Lena Olvings svampögon
avatar

…eller: Check Your Privilege, Lena Olving

Lena Olving figurerar i senaste numret av Ny Teknik. Tyvärr tycks inte artikeln finnas på webben, men jag kan återge några delar.

Ny Teknik, nr 13 2015, sid 7

Ny Teknik, nr 13 2015, sid 7

Mycronics vd Lena Olving söker alltid efter den bästa kompetensen. Hon har tre kvinnor i sin ledningsgrupp.
– Det gäller att leta på rätt ställen. Ungefär som när man söker efter kantareller.

För Lena Olving är det självklart att det blir bättre med fler kvinnor i ledningen i teknikföretag.
– Då skapas dynamik. Då förflyttas gruppen ur sina invanda mönster och vågar ta nya modiga beslut, säger hon.

LO menar alltså att kvinnor besitter en särskild kompetens som män saknar? Hon söker ju alltid efter den bästa kompetensen.

På frågan om det är en slump att Mycronic har två kvinnliga civilingenjörer i ledningen, kommer svaret blixtsnabbt.
– Det är aldrig en slump när jag är med. Jag letar alltid efter bästa kompetens. Men det gäller att leta på rätt sätt. Ungefär som att man måste ha svampögon på sig för att hitta kantarellerna.

Hur går det då till när LO sätter på sig svampögonen? Tja, kanske hon söker sig till kända svampställen, som Invest in Relations:

Camilla Wagner och Invest in Realations har kartlagt samtliga befattningshavare i ledning och styrelse för Sveriges 500 största företag och även samtliga börsbolag – man har identifierat omkring 800 kvinnor som har den kompetens som valberedningarna kan tänkas efterfråga.

Invest in Relations är en så kallad kompetensmäklare som driver Sveriges första meritbaserade databas VA500MERIT – den innehåller drygt 12 000 personer som alla har en formell kompetens när det gäller styrelseuppdrag och arbetar i ledningsgruppen eller styrelsen för Sveriges 500 största koncerner.

Alltså, i en skog med 12 000 läckra svampar, gäller det att hitta de 800 (6.7%) kantarellerna? Min hustru har svampögon, så jag är bekant med fenomenet, men det är normalt inte andra goda svampar som är i vägen när man letar efter kantarellerna, utan löv, mossa och annat.

Hursomhelst, det LO ägnar sig åt är ren och skär diskriminering.

Hon fortsätter i Ny Teknik:

– Självfallet är kompetens viktigast, men det står inte i motsatsförhållande till jämställdhet. För idag väljs ju många kompetenta kvinnor bort.
– Och om jag får generalisera, så tycker jag mig se att män får jobb baserat på sin potential, medan kvinnor får jobben utifrån sina resultat. Och det är extremt olika sätt att se på kompetens.

Här tycks LO säga emot sig själv. Hon är själv ute med ”svampögonen” och försöker hitta kvinnor baserat på en övertygelse om att de, eftersom de är kvinnor, kommer att tillföra unika fördelar. Potential, alltså. Och jag har ännu inte sett någon studie som visar att kvinnor aktivt väljs bort – däremot har jag sett flera bevis på att det motsatta händer, som Invest in Relations ovan, Rättviseförmedlingen, Maud Olofssons kampanj för att öka andelen kvinnor i styrelser, ”Guldkjolarna” i Norge, m.m.

Olving och glashissen

Up we go!

Up we go!

Man skulle kunna tänka sig att LO själv tänker på hur hon fick kämpa för att ta sig fram, men icke.

Jag fick anledning att titta närmare på hennes CV* i samband med diskussioner på Genusnytt:

Förresten, om vi tittar närmare på Olving: Hon hade säkert ögonen på sig från början, med en sådan pappa. Dessutom är han från Estland – min fördom om estlänningar är att det är ett rackarns driv i dem, åtminstone i många av de som flydde till Sverige under sovjettiden.

När Lena O började på Volvo som 24-åring var pappa styrelseledamot i Volvofinans. Hon hade ännu inte tagit sin examen, men gjorde det året efter.

