Del 1 – Finn Fem Fel fokuserade på problem med de sex punkter som Katrine Kielos hävdade forskarna identifierat i TV-underhållningen. Hon angav faktiskt också en källa på dessa påståenden i sin Aftonbladet-krönika.
Barnpsykologen Steve Biddulphs bok ”Raising girls” har slagit ner som en bomb internationellt.
Finn Fem Fel visade hur könsstereotyp tävlan i popularitet ofta var utgångsläget för flickor. Istället för att kritisera popularitet som målsättning så bekräftades den av Kielos som sedan klagade över konsekvenserna. Och det är långtifrån hennes enda tavla.
Huvudpoängen i Steve Biddulphs bok är att människan inte är menad att vara deprimerad. Särskilt inte i femtonårsåldern.
Lustigt! Feminister brukar ju hävda människan är en social konstruktion.
Formad av strukturer alltså. Iaf är det budskapet vi såg i genusbiblioteket. Att människan skulle vara menad att vara nånting är just den sorts argument feminister själva brukar kalla ”essentialism” och förkasta.
Om vi de senaste tio åren har sett en fullständig epidemi av tjejer som mår dåligt måste det bero på att något är fel.
Felaktigt. Vi har inte sett en epidemi av tjejer som mår dåligt. Vi har sett människor som mår dåligt. Tjejer hanterar det annorlunda än killar för könen är inte menade att reagera lika på samma situation. Observera att essentialism är vårt argument – inte deras.
Vi måste förstå att våra döttrars barndom inte är som vår. Att vara 14 år i dag är som att vara 18 för 20 år sedan. De flesta åttaåriga flickor har redan börjat oroa sig för sin figur.
Vad är det som saknas här? Jo Kielos missar helt att påpeka att vad flickorna är rädda för idag övervägande är vad andra flickor skall tycka och säga. Flickor har mer makt än någonsin idag än och därmed är det inte längre pojkar som flickor försöker göra nöjda utan ofta andra flickor.
För några år sedan rasade Sverige – med det socialdemokratiska socialdepartementet i spetsen – mot ”sexualiseringen” av unga flickor. Vi borde snarast ha pratat om ”avsexualiseringen”. Vad forskarna ser är nämligen hur unga tjejer uppfattar sex mer och mer som något negativt.
Detta är fel och jag kan förklara felet. Faktum är att jag HAR redan förklarat felet!. Vad forskarna ser är hur allt färre killar duger som partners i tjejers ögon och därmed ökas de killarnas makt. Den som inte vill ta mitt ord på det kan läsa Kate Bolicks artikel ”All the single ladies”
”increasingly, her choice is between deadbeats (whose numbers are rising) and playboys (whose power is growing)”
Är det en nyhet för någon att tjejerna pressas att göra saker de inte vill när de måste dela flera stycken på en och samma man? Möjligen är det en nyhet för de stollar i Centerpartiet som ville ha månggifte i idéprogrammet.
Det är något som man gör för att ”pojkarna vill”, något som känns mer okej om man dricker sig full och framförallt är det något som ”bara händer”.
Precis! Eftersom de annars får skit av främst andra flickor
Fast även av ett krympande antal populära pojkar ”playboys”. Dessutom får de allt fler ”deadbeats” som det är jobbigt att undvika.
Det är den urgamla idén om att kvinnor bör ”sära på benen och tänka på fosterlandet” som har kommit tillbaka i kommersiell skepnad. Den kryper in i våra döttrars sovrum via tv, reklam och internet förklädd till ”sexuell frigörelse”.
Det stämmer inte att den urgamla idén kommit tillbaka. Vad vi har är en ny idé med kvinnor vid makten som pressar andra kvinnor eftersom antalet killar som det är ”ok” att ligga med och antalet situationer där sex är ok blir färre och färre. Och där vill feministerna göra det ännu svårare. De lever nämligen i vanföreställningen att tjejerna genom att ha ännu färre tillåtna situationer skulle få mindre press på sig.
Som jag påpekade i inlägget om genusvetaren David Tjeders brev. Dagens feminister verkar inte bry sig det minsta huruvida A leder till B är sant. Och de verkar inte behöva bry sig heller för det finns en publik som uppenbarligen tycker att hålla med feminister är mycket viktigare än vad de faktiskt håller med om.
Budskapet tar flickorna 50 år tillbaka i tiden: kvinnlighetens värde finns i hur tilltalande du är. Samma bloggare som skriver om självkänsla ägnar vartannat inlägg åt att göra reklam för olika skönhetsprodukter.
Inte budskapet. Kvinnorna tar flickorna 50 år tillbaka i tiden.
Bloggaren som Kielos pratar om är kvinna. Hennes publik är kvinnor. Tidningarnas redaktioner består mestadels av kvinnor. Den där popularitetstävlingen hon pratar om är ett kvinnligt ideal.
Budskapet som upprepas är att det inte finns något problem som inte kan lösas med hjälp av konsumtion. Problemet är att det inte är sant samt att ingen säger detta till unga tjejer.
Vad Kielos i sin övertygelse missar är att även om hon säger det där till unga tjejer så behöver tjejerna inte lyssna eller tro på det. Men den intellektuella vänstern tror på eliter som kommenderar den dumma pöbeln. Hon tror alltså att det bara är att säga till unga tjejer. Innehållet i budskapet spelar ingen roll.
Vi begränsar deras liv innan de ens kan gå. ”Titta, tre kaniner på ängen!”, säger vi till en pojke. ”Titta vilka söta kaniner!”, säger vi till en flicka.
Titta kaniner! säger vi till personer intresserade av kaniner. Titta ängen! säger vi till personer intresserade av ängen. Vi säger dock inte ”Titta Kaniner” till folk ointresserade av kaniner.
Med pojkar lyfter vi fram siffror, med flickor lyfter vi fram känslor.
Eftersom hjärnan styr dessa saker och fMRI (Functional magnet resonating imaging) visar hjärnan skiljer sig mellan pojkar och flickor (här är ett av mängder av exempel) så skulle det vara ren diskriminering mot pojkar att lyfta fram känslor med dem.
Men vänta, det är ju just vad skolan gjort – och pojkars resultat har påverkats precis som väntat.
”connect the dots between the shift over the last few decades in educational practices from fact-based grading to evaluation based on “non-cognitive” and “emotional skills” and the drop in school performance of boys”
Sådär. Nu kan våra söta feministbesökare klicka några fler röda tummar och bekräfta mina påståenden om hur de betraktar allt som popularitetstävlan. Bara det att just den handlingen bekräftar allt jag just skrivit i texten.
