Dagens gästinlägg kommer från Rick som tidigare har skrivit ett flertal gästinlägg, varav det senaste var ”Vi och de” De illustrerande bilderna av ukrainska kvinnor är valda av redaktionen.
Mellan åren 1989 och 1991 kollapsade de socialistiska regimerna i Östeuropa. Snabbt gick det upp för omvärlden att socialismen hade lämnat efter sig en förödelse av enorma mått. Inte bara ekonomin var körd i botten, utan ofta även resten av samhället. Uppfattningen om det individuella ansvaret för ens eget eget liv hade fördunklats och den grundläggande respekten för andra, icke-bekanta människors rättigheter och behov verkade vara som bortblåst. I urgamla europeiska kulturstäder som Prag, Budapest, Krakow och Riga rådde mer eller mindre djungelns lag, där de hänsynslösa och förslagna fritt kunde ta för sig.
Det här var dock inga nyheter för östeuropéerna själva. Åtskilliga intelligenta och ansvarstagande östeuropéer begrep alltför väl vad som pågick. Att förändra det egna samhället verkade dock i mångas ögon vara en övermäktig uppgift. Det fanns dock en utväg, nämligen att emigrera. I början på 1990-talet var det visserligen betydligt svårare än idag att få uppehållstillstånd i något västeuropeiskt land, men det existerade ingångar. Det här var långt före EU:s stora östutvidgning. Östeuropéer befarades allmänt vara slarviga och ovilliga att arbeta, vilket var en felaktig men kanske förståelig slutsats många i väst gjorde efter att ha sett det gigantiska konkursbo som Östeuropa var på den tiden.
Männen i Östeuropa delades snabbt upp i två grupper. En mindre grupp bestod av de män som med antingen hederliga eller ohederliga metoder lyckats väl ekonomiskt och en större grupp som bestod av män som ramlat neråt i den sociala hierarkin, ofta från en anspråkslös utgångspunkt. Dessa män saknade i regel en klar uppfattning om vad de kunde ta sig till och svaret blev alltför många gånger ett asocialt liv och inte sällan flaskan. I Ryssland ligger mäns dödlighet p.g.a. alkohol någonstans i storleksordningen slaget vid Stalingrad. Varje år.
Kvinnorna i Östeuropa rättade sig snabbt efter den extrema konkurrens som rådde om den lilla gruppen män som klarade sig mer eller mindre väl. Yngre kvinnor började klä sig och bete sig oerhört sexuellt utmanande. För den utlänning som inte kände till sammanhanget såg kvinnorna ut som prostituerade. Dessa kvinnor var dock (i likhet med männen) ofta välutbildade och närde i regel högst alldagliga drömmar om ett vardagligt liv med en mer eller mindre vanlig man. Det var bara så förtvivlat svårt att hitta en sådan.
Det existerade dock en stor grupp män som motsvarade de östeuropeiska kvinnornas i grunden rätt anspråkslösa förväntningar, nämligen västeuropeiska män. Äktenskap med en man i väst innebar dessutom en biljett ut ur de onormala förhållanden som rådde i Östeuropa. Snabbt gick det upp för åtskilliga östeuropeiska kvinnor att de blivit både slipade och härdade i den stenhårda konkurrensen om män i öst och skulle därför säkert hitta en hyfsat bra man i väst genom att helt enkelt konkurrera ut västeuropeiska kvinnor. Det liv kvinnorna levt i öst hade inte bara lärt dem att göra sig fysiskt attraktiva, utan även ingjutit dem praktiska färdigheter, som t.ex. matlagning. Sådant hade varit en livsnödvändighet under hela deras uppväxt och följaktligen en självklarhet för dem. När dessa östeuropeiska kvinnor insåg att de hade konkurrensfördelar på många plan kom de förstås att ytterligare betona sina färdigheter.