Efter 3 år som Produkt- och produktionsingenjör på Motorfabriken i Skövde, blev hon ekonomichef (hoppsan!). Efter 2 år som ekonomichef blev hon projektchef för fabriken. 1985, 29 år gammal och med 5 års arbetslivserfarenhet är hon inne på sitt andra tunga chefsjobb. Sedan två år som produktionschef, och så vidare som VD för Samhall. Efter 3 år på Samhall tillbaka in i Volvo, nu som Vice President för Torslandafabriken.

Det skall kanske påpekas att hon fick barn samma år som hon blev ekonomichef, och en son tre år senare.

Hon har alltså haft ett jobb där hon inte var chef: det var de första tre åren av hennes karriär. Sedan har hon varit 1-3 år på varje chefsposition och sedan gått vidare till något annat.

Om vi dessutom skall tro på att det är mycket tuffare för kvinnor att göra karriär, måste detta vara Superwomans storasyster!

[i senare kommentar i samma tråd]

Möjligen var jag inte riktigt tydlig med min analys av Olvings karriär. Volvo är ett traditionellt industriföretag. Jag tror inte att det är så vanligt att man värvar ingenjörer direkt från fabriksgolvet till posten som ekonomichef – speciellt om de saknar examen i ekonomi och dessutom bara har 3 års arbetslivserfarenhet.

Jag har ingen förstahandskunskap i fallet, men nog luktar det curling med turbo.

Oftast ser det väl ut såhär:

http://www.schuffler.se/show_sida.asp?ID=1297&ID2=1163&ukatID=&sprak=svenska

Civilekonom, med 15 års erfarenhet innan det kom ett tungt chefsjobb som finanschef på Volvo.

* Den CV jag läste finns inte kvar på nätet, men jag har en kopia om någon är intresserad.

När det gäller LO kan man förstås notera att hon hade påbrå: hennes pappa var inte bara professor på Chalmers, utan satt även i Volvos styrelse. Att hon skulle göra raketkarriär är kanske inte förvånande, men ännu har jag inte hittat någon intervju där hon erkänner att hon själv blivit curlad.

(Enligt hennes CV gick hon dessutom Volvos interna ledarskapsprogram efter att hon blivit utsedd till ekonomichef. Hon fick alltså posten trots att hon saknade ledarskapserfarenhet – eller ens speciellt mycket arbetslivserfarenhet – och trots att hon var gravid.)

Olving vet bäst

Ett märkligt prov på Olvings ledningsmetoder ger hon själv i Sommar 2010. Hon inleder sitt sommarprat med att sjunga Lilla snigel:

Lilla snigel akta dig, akta dig …
Det är en helt vanlig dag på jobbet. Ett sammanträdesrum, tio slipsar i diskreta mönster och färger, ett par högklackade skor, klarröda. Det är jag som har skorna, och det är jag som sjunger, tyst för mig själv.

Kompetens

Kompetens

Jag vill bara inflika det som Olving tycks missa. Männens diskreta mönster och färger syftar till att signalera att det inte är deras person som är viktig, utan vad de tillför till verksamheten. Det är ett sätt att kommunicera: ”Jag förväntar mig att du bedömer mig efter min kompetens”. Olvings klarröda högklackade skor är ett sätt att sticka ut: ”Uppmärksamma gärna min kompetens, men glöm aldrig att jag är kvinna!”

Männen runt bordet ser allvarliga, nästan bekymrade ut; nickar, hummar, tar till orda. [förställer rösten] ”Ja, jag vill inte förlänga diskussionen, men jag tycker det är nödvändigt att belysa frågan om …”, eller ”jag instämmer helt med Bosse: det är av yttersta vikt att vi agerar kraftfullt.”

Alla vid bordet har som ambition att genomföra mötet effektivt, och komma till bra lösningar på problemen.

Alla utom Olving, skall det visa sig.

Ändå hör jag männen repetera vad föregående person sagt, och cirkla kring lösningen som katten kring het gröt. Själv sitter jag inne med det geniala förslaget, som lätt och enkelt kommer att lösa hela problematiken – tror i alla fall jag. Men alltför många gånger har jag gjort misstaget att leverera svaret direkt. Det är ett kardinalfel, som vi kvinnor ofta gör. Det funkar inte.