På tal om könsskillnader
http://aktivarum.wordpress.com/2013/02/03/secrets-of-the-sexes-dokumentar-om-konsskillnader/
Jan Helin borde tvinga Katrine Kielos och Sofie Fahrnan att dela skrivbord på redaktionen och smygfilma deras ’intellektuella debatter’.
Det fina med krönikor är att de inte behöver vara sanna, ärliga eller objektiva. Upprörda människor är dessutom engagerade människor = läsare.
Jag ger mig fan på att stollkrönikörerna får betalt efter hur varma deras kommentarspår går (tills de överhettar och behöver stängas).
Bra genomgång Erik. Jag kan ju inte undvika att fundera över om Kielos verkligen är så där löjligt korkad och ensidigt genuslurad. Eller om hon bara av ren feghet och kvinnlig konformism bräker i kör med den vänsterextremistiska könshatarkåren i förljugen offerkofta, som ju leker journalister.
Underbar dissekering av feministflosklerna! Utseendehetsen, just det, vem är det egentligen som är ansvarig för den? Nina Björk och Katrin Kielos menar att det är patriarkatet eller möjligen ”samhället”, men det begrep jag redan i skolan att det var en fråga om tävling tjejerna emellan att ha det senaste och hottaste.
@Bashflak:
Jag tycker snarare att hon borde slå sig ihop med några som ligger på samma intellektuella nivå, Linda Skugge och Cissi Wallin.
Tänk dig vilka alster de skulle producera
Om ni nu tror att bara för att det (enligt er) tycks vara kvinnor som bär fanan med det felaktiga budskapet till dagens flickor, så är innebörden av det att det är de är ensamma med att reproducera just det budskapet, så har ni en väldigt dålig uppfattning av vad samhället, och patriarkatet för den delen, egentligen innebär. För att ta ett väldigt överskådligt exempel bortser ni helt från den del av budskapet som, om man ska utgå från ert perspektiv på det hela, reproduceras av män till unga pojkar. Att ni för övrigt pratar om dessa kvinnor som ni anser ansvariga som några som en feminist nödvändigtvis måste sympatisera med, är också fel. Över huvud taget har ni inte förstått någonting när ni diskuterar problematiken som om vore den en kamp mellan könen.
@Amanda
”Genusdebatten” betyder att du gärna får förklara vad patriarkatet innebär =)
Den kritik jag sett här om socialt arv från män till pojkar är att den är mycket svagare än den kvinnor till flickor. Det som Erik tidigare skrivit skulle till och med indikera att han anser pojkars uppträdande till övervägande del styrs av flickors respons.
Vidare är det lite lurigt att prata om feministers uppfattning då de är som kristna sekter, flertaliga utan mycket gemensamt. Om inget annat anges är det troligtvis ”tokfeminismen” som ligger under luppen.
Amanda:
Det var jag som skrev inlägget och jag har inte hävdat att kvinnor är ensamma med att sprida det budskapet (tvärtom skriver jag att playboys ingår och ju färre de blir ju mer makt får de killarna – bekräftat av Kate Bolicks artikel). Det är bra du säger till om du tycker det jag skriver är fel – det behöver vi ha mer av här på genusdebatten – men här har jag inte skrivit vad du klagar på.
Däremot har jag påpekat att de specifika saker som Kielos själv nämnde (bloggar, mode etc) faktiskt i högre grad kontrolleras av kvinnor och att kvinnor rent praktiskt gällade sex är mer påverkade av vad andra kvinnor tycker än vad killar tycker (eftersom kvinnor inte tycker de flesta killar är viktiga behöver de heller inte rätta sig efter dem)
Jag har ingen dålig uppfattning, jag håller helt enkelt inte med och vill man då hävda jag har fel måste man presentera konkreta data som visar var jag har fel. Jag går på fakta – inte på popularitet.
Nej, jag tar hänsyn till alla faktorer rangordnat med de viktigaste först. De flesta män är faktiskt inte homosexuella. Vad än för budskap kvinnor inte gillar – hos män – kan de sålunda utradera genom att inte ha sex med de killarna och inte heller skaffa barn med de killarna. Våldtäkt är olagligt, abort är tillåten. Det finns alltså ingen regel i Sverige – formell eller informell – där kvinnor inte är fria att väjlja vad än för kille de vill se mer av i framtiden. Poängen är att valet görs via sex – inte via att skriva och prata.
Jag har aldrig ens påstått att feminister sympatiserar med dem. Vad jag sade var att feminister kämpar för att kvinnor (som grupp) får mer makt. Jag sade aldrig det bara var de kvinnor som feminister gillar som gynnas av det arbetet.
Det där har jag inte alls sagt. Tvärtom beskrev jag dessa problem specifikt som en följd av kamp inom det kvinnliga könet. Jag sade inte det är en kamp mellan könen, jag skrev att kvinnor (och då menar jag ”i högre grad” – inte ensamma) orsakar problem för kvinnor. Kielos beskriver enligt mitt inlägg vilka effekter det har på kvinnor (som grupp) att gå från att försöka göra män nöjda till att försöka göra kvinnor nöjda.
Att det sistnämnda är jobbigare fick jag höra redan när jag var ung.
Det är dessutom så att den medelmåttiga kvinnan på fest/krog får mer makt än den medelmåttiga mannen. När man säger män har makt över kvinnor är det ”de” framgångsrika männen man pratar om. Paradoxalt nog får sådana män mer makt när fler män är deadbeats. Detta är ingen nyhet. Exakt samma press på kvinnor inföll under andra världskriget. De kunde heller inte ha deadbeats som pojkvänner – fast i deras fall inte för att de inte dög – utan för att de dött i kriget – literally dead.
I vilket fall som helst så kan jag garantera dig att tjejer inte kommer att känna sig mindre pressade av att ha ännu färre killar att välja mellan.
PS: Jag satte inte tumme ner på Amandas inlägg. Hon skrev sina invändningar (som är helt ok) och motiverade sina åsikter (vilket jag gillar). Hennes kommentar gav mig inspiration att utveckla ämnet och därför var det enligt mig en bra kommentar hon skrev.
Att sätta tumme ner på vad man gillar/håller med är meningslöst. Sätt tumme upp på inlägg som bidrar till debatten även när ni inte håller med om innehållet. Reservera tumme ner till inlägg som inte bidrar utan bara förstör.
