I torsdag rapporterades det i Metro, att nu ska Schlagerfestivalen könskvoteras. På tio år är det bara tre av 25 låtskrivare som har vunnit som varit kvinnor. Konsensus- och PK-Sverige går i taket av indignation och sätter upp målet; 50 % kvinnliga låtskrivare. Att Christer Björkman, som jag annars känner som en klok och sansad person, instämmer får man ha förståelse för. Som boss måste man instämma i det ”rätta” för att kunna fortsätta att göra sitt jobb. Och visst har han lyckats bra med Schlagerfestivalen – sett ur det perspektiv som de kan ha som är intresserade av den.
Men denna kvotering är ett praktexempel på idiotin med kvotering, för den åsidosätter fullständigt kvalitetsperspektivet! När man säger något sådant går naturligtvis ett antal rabiata (radikal)feministideologer i taket och utropar att ”det finns kvinnor som gör lika bra musik/sånger som män”! Och det har de rätt i. Problemet är bara, att historien visar oss att många fler män än kvinnor gör bra musik/sånger – vilket också avspeglas i statistiken på låtskrivare i schlagerfestivalen.
Om jag förstått saken rätt så har principen fram till nu varit, att bidragen ska avhöras anonymt. Först sedan en sång tagits ut till att få tävla så ska sångskrivare och artister avslöjas. Nu är jag inte helt säker på att denna princip verkligen följts – jag har hört Bert Karlsson vittna om motsatsen och Christer Björkman konfirmera att det är så – men om man ska kvotera in sånger innebär det att man måste ändra på den principen. Nu ska alltså könet först fastställas på kompositörsbidragen – vilket naturligtvis öppnar för att kända namn får företräde (vilket de förmodligen redan har) eftersom namnen då avslöjas – och kvalitetsaspekten sättas åt sidan.
Ja, ja. Jag vet att det finns dem som vill hävda att det inte finns någon som helst kvalitet i Schlagerfestivalen, men det är ovidkommande. Det är principen som räknas. Själv är jag tämligen ointresserad av spektaklet, men jag tycker det är kultursnobberi att förkasta det. Människor har olika smak, och vem bestämmer att en viss grupp har ”finare” smak än andra? Och – framför allt – varför ska det som kultursnobbarna inte gillar behöva bli utsatt för en kraftig kvalitetsförsämring bara för att kultursnobbarna gärna frotterar sig med (radikal)feminismen? Varför ska vi inte kvotera all musik? Det är en gigantisk övervikt i alla sammanhang, när det gäller musik, på män. Hur många tjejband fanns det som slog i popvågen på 60-talet? Hur många operor har skrivits av kvinnor? Tjejernas insats på 60-talet var i allmänhet var att vara ”fans”, vilket visar att musik är en framgångsrik parningsstrategi för killar (man har lätt för att få sprida sina gener), vilket evolutionärt gjort att detta blivit något som killar genomsnittligt är mycket bättre på än tjejer. I kvoteringssammanhang borde vi alltså istället t ex få lyssna 15 gånger på Eva Dahlgren (och med det vill jag på intet sätt säga att hon är dålig), samtidigt som vi får lyssna en gång på femton olika manliga artister. Då har vi kvoterat så det blir rättvist, eller?
Naturligtvis kommer det finnas dem som säger att ”Eva Dahlgren ju är bra, så att spela henne femton gånger är ingen dålig kvalitet”. Nej, men det är en utarmning av musikutbudet! Bara för att du är kvinna gynnas du, och ska man – som i fallet Schlagerfestivalen – dessutom ha många kvinnliga låtskrivare blir det automatiskt en kvalitetsförsämring, eftersom historien (och nutiden) visar oss att det finns många fler bra manliga kompositörer/låtskrivare. Det handlar inte om någon manlig komplott (könsmaktsordning, eller heter det könstjafsordning?), utan helt enkelt om att män och kvinnor under evolutionens gång utvecklats till att bli bra på olika saker. Och ett samhälle tjänar mest på att de som är bra på en sak gör det – inte att man könskvoterar, för det kommer att sänka kvaliteten inom alla områden. Det är att upphöja idiotin till ideal. Sverige av idag i ett nötskal.
Egentligen är det självklart:
Om 80 procent av alla bidrag som skickas till tävlingen är skrivna av män så vore det ganska logiskt om cirka 80 procent av de 32(?) låtar som går till sluttävlingen har skrivits av just män.
Om 80 procent av alla bidrag som skickats till tävlingen däremot hade varit skrivna av kvinnor så vore det ganska logiskt om cirka 80 procent av de 32(?) låtar som gick till sluttävlingen hade skrivits av just kvinnor.
Eller? Kanske är det till och med så att män överlag är bättre låtskrivare än kvinnor.
När det gäller manliga / kvinnliga popgrupper så är jag övertygad om att många män är mycket mer ihärdiga när det gäller att satsa på ett genombrott. Man ska inte glömma att The Beatles höll på att harva i fem år (med 1000-tals timmar framför scen, ofta inför en liten publik) innan det hände något. Frågan är hur många kvinnliga grupper som orkar med detta.
det är väl typ tre personer som har skrivit 90% av alla bidrag de senaste åren, även åt andra länder, så jag välkomnar i alla fall en förändring. så mkt vänskapskorruption.
Det vet jag inte, men lite eftersökningar ger följande (lite O.T. men du frågade!)