Nej, Lena, det funkar inte, och ja, det är ett kardinalfel, men det handlar inte om att du är kvinna och de andra är män. Det funkar precis lika illa (möjligen ännu sämre) om en man gör det i ett rum fullt av kvinnor, eller för all del om en man gör det i ett rum fullt av män.

Det männen i historien ägnar sig åt brukar kallas för ”förankring”, och Olvings okunskap om detta fenomen är möjligen förfärande. Själv har jag inte haft lika många fancy chefstitlar som hon, men jag har rätt stor erfarenhet av att sitta i möten och tycka att allt skulle vara mycket enklare om alla bara kunde köpa mitt förslag rakt av. Med tiden har jag lärt mig att lyssna, och har också fått lära mig hur många olika sätt det finns att betrakta ett problem och komma fram till olika, fullt legitima slutsatser.

Jag, en man, har med andra ord massor av gånger suttit med problemet att försöka förankra förslag i olika grupper (oftast inte bara en grupp). Ibland har det gått bra, ibland inte. Ibland har mitt genialiska förslag visat sig mindre genialiskt än jag trodde; ibland har någon annan fått credit för mitt förslag, när organisationen några år senare insett att det var rätt väg att gå. Jag har i dessa möten stött på åtskilliga kvinnor, och aldrig fått uppfattningen att de skulle vara mindre i behov än män av en förankringsprocess innan de köper någon annans förslag. Jag har för all del också fått bevittna några rejäla katastrofer som kommit av att man för okritiskt genomfört förslag som någon lite för inflytelserik person tyckte var alldeles genialiskt. Det har de andra också; det är därför de vill diskutera saken och höra olika perspektiv.

Detta är inte könsspecifikt! Det är så det fungerar, inte minst i stora organisationer.

Det är nämligen alldeles för tidigt i processen, och det enda som händer är att männens tysta överenskommelse om hur mötet skall gå till bryts. Vid sådana tillfällen blir det alldeles tyst i rummet. Alla män tittar på mig med en blandning av förvåning och irritation. Det här var de absolut inte mogna för att höra. De är ju mitt inne i sin process! Därför fortsätter diskussionen, och inte sällan, 30 minuter senare eller så, presenterar någon annan det som var mitt förslag, och hyllas som dagens hjälte.

Mina protester, där jag försöker hävda att det var precis vad jag sade tidigare, ignoreras totalt. Inte för att männen är ogina eller elaka, utan helt enkelt för att de har aldrig hört vad jag har sagt!

När jag lyssnar på detta undrar jag om Olving driver med sina lyssnare. Är det verkligen möjligt att hon agerar så omoget (och vänta – det blir värre) i möten på hög nivå? Har hon verkligen inte lärt sig att det skickliga förhandlare ofta siktar på är just att få någon annan att föreslå exakt det som man själv ville redan från början? Att då börja tjafsa om att det egentligen inte var deras idé, är inte bara tramsigt, utan rent kontraproduktivt.

Inbillar hon sig dessutom att hon är den enda i mötet som tycker sig ha en tydlig uppfattning om hur problemet skall lösas? Min gissning är att de flesta av de (män) som sitter vid bordet har lärt sig långt tidigare i karriären att om man skall ta sig fram i karriären, måste man lära sig hur man förankrar förslag, bygger allianser, och hjälper andra att känna sig både delaktiga och duktiga. Kan det vara så att Olving curlats fram så effektivt i karriären att hon inte behövt förstå detta? Män som agerar så naivt som hon påstår sig göra, kommer helt enkelt inte högre än möjligen till någon halvhög mellanchefsnivå, där man gärna vill ha lite uppstudsiga personer som vågar bryta mönster och tänka fritt, men utan att de har mandat att göra alltför stor skada.

Olving i Sommar 2010

Olving i Sommar 2010

Genom åren har jag lärt mig att hålla tyst och bida min tid, hur jobbigt det än är. Som kvinna måste jag vänta ut den process som männen uppenbarligen måste gå igenom, och invänta exakt rätt ögonblick för att presentera mitt förslag.

Det har inget med kön att göra. Det är så det går till, som sagt. Jag börjar misstänka att det enda som är könsspecifikt här är att det tycks vara mycket lättare för kvinnor att nå höga positioner utan att tvingas lära sig detta.

