…eller: Check Your Privilege, Lena Olving

Lena Olving figurerar i senaste numret av Ny Teknik. Tyvärr tycks inte artikeln finnas på webben, men jag kan återge några delar.

Mycronics vd Lena Olving söker alltid efter den bästa kompetensen. Hon har tre kvinnor i sin ledningsgrupp.
– Det gäller att leta på rätt ställen. Ungefär som när man söker efter kantareller.

För Lena Olving är det självklart att det blir bättre med fler kvinnor i ledningen i teknikföretag.
– Då skapas dynamik. Då förflyttas gruppen ur sina invanda mönster och vågar ta nya modiga beslut, säger hon.

LO menar alltså att kvinnor besitter en särskild kompetens som män saknar? Hon söker ju alltid efter den bästa kompetensen.

På frågan om det är en slump att Mycronic har två kvinnliga civilingenjörer i ledningen, kommer svaret blixtsnabbt.
– Det är aldrig en slump när jag är med. Jag letar alltid efter bästa kompetens. Men det gäller att leta på rätt sätt. Ungefär som att man måste ha svampögon på sig för att hitta kantarellerna.

Hur går det då till när LO sätter på sig svampögonen? Tja, kanske hon söker sig till kända svampställen, som Invest in Relations:

Camilla Wagner och Invest in Realations har kartlagt samtliga befattningshavare i ledning och styrelse för Sveriges 500 största företag och även samtliga börsbolag – man har identifierat omkring 800 kvinnor som har den kompetens som valberedningarna kan tänkas efterfråga.
…
Invest in Relations är en så kallad kompetensmäklare som driver Sveriges första meritbaserade databas VA500MERIT – den innehåller drygt 12 000 personer som alla har en formell kompetens när det gäller styrelseuppdrag och arbetar i ledningsgruppen eller styrelsen för Sveriges 500 största koncerner.

Alltså, i en skog med 12 000 läckra svampar, gäller det att hitta de 800 (6.7%) kantarellerna? Min hustru har svampögon, så jag är bekant med fenomenet, men det är normalt inte andra goda svampar som är i vägen när man letar efter kantarellerna, utan löv, mossa och annat.

Hursomhelst, det LO ägnar sig åt är ren och skär diskriminering.

Hon fortsätter i Ny Teknik:

– Självfallet är kompetens viktigast, men det står inte i motsatsförhållande till jämställdhet. För idag väljs ju många kompetenta kvinnor bort.
– Och om jag får generalisera, så tycker jag mig se att män får jobb baserat på sin potential, medan kvinnor får jobben utifrån sina resultat. Och det är extremt olika sätt att se på kompetens.

Här tycks LO säga emot sig själv. Hon är själv ute med ”svampögonen” och försöker hitta kvinnor baserat på en övertygelse om att de, eftersom de är kvinnor, kommer att tillföra unika fördelar. Potential, alltså. Och jag har ännu inte sett någon studie som visar att kvinnor aktivt väljs bort – däremot har jag sett flera bevis på att det motsatta händer, som Invest in Relations ovan, Rättviseförmedlingen, Maud Olofssons kampanj för att öka andelen kvinnor i styrelser, ”Guldkjolarna” i Norge, m.m.

Olving och glashissen

Man skulle kunna tänka sig att LO själv tänker på hur hon fick kämpa för att ta sig fram, men icke.

Jag fick anledning att titta närmare på hennes CV* i samband med diskussioner på Genusnytt:

Förresten, om vi tittar närmare på Olving: Hon hade säkert ögonen på sig från början, med en sådan pappa. Dessutom är han från Estland – min fördom om estlänningar är att det är ett rackarns driv i dem, åtminstone i många av de som flydde till Sverige under sovjettiden.

När Lena O började på Volvo som 24-åring var pappa styrelseledamot i Volvofinans. Hon hade ännu inte tagit sin examen, men gjorde det året efter.

Efter 3 år som Produkt- och produktionsingenjör på Motorfabriken i Skövde, blev hon ekonomichef (hoppsan!). Efter 2 år som ekonomichef blev hon projektchef för fabriken. 1985, 29 år gammal och med 5 års arbetslivserfarenhet är hon inne på sitt andra tunga chefsjobb. Sedan två år som produktionschef, och så vidare som VD för Samhall. Efter 3 år på Samhall tillbaka in i Volvo, nu som Vice President för Torslandafabriken.

Det skall kanske påpekas att hon fick barn samma år som hon blev ekonomichef, och en son tre år senare.

Hon har alltså haft ett jobb där hon inte var chef: det var de första tre åren av hennes karriär. Sedan har hon varit 1-3 år på varje chefsposition och sedan gått vidare till något annat.

