avatar

Det kan tyckas som en absurd fråga, den som ställs i rubriken, men det är den inte. Den är i högsta grad relevant, eftersom det idag finns stora likheter mellan 30-talets Tyskland och 2010-talets Sverige. Nej, det handlar inte om Sverigedemokraternas framgångar eller högerns våld (och jag sympatiserar inte med det värdekonservativa SD). Tvärtom är det den ”goda” sidan som agerar som man gjorde i Tyskland på 30-talet.

”Men du kan väl inte jämföra 30-talets Tyskland med vår svenska demokrati?” Invändningarna låter precis som ”medlöparnas” på 30-talet: ”Men så illa är det inte, se vad duktiga vi tyskar är.” Ja, formellt sett har vi en demokrati och än så länge fängslas inte folk direkt för sina åsikter, men vårt krav på åsiktkonsensus är precis lika starkt som i 30-talets Tyskland. Precis som där stoppas folk i karriären om de tycker ”fel”, uttalar sig ”fel” eller inte stämmer in i det som centralt beslutas ska vara det rätta. Precis som i 30-talets Tyskland har vi tidningar och radio (och TV) som utgör en propagandaapparat för vad som ska vara konsensus (se t ex här, här, här, här och här). Precis som i 30-talets Tyskland går alla forskningspengar enbart till konsensusbejakande projekt. Precis som i 30-talets Tyskland har staten bestämt sig för att göra om människorna till att bli ”rätta” och precis som i 30-talets Tyskland har de ”åsiktsriktiga” ”stormtrupper” som kan terrorisera och jaga in skräck (typ AFA, RF och Expo). Och de som inte är rätta sätts i social ”karantän” genom smutskastning, hån, utstötning och skrämselmetoder av medier, ”goda” aktivister och deras stormtrupper.

Samtidigt sitter medlöparna och tycker att ”så farligt är det väl inte.” Precis som de gjorde i 30-talets Tyskland.

Men hur hamnade vi då i denna, de ”godas” strävan efter ett likriktningssamhälle? Ja, som jag tidigare understrukit så är det inte SD som orsakat detta. SD är snarare ett symptom på det allt mer intoleranta klimat som råder i Sverige idag. Nej, huvudansvaret har (radikal)feminismen som förklarat krig mot männen och manligheten. Det är på sätt och vis ironiskt, eftersom det är manlighet som möjliggjort för dem att ens kunna verka idag. Utan manligheten hade t ex inte invasionen i Normandie kunnat ske och då kanske alla uttryck för feministiska åsikter idag hade varit belagt med dödsstraff.

Manlighet har också genom historien gjort att män i stort antal offrat sig för att försvara kvinnor och barn (och då talar jag inte bara om fientliga stammar, utan också om rovdjur som var ett ständigt hot i miljontals år för små populationer). Det är alltså den direkta anledningen till att mänskligheten överlevt och varenda radikalfeminist som idag bedriver krig mot männen och manligheten hade garanterat inte existerat om det inte vore för männen och manligheten.

Naturligtvis vill då någon ”god” könskrigare invända att ”det är också manlighetens aggressivitet som startat striderna som man måste försvara sig i”. Men är det riktigt sant? Striderna har i många fall handlat om överlevnad – man har kämpat om jaktrevir, mark för att kunna odla, o s v – och däri är kvinnorna minst lika skyldiga. De och barnen måste ju överleva, och det var mannen som genom sin manlighet hade lotten att se till att kvinnan och barnet hade skydd och kunde överleva. P g a parningsstrategin kunde också män offras i stor mängd – historiskt sett så är dödsoffer i krig och olyckor betydligt högre när det gäller män än kvinnor – eftersom få män kunde befrukta många kvinnor. Det är därför polygami är det i stort dominerande äktenskapsmönstret under människans historia, eftersom det periodvis rådde stort kvinnoöverskott. Att man i många kulturer alltså har män med flera fruar bottnar inte i något patriarkalt mönster, utan i en nödvändighet för artens överlevnad.