Under tiden sitter jag inte alls bakåtlutad och ser frånvarande ut – nej, nej, nej. Jag sitter långt fram på stolen, ser engagerat på den som talar och följer debatten med stooort intresse.

Åtminstone ser det ut så. Men inne i mitt huvud, så sjunger jag: ”Lilla snigel akta dig …”.
Och det gör jag om och om igen, ända tills det äntligen blir dags. När tillfället infinner sig så gäller det att ta ordet, och sedan snabbt berätta hur jag har tänkt mig att problemet kan lösas.

På det här sättet har jag och lilla snigel mötts i mitt huvud många gånger. Jag har sjungit Lilla snigel så länge jag kan minnas faktiskt. Och jag kan låta hälsa: Det fungerar alldeles utmärkt.

Nu blir jag rent av förbannad. Hon sitter till och med och raljerar över att hon fullständigt skiter i att lyssna på de andras argumentation. Det enda hon intresserar sig för är att lära sig hur hon enklast skall få det som hon vill.

Jag kan låta hälsa att Lilla snigel inte alls fungerar för människor som inte är så privilegierade, eller så dominanta, att ingen vågar sätta sig emot dem på allvar. Människor som inte susar fram i gräddfilen måste lära sig att förhandla, vilket innebär att faktiskt lyssna på andra, och inse att man inte själv sitter inne med alla svar.

Låt mig vara tydlig: jag har naturligtvis stött på manliga chefer som också tycks bara vänta ut diskussionen så att de sedan kan få peka med hela handen och berätta hur det skall bli. De brukar dock inte skryta om det, och om de gör det, kallar man dem för vad de är: skitstövlar!

Kommentarer

Lena Olvings svampögon — 27 kommentarer

  1. Smart resonerat, Ulf T.

    Den där Olving formligen dryper av självgodhet. På längre sikt kan vi inte ha folk i styrelsen för stora bolag som bara går omkring och nynnar på ”Lilla snigel”. Eller om vi vill ha flera sådana så är det på bekostnad av välståndet i Sverige.

    För övrigt delar jag stereotypen om att ester har ett sjujävla driv i sig. Se bara hur de fått sitt land på fötter – och det med Europas troligen lägsta skuldsättning. Estland skulle aldrig ha klarat det med diverse kvoteringar hit och dit. Men Olving är svenska, inte estniska. Så hon sysslar med kvoteringstänk (se där, ännu en stereotyp Grin )

  2. Det låter som att hon är en bortskämd ”pappas flicka” som surfar på feministvågen. Med tiden kommer sanningen ikapp henne. I slutänden handlar det om att leverera resultat till företaget och ägarna. Klarar hon inte det blir hon inte kvar i branschen.

  3. Man får intryket av att det är en ”Gyllene kjol” som hon har att tacka för sin karriär?

    MVH

  4. Jag har arbetat på ett företag samtidigt som hon var anställd.
    Den enskilt mest positiva sak hon gjorde för företaget var att sluta.

    Tyvärr hann hon ställa till det en del innan dess.

  5. ”Det är nämligen alldeles för tidigt i processen, och det enda som händer är att männens tysta överenskommelse om hur mötet skall gå till bryts. Vid sådana tillfällen blir det alldeles tyst i rummet. Alla män tittar på mig med en blandning av förvåning och irritation. Det här var de absolut inte mogna för att höra. De är ju mitt inne i sin process! Därför fortsätter diskussionen, och inte sällan, 30 minuter senare eller så, presenterar någon annan det som var mitt förslag, och hyllas som dagens hjälte.”

    Holy shit vilken blindhet hon har. NATURLIGTVIS i ett rum med kompetenta individer accepteras inte en ny ide hur som helst på infall. Den måste förankras med en ordentlig presentation och ja den som kan förklara varför något är bra är mer dagens hjälte än den som först hittade på idén. Det är viktigare varför man säger det än vad man säger. Iaf i rationell diskussion.

    Det är inte så att Darwin, Freud och Einstein agerade i ett vacuum där ingen annan visste vad de gjorde. Det är deras namn vi känner till för de var de som framgångsrikt presenterade sina ideer på ett sätt som spred sig till mänskligheten. Google var inte de första att skapa en sökmotor som tjänade pengar på reklam. Jag kan se framför mig hur LO som chef för Altavista hade sagt att männen inte lyssnade på henne. Sedan kom Google och hyllades som dagens hjälte.