Om vi dessutom skall tro på att det är mycket tuffare för kvinnor att göra karriär, måste detta vara Superwomans storasyster!

[i senare kommentar i samma tråd]

Möjligen var jag inte riktigt tydlig med min analys av Olvings karriär. Volvo är ett traditionellt industriföretag. Jag tror inte att det är så vanligt att man värvar ingenjörer direkt från fabriksgolvet till posten som ekonomichef – speciellt om de saknar examen i ekonomi och dessutom bara har 3 års arbetslivserfarenhet.

Jag har ingen förstahandskunskap i fallet, men nog luktar det curling med turbo.

Oftast ser det väl ut såhär:

http://www.schuffler.se/show_sida.asp?ID=1297&ID2=1163&ukatID=&sprak=svenska

Civilekonom, med 15 års erfarenhet innan det kom ett tungt chefsjobb som finanschef på Volvo.

* Den CV jag läste finns inte kvar på nätet, men jag har en kopia om någon är intresserad.

När det gäller LO kan man förstås notera att hon hade påbrå: hennes pappa var inte bara professor på Chalmers, utan satt även i Volvos styrelse. Att hon skulle göra raketkarriär är kanske inte förvånande, men ännu har jag inte hittat någon intervju där hon erkänner att hon själv blivit curlad.

(Enligt hennes CV gick hon dessutom Volvos interna ledarskapsprogram efter att hon blivit utsedd till ekonomichef. Hon fick alltså posten trots att hon saknade ledarskapserfarenhet – eller ens speciellt mycket arbetslivserfarenhet – och trots att hon var gravid.)

Olving vet bäst

Ett märkligt prov på Olvings ledningsmetoder ger hon själv i Sommar 2010. Hon inleder sitt sommarprat med att sjunga Lilla snigel:

Lilla snigel akta dig, akta dig …
Det är en helt vanlig dag på jobbet. Ett sammanträdesrum, tio slipsar i diskreta mönster och färger, ett par högklackade skor, klarröda. Det är jag som har skorna, och det är jag som sjunger, tyst för mig själv.

Jag vill bara inflika det som Olving tycks missa. Männens diskreta mönster och färger syftar till att signalera att det inte är deras person som är viktig, utan vad de tillför till verksamheten. Det är ett sätt att kommunicera: ”Jag förväntar mig att du bedömer mig efter min kompetens”. Olvings klarröda högklackade skor är ett sätt att sticka ut: ”Uppmärksamma gärna min kompetens, men glöm aldrig att jag är kvinna!”

Männen runt bordet ser allvarliga, nästan bekymrade ut; nickar, hummar, tar till orda. [förställer rösten] ”Ja, jag vill inte förlänga diskussionen, men jag tycker det är nödvändigt att belysa frågan om …”, eller ”jag instämmer helt med Bosse: det är av yttersta vikt att vi agerar kraftfullt.”

Alla vid bordet har som ambition att genomföra mötet effektivt, och komma till bra lösningar på problemen.

Alla utom Olving, skall det visa sig.

Ändå hör jag männen repetera vad föregående person sagt, och cirkla kring lösningen som katten kring het gröt. Själv sitter jag inne med det geniala förslaget, som lätt och enkelt kommer att lösa hela problematiken – tror i alla fall jag. Men alltför många gånger har jag gjort misstaget att leverera svaret direkt. Det är ett kardinalfel, som vi kvinnor ofta gör. Det funkar inte.

Nej, Lena, det funkar inte, och ja, det är ett kardinalfel, men det handlar inte om att du är kvinna och de andra är män. Det funkar precis lika illa (möjligen ännu sämre) om en man gör det i ett rum fullt av kvinnor, eller för all del om en man gör det i ett rum fullt av män.

Det männen i historien ägnar sig åt brukar kallas för ”förankring”, och Olvings okunskap om detta fenomen är möjligen förfärande. Själv har jag inte haft lika många fancy chefstitlar som hon, men jag har rätt stor erfarenhet av att sitta i möten och tycka att allt skulle vara mycket enklare om alla bara kunde köpa mitt förslag rakt av. Med tiden har jag lärt mig att lyssna, och har också fått lära mig hur många olika sätt det finns att betrakta ett problem och komma fram till olika, fullt legitima slutsatser.