Wikipedia nämner 5 st* som kan betraktas som jämförbara med de stora manliga, men fyra av dessa verkade under 1900-talet (Smyth kring 1920 och framåt och de andra under andra halvan). Jag tycker nog själv att det har varit skralt med stora operaverk komponerade på 1900-talet, även om Benjamin Britten förstås förtjänar omnämnande.
Den första kvinnliga operakompositören var Francesca Caccini (1587 – 1641+).
Hennes pappa var Giulio Caccini. Inte för att förta Francescas strålglans, men detta kan läsas om pappan (som även var hennes lärare):
Giulio Caccini skrev också en av de vackraste varianterna av Ave Maria:
https://www.youtube.com/watch?v=o0Aa3Q1mSts
* Om en av dem, Dame Ethel-Smyth kan läsas att hon var suffragett:
Jättebra att du skriver om det, Dick. Det borde finnas i varje jämtställdists sinne att förstå när feministerna kommer att plocka fram kvoteringskortet, och jag insåg redan inför årets omgång hur få musik- och textförfattare som var kvinnliga till årets bidrag (för att inte tala om hur snabbt de åkte ut) för att förstå att det skulle bli ett diskussionsämne inför nästa års SM.
Men jag undrar varför de inte gör det hela vägen ut. De skulle ha en halvan manliga och ena halva kvinnliga för att garantera 50/50 (egentligen 5/5) i finalen i Globen. Det är först då man begriper att det kanske inte var så bra taktik om man nu vill vinna ESC (vilket CB ju har som uttalat mål).
Sedan tycker jag att Eva Dahlgren utan tvekan är en av de bästa svenska musikerna vi har. Har sett henne live (för 20 år sedan) och det var internationell klass på den showen. Men bredvid henne och framför henne och kring henne… män, män, män. Och förstår man hur den industrin fungerar, vet man att det förstås bör vara så. När det går 3-4 män på varje kvinna avspeglas det (och t.o.m. naturligt förstärks) när det gäller gräddan av musiker.
Melodifestival och kvalitet….
Larsson: Min yngste son gick gitarrlinje på Kulturama gymnasium i Hammarby sjöstad. På instrumentkurserna gick det ungefär 7-8 killar av 10, på sångkurserna gick det ungefär 9 tjejer av 10. Jag tror det säger en del om skillnaderna. Tjejer vill bli ”artister”, killar ”musiker” (sedan finns det naturligtvis variationer i detta, men det är ett stort överskott av killar). Det leder till, att tjejer som vill in på instrumentallinjerna gynnas, liksom killar som vill in på sånglinjerna. Nu ska sonen börja tredje året på musikallinjen (sång och dans), med en rejäl övervikt av tjejer. Jag säger inte att det är konstigt att killar blir lite mer gynnade där, liksom tjejer på instrumentlinjerna, men det säger en hel del om att det finns könsskillnader som inte handlar om könstjafsordning.
Jag tänker högt:
Hur hanterar kvinnor känslor? Jo, de pratar med varandra och stöttar varandra och gråter inför varandra. Fantastiskt!
MEN MÄNNEN DÅ??
Hur hanterar män känslor? Tja, inte är det lika naturligt för oss att prata med varandra, stötta varandra, och gråta inför varandra, även om det naturligtvis förekommer.
Så hur GÖR männen då?
En hel del av oss hänger oss åt musik. Varför då då? Jo, därför att musik är en ypperlig ventil för män (och kvinnor) att hantera känslor. Bearbeta känslorna. Ventilera känslorna. Känna känslorna. Skrika ut känslorna. Vi får gitarrerna att gråta.
DÄRFÖR har vi fler män än kvinnor på svenska scener och som låtskrivare till Melodifestivalen.
Typ.
Ska det kvoteras, så ska det göras ordentligt. Vi som röstar höger vill ha 50% högerorienterade musiker, som sjunger om kollektivets kvävande av individualiteten, glädjen med ökande inkomstklyftor, osv.
Så framöver ska hälften av musiken i radio spelas av Johnny Ramone, och den andra hälften av Malena Ernman.
Övriga kvoteringshungriga grupper får gärna föra fram sina egna krav.
@Dick. ”Artist” finns inte. Jag ser i och för sig rösten som ett instrument,men man kan inte vara artist inom musik utan att vara instrumentalist (inkluderat vokalist).
DJ, ljudtekniker, humpare som släpar grejer, musikhandlare, musikförläggare, skivbolagsanställda m.m. jobbar visserligen med musik men de är inte artister.
Ska man blir en bra instrumentalist måsta man träna träna träna träna. Ska man göra det måste man vara envis. Det är 95% träning och 5% talang. Jag är kass på piano för att jag inte tränar tillräckligt (kan musikteorin, läsa noter och fingersättningen men saknar motivationen då det inte är mitt huvudinstrument).
Envis blir man om man har motivationen.
@Hans Odeberg:
Jag vill dela upp allt mellan introverta och extroverta människor. Det är inte rättvist att man inte ska få ta del av 50 % av allt roligt och fördelaktigt bara för man är blyg.
Jag tycker även de extroverta människorna ska bli som de introverta för just nu existerar en utåtvändsmaktsordning vilket förtrycker de introverta.
@Hans Odeberg:
Är Jonny Ramone högerorienterad?
(Malena Ernman hör väl till dem som stöttade Fi)
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
Snott från http://en.wikipedia.org/wiki/Johnny_Ramone: ”Johnny was known within the punk rock community as one of its notable conservatives, and was a staunch supporter of the Republican Party.”