  6. Mycket intressant inlägg! Kan det inte även handla om olika företagskulturer? Rent allmänt är förankrandet ett typiskt svenskt beteende, vad jag förstått. Exempelvis i Finland är det mycket vanligare med en chef som pekar med hela handen och man förstår inte alls varför det ska sittas i timmar och vändas och vridas på saker. Båda modellerna har antagligen både för- och nackdelar.

  7. @Susanna Varis:

    Ja, onekligen är det så att svenskar tenderar starkt till ”konsensuskultur”, där man kan älta frågor i oändlighet, bland annat för att man aldrig enats om att någon skall få ha sista ordet.

    Det kan mycket väl hända att Olvings estländska bakgrund bidrar till att hon finner det skumt, men det ursäktar inte hennes påfund att påstå att det är något slags manligt beteende riktat mot kvinnor.

  8. Faktum är att din slutkläm är helt to the point – den som beter sig som en skitstövel betraktas som en sådan. Hon var ”Sveriges mäktigaste kvinna” och öronmärkt för VD-jobbet på Saab för ett par år sedan. Hon fick det inte…

  9. @Susanna Varis:

    Det är ju skillnad på att leda genom auktoritet, och att leda auktoritärt.

    Har man auktoritet så kan man fråga om råd, men ändå vara den som leder och bestämmer genom att peka ut var verksamheten skall gå.

    Auktoritärt ledande med hårda nypor tenderar vara en fasad för dåligt självförtroende!

    Jag är så prestigelös att jag vågar fråga manskapet om råd, men de som utför jobbet vet att det är jag som bestämmer vad som skall göras och att det är jag som har ansvaret för konstruktionen.

    MVH

  10. En sak jag lagt märke till gällande raketkarriärer är att de ofta inte är vad de ser ut att vara. Detta allmängiltigt och varken bundet till kön eller annat.

    De flesta fall jag sett har varit följande:

    Någon talar väl om sig själv på intervjuver och övertygar omgivningen om vilket kap den är, förhandlar fram hög lön och fina förmåner. Har otroligt fina vitsord också.

    Efter två år inser man att personen aldrig kommer att leverera när alla ursäkter och undanflykter är slut, och man konstaterar att alla uppgifter personen fått misslyckats. Man fråntar denne arbetsuppgifter för sitt företags överlevnads skull, för att denne inte skall ställa till mer kostsamma skador än den redan gjort.

    Personen sitter nu med sin höga lön och är bäst på företaget att plocka navelludd och smita hem tidigt. Nu blir vederbörande uttråkad och söker ett nytt arbete. Vanligtvis snett uppåt i näringskedjan.

    När nya företaget frågar efter referenser har man nu två val.

    1. Att vara ärlig och säga sanningen med följden att du Inte kommer att bli av med individen tills den går i pension.

    2. Att lovorda personens unika egenskaper bättre än en politiker för att ändå inte ljuga rent ut, och uppmuntra näste arbetsgivare att anställa personen så att man själv blir av med svarte Petter.

  11. Det är konstigt att radikalfeministerna aldrig kommer fram till att det är bra med mera manlig kompetens i kvinnodominerade yrken men alltid bra med flera kvinnor i mansdominerade yrken.
    De klagar dessutom på att män,enligt dom själva,blir inkvoterade i kraft av sitt kön men de jobbar aktivt med att öppet kvotera kvinnor och det är inget negativt i deras ögon.
    Hyckleri är vad det är..

  12. Jag läste en liknande artikel hos Proffice igår, om att man måste leta på rätt sätt för att hitta kvinnor till höga poster. Vad tycker ni om den?

    Länk

  13. @Mr Arne:

    Jag tycker att fokus skall vara på vilken kompetens man behöver, och hur man hittar/utvecklar den – oavsett kön.

  14. Ja det är faktiskt fascinerande med dessa feministiska kvinnor att det så ofta är en manual av dom själva det dom anklagar män för.
    Dom anklagar män för att inte lyssna på kvinnor medans dom själva sjunger lilla snigel när män talar.