@Amanda:
Amanda.
Så vilket är då budskapet som reproduceras av män till unga pojkar?
Berätta gärna exakt vad det är och hur just du kan veta detta.
Om du kunde hänvisa till en korrekt utförd (som inte är politiskt vinklad) kvantativ studie så skulle det bara bra.
Jag är inte fullt lika övertygad av det essentialistiska resonemanget, fMRI påverkas rimligtvis även av t.ex. intränade responser och erfarenheter.
Det essentialistiska resonemanget är inte heller nödvändigt för att påpeka problemet med att uppvärdera “non-cognitive and emotional skills” till den grad att skolan och betygen även de blir en popularitetstävlan snarare än en kunskapstävlan.
@Amanda:
Det skulle vara intressant att se en längre utläggning om din syn på den här problematiken som går utöver principen ”jag har rätt och ni har fel [punkt]”.
Du bör kanske också tänka på att man kan ha andra åsikter eller komma fram till andra tolkningar och slutresultat i sina resonemang mm. utan att det innebär att man är dåligt påläst eller inte kan ta till sig t.ex. kvinnors situation (ett problem som för övrigt i så fall gäller även omvänt).
Slutligen så faller du lite grann i fällan att du tolkar vad som inte sägs utifrån dina egna förutfattade meningar snarare än att komma med saklig kritik mod det som faktiskt sägs. Det senare är konstruktivt, det första är det sällan om inte ämnet aktivt undviks och mörkas, vilket det knappast kan påstås ske här till skillnad från den del av debatten som synts i media de senaste decennierna.
@Erik_W:
Du gynnar knappast någon saklig diskussion genom att utan anledning kategorisera männen som ”losers”, kategoriseringen fyller ingen funktion i argumentationen och saknar objektiv grund annat än om du definierar alla som dog som ”losers”, vilket är etiskt väldigt tveksamt och dessutom blir ett cirkelbevis.
@En annan Andreas:
Rimligtvis skall ett sådant påstående styrkas först. Man kan alltså inte ta för givet att en dokumenterad skillnad i hjärnan beror på ett ej dokumenterat samband med skillnad i erfarenheter (så man slipper göra faktiskt forskning). Det kan vara så men man kan inte ta för givet det ÄR så. Vill man hävda att A leder till B skall man bevisa det först. Antagandet i sig visar ingenting såvisa inte vi skall avgöra det med popularitetstävlan.
Det behövs inte för att påpeka kunskapsproblemet, det behövs däremot för att påpeka jämställdhetsproblemet. Dvs det faktum att ingen intränad respons eller erfarenhet någonsin fått ett representativt urval pojkar att emotionellt fungera som flickor – att det ens skulle vara möjligt är åter bara ett antagande och inte ett styrkt påstående.
@En annan Andreas:
Jag tyckte det framgick av sammanhanget att jag menade losers evolutionärt (likheten mellan kvinnors stress över att för få killar duger och över att för få killar är i livet) Nu har jag ändrat de två ställen där det stod loser till ”deadbeat”
@Amanda: Välkommen hit..!
Hoppas inte de svar du fått här skrämmer bort dig, utan tvärtom bidrar till en kul debatt!
@Grodan Boll: Patriarkat innebär väl ursprungligen att det i samhället återfinnes priviligier för män. Det handlar för mig således inte om ”vilket kön” som bär ansvaret för att en sådan samhällsstruktur upprätthålls, utan poängen är istället att de strukturer i samhället som ständigt reproduceras tycks gynna just män.
Möjligen är det direkta sociala arvet från män till pojkar mindre än det från kvinnor till flickor enligt era källor, och jag har inte någon vetenskaplig referens för att utmana det påståendet. Dock vågar jag påstå att denna reproduktion också existerar, men främst var mitt exempel ett krasst försök att uttrycka mig enligt den könsfokuserade skuldbeläggningsmetodik som jag tyckte mig återfinna såväl i inlägget som i dess kommentarer. Enligt mig är ansvaret för varje orättvisa kollektivt pga. den roll vi spelar i dess skapande och reproduktion, i enighet med ”den sociala förbindelsens ansvarsmodell” (Iris Marion Young). Hur mycket ansvar som bör tillskrivas varje aktör i kedjan grundar sig inte i huruvida denne är man eller kvinna, men kanske i hur mycket makt denne har att faktiskt påverka. Jag personligen jobbar mot ”mitt sociala arv” dagligen för att undvika att reproducera beteenden och ideal som missgynnar eller gynnar en viss grupp människor. Att forskning sedan främst bedrivs av män på män, kan vara relevant att ha i åtanke när man kritiskt anser att ”socialt arv från män till pojkar är mycket svagare än det från kvinnor till flickor” och att ”pojkars uppträdande till övervägande del styrs av flickors respons”. Vidare visar de flesta vedertagna maktteorier på att den som befinner sig i en privilegierad position sällan enkelt ger upp denne.
När jag talar om antagandet att en feminist sympatiserar med en viss åsikt eller ett visst beteende, var min poäng just antagandet om en viss grupps sympatier, varpå utläggningen om feministers uppfattning som präglad av ambivalens egentligen bara styrker mitt påstående.
@Amanda:
”Patriarkat innebär väl ursprungligen att det i samhället återfinnes priviligier för män.”
Kan du inte nämna några av dessa, räkna upp tio stycken.
Sedan så kan du väl ta och berätta lite om strukturer och bevisa för oss att dessa verkligen existerar.
@Amanda:
Patriarkat innebär väl ursprungligen att det i samhället återfinnes priviligier för män.
Vilka privilegier har män i vår kultur? Var finns dessa? Hur erhåller män dessa?
@ Daniel.
Haha, samma tanke!
@Erik_W: Att du själv påpekar att du ”tvärtom skriver att playboys ingår och ju färre de blir ju mer makt får de killarna”, tycker jag ändå inte beskriver hela verkligheten. Att samhället ser ut som det gör är både pga. existerande och på grund av det ständiga reproducerandet av tankar, ideal, beteenden osv. som skapar detta samhälle. Kontentan för mig är att alla är delaktiga, och vill man uttrycka det som att tjejer ensamma upprätthåller sin samhällsroll måste man vara medveten om att killar förmodligen upprätthåller en annan för sig själva som bidrar till att den kvinnliga könsrollen stärks (precis som kvinnans upprätthållande av sin roll gör motsvarande för mannens). Således ligger ansvaret hos alla att motarbeta beteenden som gynnar patriarkatet. Att patriarkatet sedan inte behöver gynna män på inidvidnivå är viktigt att poängtera, och dessutom är det något som bara förstärker motiven att försöka omdana det patriarkala strukturerna.