Motreaktionen bland kvinnor i väst uteblev förstås inte. Många kvinnor blev fullkomligt överraskade av denna plötsliga konkurrens. Det hette snart från feministiskt håll att de östeuropeiska kvinnorna var offer för trafficking (en försvinnande liten andel var det) och att man skulle ”hjälpa dem att återvända hem”. Det här var förstås bara ett annat sätt att säga att utlänningar inte är välkomna. Västeuropeiska män beskylldes för att utnyttja kvinnorna från öst eftersom feministerna för allt i världen inte ville acceptera att här pågick en alldeles typisk parbildningsprocess.
Fram till dess hade ju invandring i huvudsak handlat om unga män, med eller utan efterföljande familj, vilket förstås inte upprört feministerna. Många män i väst hade däremot uppfattat en risk för ökad konkurrens om kvinnor. I och med de östeuropeiska kvinnornas uppdykande hade emellertid spelplanen totalförändrats.
Bilden av den östeuropeiska kvinnan som hjälplöst offer och prostituerad blev allmängods i samhällsdebatten och är antagligen en viktig delförklaring till att Sverige fick en besynnerlig sexköpslag. Troligtvis har ingen annan invandrargrupp i modern tid blivit så stigmatiserad av svenska medier som just de östeuropeiska kvinnorna. Här var det plötsligt tillåtet att ösa ur sig vilka fördomar som helst.
Under senare år har dock bilden nyanserats något. Flera östeuropeiska länder har normaliserats, men man kan också i allt högre grad se östeuropeiska kvinnor på väg uppåt i de svenska och västeuropeiska samhällena. De är erkända forskare, yrkesmänniskor, företagare, kulturutövare eller annars bara högst anständiga samhällsmedlemmar. I många svenska, norska eller finländska glesbygdskommuner är det ryska kvinnors barn som fyller dagis och skolor och inger kommunerna framtidstro.
Den som träffar någon av de östeuropeiska kvinnorna, t.ex. läkaren på vårdcentralen, eller hör talas om dem, t.ex. i samband med nya forskningsresultat, eller blir bekant med en av dem, t.ex. mamman till barnens klasskamrat, har all anledning att dra sig till minnes att det var precis dessa kvinnor som av feministerna utmålades som hjälplösa offer som man ville skicka bort med första bästa flyg eller båt.
Det är idag betydligt svårare att på rak arm avgöra om en viss kvinna kommer från Östeuropa, men den som är observant noterar efter ett tag att bakom ett professionellt yttre lever nog den där förmågan att attrahera män kvar.
Det var brist på män i Östeuropa innan 1989 också. Kvinnorna var lika uppklädda då, i den mån det gick att få tag på kläder. Jag var i Ljubljana 1982 (nuvarande Slovenien, Jugoslavien hamnade f.ö. aldrig bakom järnridån) och det fanns ju hur mycket snygga tjejer som helst. Samma sak i Riga 1995, 4 år efter Lettlands återskapande. Bara för att förekomma en massa spekulationer, jag *arbetade* där. Inget annat.
Sedan ska man komma ihåg att någon ”kulturmarxism” modell västerländsk vänster, det har jag aldrig stött på i Östeuropa.
Min sambo och hennes vänninor, samt hennes landsmän (känner ett dussin) är rätt konservativ-liberala överlag. HAr fått samma uppfattning om juggar, letter och polacker också.
Glöm inte alla asiatiska kvinnor också som kommer till Sverige. Verkar vara många svenska män som uppskattar thailändskor t.ex. Jag flyttade från Sverige för tio år sedan och när jag nyligen var i Sverige var det thailändska inslaget slående. Städföretag, restauranger och massageinstitut har startats av thailändskor och åtminstone i min hemstad vet jag att flera av dem har svenska män.
Tror inte detta är hela eller ens nära sanningen. Men liksom dig presenterar jag inga fakta (siffor) så mina reflektioner får ses som spekulationer de med.
Jag tror helt enkelt att de östeuropeiska kvinnor som ”feminister” (kvinnojourer) kom i kontakt med var de som hamnat i relationer där maktobalansen var stor. Det finns nämligen människor som inte drar sig för att utnyttja andras underläge. Jag tror alltså inte att feminister (och definitivt inte svenska kvinnor i allmänhet) värnade/värnar dessa kvinnor för att de var/är rädda att bli utkonkurrerade. Lika lite som svenska män behövde vara rädda för att bli utkonkurrerade av italienare, greker eller spanjorer.