Så jodå, nog var han höger. Därmed kan valet av Johnny och Malena fylla kvoter för både man/kvinna, höger/vänster och hög/låg lyssningsbarhet.
@Hans Odeberg:
Jag antar att det inte råder någon tvekan om vem som är man respektive kvinna i sammanhanget. Men vilken menar du är låg lyssningsbarhet, och vilken är hög?
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
Som gammal punkare (ja, några av oss som var unga 1976 börjar kvala in i gruppen ”vita medelålders män”) anser jag att vem som tål att lyssnas på är uppenbart. Ramones. Vilken låt behöver mer än tre ackord och tre minuter?
@Hans Odeberg:
Kan nog hålla med dig.Var bara inte självklart efter som jag inte känner dig. Var själv ung 76, (var 16, första året på gymnasiet). Som hård- och flumrockare avskydde jag inledningsvis punken, men tog så småningom till mig en del.
@Magnus:
Det finns visst ”artist”. Det är skillnad på att vilja stå på scen och synas (önskan om att bli artist) och på att vilja bli grym på ett instrument (önskan att bli musiker).
Det är rätt uppenbart att de som ligger bakom beslutet att kvotera melodifestivalen tror att det, även om det blir en kvalitetsdipp nu, kommer att ge sådan inspirerande effekt på unga tjejer att se en massa kvinnliga upphovsmän på teven. Frågan är om unga tjejer som tittar på möget bryr sig ett jävla dugg om vilket kön det är på låtskrivarna. Väldigt få människor lägger ens märke till det och det BORDE väl vara vad dessa feministiska ”jämställdhetskämpar” eftersträvar? Men nej, lägg fokus på det så att vad då, det blir uppenbart vilka som kvoterats in? Bra strategi.
Du kan bli (musik)artist om du är duktig på nåt instrument vilket inbegriper stämbanden. Du kan bli artist utan att sjunka en ton – pianisten Vladimir Horowitz, gitarristen Mike Stern och saxofonisten Charlie Parker är exempel på sådana.
Du kan bli (musik)artist på att använda *instrumentet* stämband också.
Men du kan inte bli (musik)artist utan att behärska något instrument överhuvudtaget, vilket inkluderar stämbanden. Och det är där det går snett för de flesta som drömmer om att bli (musik)artister för du måste träna som en tok. Även om du bara sjunger.
Du blir inte en bra musiker överhuvudtaget om du inte plågar dig igenom en massa tråkig musikteori och en viss del musikhistoria heller. Jag ställer mig personligen inte i ett band där jag måste förklara för någon av medmusikerna vilket som är dominantseptimackordet i A-dur. Bra musik görs av nördar. Som helst kan sin musikhistoria och vet varför man färgar dominanter med små septimor…
Är vi långt från popkollo eller? Vi är ljusår ifrån, i ett annat totalt nördigt universum.
@Fredrik S:
Musik är inte så känslostyrt som du tror. Det är ett mönster av harmonier som kan kombineras i ett ändligt antal kombinationer efter rätt rigida regler, som bygger på frekvenserna hos de toner som ingår, och samverkar. I slutänden är det våglära och interferensmönster, gymnasiefysiken alltså. Det går alldeles utmärkt att göra en Fourieranalys på ackorden i musik (pilla isär en komplex vågform i ett antal enkla vågformer).
@Magnus:
Har du läst Gödel, Escher, Bach: An Eternal Golden Braid av Douglas R. Hofstadter?
Rekommenderar den annars.
@Magnus:
Helt strunt, gäller endast för klassisk musik.
Hur kommer det sig då att det kreativa geniet i det mest ansedda rockbandet av sistone Queens of the stone age’s Josh Homme är inte den teoretiskt/tekniskt mest begåvade i bandet? Han vet säkert inte ”vilket som är dominantseptimackordet i A-dur” men han är mera musikalisk än 99% av personer som vet det och jag tror inte heller att han skulle ha det som ett kriterium för att slippa med i bandet, så hur viktigt kan sånt vara?
Jag skulle inte bli alls överraskad om de flesta kreativa genierana i de flesta genrer, förutom klassisk, är self-taught med en begränsad teoretisk-teknisk kapacitet.
Bra musik görs av musikälskare och inte av ingenjörer, det handlar inte om vad du kan spela utan vad du spelar.
Förövrigt såg jag Stefan Löfvens tal i Almedalen att det ska bli en feministisk regering med honom vid rodret,som endast ska fokusera på mäns våld mot kvinnor.
Med andra ord så kan kvinnliga förövare när det gäller relationsvåld tryggt fortsätta slå.Det är ett löfte från Stefan Löfven.
Jag har stått i *rockband* sedan 1978, skrivit musik sedan 1984, med tyngdpunkten på hårdrock. Just saying.
Ärligt talat är det 99% skitsnack detta med ”feeling” och liknande. Du kan inte ha nån feeling om du inte behärskar hantverket, du kan inte behärska hantverket som du inte kan använda ett gemensamt (och accepterat) ”språk” att beskriva vad du pysslar med, om du inte framför dina alster utan att behöva kommunicera med andra musiker.
Det låter inte bra om du inte vet vad du pysslar med. Om jag skriver en låt hemma, hur ska jag på mindre än tre timmar kunna förklara för gitarristen, keyboardisten och trummisen hur de ska spela om jag inte skriver ner det på noter (inkl. ackordanalys och riff)? Det går inte att hålla på med ”kan du spela så lyssnar jag och hittar på nåt”, dels för att den genomsnittlige rockmusikern inte har gehör att klara mer än vanliga standardgrejor, och dels att jag inte har lust att stå och traggla när det finns ett vedertaget sätt att skriva musik. Jag jobbar inte med sånt folk längre, utom i ett fall där jag är tvungen, och det tär på tålamodet.
