Honeybadger don’t care
avatar

Här finns en bra länk till Karen Straughan’s tal på ICMI 2014:

Det är ett utmärkt tal, där hon utvecklar sitt argument att feminismen egentligen aldrig handlade om jämställdhet.

Jag tänkte här ge lite stödlänkar och utfyllande citat kring de saker hon tar upp. Inledningsvis noterar hon att hon har beskrivits som ”the quintessential feminist”, eftersom hon uppfyller alla ”krav”, som bisexuell, självständig, ensamstående mamma. Problemet för Karen är att hon anser att alla förklaringsmodeller som feminismen erbjuder är ”bakvända, fel, upp och ned”

I don’t consider feminism to be a movement for equality. I don’t consider it to be a goal, or a set of goals. I consider it to be a set of hypotheses – not even theories – hypotheses that are unfalsifiable […] and we are basing public policy on this set of hypotheses. We are basing entire branches of Academia on this set of unfalsifiable, unproven hypotheses – hypotheses that can never be proven.

Karen talar om The Seneca Falls Convention 1848.

You go all the way back to Seneca Falls and the Declaration of Sentiments, and as Warren said: We don’t need a Women’s Movement that blames men. It was 1848, and 40 men showed up at Seneca Falls. 40 men wanted to attend that historic conference. They were turned away at first, and when they persisted, they were told: Ok, you can come in, but you need to sit over there in the back, and you need to stay quiet. And then, the bullet-pointed list of grievances was worthy of the most radical and insane Tumblr feminist out there. And every single bullet point began, not with the word ”the system”, not with the word ”the law” – with the word ”he”.

Här slutar jag citera Karen och gräver istället fram själva dokumentet:

Seneca Falls Declaration of Sentiments 1848


Seneca Falls Declaration of Sentiments 1848

The history of mankind is a history of repeated injuries and usurpations on the part of man toward woman, having in direct object the establishment of an absolut tyranny over her. To prove this, let facts be submitted to a candid world.

  • He has never permitted her to exercise her inalienable right to the elective franchise.
  • He has compelled her to submit to laws, in the formation of which she had no voice.
  • He has withheld from her rights which are given to the most ignorant and degraded men – both natives and foreigners.
  • Having deprived her of this first right of a citizen, the elective franchise, there by leaving her without representation in the halls of legislation, he has oppressed her on all sides.
  • He has made her, if married, in the eye of the law, civilly dead.
  • He has taken from her all right in property, even to the wages she earns.
  • He has made her, morally, an irresponsible being, as she can commit many crimes with impunity, provided they be done in the presence of her husband.

(Som ni kan se i originalet var det inte typografiskt en punktlista. Jag lade in punkter för läsbarhet.)

Det vi kan konstatera, och det Karen konstaterar, är alltså att redan 1848 använde sig feministerna av projicering på männen: allt var männens fel. Ironin över att de kunde beordra de närvarande männen att sitta i ett hörn och hålla käften medan de själva orerade över hur förtryckta de var av just män, verkade inte bita på feministerna, då som nu.

Jag tänkte göra en utvikning i linje med det exempel Karen tar upp, där hon återger en debattartikel av Mrs. Francis M. Scott i New York Times 1910. Hennes exempel är för all del senare än 1848, så man skulle kunna argumentera att deras punktlista var sann .

Nå, de lagar som Karen talade om, The Tender Years Doctrine, som hävdar att kvinnan är viktigast för barnet under de tidiga åren, drevs enligt Wikipedia och – gissar jag – feministerna, fram av Mrs Caroline Norton:

Caroline Norton


Caroline Norton

In the early nineteenth century, Mrs. Caroline Norton, a prominent British feminist, social reformer author, journalist, and society beauty began to campaign for the right of women to have custody of their children. Norton, who had undergone a divorce and been deprived of her children, worked with the politicians of those times and eventually was able to convince the British Parliament to enact legislation to protect mothers’ rights.