Att det sen blev en övergeneralisering vad gäller östeuropeisk kvinnor, men även thailändskor, är en annan sak. Men de flesta har nog som du är inne på blivit mer internationella och klokare på den punkten. Även om det naturligtvis även fortfarande finns de som ser utnyttjande (inte konkurrens) i varje sexuell relation. Men det är en helt annan sak.
Jag och de jag känt och känner har inget emot om kärlek leder till in- eller utvandring. Personligen tycker jag dock och de jag känner att samhället ska upplysa alla om vart de kan vända sig om de far illa i en relation och erbjuda stöd till de som behöver det. Och att de som sakna språket, nätverk och kunskap om svenska samhället/lagen då kan vara en särskilt utsatt grupp, oavsett om de är kvinnor eller män, hetero eller homo.
@ Mia.
Undertonen i mitt inlägg är att östeuropeiska kvinnor alltsom oftast haft skinn på näsan och kunnat ta vara på sig själva. Vilket de alltså bevisligen gjort. Jag vågar påstå att jag nog kommit nära sanningen, eftersom jag jobbade flera år i olika östeuropeiska länder på 1990-talet och är själv gift med en kvinna från ett sådant land. Trolgen det smartaste val jag gort i mitt liv.
Vilken sorts siffror efterlyser du?
Den maktobalans du talar om är inte helt uppenbar för mig. Kunde jag be dig precisera lite? Det finns nog en viss maktobalans i vissa förhållanden, för kvinnorna från Östeuropa är som sagt ofta både attraktiva och handlingskraftiga, vilket inte deras män i t.ex. Sverige nödvändigtvis är.
@ Maria
Det är sannolikt precis som du säger. Jag har dock inte haft någon närmare kontakt med varken Thailand eller människor därifrån, så jag ska nog vara försiktig att uttala mig.
@ Magnus
Så du hamnade liksom jag via jobbet i 90-talets Östeuropa. En oförglömlig tid som lärde mig mycket, inte minst ödmjukhet inför det faktum att jag råkat födas i ett västeuropeiskt land.
måtte dessa länder aldrig bli som sverige.
@Rick:
Som sagt inga siffror utan de kretsar du rört dig i och dina erfarenheter. Liksom andra dragit sina slutsatser utifrån sina erfarenheter (t ex på jourer). Jag pratar alltså inte om ”normalmaktobalans” i relationer utan de störda dysfunktionella relationer där någon faktiskt far illa.
Såg för att tag sedan ett intressant program där man fick följa en europeiska man (britt tror jag) som träffade en thailändska och flyttade dit, satsade alla sina pengar och fick vända hem skinnad då han vad jag förstår inte hade koll på lagar oh regler och allt tillföll henne. Kanske ska europeiska män också få en broschyr på deras eget språk och ett kontor de kan kontakta om det visar sig mer bli ett helvete än ett paradis.
@ Mia.
Det går förstås inte att förneka att människor far illa ibland. Tyvärr är det något som förekommer och som på alla sätt måste motarbetas. Min poäng är däremot att man i Sverige och vissa andra länder aktivt skapade en bild av östeuropeiska kvinnor som antingen prostituerade eller så offer för brutala män. Med tanke på det stora antalet som kommit och som klarat sig utmärkt så är den bilden mer än lovligt snäv. Eller rättare sagt är den i det stota hela falsk.
Det har också skapats en bild av att män som gifter sig med kvinnor från östeuropeiska länder på något sätt misslyckats med att finna en kvinna i Sverige, t.ex. p.g.a. brutalitet. Mycket närmare sanningen är nog påståendet att de östeuropeiska kvinnorna ofta helt enkelt är fascinerande.
@Rick:
Det kan jag hålla med om och höll alltså med om. Det jag vände mig mot var att det skull vara någon aktiv ”konspiration” pga avundsjuka och för att de kände sig hotade. Och tror alltså snarare att det berodde på övergeneraliseringar, icke representativt urval, eller okunskap om man så vill.