Av personlig erfarenhet kan jag vidare helt avfärda ditt påstående om att ”kvinnor rent praktiskt gällande sex är mer påverkade av vad andra kvinnor tycker än vad killar tycker”, då det varken gäller för mig eller (mig veteligen) någon av de kvinnor jag känner. Som tonåring var så inte heller fallet. Möjligen har situationen ändrats idag (jag är född 89), men jag vidhåller ändå min åsikt om att upprätthållandet av könsroller sker simultant hos kvinnor och män.
Du har rätt i att det inte är rättfärdigat att påstå att någon har dålig uppfattning utan att vidare utveckla. Att vi sedan ger teoretiska resp. empiriska fakta olika vikt tycker jag egentligen inte är så relevant. Jag kan föra fram en åsikt utan ständiga referenser, även om jag självklart inte kan förvänta mig att den då inte blir förkastad. På samma vis har var och en rätt att ständigt vara källkritisk. Vad jag syftade på var det jag ovan nu förklarat vidare: att alla som är delaktiga någonstans i kedjan för en företeelse, också har ett ansvar, och jag anser därmed det otillräckligt att tala om det sociala arv kvinnor ger flickor. Vidare vill jag åter poängtera det jag skrev i mitt svar till Grodan Boll, som handlade om att jag personligen inte anser att huvudsakliga energin bör läggas på skuldbeläggning, utan snarare på att acceptera det kollektiva ansvaret och förstå att ett sådant utgår från att var och en agerar efter förmåga.
Vad gäller ”Vad än för budskap kvinnor inte gillar – hos män – kan de sålunda utradera genom att inte ha sex med de killarna och inte heller skaffa barn med de killarna”… Förstår jag dig fel eller menar du att makten ligger hos oss i och med att vi kan välja partner och således från mänskligheten utradera ett visst karaktärsdrag? För det första är den individuella makten väldigt liten i det avseendet, framför allt sett till tidsperspektivet. Dessutom tror jag tyvärr att vi är för komplexa varelser för att man ska kunna tala om ett sådant ”rationellt” val.
Vad jag sedan syftade till när jag sa att ni ”pratade om dessa kvinnor som ni anser ansvariga som några som en feminist nödvändigtvis måste sympatisera med”, var att inlägget handlar om kritik av å ena sidan de tjejer/kvinnor som skapar ett orättvist socialt arv, å andra sidan av feminister delvis på grund av ett antagande om att de bortser från att ”det är kvinnorna själva som skapar problemen”.
När jag sedan nämnde en kamp om könen menade jag det jag ovan nämnt där jag kritiserar det jag anser vara en skuldbeläggningsmetodik. Jag personligen anser alltså att genusdebatten inte handlar om vem som är skyldig utan om vem som drabbas av de mönster som ständigt repoduceras. När du istället benämner problematiken en kamp inom det kvinnliga könet, tycker jag inte heller att hela verkligheten beskrivs då man i var situation måste utgå från den kontext som existerar. I genusdebatten innebär det att man inte kan bortse från hela samhället, isolera kvinnorna som grupp och endast därigenom beskriva deras beteende.
Slutligen vill jag kommentera att jag tycker att mycket av din kritik mot Kielos artikel är av normativ rang: dvs. ämnar beskriva hur det bör vara, och tycks ignorera att det Kielos beskriver snarare är deskriptivt: dvs. ämnar beskriva hur situationen faktiskt ser ut. Att sedan normativa uttalanden mycket väl kan vara av större vikt för att förändra den faktiska situationen är en sak, men för mig hör de inte riktigt hemma som kritik på deskriptiva uttalanden.
@ Amanda
För att spara din tid, du gör ett misstag när du tror att vi är här för att vi inte vet vad feminism är.
Kolla på detta: http://genusdebatten.se/tag/genusbiblioteket/
Vi vet, vi är insatta. Men vi håller inte med. Så ta konkreta exempel. Beskriv de strukturer du ser istället för att använda feministiska termer. Så ska vi visa dig vad vi ser.
Tycker det är trevligt att ha dig här. Välkommen!
@Ninni: Jag trodde inte att ni inte visste vad feminism var, men du har rätt i att jag inte är helt insatt i er ställning, och jag ska definitivt, när tiden tillåter, ändra på det. Är det en ”icke-genus”-debatt ni bedriver?
Så fick jag tillfälle att läsa teorier från ännu en akademiker som inte verkar basera ett ord på fakta utan gjort karriär på personkult. Tog inte lång tid att hitta material på Marion Iris Young. (The Politics of difference 1990)
Den ”sociala förbindelsens ansvarsmodell” är en praktisk omöjlighet eftersom den förutsätter människor skall ges ansvar på basis av förmågan att förutspå framtiden.
När de deltar i processer SOM… Alltså det är inte handlingarna som är ansvaret. Ansvaret är att människor skulle vetat på förhand vad handlingarna ifråga skulle leda till. Modellen förutsätter en av följande två saker:
a) en fungerande kristallkula som kan förutspå framtiden eller
b) att man bryter mot legalitetsprincipen
@Erik: Young talar inte om någon kristallkula. Young poängterar nog t.o.m. själv att vi inte kan förutspå effekterna av en handling, men många av våra handlingar är delar av kausala kedjor som vissa av oss åtminostone kanske ibland är medvetna om. Om än ett ideal svårt att uppnå, kanske ändå – rent moraliskt intuitivt då – inte helt befängt att anse att i och med den makt man har i en sådan kedja, också har någon slags ansvar? Och att man sedan väljer att ta ansvar är inte samma sak som att man bestraffas.
@ Amanda
Nej, det är det inte. Vi är för jämställdhet och menar att den först och främst måste grunda sig i jämställda lagar. 1983 togs den sista lagstadgade diskrimineringen av kvinnor bort. Då fanns några kvar för män (tex värn_plikt_, den som vägrade åkte i fängelse enkom för att denna var född med snopp)
Där efter har man kört vidare på övertid så att säga, vilket medfört att vi idag har en omfattande diskriminering av män, både formell och informell.