Övriga i kan jag säga precis så här till, och de spelar det direkt:
”Fjärde takten, lägg en septima på tonikan, så flyttar vi upp den nya toniken en kvart”. Standardtrick i rockmusik, användes av Bach för 300 år sedan. Tar mig 2 sekunder att säga, funkar på första försöket med musiker som passerat apstadiet.
Skriver man musik funkar man som nåt mittemellan en regissör och en manusförfattare.
Att jobba med musiker som inte behärskar teorin är EXAKT analogt med att ha en skådespelare som är analfabet, och som inte kan läsa manuset.
@Magnus:
(Nästan) bara pladder.
Ditt ”du kan inte om du inte…” är vad jag reagerar mot, om det finns en eller några som kan det så stämmer inte vad du säger.
Inte säger jag att detta är onödigt, jag säger att det är inte nödvändigt eller ens centralt för att göra bra musik.
Helt fel. Det finns en rolig intervju med Josh Homme där han berättar om då han kommer på ett gitarr riff som han loopar för andra gitarristen Troy van Leeuwen som genast börjar improvisera olika grejor på riffet, vad som händer sedan är att Josh (kreativa geniet i bandet) måste sluta att spela och frågar ”what the fuck did you just do” för han hänger inte med Troys improviserande. Så min fråga är: Hur kan han vara en briljant musiker fast han troligtvis inte skulle ha förstått vad Troy gjorde om han förklarat det i teoretiska termer? Jag tror inte heller Troy skulle gå med på din tanke att det är centralt.
Var ligger ”genialiteten” i låtar som ”I sat by the Ocean” eller ”No one knows”?? Det är inte dåligt, men väldigt förutsägbart. Standardrock.
@Magnus:
Jo, och Nickelback rockar! De kan säkert sin teori.
WTF! Vilka andra låtar i världen låter som No one knows eller the sky is falling eller go with the flow? Är du döv, de låter ju inte alls lika med varandra eller med någon annan rock musik för den delen? Nickelback är standardrock.
@Matias:
Det är väldigt mycket myter kring (speciellt rock-)musiker som självlärda genier, gärna bohemer som övar bara sådär lagom mycket. Säkert finns det några sådana, men min erfarenhet är att Magnus beskrivning ligger mycket närmare sanningen. De allra flesta musiker på hög nivå har jobbat tokhårt för att komma dit.
Dock tycker jag att sångare ofta har mindre disciplin än instrumentalister, och har mycket mindre fokus på att behärska hantverket (detta även inom klassisk musik). Delvis beror detta nog på att sång handlar om mer än just det ’instrumentala’, men felet man gör är att man missar att lägga en solid grund, och sedan försöker skyla över problemen med trix och distraktioner.
antar att ni har sett debatten 29 minuter in (med gudrun schyman, surprise surprise): http://www.svtplay.se/video/2140339/debatt-almedalen
@jaja:
Jag fick mitt lystmäte av Schymansk odräglighet och härskartekniker i och med radiodebatten mellan henne och Bieler.
@jaja:
Iofs såg jag den också. Valet av debattörer var möjligen lite vinklat: en som inleder med att det är synd om kvinnor och de behöver hjälp, och en annan som inleder med att det behövs ännu mycket mer än så.
ja, möjligen möjligen var det lite vinklat. möjligen är det så att svt och sr bär fram f! på ett sätt som är få andra partier förunnat.
Jamen då gör vi väl en analys av ”No one knows”.
Låten går i Cmoll, så tonikan är ett Cm-ackord. Versen går från tonika (Cm)
till en durdominant (Gdur) och sedan en durdominantseptima (G7), tillbaka upp till Cm. Tja, den ackordvändan har använts sedan 1500 talet…
Sedan kommer ett stick på dominanten (G), som föregås av en liten räka på C-moll skala (C D Eb D F Eb Ab G), och den landar ju på grundtonen i G-ackordet. Tycker du en mollskala är genial? Grekerna använde den för 2000 år sedan.
Refrängen utgår från tonikan (Cm), går till durparallellen (Eb dur), och upp till durdominanten (G).
Efter refrängen kommer en vers igen, samma ackordvända som de andra verserna.
(Cm G G7 Cm)
Nytt stick, likadant som föregående stick, slutar med en frygisk skala i G (”turkskala”). Slutar med att basisten står ensam och vevar några toner på basen. Lite melodier kring Cmoll igen.
Ny vers (Gm G G7 Cm), fanns basisten börjar ensam.
Det finns ingenting udda i den här låten. Ackordvändorna har jag sett tusen gånger förut, de finns sedan hundratals år eftersom de är skoexempel inom diatonisk musik. Jag hade förväntat mig ett Fmoll (subdominanten) så hade skolexemplet varit komplett, men det är bara basisten som vågar sig dit när han står och skrotar efter sticket.
Så. Standard.
Det här är INTE standard, och jävligt svårsmält, atonalt och med två minuters stolleintro på slagverk. Bra är en smaksak, med det finns inte en normal rockklyscha i det här. De flesta människor tycker bara att det är jobbigt. Det är jobbigt.