Det här med att det finns brist på män som ”duger” börjar väl visa sig här i Sverige också. Och som ett brev på Posten lobbas det kraftigt från vissa håll för att kvinnor ska via statlig hjälp kunna skaffa barn utan att blanda in män i ekvationen.
Och om vi ska utgå från egna miljöer och upplevelser (jag hakar på ovan) så är det i mina ”kretsar” betydligt vanligare med ”blandpar” där kvinnan kommer från annat land (även en och annan man). Och det är mestadels välutbildade och drivna personer det handlar om. Min amatörteori är att opposites attract, och när vi här blir mer och mer kamrat hen med varandra så letar man nån annanstans.
Ni får ursäkta det heteronormativa perspektivet, men det är mitt personliga perspektiv.
En sak som jag hoppas på, med den stora invandringen vi har just nu, är att en del saker jag ogillar med det svenska samhällsklimatet förändras… Som just kulturmarxism och ”patriarkatet förklarar allt”-feminism, identitetspolitik, kränkhetskulturen, den allmänna ängsligheten och jantelagen. Eftersom de här sakerna, som förekommer i alla länder, är så extremt starka i Sverige borde de rent statistiskt minska i omfattning. Hoppas jag
I övrigt en mycket intressant artikel!
@Mia.:
Jag tror inte på någon konspiration heller, men att kvinnor skulle vara kritiska mot andra kvinnor som är attraktiva, klär sig sexigt osv, oavsett deras ursprung, är ju inte direkt taget ur luften. Snarare standard i min erfarenhet.
@MK:
Finns det säkert kvinnor som är men de är väl ofta just konkurrenterna (med samma stil sas). Finns ju så många olika tankar om vilken stil man söker i olika grupper/kulturer. Några söker högklackat och kortkort andra föredrar fjällräven eller knytblus, för vissa gäller pumpade muskler och six pack, fågelskådaren eller smala bleka killar i svart.
@Mia.:
Mja, visst att smaken är väldigt bred men det finns ju också tydliga, om än generella, attraktionsfaktorer över båda könen.
Även om det råder delade meningar om exakt hur musklad en manlig kropp ”bör” vara så är det tveksamt om så många människor faktiskt går igång mer sexuellt på en ölmage än ett sexpack.
Sen ska vi inte glömma att bara för att någon gifter sig med någon med ölmage så är inte det alls samma sak som att man fann den personen mest attraktiv rent fysiskt av alla människor man någonsin träffat (eller att man önskar att partnern bär en fjällräven-rygga i sovrummet på lördagskvällen). Även den som gifter sig med ölmagen har med stor sannolikhet också deltagit i konkurrensen om mer vältränade män (och fortsätter ofta att göra det också mtp otrohet, skilsmässor osv).
Samma gäller vice versa så klart.
Så jag hävdar att om andelen kvinnor som klär sig ”traditionellt” kvinnligt/sexigt ökar i ett samhälle så ökar samtidigt, generellt, konkurrensen och ribban höjs för övriga kvinnor också. Och det blir så klart inte populärt (och min erfarenhet är inte att det är samma typ av kvinnor som reagerar mest, utan istället de som ser sig själva ligga under de ”nya” kvinnorna på attraktionsskalan).
@MK:
Troligen, men möjligen mer i teorin och på mindre orter än i praktiken och i större städer. Men jag hävdar som sagt att det inte var rädsla för konkurrens från dessa kvinnor som låg/ligger bakom generaliseringarna av östeuropeiska(och thailändska) kvinnor/fruar.
Hittade denna när jag googlade ”importfruar” (alltså inte alla utländska kvinnor som gifter sig med svenska män). Det blir svårt när man ska använda ”hen” men ändock hela tiden blir påmind om att det betyder hon, dvs att de hur som ser kön, och då bara det ena
”Lämnar hen sin relation inom två respektive för EU-medborgare fem år, oavsett orsak, blir konsekvensen utvisning. Man skulle åtminstone kunna se till att de kvinnor som anmält och där det lett till en fällande dom ska få stanna i Sverige, säger Gunvor G Ericson till Metro.”
http://www.etc.se/inrikes/roks-positiva-till-mps-forslag-om-importfruar
Det här var ett av de mest lärorika inlägg som jag har läst hittills här på GD. Jag har aldrig tänkt på kvinnor från Öst på det här sättet men jag misstänker att du har väldigt rätt på många punkter. Tack för ett strålande inlägg!