Vi har också en omfattande misandri( manshat) samhället där det är okej, tom i våra media, att uttrycka sig hur vidrigt som helst om gruppen män, i synnerhet om dessa är vita och heterosexuella.
Men könsrollsproblematik ( det du kallar genus.) är vi många här som är intresserad av. Det som sprids av genusvetenskapen är dock helt verklighetsfrånvänd pga att de utgår från teser som är felaktiga.
( allt jag skrivit nu kan jag eller någon annan här förklara djupare och visa upp på olika sätt. Välj ut den punkt du tycker låter intressantast så börjar vi där. Men nu ska jag sova, så det får vänta till imorgon
)
@Erik:
”Rimligtvis skall ett sådant påstående styrkas först.”
Det gäller väl de flesta påståenden, men fMRI visar bara vilka delar av hjärnan som aktiveras, inte varför de områdena aktiveras. En skillnad i aktivering kan inte i sig själv sägas bero på genetiska/medfödda skillnader eller intränade sådana utan ytterligare information. Vi vet också att hjärnan åtminstone är plastisk och att aktiveringsmönster kan förändras, t.ex. vid läkning efter skador. Ergo, inte ens en statistiskt säkerställd skillnad mellan två grupper behöver vara stöd för den essentialistiska sidan. Samtidigt är det inte heller stöd för ”blank_slate”-sidan, det är bara svar på en annan fråga.
”Det behövs inte för att påpeka kunskapsproblemet, det behövs däremot för att påpeka jämställdhetsproblemet.”
Gör det verkligen det? Utgående från det feministiska synsättet så är skillnaden i sig tecken på diskriminering eller olik behandling, att man inte tillämpar sina teorier konsekvent är en annan fråga och där hjälper inte essentialistiska argument heller.
”Dvs det faktum att ingen intränad respons eller erfarenhet någonsin fått ett representativt urval pojkar att emotionellt fungera som flickor – att det ens skulle vara möjligt är åter bara ett antagande och inte ett styrkt påstående.”
Det är riktigt, men jag skulle nog inte kalla just det för ett jämställdhetsproblem, det är ett problem för de bakomliggande konstruktivistiska teorierna som helhet. Jämställdhetsproblemet utgörs mer av tillämpningen och tron på att ändamålet helgar alla medel.
Även om ovanstående skulle vara möjligt så är det knappast etiskt försvarbart att försöka tvinga fram en sådan förändring och ännu mindre bara göra det mot ett kön för att åstadkomma ”jämställdhet”.
@Erik:
”Jag tyckte det framgick av sammanhanget…”
Vilket ord du använder tycker jag inte ändrar speciellt mycket så länge de används på liknande sätt.
Problemet med att använda sådana benämningar är att det ytterligare förskjuter problemet till den enskilda individen och minskar förståelsen för problemet på gruppnivå där argumentationen är mest relevant.
@Amanda:
”Att patriarkatet sedan inte behöver gynna män på inidvidnivå är viktigt att poängtera, och dessutom är det något som bara förstärker motiven att försöka omdana det patriarkala strukturerna.”
Det är en god anledning att inte använda sådana uttryck eftersom de är både missvisande och skuldbeläggande.
”Av personlig erfarenhet kan jag vidare helt avfärda ditt påstående om att ”kvinnor rent praktiskt gällande sex är mer påverkade av vad andra kvinnor tycker än vad killar tycker”, då det varken gäller för mig eller (mig veteligen) någon av de kvinnor jag känner.”
De flesta påståenden om det ena eller andra könet kan då enkelt avfärdas på samma sätt, inklusive påståenden om patriarkat och privilegier för män.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Anekdotisk_bevisf%C3%B6ring
Tecken på det omvända, om än inte bevis i just den frågan, finns i forskningen kring homosocialitet och kön.
”Vad jag syftade på var det jag ovan nu förklarat vidare: att alla som är delaktiga någonstans i kedjan för en företeelse, också har ett ansvar, och jag anser därmed det otillräckligt att tala om det sociala arv kvinnor ger flickor.”
Även om alla i någon mån bidrar så finns det samband och mekanismer i hur detta går till och det är än mer kontraproduktivt att fortsätta att lägga skulden på män med enbart fördomsfulla teorier som grund, så som skett tidigare i jämställdhetsdebatten. Man måste alltså ungefär sluta att hela tiden se på kvinnor som passiva och oskyldiga offer eller medlöpare till de hemska männen. Dit kommer man inte om man inte får prata om samspel, normer och värderingar bland kvinnor, även negativa sådana. Man måste givetvis se på helheten också, men baserat på att bitarna värderas likvärdigt och dit är det fortfarande långt. Om inte kampen inom det kvinnliga könet synliggörs så blir resultatet att normer, värderingar och krav förutsätts vara något som läggs på kvinnor som grupp utifrån (från män).
Vad gäller normativ vs. deskriptiv, så måste det väl ändå framgå att Kielos artikel bygger på hennes normativa tolkningar och inte på någon deskriptiv ansats.
@ Amanda
För det första,välkommen hit och debattera, inte minst eftersom du har åsikter som klart skiljer sig från de flesta övrigas här på forumet.
Bli inte förskräckt av att det blir flera som argumenterar emot dig, utan ta dig i stället tid att tänka igenom argumenten. Vi andra gör förhoppningsvis vårt yttersta att hålla saklig ton.
För egen del vill jag invända mot användningen av begreppet patriarkat. Om du ser till vilka som haft makten i alla kända mänskliga samhällen, så är det män. Så här långt är vi troligen överens. Men mer exakt handlar det om en liten grupp män, som t.ex. genom sin förmåga att utöva våld eller genom att vara sluga kommit till makten. De flesta män har aldrig haft någon nämnvärd makt och ofta har de blivit s.a.s. kanonmat.
Frågan är bara vem som egentligen är förtryckta, kvinnorna utan makt men som lever i relativ trygghet eller männen, av vilka kanske 90 % eller 99 % ständigt måste vara beredda på att offras? Det kanske mest vansinniga exemplet på detta är första världkriget då Europas elit offrade miljontals unga män i leriga skyttegravar för ingenting. Kvinnorna däremot förskonades helt. För min del ser jag nog en könsmaktsorning i detta. Män offras och kvinnor förskonas.