Om Norton kan läsas:

The young Caroline was intellectually precocious, witty and beautiful. She had olive complexion, dark burning eyes, dark hair, and resembled a southern European beauty. At the age of eleven she displayed her literary skills when she wrote, together with her sister Helen, and later published The Dandies’ Rout, a pastiche on the popular series of ‘Dandy’ books. In 1823, Caroline, aged fifteen, was sent to a small boarding-school at Shalford, Surrey. One day the schoolgirls were invited to visit Wonersh Park, the seat of the local landowner, Lord Grantley, whose younger brother George Chapple Norton (1800-1875), a shiftless barrister, caught sight of beautiful Caroline and became infatuated with her. He expressed his intention to marry Caroline, but was told that he must wait three years until Caroline reached the age of maturity. Caroline stayed in the school for two years and returned home in 1825.

Caroline, född Sheridan, var en av tre döttrar som alla tydligen var betagande. De kallades ”The Graces”, och gifte sig in i societeten i London. Carolines äktenskap med George Chapple Norton var dock ingen höjdare. Han visade sig inte få den karriär han hoppades på, och beskrivs på flera ställen som en skitstövel.

She, gifted, impetuous, stormy-tempered, with a reckless, specious tongue, with an instinct for taking the lead and getting possession of everything around her: magnanimous and generous, incapable of hoarding injuries and paying back old scores when once the first ungovernable outburst of resentment against them had subsided; and he that dangerous mixture which is often found in dull natures, weak but excessively obstinate and suspicious when he thought he was being led, narrow-spirited, intolerant, slow-witted, yet not silent; rather with a certain power of nagging comment for everything about him that he was least able to understand; not without surface kindness and humanity, fond of children and animals, but coarse natured and self-indulgent, with a capacity for cruelty and brutality and slow revenge, when once convinced he had been aggrieved, so unlike any quality possessed by his wife that it seemed to confuse and stun her like a blow when she found herself opposed to it. [Perkins 14]

George Norton grew increasingly frustrated and resentful because he could not support his wife in the lifestyle she was accustomed to. He reproached her that she had not brought him a dowry, and he was a man of small fortune.

Many of the quarrels which embittered their marriage arose from his mean reminders that she had brought him nothing but her person, and was therefore bound to give more and expect less than a wife with a better dower. [Perkins 21]

When her indolent husband could not earn a decent living, Caroline began to publish her literary works in order to support herself and her first son.

’Indolent’ betyder alltså ’lat’. Hon beskrivs som ’reckless’, ’stormy-tempered’, och dessutom med två systrar som lyckades gifta upp sig bättre än hon. Gissningsvis var hon inte billig i drift, och hennes make lyckades inte försörja henne på den nivå hon förväntade sig. Detta förklaras som ett karaktärsfel hos honom – han var lat, långsint och elak, och det var alltså han – inte hon – som var ’self-indulgent’; hon ville ju bara ha det liv hon förtjänade. Kanske han verkligen var allt detta? Jag skulle nog hävda att det är svårt att avgöra enbart på dessa bevis huruvida han var sådan eller blev sådan. Hursomhelst, ”In 1835, when she was pregnant with the fourth child, she was beaten so badly by her husband that she miscarried.” Mannen var, eller blev, en första klassens skitstövel!

Sedan blir det trassligt. Hon lämnar honom, och Mr. Norton stämmer premiärminister Lord Melbourne, på ganska svaga bevis, för att ha en kriminell kärleksaffär med hans hustru. Han å sin sida behåller barnen och alla hennes tillgångar, smycken och kläder, och nekar henne tillgång till dessa. Han försöker även hävda att hennes inkomst som författare borde tillfalla honom (som sagt, första klassens skitstövel.) Det hela blir en jätteskandal.

Vad gör då Caroline?

In return, Caroline refused to pay her bills and told creditors that her husband was obliged by law to pay all her debts.