Du briljerar, men jag återkommer imorgon, hejar på tyskland nu.
@Magnus:
Bra video! Kom att tänka på följande av Santana:
@Fredrik S: Fotboll för vissa? Bara en nyfiken fråga.
@Magnus: Jag förmodar att du tycker Beatles var totalt obegåvade, eller Abba. Inga av dem kunde noter. Konstigt nog fick de till låtar ändå. Personligen gillar jag inte kultursnobberi.
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson): Tsik tsik tsik…punken gav en ytterst nödvändig energi-injektion till den gryende metallscenen. Thrash a.k.a. Metallica hade inte funnits utan punken.
Hej alla!
Ville bara dra er uppmärksamhet till Roy Baumeisters forskning om bland annat könsskillnader i musik. Har ni ingen lust att läsa forskning pa engelska, finner ni en utmärkt podcast här där han förklarar sina idéer:
https://www.econtalk.org%2Farchives%2F2011%2F11%2Fbaumeister_on_g.html&ei=kvKxU6agA8TCO-PKgRg&usg=AFQjCNES81bF9Gg0-zzR6lIbnSfCOb0gXw&sig2=g97CccbKL3wjDOHnVi8ffg&bvm=bv.69837884,d.d2k
Han studerar paradoxen att, trots att kvinnor fran de övre klasserna i princip hade samma förutsättningar som män att ägna sig at musik, verkar kvinnor koncentrera sig pa att spela efter noter eller sjunga. Med fa utmärkta undantag är det män som dominerar bland kompositörer och jazzimprovisation.
Han aklagades för kvinnohat när han vagade föresla, med entydiga siffror, att detta har med preferenser snarare än med diskriminering att göra – preferenser som förstärks kulturellt. Nagot som tog hart, eftersom han annars sympatiserar med vänstern. Men han är utan tvekan en briljant forskare pa detta omraden; och en av fa som studerar könsskillnader utan starka ideologiska föreställningar.
@Susanna Varis:
Nu glömmer vi väl ändå Motörhead
(men ja punken har bidragit mycket till hårdrocken)
@Dick:
Eller Vangelis?
@Dick:
ABBA har ju, precis som alla andra, bara snott färdiga ackordvändor. Det är så det blir när man ”går på gehör”, man hör vad andra spelar, gör små förändringar i det, och presenterar det som ”något unikt”. Det är sex ackord i ”Waterloo”, tre- och fyrklanger allihop, typiska modala ackord. Spelar man den i C så klarar man nästan hela låten på vita tangenter (förutom ett D-dur ackord). Hej hopp, så mycket rocket science är det med den, och i stort sett alla andra ABBA-låtar också. Standardrock…
Beatles har snott massor från gammal music hall-musik, anledningen att folk uppfattade det som unikt var att ingen hade plockat in såna (vad jag antar folk tyckte var mossiga) grejor i popmusik tidigare. Det unika var möjigen vad de stal, inte att de egentligen kom på nåt nytt. Att de kommit undan med det beror på att deras målgrupp inte lyssnade på music hall, och därför inte fattade stölden.
Queen har förresten gjort samma sak 10 år senare, i det fallet ännu mer uppenbart.
Innan Beatles gjorde sin grej var det högsta mode att stjäla rhythm’n’blues rakt av och kalla det rock’n’roll. Owe Thörnquists ”Varm korv boogie” är identisk med ungefär tusen andra Chicagoblues-låtar…
Klassisk musik är lika tattig den. Pröva att vissla ”Nu är det jul igen” på introt på Vivaldis våren, det sitter som en keps med hakrem. Kompet är identiskt…
Kan ju passa på att såga Frank Zappas ”unika” stycke ”Black Page” i videon ovan också. Till stor del är det snott av den franske tonsättaren Edgar Varèse.
Med detta sagt – musik är inget magiskt, det är sällan nåt unikt, det är inte rocket science och det är samma gamla takt- och harmonimönster som gått i repris sedan munkarna lärde sig sjunga trestämmigt för ungefär 1000 år sedan.
Om man ska ta exempel på kompositörer som verkligen försökt spränga alla musikaliska ramar, och vara fullständigt unika, så får man gå till John Cage, LaMonte Young och såna, men vad de pysslat med är för det mesta bara knäppt. Jag tror rätt få människor uppskattar Cages ”4:33” (4 minuter och 33 sekunders fullkomlig tystnad)…
Ska vi kvotera kan vi göra det på riktigt! Hälften av gångerna bör väl en transsexuell låtskivare få vara bäst? Eller en svart?
Frågan är således om det är låtskrivaren eller alstret som ska bedömas. Feministerna har en tendens att blanda ihop sak och person i tid och otid.
Och hittar man skillnader i mäns och kvinnors siffror, så undersök orsakerna istället för att blint vägra acceptera dem. Det finns säkerligen en förklaring. Är kvinnor sämre (inte troligt) eller bara färre? (mer troligt) Eller är de mindre benägna att vilja delta i tävlingar? Tom en amatör som jag inom musik kan hitta några förklaringar som är rimliga med min erfarenhet av könen.
Teo
Allt är kopior. Innovation är att ta två (eller flera) tidigare kända element och kombinera dem på ett nytt sätt!
Musikrelaterat de första sex minuterna, sen går det över till film.
