Jag antar att det är en hel del som blir besvikna nu (Hej alla snopna feminister som smygläser här), men också någon enstaka individ här och där som gläder sig. Jag är tillbaka.

En liten ursäkt

Jag och Mariel hade en liten dispyt. Det gällde inte innehållet i inläggen. Själva sakfrågan hade med taggar att göra, men under det låg frågan om revirgränser. Jag, och övriga skribenter, har varsitt rum i Mariels lägenhet. Vad jag drar in för pryttlar och hur jag utsmyckar mitt rum är min ensak. Mariel äger lägenheten. Det är hon som bestämmer över renoveringar och allmänna utrymmen som samlingsrum, kök och badrum. Men det är inte alltid uppenbart om något är rumsinnevånarens eller lägenhetsägarens prerogativ. Dörren till rummet hör ju så att säga både till rummet och till lägenheten, och vi blev oense om handtagen skulle vara i rostfritt stål eller i mässing … all right, metaforen haltar, men jag tror ni kopplar.

Hur som helst, det vi var oense om var en mindre petitess. Vi är fortfarande oense i sakfrågan. Men det är definitivt inte en ”dealbreaker” som jag skulle lämna gänget för, och Mariel är bloggens ägare. Hon är därmed överordnad mig. (Där fick ni feminister, Mariel är en ung kvinna, jag är en av dessa förhatliga medelåders vita män, till råga på allt elände heterosexuell, som sägs vara överordnade kvinnor. Hur förklarar ni det?) Om jag måste, sväljer jag förtreten och böjer mig för hennes vilja, det vill säga, så länge det inte handlar om något som är en dealbreaker för mig.

Jag noterade att Mariel fick en del kritik i kommentarerna på mitt ”avsked” på den här punkten. Jag vill poängtera att hon bokstavligen är bloggens ägare. Det är hon som skapat bloggen. Hon har också gjort ekonomiska utlägg för bloggen (som jag hoppas hon nu fått åter genom de donationer som gjorts). Och jag respekterar henne som bloggägare.

(Tilläggskommentar i parantes av Mariel: Jag vill poängtera dock för er att trots att jag är bloggägare, är ledsen över hur jag agerade i detta fall. Jag beklagar det och erkänner att jag gjorde fel. Ingen av skribenteran ska behöva vara rädda för att framtida dispyter [som enligt mig inte berodde på taggar-dispyten utan bara utmynnde från den] gör att de förlorar sammarbetet, och jag har lärt mig mycket av det som hänt. I framtiden kommer sånt här behandlas mer demokratiskt och ingen  ska sluta bara för att enbart jag tycker det. Så, då kan vi gå vidare från det. Och samhället får gärna börja erkänna att generella könsskillnader finns och är påtagliga i samhället även på individnivå, tex. mäns och kvinnors konflikthantering, språk osv. Vi HAR nytta av att lära oss mer om skillnaderna. Tack Ninni & Erik för er expertis på skillnaderna om Mars och Venus.)

Det är förresten själva avskedet jag vill be om ursäkt för. Jag tyckte inte att det kändes rätt att bara försvinna med svansen mellan benen, och jag ville också att beskedet om att jag klappade igen butiken skulle komma från mig själv. Därför postade jag inlägget. Men efter att ha gett ett sådant besked så måste man förstås ge en anledning. Och jag gav helt enkelt så kort och koncist, men sanningsenligt och korrekt, besked på den punkten som jag kunde. Jag trodde jag skulle undvika spekulationer och smutskastning just genom att jag inte gav en mer ingående förklaring som skulle börja leda till att folk tog ställning för den ena eller andra sidan.

Men ack, så gick det inte. Det blev tydligen smutsigt värre. Det var inte min avsikt, och för det ber jag ärligt och uppriktigt om ursäkt.

Nu när det är avklarat kanske jag ska passa på och klargöra ett par andra saker också som passar in i den allmänna karaktären för det här inlägget.

Jag och GenusDebatten

Jag tror att jag är den av skribenterna på GenusDebatten som fått mest kritik för hur jag skriver och för kommentarerna till mina inlägg, samtidigt som jag är den minst lästa, i alla fall om man skall döma av bloggens statistiker. Det är helt i sin ordning. Men det kan kanske vara på sin plats att säga några ord om min roll på bloggen.

Genusdebatten sökte innan årsskiftet specifikt en ”humoristisk” skribent som motvikt till de ”analytiska” skribenterna. Specifikt så tyckte man att det med Erik, Ninni och Ulf T var en tung övervikt för analytiska och akademiska inlägg och man ville ha något mer lättsamt att balansera med. Flera stycken humoristiska skribenter tillfrågades, ingen nappade. Jag är ingen humoristisk skribent, men man tyckte ändå att jag kontrasterade bra mot de andra skribenterna med en lättare och mer tillgänglig stil. Jag vet inte om jag håller med om att jag skulle vara mer lättsam än vad de är. Men jag tror i alla fall att jag är den som har störst spännvidd och variation i hur jag skriver. Mina inlägg är av ganska olika typ. En del är ganska vreda, som det om en fungerande lösning för jämställdhet eller det om barnpornografi. En del är analytiska och sifferspel, som det jag skrivit om perspektiv och proportioner på våldtäkter (och de två kommande inläggen om perspektiv och proportioner på kvinnomisshandel och mördade kvinnor) och en del är menade att vara baserade på lite mer djuplodande personliga känslor, som de två inläggen om kärlek: Kärleken är död och Jag, en misogyn kvinnohatare. Särskilt de två sista om kärlek tycker jag du skall läsa om du inte gjort det, för dessa inlägg speglar bäst min motivation och ger en aning om hur jag vill världen skall se ut. När jag tjatar om giljotiner och att spärra in politiker på livstid speglar det väl mer vad jag har lust att göra än det visar vart jag vill nå.