Så följer naturligtvis anklagelsen om den manliga ”aggressiviteten”, vilken utmålas som något ont. Naturligtvis sägs inget om det kvinnliga intrigerandet. Jag har i 30 år arbetat med låg- och mellanstadiebarn och kan vittna om hur skoningslösa tjejer kan vara, särskilt mot varandra, på ett helt annat sätt än killar, för att eliminera konkurrenter. Det är lika relevant att säga att alla män är aggressiva som att säga att alla kvinnor är intriganta (d v s att relevansen är låg). Men att mannen kunde uppamma aggressivitet var en del av mönstret att kunna försvara kvinnan och barnet, liksom intrigerandet var ett sätt för kvinnan att kunna eliminera konkurrenter och värna sig och sin avkomma.

I de flesta kulturer har man internt sökt att kontrollera bägge fenomenen. Ett väldigt effektivt sätt för att eliminera manlig aggressivitet i jägar- och samlarsamhällen var att erbjuda sex till alla. Då behövde inte männen slåss mot varandra för att ”få komma till”. I vårt samhälle har vi förbjudit ”fel” sex, vilket torde innebära att vi uppmuntrar aggressivitet (jmf t ex våra ökande våldtäktsnivåer).

Radikalfeminismen har sedan länge kommit fram till, att de måste ”omskola” de aggressiva männen till att bli ”rätt”. Evolutionen har gjort ett så dåligt arbete med dem (däremot inte med de intriganta kvinnorna) att dessa skapelsens absoluta och ultimata krona – i form av radikalfeminister som t ex Gudrun Schyman, Maria Sveland, Margareta Winberg, m fl – måste vrida utvecklingen rätt. Metoderna är genusperspektiv, könsmaktsordning och lagstiftning. Tro nu inte att dessa skapelsens krona drabbats av någon slags hybris i att vara dem som, av alla någonsin födda människor, vet absolut bäst. Nej, det råkar bara vara så att de på något gudomligt(?) sätt begåvats med den yttersta visdomen.

Och bästa metoden är ett system á la 30-talets Tyskland för att vrida evolutionen ”rätt”. Bara ”rätt” ”sanningar” får presenteras, ”fel” människor ska genom smutskastning och utstötning elimineras, försök till att yttra sig ska tystas av stormtrupperna – som ju i grunden bara vill ”gott”, precis som SA ville – kritiska röster är farliga och så ska barnen stöpas om till att bli ”hen”, eftersom det nog var vad evolutionen egentligen menade, fast den gjorde fel, så att de som begåvats med den ultimata sanningen kan korrigera den rätt.

En annan sak som är en parallell med 30-talets Tyskland är att människor börjar känna att klimatet är sådant att de hellre skulle emigrera från landet än stanna där. Bor jag i Sverige nu eller i 30-talets Tyskland?

Kommentarer

Lever jag i Sverige nu eller i 30-talets Tyskland? — 10 kommentarer

  1. Pingback: ”Det är en konstig slump att en majoritet av skitstövlarna är judar” | WTF?

  2. Ja, detta krav på konsensus är ett avsevärt större hot mot demokratin som projekt än några upproriska armébataljoner. Haken är bara att folk är vana att se demokratier falla vid handfasta maktövertganden som nu senast i Thailand. (Fast armén där har en tradition av att återlämna makten igen.)

    Jag finner det lite märkligt att folk tilltalas av direkt antidemokratiska idéer. Nazisterna i Tyskland vann val, likaså lyfts både SD och Fi fram i valen idag. Speciellt Fi vill ju böja stickan ännu längre. SD stretar emot (eloge i den frågan) medan de är rena stollar i andra frågor. Båda grupperna är anförda av några av vårt lands skickligaste retoriker, Schyman och Åkesson.

    Gemenamt för dessa två grupper är att de framstår som ärligare. De har majslat fram sina respektive politiska linjer och struntat i vad andra anser om dem. De etablerade försöker mest säga det de tror ska vinna röster, vem litar på en sådan?

    Har taskig koll på RF, men AFA är i en anarkistisk gruppering som gör vad de känner för. Men de sväljer radikalfeminismen ja, dock utan att de står under någon riktig kontroll.

    Teo

  3. Feminister kan inte ta ansvar för något så det faller på sin egen orimlighet att feminismen skulle ha huvudansvaret.

    Det är bara ett skämt men faktum kvarstår att man kan inte lägga ansvaret på feminismen som ideologi eller rörelse.

    Feminismen står för en radikalisering av samhället. Feminister är i sina egna huvuden världsförbättrare på korståg. Det är alla vi andra som har ansvaret att motverka det som är dåligt med dagens radikalfeminism.