  15. Fantasi:

    Män klarar inte av starka kvinnor

    Verklighet:

    Män klarar inte av arroganta bitches

    Förstår för övrigt inte denna ”rädsla för starka kvinnor”-tanke, hur kan man vara rädd för något man aldrig råkar ut för? Det är som att vara rädd för bigfoot.

  16. @Jonas Bsson:

    IFAU, som brukar ha väldigt bra underlag, noterar att skillnaden i barnlöshet mellan prestigeutbildade kvinnor och andra kvinnor har minskat, och nu är väldigt liten.

    Man undrar vilka dessa karriärkvinnor får barn med, om män inte gillar dem. Insemination?

    Den omnämnda studien visar för övrigt inte att män inte gillar karriärkvinnor. Om den visar något (de tar väldigt lätt på signifikansnivåerna, redovisar inte hela svarsrymden, och är dessutom tendentiösa i sin sammanfattning*) är det kanske att både kvinnor och män har en märklig tolerans för osympatiska män (över 60% av både män och kvinnor tycker att Hans/Hanna är osympatisk). Men om man nu argumenterar att det är viktigt att få in kvinnor i toppositioner för att de tillför något positivt, är mindre krassa, m.m., så kanske det inte är så överraskande att en kvinna som beter sig som de krassaste av männen blir lite mer straffad för det – inte minst för att hon med sitt kvinnokort inte kan bemötas på samma sätt som mannen.

    En av de få punkter som når någon signifikans beträffande kvinnornas svar är att de skulle lita mer på Hanna än Hans. Möjligen speglar det kvinnors gruppsammanhållning (texten illustrerar att Hanna/Hans agerar tydligt i egenintresse, vilket också mer än hälften av både män och kvinnor anser).

    * De påstår att män gärna dricker öl med Hans men inte med Hanna – men skillnaden når inte statistisk signifikans (p=0.1); de säger att kvinnor mindre gärna dricker öl (sant), men att de inte har någon preferens – men där är p=0.04, dvs en betydligt mer signifikant skillnad än för männen (till fördel för Hans, dvs kvinnor dricker hellre med Hans än med Hanna, medan männen är mindre nogräknade).

  17. Vilken barnslig och självupptagen människa.

    Hennes beskrivning av sig själv som den genialiska idésprutan på mötet låter som en lärobok i den vanligaste kulturkrocken i Japan. Precis så brukar väl ”västerlänningar” fallera i ”östen”.

  18. Det kan ju även vara så enkelt att curlade personer brukar ha svårt att vinna respekt av sina medarbetare just pga att de inte har behövt bidra och kämpa till gemenskapen för att nå sin position.

    Detta faktum har inget med kön att göra det är så mänsklig moral fungerar.

  19. Pingback: Polisutbildningen på Södertörn | WTF?

  20. @Jonas Bsson:

    Jag har läst den och varit i kontakt med forskarna. Den fiktiva personlighet man använder är en ”otrevligt bossy person”. Och min fråga till forskarna var dels att jag efterfrågade hela materialet inte bara de kategorier som redovisas (4 och 5) dels om de tänkte göra en studie med en personlighet som var trevlig.

    Min tanke gick nämligen till detta inlägg och att det är en studie som görs i området långt ner i bilden jag ritat där.

    Svaret från forskaren var att studien var pågående …

  21. @Ninni:

    Intressant för det var precis det jag tänkte – att de har tagit en viss sorts dåligt ledarskap som man upplever olika mycket negativt beroende på personens kön.

  22. @MK:

    Ja. Och jag tycker det är en naturlig följd av ”det god könet” att det är kvinnan som upplevs mer negativ vid en otrevlig personlighet. Inte pga. kön utan på grund av fördomen om oss som godare.

    En liknelse:
    Om min man skulle slå ner någon på stan så skulle jag bli mycket mer besviken på honom än random man, för att jag älskar honom och tycker han är en god människa och mycket bättre än så.

    Och precis som Ulf är inne på, – det fungerar ännu sämre med en personlighet som är ”bossy” när det åtföljs av kvinnokort.

  23. Pingback: Åkesson och Skavlan | WTF?