Nu tror jag att du säger javisst, männen vinner ju också på att patriarkatet avskaffas. Det är här jag misstänker vi hamnar i olika ståndpunkter. All min egen erfarenhet och all uppriktig erfarenhet av både män jag personligen känner och sådana jag tagit del av genom att läsa vittnar tydligt om en sak: Kvinnor tilltalas av män som antingen är mäktiga eller som uppvisar tydliga ambitioner och förmåga att nå makt. Män som saknar ambitionen och förmågan är i regel i kvinnors ögon sexuella neutrum eller renatv helt osynliga.
När feminister talar om patriarkatet låter det i mina öron mest som ett krav på att själva få vara med bland de mäktiga männen – i stor uträckning av sexuella skäl (men dock inte uteslutande). För att tillspetsa resonemanget en aning, så motsvaras det lite av att jag som man skulle kräva att få vara en permanent domare i Miss Universum tävlingen – med alla möjligheter det öppnar.
Både kvinnor och män förväntar sig att män presterar inför kvinnor. På motsvarande sätt förväntar sig både män och kvinnor att kvinnor är vackra inför män. Vad som är lättare eller svårare kan jag inte veta exakt. Ibland övertolkar individer dessa signaler. Bland män innebär det här en extrem vilja att prestera, ofta på ett livsfarligt sätt. Många kvinnor ryggar dock tillbaka när prestationerna blir svåra att skilja från rena galenskaper (t.ex. flera extremsporter). Därför vore det fel att beskylla ”kvinnor som grupp” för att män slår ihjäl sig när de bestiger någon bergstopp i Himalaya. I den mån något grupptryck råder så är det främst andra män som uppmuntrar detta slags beteende.
Det förhåller sig på motsvarande sätt bland kvinnor, men nu i fråga om utseende. Ett välvårdat utseende hos kvinnor är attraktivt, men total fixering uppfattas sällan som attraktivt, utan snarare som om något var på tok. Däremot är det främst kvinnor som hetsar varanda med överdrivna krav på utseende.
Män brukar däremot inte förutsätta att kvinnor är särsklit prestationsinriktade. På motsvarande sätt brukar inte kvinnor förutsätta mer än att män tar hand om grundläggande utseendefrågor.
Eftersom män förväntas presetera kommer fler män än kvinnor att göra det, vilket i sin tur syns i samhället. Kvinnor har inte samma tryck på sig (observera att det ofta talas om att ”lyfta fram” kvinnor, dvs de förväntas inte ta sig fram själva – i motsats till män). I slutändan kommer såldes män att synas på mer framträdande positioner, helt enkelt eftersom fler män strävar till det. Men långt ifrån alla lyckas, och dett är skäl att hålla i minnet.
@Ninni:
Torde vara en ganska enkel fråga att svara på, men tydligen inte.
Jag fastnade lite extra på denna passage i Kate Bolick’s artikel:
Här gör hon i sista meningen, som jag ser det, ett logiskt hopp som hon saknar täckning för. Hon skriver att det var männen som använde sitt numerära överläge för att begränsa kvinnors ekonomiska och politiska makt.
Hur exakt skulle det numerära överläget hjälpa här? Hela hennes beskrivning har lite slagsida mot att kvinnorna skapar ”kärleksfulla band” och männen skapar begränsningar. Jag tycker att det är lättare att få ihop logiken om man ser det som att kvinnor, när de är i minoritet, blir mer skyddsvärda, vilket visar sig både i deras egen fokus på hem och familj, och männens fokus på att beskydda och försörja. Baksidan av att männen förväntas beskydda och försörja kvinnorna är att de naturligt hamnar i en roll där de strävar efter den politiska och ekonomiska makten. En man med ekonomisk och/eller politisk makt betyder alltså ”(åtminstone) en kvinna beskyddad”.
Varför skulle man hoppas det? När det ovan visats att om kvinnor är numerärt underläge – dvs exklusiva – får de mer (köns-)makt, varför skall vi anta att de även får mer makt när förhållandena är omvända?
En rimlig förklaring på detta är ju att mannen i det tidigare fallet (när kvinnan var exklusiv) inte hade det så bra förspänt ändå, även om den ekonomiska och politiska makten var hans. När det finns större möjlighet att välja, tycks mannen inte självmant gå in i en livslång försörjar- och beskyddarroll. Ett synsätt är att kvinnan utnyttjar sin avsevärda könsmakt under de fertila åren för att få en man att åta sig rollen att beskydda och försörja henne långt efter att hennes fertilitet och skönhet klingat av. Finns det ett överskott av attraktiva kvinnor som söker en man, blir detta kontrakt mycket mindre intressant för den minoritet av män som är mest attraktiva.
Om vi utgår ifrån att den som har den exklusiva rollen har mest könsmakt, blir båda situationerna mer begripliga. I vår nuvarande situation är det alltså ingen egentlig brist på män, utan en brist på män som kvinnor är intresserade av. Dvs kvinnor beter sig fortfarande som om det är de som väljer och vrakar, men genom att tvinga ut män från högre utbildning och prestigejobb skapar de själva en brist på just de män som de själva ville ha.
Detta i sin tur stärker förklaringen i det första fallet, att det inte nödvändigtvis var männen som höll kvinnorna utanför den ekonomiska och politiska makten, utan lika väl kunde ha varit kvinnorna, som genom att tydligt visa vad det ville ha av männen, skapade denna miljö.
Fortfarande helt logiskt följer då att om kvinnor skall agera som om 100% kvinnor i toppositioner är perfekt jämställdhet, måste de börja intressera sig för det stora antal män som nu är utanför deras radar – de som skulle ha offrat sin tid och hälsa för att försörja dem, men nu hamnar utanför såväl högre utbildning och välbetalda jobb.
@Ulf T:
Haha, underbar analys! Och visst är det så, det blir väldigt mycket mindre krystade förklaringar när man vänder könsmaktordningen 180 grader. Men det är helt uppenbart känsligt för dessa kvinnor att inte få behålla offerkofta och underordning.
@ Ulf T
Såtillvida stämmer den där teorin att när kvinnorna är långt fler än männen så blir männen promiskuösa. Ett talande exempel på detta är Sovjet åren efter 1945 då antalet män var extremt lågt efter världskrig och Stalins folkmord. Problemet vara bara att kulturen aldrig riktigt återanpassade sig när könsfördelningen så småningom normaliserades. Det här är en av huvudanledningarna till att så väldigt många kvinnor från det som var Sovjet sökt sig till bl.a. Sverige.
Samhällen där männen varit långt fler än kvinnorna torde i första hand handla om nybyggarsamhällen. Jag vet inte om man kan säga att t.ex. västra USA eller Australien skulle uppvisa de specifika drag som Bolick nämner, åtminstone inte mer än andra samhällen.