    Feminismen utgör en tårtbit av den politiskt korrekta åsiktselitism som har kulturellt, medialt och politiskt inflytande. Människor lever å andra sidan i den verklighet som går att ta på och tenderar att inte dela den radikalfeministiska världsbilden.

    Det må vara få som offentligt vill kritisera feminism pga. repressalier i form av stigmatisering. Det är inte särskilt kul att felaktigt bli anklagad och stämplad som kvinnohatare, rasist eller homofob. Det sparas sällan på retoriken när det kommer till smutskastning av kritiker eller meningsmotståndare och på massmedial nivå liknar det närmast en ideologisk häxprocess. Men murar har fallit förr.

    Bloggosfären liknar ett blodigt virtuellt könskrig där retoriska salvor smattrar med ett ekande brus i etern.

    Det är bra att opinionsbildande aktörer inte står oemotsagda, men dessa ständiga provokationer bildar ett minfält som gladeligen trampas på igen och igen. Den feministiska bloggosfären skulle implodera av interna intriger om den inte matades så mycket.

    Den verkliga kampen står om att utbilda en ny generation fri från ideologisk indoktrinering. Hur kommer radikalfeminismen att stå sig om 10-20 år.

  4. Det finns så mycket av sanningar, (medveten plural!) i detta inlägg så jag vill egentligen bara applådera.
    Man kan till exempel undra hur arten människan kunnat bli den mest framgångsrika på jorden av alla arter? Var det genom att förtrycka kvinnorna? Nä det kan det väl inte vara eftersom generna strävar efter att fullända reproduktiviteten hos arten inte hos könen. Man kan undra om det stam- eller flockbeteende som fanns i början har grundat de normer vi bär med oss än idag eller om det som det kan tyckas började med kvinnlig rösträtt 1921.
    Faktum är att de strider om revir som utkämpades på stam- och flocktiden, inte kan tänkas vara bara en kamp för daglig försörjning utan än mer en kamp om biologisk framtid. Man slogs om kvinnorna och deras försörjning för att säkra sin egen genuppsättnings kopiering. De svaga grupperna sorterades därför ut och kvinnorna var med sannolikhet inte mera lojala mot sina spermiebankar än vilda lejoninnor är i dag.
    De som förstår sig på det hela kan ju förklara hur det mitokondriella DNAt endast fördelas från mödernet. Kan det ha att göra med att i stort sett alla kvinnor avlade barn medan endast ett fåtal av männen har gjort det?

    Den andra och mycket mera allvarsamma aspekten på din artikel är att om något pris till Joseph Göbbels ära någonsin funnits eller existerat idag så finns det klasvis med journalister som skulle varit nomineringsbara idag.
    Hemska tanke.

  5. @Bengt Andersson:

    Jag tror att du har rätt om mitokondrier och asymmetrin i reproduktionsframgång mellan könen. Det finns forskning som föreslår detta. Däremot skulle jag inte kalla människan den mest framgångsrika arten på jorden. Det finns arter som existerat mycket längre än oss, och som har mycket bättre chanser att överleva vid extrema förhållanden som kan uppstå i framtiden. Fast vi är den enda art som i någon större utsträckning lärt oss förändra miljön för att gynna oss.

  6. @Benjamin (bench):
    Jag tänkte exakt på samma invändning, så min definition är därför: Framgångsrik på sätt människor bedömer framgång, materiellt men även överlevnadsmässigt är människogenen mycket framgångsrik.

  7. @Bengt Andersson:

    ”De som förstår sig på det hela kan ju förklara hur det mitokondriella DNAt endast fördelas från mödernet. Kan det ha att göra med att i stort sett alla kvinnor avlade barn medan endast ett fåtal av männen har gjort det?”

    Personligen skulle jag vända på det och säga att det mitokondriga DNA endast fördelas från mödernet så inte vilken man som helst fick skaffa barn. Att få av männen avlat barn är en direkt konsekvens av behovet att se till att endast de dugliga männen fick göra det. Den relevanta frågan för samhället har varit vilka män man på olika sätt placerar i rollen att vara dugliga. Utan samhällsnormer kan den mest dugliga mannen vara den som slår ihjäl andra män och vid behov våldtar deras kvinnor. Att påstå dessa beteenden skapas AV samhällsnormer är – som påpekas av Steven Pinkers bok om hur våldet har minskat – helvrickat.