Credit ska gå till Kirby Ferguson. Ovan är bara alla delarna sammanfogade.
https://www.youtube.com/channel/UCu-3YlvaBS4bsya-1eFi62w
@Susanna Varis:
flicka lilla, jag sa ”avskydde inledningsvis”. Riktig råpunk föredrar jag i smådoser, men visst finns det en del punk bland mina gamla vinyl, Never Mind the Bullocks t.ex. och det är väl så punk det kan bli. Och Stranglers hörde absolut till mina favoriter.
Sen är jag ärligt talat inte särskilt förtjust i trash och metall. Jag gillar mer klassiskt melodisk hårdrock à la 70-talet: Purple, Rainbow, Uriah Heep, Sabbath, Nazareth …
@Susanna Varis:
… men absolut, punken var en välbehövlig injektion och mycket bra växte fram ur det.
Det är inte hantverket som ska bedömas utan hantverkaren.
Om man ska vara krass när det gäller kultur så har allt sagts tänkts och gjorts,man kan bara göra det på ett annorlunda sätt så det känns nytt.
@Anders:
”Han studerar paradoxen att, trots att kvinnor fran de övre klasserna i princip hade samma förutsättningar som män att ägna sig at musik, verkar kvinnor koncentrera sig pa att spela efter noter eller sjunga. Med fa utmärkta undantag är det män som dominerar bland kompositörer och jazzimprovisation.”
Det där känns konstigt. Komponerar du dokumeterar du ditt jobb i form av noter (partitur), improviserar man *frångår* man skrivna noter och utgår från vilka toner (skalor) som är teoretiskt möjliga på en viss ackordföljd.
Oftast står det inga noter i notbladen där man ”lämnat hål” för improvisationer, utan man skriver bara ut ackordet över takten, som ett slags ”skelett” som improviserar över.
Mycket talande exempel på när man *måste* kunna sin musikteori för övrigt.
Står det bara små markeringar med ”Dm7sus4” på sexton takter utan en enda not i och det bara står ”libre” eller ”improvise here!” så ska man på en tiondels sekund veta att det är en d-mollskala man får hålla sig till, annars blir det fel. Man kommer alltså inte undan teorin bara för att man improviserar, du måste kunna den för att veta vilka ramar du har att hålla dig inom.
Får jag friheten att göra basgångarna på sånt vi skriver, så får jag oftast ett papper med takter, där enbart ackorden är utskrivna, så kan jag utifrån vilka ackord det är göra en räka baserat på de toner som ingår i ackordet, och jag vet vilka toner som ingår eftersom jag förstår principen hur man noterar ackord.
@Magnus:
Du verkar otroligt förvirrad gällande musik: De presenterar inte det som ”något unikt”, utan försöker göra bra låtar, i vilket de lyckats bättre än flesta andra i alla genren av musik.
Jag tror inte ABBA typerna skulle någonsin hävda att deras musik är unikt, tvärtom, de skulle säkert gå med på alla hänvisningar till andra musikstycken som du och andra skulle komma. Men ändå är ABBA unik. Om ABBA är inte unik (i en bred bemärkelse), då är ingenting unikt.
Men jag svarar lite utförligare bara jag blir av med bakisen.
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
http://www.youtube.com/watch?v=hoGpiU0WC88
Har du hört Minor Threat? Deras Guilty of being white kunde lika bra handla om män idag.
http://en.wikipedia.org/wiki/Minor_Threat
@Matias:
Nope, första gången jag hörde den. För övrigt ett utmärkt exempel på vad jag menar med att jag föredrar punk i små doser. Låtar som den är (musikalist, om man bortser från eventuellt textinnehåll) mer kul än bra.
Men du fick mig att tänka på en av mina absoluta favoriter av punklåtar, råpunkig energi, men ändå en strukturerad text med både tyngd och melodi och en hårtslående text, Dead Kennedys California Über Alles: https://www.youtube.com/watch?v=eIqESwzCGg4
@michael:
”Det är inte hantverket som ska bedömas utan hantverkaren.”
Au contraire. Jag tycker inte allt som Frank Zappa har gjort är speciellt originellt, även om de flesta musiker blir sura om man kritiserar honom. Låtar som ”Dirty Love” och ”Baby Snakes” är vanlig bonn-rock. (Dessutom var han en slarvig och slafsig gitarrist, även om man ska hålla isär honom som instrumentalist och kompositör).
Keith Emerson, som i stort sett har status som halvgud hos var och varannan rockmusiker, har skrivit standardrock som ”Lucky Man”. Men, till hans försvar, han har totat ihop riktigt bra låtar som ”Tarkus” och ”Karn-evil 9” också.
Han är inte bättre än vad han levererat, och det varierar oerhört i kvalitet.
(…och här snackar vi en person som ogenerat stulit från Mussorgskij, Tjajkovski,
Gershwin, dixieland, Ginastera, Sonny Rollins, Led Zeppelin, en jävla jazz m.m.)
Så jag tycker nog hantverket säger betydligt mer än hantverkaren, det sista är bara att åka snålskjuts på sitt eget renommé.
@Matias:
”Men ändå är ABBA unik. Om ABBA är inte unik (i en bred bemärkelse), då är ingenting unikt.”
Det är väldigt lite som är unikt, korrekt.
Jag har stått i coverband sedan snart 30 år, och skruvat isär låtar i sina beståndsdelar, just för att kunna få ner dem på papper och i viss mån att ta
ut på pricken vad basisten spelar, och när man gjort det med ett fyrsiffrigt antal låtar så kan man ju närmast hånskratta över låtarnas ”originalitet”.