Hon spenderade alltså hans pengar ändå, eftersom lagen gjorde honom ekonomiskt ansvarig för hennes excesser! Det är ett ganska kraftfullt trumfkort …

Efter detta satte hon igång med att försöka driva igenom lagändringar.

Caroline Norton lobbied several members of Parliament, including Thomas Talfourd, MP, to introduce a Bill to give non-adulterous mothers the right to appeal to the court of Chancery for custody of children under seven years of age. Early in 1839, she wrote another polemical pamphlet A Plain Letter to the Lord Chancellor on the Infant Custody Bill, copies of which were sent to all members of Parliament. It was Caroline Norton’s great victory that the bill was successfully passed in both Houses and became law in August 1839, giving married mothers, who were not guilty of adultery, the right of custody of their children under seven, and access to children under sixteen. Paradoxically, Caroline, could not benefit from this law because George Norton, who knew well legal tricks, had abducted his sons and hid them with relatives in Scotland, where English laws were not applicable.

Detta var alltså 1836, 12 år före The Seneca Convention. Vi noterar att vackra kvinnor hade både möjlighet att nå samhällets topp och möjlighet att använda såväl lagen som den allmänna opinionen (t.o.m. charma Premiärministern!) mot sina makar. De hade också stora möjligheter att påverka lagstiftning. På dessa punkter verkar alltså The Seneca Convention åtminstone misslyckas med att berätta hela historien.

Åter till Karens föredrag.

I slutet förklarar Karen varifrån de fick idén att kalla sig ’Honeybadgers’ (honungsgrävlingar). Hon hänvisade till en sevärd video om honungsgrävlingen, som illustrerar, med en ’flamboyant’ kommentatorröst, hur tuff och stryktålig honungsgrävlingen är. Dr. Tara Palmatier föreslog att de kvinnor som är aktiva i mansrättsrörelsen ”don’t give a shit”.

The honeybadger is widely reknowned as one of the most fearless and intelligent animals on the planet. And somebody – I forget who, maybe it was Dr. Tara? – suggested that: ”we, we don’t care, we don’t give a shit, we women in this movement.” You can say whatever the hell you want about us. You can call us misogynist, rape-enabling, domestic-violence-apologizing, women-hating… you know, anything! You call me whatever you want. I am an anti feminist, and I don’t give a shit!

Vi har våra egna honungsgrävlingar här på Genusdebatten. Smile

Kommentarer

Honeybadger don’t care — 12 kommentarer

  1. Vi har våra egna honungsgrävlingar här på Genusdebatten.

    Haha!

    Jo, jag kan väl skriva under på den. För mig blir sånt beteende bara extremt märkligt. Jag debatterar politiskt … jag, Ninni är inte ämnet för debatt.

    Jag lägger fram mina åsikter – och stödjer och förklarar dessa – lite som som en pratbubbla. Och det är pratbubblan som ska synas, vad är det som är fel eller talar mot den, inte mig.

    Och när man då slänger sig med att man anser jag skulle vara ditt eller datt, så blir det TILT och ERROR för mig. Jag bara tänker: ”jaha, det tycker du om mig, varför tror du jag är intresserad av vad du tycker om mig? Kan vi återgå till pratbubblan nu?”

    Så den metoden är totalt verkningslös. Smile

  2. En liten kommentar: Skandalen hände 1836. Lagändringen röstades igenom 1839, fortfarande nio år före Seneca Falls. Man skulle för all del kunna invända att Seneca Falls ligger i USA och Caroline Nortons framgång var i England. Möjligen kände inte amerikanska feminister till att det fanns länder där kvinnor faktiskt hade makt och till och med kunde påverka lagstiftning?

  3. Just den där videon om honungsgrävlingar fick jag syn på först i en av mina favoritbloggar (som tyvärr är ledlagd vad det verkar) i ett underbart inlägg om söta djur som är helt livsfarliga (ett av bloggens två favoritteman tillsammans med helt galna vetenskapsmän).