Jag håller mig inte till någon specifik stil, jag skriver så som jag tycker är lämpligt och som känns rätt för det jag vill skriva om och det jag vill ha sagt. Inläggen handlar ofta inte heller specifikt om feminism eller jämställdhet, men relaterar på ett eller annat sätt till dessa saker. Ibland väldigt uppenbart. Ibland kanske inlägget verkar Off Topic för bloggen och kopplingen till genus blir ganska långsökt. Jag har flera inlägg på lut som rör yttrandefrihet. Det kanske är Off Topic för bloggen. Men som jag ser det är feminismen det största hotet mot yttrandefrihet, så …

Hur som helst, variationen kommer inte att minska, den kommer att öka. Bli inte förvånad om det en dag dyker upp ett inlägg i form av rimmad dikt, eller om jag väljer att illustrera något med en rent fiktiv berättelse. (Jag höll nästan på att säga att jag har ”Hur Trurl skapade kvinnan” på lager, men det är inte en fiktiv berättelse, det är rena fakta från ett dimhöljt och okänt förflutet.)

Jag och anonymiteten

Det förekom vissa diskussioner om anonymitet i kommentarsfältet efter mitt senaste inlägg. Jag vill klargöra att jag inte på något vis försöker dölja mig bakom någon anonymitet. Jag deklarerade klart och tydligt i mitt första inlägg på bloggen att jag heter Anders Ericsson, och mer anonym än så kan man knappast bli. Jag sökte på Eniro en gång och fick 44000 (44 tusen!) träffar. Om man räknar med att varje person har tre nummer registrerade (alla mobilabonnemang etc) så innebär det att skulle finnas cirka 15000 personer med mitt namn i Sverige. Nu var detta visserligen 7–8 år sedan, och eftersom Anders är ett namn som var som populärast i början av 60-talet kan man väl räkna med att det varit ett visst bortfall i form av olyckor, arbetssjukdomar och självmord. Vi lever ju inte till 80+ som kvinnorna gör. Jag befinner mig i den generation där statistiken och sannolikheten börjar kräva sin tribut. Så vi kanske inte är mer än 10000 Anders Ericsson idag. Men det är ändå alldeles för många för min smak. Jag gillar för övrigt inte namnet. Nu har namnbyte blivit ganska enkelt, men jag tycker det är lite för sent för det när man passerat 50.

Som jämförelse kan nämnas att Dolf när jag testade just nu gav 11 träffar på Eniro (jag är inte med bland dem). Det är ett öknamn vars anor sträcker sig tillbaka till början av 70-talet. Alla mina gamla vänner, och en hel del ovänner, känner mig som “Dolf”. Jag känner mig således mycket mindre anonym som Dolf än som Anders Ericsson.

Jag övervägde för övrigt allvarligt att publicera min adress här för att verkligen hamra in poängen. Jag är inte så orolig för bomber eller avföring i brevlådan, och har inga anhöriga som man kan komma åt mig genom, men jag insåg att det blir alldeles för lätt att hitta mitt telefonnummer om man har adressen, och det krävs så lite för att ringa och väcka någon mitt i natten. Jag vill gärna sova ostört, så jag avstår från att publicera adressen. För de som så önskar finns en kontaktadress för e-mail på sidan ”om oss”. De som vill kan skicka sin hat-mail dit. Jag trodde för övrigt också att mitt namn stod där, men upptäckte att det inte gjorde det. Ska be Mariel att fixa till det.

Att jag inte går ut med min bild är inte heller för att jag vill dölja mig. Jag gillar helt enkelt inte att visa mig på bild. När mobiloperatörerna för några år sedan uppgraderade från 3G till 4G så nedgraderade jag från 3F till 4F. Det vill säga, jag gick från Fet, Ful och Flint till Fet, Ful, Flint och Femtio. Jag är ingen snygg svärmorsdröm som Tom Cruise, eller har en häftig Schwarzenegger-kropp som får fruntimmer att bli mjuka i knäna och dåna. Mina starka sidor ligger inte på det fysiska planet . Och en bild av mig säger inget värdefullt (Tilläggskommentar av Mariel: jo du är fin). Jag är, som jag redan sagt, en medelålders, vit, heterosexuell man. Vi har inte blivit så sällsynta ännu att det finns något behov av att visa en bild på ännu en. Mitt ”logo” säger mycket mer. Jag har använt det sedan mitten av 80-talet (fast på den tiden väntade Adobe Illustrator i framtiden, så jag ritade det för hand när jag skrev min signatur). Och med tanke på att jag sedan länge har tappat räkningen på hur många gånger jag hört att ”det är du upp i dagen” och hur perfekt det passar mig, så tror jag faktiskt att logot ger en bättre bild av mig som person än ett foto gör (även om jag sedan snart 8 år har gjort uppehåll i rökningen). Jag vill för övrigt inte synas genom en bild, jag vill synas genom det jag skriver. Det är det som är det viktiga. Och det är det som är jag. Inte min kroppsliga gestalt.

Därför väljer jag att exponera mig genom mitt nick och mitt logo, det är den identitet jag vill projicera ut i allmänheten. Kalla det gärna en mask om du vill. Jag är i alla fall tillbaka.