Det är 5-6 olika ackordvändor som dyker upp gång på gång. Breddar man sitt musiklyssnande så börjar man med tiden upptäcka samma sak där – det finns ett begränsat antal mönster som återanvänds gång efter annan.
Till slut tappar man respekten för musikens ”magi” och ”förmåga att spegla känslor” och annat trams. Musik nerplockad i sina beståndsdelar är inte speciellt spännande.
Det här dekonstruerandet av musik ingår i ”arbetsuppgifterna” för en covermusiker, det är samma sak som en konstförfalskare ägnar sig åt, fast med ljud. Jag plankar alltså *exakt* vad basisten på originalet spelade. Inte speciellt kreativt med andra ord, men det ger en väldigt bra inblick i hur musik är uppbyggd, och det gör också att man illa kvickt tappar tron på att det finns med nån slags ”magi” i musikskapandet.
Det är på sikt ganska själsdödande och man får inte utlopp för sin kreativitet heller.
Börjar man pilla isär jazz eller klassisk musik så kommer man att upptäcka samma fenomen där, låtfragment återanvänds och tonsättare stjäl hej vilt från sina kollegor. Igor Stravinskij skröt till och med om hur mycket han stal.
Spelar du själv Matias?
@Magnus:
”Till slut tappar man respekten för musikens ”magi” och ”förmåga att spegla känslor” och annat trams. Musik nerplockad i sina beståndsdelar är inte speciellt spännande.”
Jisses Magnus, är du verkligen musiker!?
@Magnus:
Då förstår jag bättre hur du menar. Lite samma höll på att hända mig efter att jag några år var hifist och testade olika högtalare och lekte med akustiken för att hitta ideala soundet. Jag har lagt upp med det och koncentrerar mera på att njuta av musiken idag.
Jag spelar trummor även om jag skulle inte beskriva mig som trummis då jag har det bara som hobby och då jag inte är särskilt begåvad på det. Äger också en gammal Roland HS-60 (Juno 106) synth som jag inte kan spela men som jag gjort lite musik med, något i stil med John Carpenter (Assault on precinct 13) meets Vangelis (Blade Runner).
Men en formell analys av musiken säger inte så mycket om dess unikhet i den meningen jag menade, alltså inte som nyskapande utan som låter annorlunda än annat och är bättre en genomsnittet. Att AC/DC har åttondels komp genom hela låtar är briljant och unikt i mina öron även om många andra gör det men ingen annan låter som dom. Samma med QOTSA, ingen låter som dom, eller kan du hänvisa till ett musikstycke som låter som tex. sky is falling?
Att jämföra QOTSA med Zappa går inte heller då den förstnämda spelar en musikstil som är mera formbunden och strikt medan den senare spelar en form som går ut på frihet. Progg och experimentell avant garde musik är till sitt väsen formlösare. En bra kombination av båda är Mars Voltas: Deloused in the comatorium, rekommenderas varmt, senare skivor lite för experimentella.
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
Så är det för mig också, brukar lyssna på dom mest när jag behöver en spark i baken. Men deras texter är hogklassiga som tex. In my eyes, I dont’t wanna hear it, Filler. Från Filler:
@Magnus: Du verkar inte förstå något av musik utan verkar bara ”kultursnobba”. Ingen musik är unik, eftersom all musik kan präntas ned på noter i så fall. Även fast ABBA och Beatles inte kunde skriva eller läsa noter så finns deras musik på noter, eftersom det finns ett antal musikteoretiker som inte själva kan åstadkomma en ton, men som kan skriva ned vad andra åstadkommit. Att du ser din egen åsikt som någon sorts ”sanning” är upp till dig. Vi är nog flera som inte delar den uppfattningen.
Inga texter och/eller böcker är unika eftersom samma ord som andra använt används igen.
@Magnus:
Det är inte hantverket som ska bedömas utan hantverkaren.
Nu var ju detta skrivet som en spark till dom som vill könskvotera.
Själv är jag allätare av musik från Blondie till Zappa för att kontrastera,det intressanta är att när jag umgås med dessa olika grupperingar vilket det ofta blir uppdelat i,så blir båda grupperingarna upprörda hur jag kan lyssna på även sådant skräp dvs den andra sortens musik.Hur kan du lyssna på Zappa det är ju bara en massa oljud? hur kan du lyssna Blondie som är så simpel musik?
Jag bryr mig inte om vilken kategori musiken tillhör utan endast om den slår an en ton inom mig som tilltalar mig.
Där det enkla kan vara lika genialt som det komplicerade och det komplicerade lika enkelt genialt som det enkla,men ger olika tillfredsställelse precis som en påse chips(kort tillfredsställelse)eller en biff(lång tillfredsställelse)gör och jag vill inte välja bort någon av dessa eftersom båda ger mig njutning.
@Matias, @Magnus:
Det är sällan musikens magi sitter i själva konstruktionen – detta är speciellt sant för populärmusik som mycket riktigt i grunden handlar om repetition av kända (och relativt enkla) mönster*. Utmaningen för hantverkaren är ju att på något sätt skapa magin på nytt varje gång. Det är för övrigt ungefär samma utmaning som en skådespelare har: Stroferna i Hamlet – ”To be or not to be …” var möjligen originella en gång i tiden, men numera är det väl en av de stora utmaningarna för en skådis att kunna leverera de raderna på ett sätt som känns fräscht.