Du har en bra poäng i att vi kanske borde se det där allegoriskt, dvs. att andelen män som motsvarar kvinnornas krav minskar. Det betyder goda tider för promiskuöst lagda män.
@Amanda:
”Över huvud taget har ni inte förstått någonting när ni diskuterar problematiken som om vore den en kamp mellan könen.”
Men Amanda, vad implicerar då den feministiska ärkedogmen om ”den patriarkala könsmaktsordningen”? Och vad betyder uttrycket att ”gruppen män generellt sett är överordnande gruppen kvinnor”, som feminister återkommer till i diskussioner som vore det ett yogiskt mantra? Vidare, är det inte just denna ”kamp mellan könen” och de uttryck den tar sig, som man förväntas se, när man väl tar på sig de så ofta omtalade feministiska ”genusglasögonen”?
Till sist, är inte termen du använder tydlig nog? ”Patriarkatet”. Om ”patriarkatet” (en term som semantiskt hänvisar till män) är problemet, och ”feminismen” (en term som semantiskt hänvisar till kvinnor) är lösningen – hur kan du då förneka att din (och Kielos) analys vilar på att problematiken är en ”kamp mellan könen”?
Sen tycker jag att Kielos generellt sett oftast har ett eget perspektiv, och att hon i alla fall inte lyckas falla i alla feministiska fallgropar. Bland annat ger hon ju i sin artikel visst stöd till de av oss som hävdar att kraven på flickor och unga kvinnor främst kommer från andra flickor och kvinnor, och inte från pojkar och män (”patriarkatet”), när hon skriver:
”Som den amerikanska feministlegenden Gloria Steinem säger: ”Varje gång en kvinna går förbi en spegel och säger något kritiskt om sig själv finns en liten flicka i närheten som hör henne”.
Ulf T:
När män är i överskott är det större konkurrens mellan män. Kvinnorna har hur lätt som helst att välja och vraka. Det sätt män kan konkurrera är att sträva efter ekonomisk och politisk makt. Kvinnorna kan hålla sig till traditionella roller, gifta sig uppåt och få ekonomisk makt utan att konkurrera för den. Män som klättrat och sedermera fått en partner ser till att hålla henne nöjd och kan skämma bort henne. Klart att skillsmässor är sällsynta.
När kvinnor är i överskott, eller i mentalt överskott eftersom en massa män räknas som dead beats, ökar konkurrensen mellan kvinnor. Det gäller att bli vald av de få män som är attraktiva. De män som kommit dit kan välja och vraka kvinnor. Om inte en gör som han vill finns det tre på kö. Skillsmässor ökar eftersom fler kvinnor fått ihop det med de som ”inte duger” och för att statusmännen kan kasta ut en sur kvinna och skaffa en ny. Ser vi på högskolor och universitet där män är i minoritet.
Just den stora konkurrensen mellan kvinnor är ganska unikt för oss människor. Det beror på våra hjälplösa barn och stora huvuden. För att få barnen att överleva är det strategiskt bättre som man att satsa på få kvinnor och bidra med försörjning och beskydd. För attraktiva män blir det än viktigare att lägga sin energi på rätt kvinna/-or. Då ökar den kvinnliga konkurrensen att bli vald. Intressant är att de ständigt konkurrerar. Män har lättare att acceptera en rangordning för stunden och bida sin tid. Kan bero på att gå ”all in” på fel tidpunkt kan få fatala konsekvenser.
Vissa kvinnor verkar inte inse att konkurrensen finns, som Amanda ovan som hävdar att varken hon eller hennes väninnor påverkar varandra i partnerval. Ändå är jag övertygad om att hon suttit och diskuterat pojkvänner med väninnorna. Det är konkurrensbeteende och styrning av vad som gäller som godkänd man.
Liten tankeövning för feminister som inte ser kvinnlig konkurrens och homosocial påverkan: Varför sminkar sig kvinnor med rött läppstift (rödare ju äldre man blir), rouge och ögonskugga? Varför kan de flesta kvinnor minnas dagen efter vad deras väninnor hade för klänningar. Och varför är det en marknad för att veta vilka kreationer vem hade på nobellfesten och vilka betyg de fått?
Även om vi mot förmodan skulle ha rätt i vår analys, kvarstår problemet att den kvinnliga könsmakten, även om den är avsevärd, baseras på den ganska subjektiva parametern skönhet, monopolet på barnafödande och illusionen av maktlöshet. Alltså, en kvinna kan öka sin makt genom att uppfattas som mer maktlös.
Det är naturligtvis inbyggt i detta att det är ett helvete att finna riktig tillfredsställelse i sådan makt. Om du själv genomskådar ’hemligheten’, kan du ändå inte skryta med det, då hjälplöshet fungerar bäst som vapen så länge den uppfattas som trovärdig. Och det visar sig ju gång på gång att den egna skönheten är svår att uppfatta och njuta av själv – själv ser man tydligt de egna skavankerna, och mindre tydligt de andras. Om man kan få posera med en alfahanne blir det lite mer konkret…
Män må tävla i mätbara framgångar (rikedomar, konkret makt) för någon annans skull, men har ändå i slutändan mätbara framgångar att falla tillbaks på – även om han inte får balens drottning till slut.
Inte undra på att kvinnor tar så fasta på barnafödandet som något fantastiskt storslaget – det är deras konkreta, otvetydiga maktmedel.
”Inte undra på att kvinnor tar så fasta på barnafödandet som något fantastiskt storslaget – det är deras konkreta, otvetydiga maktmedel.”
Och ett av skälen att vara barnlös är ett sådant trauma för kvinnor. Att inte bli mamma när väninnorna ploppar ur den ena efter den andra. Då är man inte ”riktig” kvinna. Man är inte ”med”.
Ungefär som att vara impotent man. Då är man inte riktigt ”hel”.
Allvarligt talat så är det ju ypperligt med djupgående och övergripande beskrivningar av kvinnors makt, kvinnors sexuella makt och den påverkan det har på samhället, pojkar, kvinnor, flickor och män. Som fundament.
Men samtidigt är det ju, ärligt talat, knappast någon nyhet för varje mentalt friska människa att kvinnor har makt, och har alltid haft makt. Är det ens en nyhet för den mest könskommunistiskt insnöade genustanten med Solanas på sängbordet? För dylika mentalpatienter är ju verklighetsförnekelse, faktaförnekelse och lögn själva metoden.