Jag, en man, har med andra ord massor av gånger suttit med problemet att försöka förankra förslag i olika grupper (oftast inte bara en grupp). Ibland har det gått bra, ibland inte. Ibland har mitt genialiska förslag visat sig mindre genialiskt än jag trodde; ibland har någon annan fått credit för mitt förslag, när organisationen några år senare insett att det var rätt väg att gå. Jag har i dessa möten stött på åtskilliga kvinnor, och aldrig fått uppfattningen att de skulle vara mindre i behov än män av en förankringsprocess innan de köper någon annans förslag. Jag har för all del också fått bevittna några rejäla katastrofer som kommit av att man för okritiskt genomfört förslag som någon lite för inflytelserik person tyckte var alldeles genialiskt. Det har de andra också; det är därför de vill diskutera saken och höra olika perspektiv.

Detta är inte könsspecifikt! Det är så det fungerar, inte minst i stora organisationer.

Det är nämligen alldeles för tidigt i processen, och det enda som händer är att männens tysta överenskommelse om hur mötet skall gå till bryts. Vid sådana tillfällen blir det alldeles tyst i rummet. Alla män tittar på mig med en blandning av förvåning och irritation. Det här var de absolut inte mogna för att höra. De är ju mitt inne i sin process! Därför fortsätter diskussionen, och inte sällan, 30 minuter senare eller så, presenterar någon annan det som var mitt förslag, och hyllas som dagens hjälte.

Mina protester, där jag försöker hävda att det var precis vad jag sade tidigare, ignoreras totalt. Inte för att männen är ogina eller elaka, utan helt enkelt för att de har aldrig hört vad jag har sagt!

När jag lyssnar på detta undrar jag om Olving driver med sina lyssnare. Är det verkligen möjligt att hon agerar så omoget (och vänta – det blir värre) i möten på hög nivå? Har hon verkligen inte lärt sig att det skickliga förhandlare ofta siktar på är just att få någon annan att föreslå exakt det som man själv ville redan från början? Att då börja tjafsa om att det egentligen inte var deras idé, är inte bara tramsigt, utan rent kontraproduktivt.

Inbillar hon sig dessutom att hon är den enda i mötet som tycker sig ha en tydlig uppfattning om hur problemet skall lösas? Min gissning är att de flesta av de (män) som sitter vid bordet har lärt sig långt tidigare i karriären att om man skall ta sig fram i karriären, måste man lära sig hur man förankrar förslag, bygger allianser, och hjälper andra att känna sig både delaktiga och duktiga. Kan det vara så att Olving curlats fram så effektivt i karriären att hon inte behövt förstå detta? Män som agerar så naivt som hon påstår sig göra, kommer helt enkelt inte högre än möjligen till någon halvhög mellanchefsnivå, där man gärna vill ha lite uppstudsiga personer som vågar bryta mönster och tänka fritt, men utan att de har mandat att göra alltför stor skada.

Genom åren har jag lärt mig att hålla tyst och bida min tid, hur jobbigt det än är. Som kvinna måste jag vänta ut den process som männen uppenbarligen måste gå igenom, och invänta exakt rätt ögonblick för att presentera mitt förslag.

Det har inget med kön att göra. Det är så det går till, som sagt. Jag börjar misstänka att det enda som är könsspecifikt här är att det tycks vara mycket lättare för kvinnor att nå höga positioner utan att tvingas lära sig detta.

Under tiden sitter jag inte alls bakåtlutad och ser frånvarande ut – nej, nej, nej. Jag sitter långt fram på stolen, ser engagerat på den som talar och följer debatten med stooort intresse.

Åtminstone ser det ut så. Men inne i mitt huvud, så sjunger jag: ”Lilla snigel akta dig …”.
Och det gör jag om och om igen, ända tills det äntligen blir dags. När tillfället infinner sig så gäller det att ta ordet, och sedan snabbt berätta hur jag har tänkt mig att problemet kan lösas.

På det här sättet har jag och lilla snigel mötts i mitt huvud många gånger. Jag har sjungit Lilla snigel så länge jag kan minnas faktiskt. Och jag kan låta hälsa: Det fungerar alldeles utmärkt.

Nu blir jag rent av förbannad. Hon sitter till och med och raljerar över att hon fullständigt skiter i att lyssna på de andras argumentation. Det enda hon intresserar sig för är att lära sig hur hon enklast skall få det som hon vill.

Jag kan låta hälsa att Lilla snigel inte alls fungerar för människor som inte är så privilegierade, eller så dominanta, att ingen vågar sätta sig emot dem på allvar. Människor som inte susar fram i gräddfilen måste lära sig att förhandla, vilket innebär att faktiskt lyssna på andra, och inse att man inte själv sitter inne med alla svar.

Låt mig vara tydlig: jag har naturligtvis stött på manliga chefer som också tycks bara vänta ut diskussionen så att de sedan kan få peka med hela handen och berätta hur det skall bli. De brukar dock inte skryta om det, och om de gör det, kallar man dem för vad de är: skitstövlar!