GD fick plötsligt in en förfrågan från en för oss tidigare okänd skribent, Paulina Olga Björn, om vi var intresserade av att publicera en artikel som hon haft svårigheter med att få publicerad på annat håll. Och eftersom den är både välskriven och helt i linje med vad GD handlar om, var så goda:

Både svensk och internationell forskning visar att våldet inom ramarna för familjelivet är mer utbrett än att endast bestå av mäns våld mot kvinnor. Det vill säga, män blir också drabbade av våld, såväl psykisk som fysisk.

Män svarar för 70 procent av alla självmord i Sverige. Dubbelt så många män som kvinnor lever i hemlöshet. Män är de stora förlorarna i vårdnadstvister. Dödsfall på arbetsplatsen samt arbetsskador drabbar främst män. Arbetslösheten minskar bland kvinnor men ökar bland män. Män utgör endast en tredjedel av eleverna på landets högskolor idag.

Det här är konkreta exempel på hur statistiken ser ut när vi tittar på den utifrån ett könsperspektiv. Det är dystra siffror för den manliga delen av populationen, inget annat kan sägas om den saken. Exemplen ovan är heller ingenting nytt under solen, vi har fått dessa fakta serverade förr. Ändå är det kusligt tyst kring dessa samhällsproblem, problem som kommer i skymundan, mycket på grund av den allt mer radikala och högljudda feminismen. Feminism, får vi höra förutsätter allas lika värde, att vi ska ha samma rättigheter som skyldigheter som kvinna och man. Men är feminism verkligen för män också? Bilden av feminism som framhävs varje gång vi sätter på radion, öppnar dags- eller kvällspressen, eller överhuvudtaget tar del av svensk media säger oss någonting annat. Den bild vi serveras är att kvinnor är offer, män är förövare. Dag in och dag ut predikas detta mantra. Patriarkatet är inte längre bara en teori, det har blivit till en sanning som har anammats av makthavarna, det vill säga politiker och journalister. I ett patriarkalt samhälle är det männen som styr och ställer. Män är överordnade, kvinnor underordnade. Med andra ord, män kan inte vara offer.

Statistiken säger oss dock någonting annat, och det är dags att vi börjar tar den på allvar. Punktinsatser för att stärka och hjälpa kvinnor som är i behov av det, finns på många håll i det svenska samhället. Hjälp som riktas specifikt till män hör vi sällan talas om. Men det finns, i form av mansjourer runt om i landet samt andra ideella föreningar som jobbar för att hjälpa män. De är inte många men drivs ofta av eldsjälar som själva kantats med många motgångar och svårigheter i livet och som vill hjälpa andra män som kanske har liknande problem. Män som söker sig till mansjourer gör det av olika anledningar. En del kantas med missbruk av olika slag, en del lider av depression, vissa kommer på uppmaning av sin partner för att förhållandet inte fungerar som det borde, andra kommer på grund av sin partner som är aggressiv och maktutövande, en del kommer för att de helt enkelt inte vill leva längre, medan andra söker sig till mansjourer då de tappat förtroendet för den allmänna vården och socialtjänsten. Många tar kontakt med mansjourer för ett specifikt problem men efter många samtal kommer en massa annat upp till ytan. Historierna är olika men med en gemensam nämnare. De är män som behöver någon som lyssnar och förstår, som förstår på riktigt och hjälper dem till självinsikt om att det går att förändra sitt liv. Inte sällan kommer även kvinnor i kontakt med mansjourer, speciellt när ett förhållande är destruktivt och det finns barn med i bilden. I de flesta fall handlar det om att få ett värdigt avslut på det trassliga förhållandet utan att barnen tar allt för stor skada. På mansjourer ställs inga diagnoser, eller teorier om varför saker och ting är, offer och förövare pekas inte ut. Här utgår man helt enkelt från den personliga resan, inte några könsstrukturer.

Tyvärr lever många mansjourer på osäker grund med stor ovisshet kring det ekonomiska stödet. Vissa får bidrag från sin kommun, andra inte. I många fall möts mansjourer av fientligt inställda beslutsfattare. Personer som har en förutfattad mening om att män inte behöver någon hjälp, i alla fall inte på samma villkor som kvinnor. Att överhuvudtaget satsa nationellt på mäns problem har länge varit tabubelagt. I Evin Rubars prisbelönta dokumentär från 2005, Könskriget, framkom det hur modeller för behandling av våldsamma män möttes med stor skepsis. Vid rodret satt dåvarande jämställdhetsminister Margareta Winberg som hade anammat könsmaktsordningen och såg allt våld som riktades mot kvinnor som en maktfaktor och ingenting annat. Män kunde med andra ord inte hjälpas att sluta slå.

Utifrån mansjourernas perspektiv utgör våldet endast en liten del av alla de problem män söker sig dit för, men exemplet ovan visar den riktning Sveriges dåvarande S-ledda regering tog i jämställdhetens namn. Män skulle ses som överordnade, kvinnor underordnade.

Men om vi verkligen strävar efter ett jämställt och välmående samhälle, behöver vi börja se människor som individer och kunna erbjuda både män och kvinnor den hjälp de behöver, detta genom att lägga undan könsmaktsordningsteorin, sluta se världen som svart och vit där män skuldbeläggs för allt ont och kvinnor minimeras till offer som inte har något inflytande över sitt eget liv. Ingen vinner på detta meningslösa könskrig, det finns bara förlorare på båda sidorna. Det är dags att börja ta mansjourernas viktiga arbete samt andra ideella föreningar som jobbar med att hjälpa män, på allvar och kräva som de skattebetalare vi är, att mansjourer ska få ekonomiskt stöd för att kunna nå ut till fler män som är i behov av hjälp. Vi måste även börja förändra vår attityd gentemot mäns problem.

Sist men inte minst efterlyses yttrandefriheten, som än så länge utgör en av pelarna i våra grundlagar. Representanter för mansjourer jobbar ständigt i motvind och måste allt jämt stå i försvar för sitt viktiga arbete, gång på gång förklara att de gör skillnad. Många gånger räddar de liv. Men för de fram kritiken och frustrationen om hur de blir bemötta av beslutsfattarna, riskerar de att lämnas vind för våg.

Paulina Olga Björn