Nyckeln ligger inte i att kunna göra det annorlunda än det gjorts förr, utan i att kunna leverera med stor yrkesskicklighet. Hantverket består just i att kunna göra det som får publiken att uppleva det som autentiskt. För musiker är det samma sak: man skall skapa och upprätthålla en illusion, och detta görs med lyssnarens hjälp (dvs lyssnaren vill bli suggererad). Musikerns del är att leverera med tillräcklig skicklighet att lyssnaren inte blir distraherad av ovidkommande detaljer eller ovälkomna brott i struktur eller harmoni. Jag gillar uttrycket suspension of disbelief.
Om man som artist tror att det främst handlar om att vara originell, kommer man sannolikt misslyckas – man kommer varken vara intressant eller särskilt originell.
* Detta har även konstaterats i juridiska sammanhang, där man i copyright-mål analyserat låtar och kommit fram till att ’verkshöjden’ är så låg att praktiskt taget ingen populärmusik kan anses originell i juridisk bemärkelse.
@michael:
Så är det. Jag finner själv tex. i metall genren Six Feet Unders straightforward ”AC/DC”-dödsmetall lika unik och briljant som Meshuggahs (Svenskar) polyrytmik -metall. Det senare är i formella termer unikare och briljantare men inte i en holistisk musikalisk mening. Tvärtom, Meshuggah finner jag ofta mera nyskapande än bra.
@Matias:
Ännu om den här jämförelsen. Man ska inte jämföra Zappas experimentella partier med QOTSA rock partier, utan jämför Zappas rock partier med QOTSA rock partier, där låter Zappa mycket konventionellare än QOTSA. Poängen är att man inte kan hur som helst göra jämförelser mellan två helt olika musikstilar, jämför istället tex. Nickelback med QOTSA så blir QOTSA originalitet tydlig.
Och vad har en formell analys för plats och värde om den inte fångar en verks briljans eller annorlundahet? Om den låter annorlunda än annat men ser lika ut på papper?
Man kan absolut säga att könskvotering fördummar företagen och kommunala samt statliga institutioner. Inte bara man ”kan” säga det, det är ju så.
Om man tar hänsyn till normalföredelningskurvor så ser man att inom de områden som feminister kräver gräddfil till så är det de allra dugligaste personerna som fick jobben bland de sökande, vanligen finns det fler jävligt bra män än det finns jävligt bra kvinnor. Män som saknar någon merit eller egenskap blev alltså inte antagna. Man skulle säkert kunna säga att normalfördelningskurvor även gäller på dessa jobb eftersom meriter kräver en del av individen. De som har bäst meriter får jobben, dessa jobb växer inte på träd och det är nog väldigt sällan som någon får ett jobb enbart pga av bra personkemi på den här nivån i samhället.
Vad som då sker när kvotering tillämpas är att man plockar bort tänkbara dugliga män som är bättre än majoriteten män och också bättre än majoriteten kvinnor. Sannerligen, om vi lutar oss mot normalfördelningskurvor (där fler män är idioter men fler män genier) så finns det alltså fler skitbra män än skitbra kvinnor . Dvs risken är ju ganska stor att fel person fick jobbet om man ska ha en 50 % fördelning. Det där är mitt första argument för att vara emot könskvotering.
Sen har vi urvalet, även om ovan också kan ses som en urvalsfråga, om 100 män söker tjänsten och 20 kvinnor söker tjänsten så är det diskriminering om 10 av platserna ska gå till kvinnor bara för att. Det gör att många män slutar anstränga sig, vi ser det redan förresten. Skolan passar inte killar, dom spelar datorspel istället, män inom bankvärlden har talat om för mig att dom ibland inte anstränger sig eftersom dom vet att kvinnliga kollegor bara fick söka tjänsten. Det är mitt andra argument/resonemang till att vara emot könskvotering.
Det tredje argumentet innebär att det inte heller är rättvist om vi tänker på att de omtalade ”strukturerna” som sätter käppar i hjulet för kvinnor att våga söka en utbildning eller få ett sökt jobb även gäller omvänt till killars nackdel. Den man som inte fick jobbet eller kom in på utbildningen kommer rent krasst och även vetenskapligt bevisat ha sämre chanser att uppnå övriga mål i livet. Som för väldigt många män antingen är en avlägsen dröm, eller ett stort mål. Att få parbilda eller helt enkelt reprocudera sig. Det är enligt mig och många andra insatta i ämnet det absolut viktigaste målet med vår existens. Långt viktigare än styrelseuppdrag.
Det finns inget som säger att kvinnor ändrar sin kravbild på mannen som försörjare, det finns inget som pekar på att rika kvinnor väljer hemmapappor så strukturerna lider män och killar precis lika mycket av i ett moraliskt perspektiv. Kanske till och med är det så att det är i det här fallet betydligt hårdare för en man som inte får jobbet än det är för en kvinna att känna sig bortkvoterad. Detta resonemang brukar chocka inte bara feminister, utan även vanliga människor som växt upp i en miljö där män är the disposable sex. Som Girl writes what säger: Det har blivit bakvänt.
Det finns ingen politiker som uttalat dessa punkter som en sorts motvikt mot feministernas påståenden och önskningar. Steven Pinker har däremot uttalat sig om kvotering och han är emot det, just för att det kommer innebära att män, som utan att kunna välja själva också lever med begränsningar, kommer få sina drömmar krossade. Problemet är bara där att eftersom mansrollen är betydligt snävare än kvinnorollen så återstår det färre andra möjligheter för män.
Jag kan inte alls förstå hur vissa människor kan tro att kvotering skulle vara moraliskt rätt och lätt.