    Inlägget verkar ha en del defekta länkar men är ändå läsvärt: http://andratenor.blogspot.co.uk/2011/03/killed-by-death.html

  4. Här kommer ett litet komplement till berättelsen om Caroline Norton: ”andra sidan av storyn”, så att säga:

    The History of Parliament: the House of Commons 1820-1832: NORTON, Hon. George Chapple (1800-1875), of Garden Court, Middle Temple, Mdx.:

    By his subsequent account, he then ‘loved her to madness’, a feeling that was never reciprocated by his wife, whose family were apparently misled as to the extent of his fortune and prospects. The couple were poles apart both in temperament and in their political views. Helped by an appointment as a bankruptcy commissioner, which may have been secured for him by his mother-in-law, Norton set up home at Storey’s Gate, Birdcage Walk, where Caroline held court to a circle of Whig admirers, including the duke of Devonshire.9 In 1830 Georgiana Ellis wrote that if Caroline ‘were not conceited and affected, she would be a very delightful as well as a very singular person’, and noted how in her conversational sallies, ‘her poor husband is constantly brought in, in a very ridiculous manner’.

    Det verkar som om de böcker hon skrev för att dryga ut deras inkomst åtminstone till viss del handlade i nedsättande ordalag om hennes man:

    Her novel The Wife and Woman’s Reward, written that year [1835] after an excruciating trip abroad, depicted a mean, insensitive boor which was so plain in its origin as to draw a rebuke from Melbourne, now prime minister, who had become her intimate.

    Det verkar som om allmänheten åtminstone under en period tyckte att makarna Norton var lika goda kålsupare, men efterhand tycks historieskrivningen, och sannolikt även personerna i Carolines bekantskapskrets, beslutat sig för att vältra skulden på George och utmåla Caroline som oskyldigt offer.

    Jag utesluter inte att det kan ha varit så, förstås. Vid det här laget har vi mest hörsägen att gå på, bortsett från vissa historiska fakta. Till de senare hör rimligen att Caroline svartmålade sin man i de böcker hon skrev för att bidra till familjens ekonomi. Jag skulle inte kalla det nobelt, precis.

  5. Pingback: Helt plötsligt är bakgrund viktigt | WTF?

  6. Kan nog inte kalla mig en Honeybadger direkt. Är för ”känslig” för det, skyr hårda ord och hård ton i debatten. Däremot är jag en trogen jämställdhetsaktivist. Därför denna efterlysning:

    Jag önskar komma i kontakt med andra i Stockholm eller dess närhet som är intresserade att planera och genomföra en ”jämställdhetsmanifestation” gällande partnervåld. Man når mig på facebook (länk via nick).
    /Mia Eriksson

    Vidare efterlyser jag länken till en sammanställning av statistik gällande våld i nära relationer som jag tror kom relativt nyligen (svensk). Den var enkel, med sammanfattande statistik i slutet av varje avsnitt i ”faktarutor” (i punktform). Hoppas nån vet vilken jag menar.

  7. @Kollen:

    Tack! Just den (och massa andra länkar) har jag. Det är just det att jag har så många att jag ”slarvat bort” just den jag söker Smile

  8. @jaja: Hon bad oss kolla scb’s lathund för feminist för att se svart på vitt. Som vanligt kommer den upp, som vanligt förutsätter de att man bläddrar förbi 9 kapitel eller vad det är och endast kollar på lönerna, man förväntas bläddra förbi kapitel om hälsa, välmående, ålder, osv osv.

  9. Hadde aldri hørt om Honeybadgers tidligere, og har nå sjekket en god del youtubevideos om dem, fantastisk imponerende dyr Smile
    Jada, dette har intet med debatten om feminisme å gjøre, men sjekk denne sjarmerende videoen:
    http://www.youtube.com/watch?v=c36UNSoJenI

    Hmm…tror jeg elsker honeybadgers nå Grin