Hur avprogrammerar man dylika vettlösa, i många fall direkt mentalsjuka sektmedlemmar?
@AV:
Den där kommentaren var så bra att den borde lyftas upp till ett eget huvudinlägg efter lite redigering.
En sån där text som man vill spara undan och plocka fram för att klistra in i debatter vid behov, så att man slipper formulera alltihopa en gång till.
@AV: Du får gärna publicera den i ett eget inlägg
@Amanda:
Nu var det dock Kate Bolick som skrev det där och jag som citerade henne. Det var alltså inte jag som satt och hittade på en vinkling, jag återgav den beskrivning hon gjorde. För fler exempel på kvinnor som gör den vinklingen läs New York Times. ”The new math on campus”
Här är ännu ett exempel, enjoy!
Att samhällen ser ut som de gör beror (precis som kvinnornas situation ovan) främst på ekonomiska förutsättningar. Tankar och ideal kommer långt senare på Maslows trappa.
Vidare må Kontentan för dig, Amanda vara att alla är delaktiga men poängen i mitt resonemang var att alla individer och grupper inte är lika delaktiga och skall sålunda heller inte ha samma anvar för om mer skyldiga och mer oskyldiga behandlas lika har du ett samhälle som ger incitament till att begå mer brott. Ett där man gynnas när man gör mer dåliga saker och straffas mer när man är oskyldig. Ett riktigt uselt samhällssystem. Vidare när jag pratar om hur kvinnor i högre grad upprätthåller kvinnors roll så handlar det inte om personliga åsikter. I detta fall inte bara ett vetenskapligt exempel utan två.
1. Robert Trivers ”Parental Investment Theory”
2. Roy Baumeister & Jean Twenge ”Cultural Repression of female sexuality” (utdrag från sistnämnnda)
Observera att argumentet inte kan göras för killar för killars sexualitet är inte den som villkorats på detta sätt. Se åter Atlantic-artikeln kommentaren från Walsh
Är det likadant för killarna? Kan varenda kille medel och uppåt få den snyggaste tjejen för en natt och hamna i samma situation? Givetvis inte.
Det där är fullkomligt nonsens. Vad du just kallade ”strukturer” är akademikersvenska för ”vi vet inte – vi har ingen aning om vill slippa undan bevisbörda” En rättstat kan bara förbjuda specifika beteenden. En rättstat kan aldrig förbjuda effekter av okända (ej specifika) beteenden. På enkel svenska:
Du kan inte skriva i lagen att ”jag vet inte” är förbjudet.
Jag menar att kvinnor har makten att bestämma vilka killar som har makten.
Det där stämmer inte alls. Den individuella makten hänger helt på valet. För en kille som legat med 10-50 tjejer är det en liten makt, för en kille som legat med 5-10 är det en stor makt och för en kille som legat med 0-5 tjejer är det en mycket stor makt som kvinnan individuellt utövar. Så kvinnor kan utöva enorm makt om de vill.
Det där betyder ingenting. Komplex är akademikersvenska för att slippa beskriva sakers varande. När vi tittar vetenskapligt på det hela låter det något i stil med så här: Kvinnor vill kunna välja starka hannar och män vill kunna välja unga friska honor. Det är inget som hindrar att vi gör vettigare val vi vill helt enkelt inte göra vettiga val. Våra känslor styr i den här riktningen och vi väljer sedan 60-talet att göra känslorna överordnade allt annat.
Det är så vetenskapen lyder – allt annat är rent politiska argument.
@Ulf T:
Precis, du kommer fram till exakt samma slutsats som jag. Om du läser min nyaste kommentar ovan (till Amanda) ser du ännu fler exempel på samma sak. Observera att redan när 45% av studenterna var killar så kände en av kvinnorna i exemplet att det fanns ingen kille hon kunde dejta där. Istället dejtade hon äldre yrkesarbetande killar.
Pingback: Total begreppsförvirring när Uppdrag Granskning synar Näthat mot kvinnor | Genusdebatten
@Erik:
Jag började läsa artikeln du länkade till, Suppression of female sexuality. Den är ju riktigt underhållande!
Till att börja med kan man ju fundera på vilka knäppgökar som skulle tycka att detta är en rimlig teori, och vilka bevis de anser sig ha annat än extrapolationer från enstaka observationer. Sedan frågar man sig om det verkligen är feminister som för fram en sådan hypotes, och vad de i så fall tycker att lösningen borde vara, annat än just att kvinnors sexualitet hålls i strama tyglar och kvinnor inte tillåts bestämma själva hur de vill ha det.
Apropos bristen på män…
http://www.bonton.se/sv/galleri/17.htm
@Ulf T:
Ja det där är vissa sorters samhällsvetenskap i ett nötskal. Innan man kommer till systematiska och koherenta förklaringar så tvingas man alltså gå igenom de politiska teorier (i detta fall könspolitiska) som dök upp på 60-talet och framåt. De är med få undantag helgalna eftersom universiteten vid denna tid baserade sina påståenden på politiska behov att vara en motkraft – inte styrkta fakta.
Och den där ”Hyde” i sista exemplet är inte vem som helst utan samma Genusvetarprofessor från Berkley som lanserade den likhetsfeministiska hypotesen om könens likhet: Janet Hyde. Den tesen har senare sågats fullkomligt då den tvärtom visade enorma olikheter mellan könen inom kategorierna. När kvinnor fick högt på värme och lågt på dominans medan män fick högt på dominans och värme så lät Hyde dem ta ut varandra och hävdade hon hade hittat bevis små skillnader mellan könen.
Vilka knäppgökar tror på de där teorierna och vad vill de göra åt dem? Tja vad teorin skall visa är ju att kvinnor är förtryckta (att ge påståendet motivering får det att verka äkta) och vad feminister vill göra åt det är ju återställa klockan några 1000 år till innan kvinnor antas blivit förtryckta. Det spelar ingen roll för dem varför det antagna förtrycket skedde. Eftersom motiveringen är politisk är argumentet att förtryck av den svaga alltid är fel.
I vilket fall som helst spelar det ingen roll då teorin i sak mosas av de smått genialiska herrarna R. Trivers och EO Wilson.
http://jagforklarar.blogspot.se/search/label/Offerkofta
Offerkoftan har en närmast biblisk anknytning och har nu i många feministiska prästers sinne ersatt Kristus (Jesus) på korset.