Ni minns väl de två dokumentärer som sändes i tät följd? Först den om svenska äldre män som utnyttjade yngre thailändskor genom att gifta sig med dem och ta med dem hem till sverige; sedan den om Gambianska yngre män som utnyttjade äldre svenskor genom att gifta sig med dem och flytta med dem till Sverige?
Eller med andra ord; det finns definitivt en poäng i att unga vackra kvinnor som kommer hit betraktas som ett större hot än unga vackra män.
@ Kjell
Jag brukar också tänka i de där banorna, dvs. att invandringen till Sverige faktiskt kan ha den effekten att vissa trista drag i den svenska kulturen försvinner. Sedan finns det förstås en risk att fina drag också försvinner ur den svenska kulturen (som jag alltså påstår att existerar).
@Rick:
Jag var med och byggde upp ett datasystem för pensionsutbetalningar i Lettland.
Min sambo träffade jag här i Sverige.
Jo, driftigheten har slagit mig, och det beror säkerligen på att man var tvungen att vara driftig i länderna bakom järnridån. Det var brist på mycket så man fick vara påhittig.
@Frogfish:
Jag misstänker starkt att det finns en större orsak till fertilitetsbehandlingar m.m. och det är att kvinnor skaffar barn först när de är uppåt 30, och då är det inte alls lika lätt som när man är 21-23. Genomsnittsålder på svenska förstföderskor är över 29. Min morsa är född 1938, hon var sist i sin klass att bli morsa, det var det året hon fyllde 25.
Hon var klar med sin utbildning till tandsköterska och hade jobb när hon var 21, gifte sig 1959. Sen har hon omskolat sig och har en helvetes massa poäng i historia (ekonomisk ffa) men det är en senare grej.
@jaja:
Läs Tanja Bergkvists bloggpost om hur Bulgarien gick från ett socialistiskt samhälle till ett kulturmarxistiskt samhälle efter 1989.
”Jag-er-krengt-kulturen”, identitetspolitiken, Foucault-makt-fjollet, sånt fanns inte för folk hade andra mer jordnära och verkliga problem än att ägna sig åt självömkan. Du har inte tid att vara ”krengt” när du ska ägna eftermiddagen att få tag i toapapper, tändstift, lök och gasol. Återknyter också till driftigheten och vikten av sociala kontaktnät.
https://tanjabergkvist.wordpress.com/category/bulgarien/
(För övrigt är det hysteriskt roligt när den retoriska sluggern Tanja Bergkvist sågar postmodernister)
@Roger:
Landshövdingen i Värmland var ute och cyklade i skogen utan lyse häromåret, angående thailändska importfruar. Sveriges ambassadör i Thailand visade att den genomsnittliga åldersskillnaden på thailändsk-svenska par var 3 år och att de flesta paren var 30-35 år gamla.
Nån som minns reportern Ralph Rentzsch och hans sajt fru.nu? RR hade jobbat en del i Uzbekistan och satte upp en kontaktsida på nätet mellan svenskar och uzbekiskor (och enligt honom själv svenskor och uzbeker). Nån landstingsdirektör vid namn Ellen Hyttsten hävdade att RR höll på med trafficking. Så RR stämmer Hyttsten för förtal – och vinner målet!! Skadestånd på 15 000 kronor och Hyttsten får böter på det dubbla. Då får Berit Andnor och Maggan Winberg spelet.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=78&artikel=725148
Vet inte om det blev några svensk-uzbekiska par. Däremot kom det en massa ultrareligiösa uzbekiska ”politiska flyktingar” till Strömsund för några år sedan. Vi snackar alltså om nåt talibanliknande burka & skägg-folk som käftat emot Islam Karimovs gamla övervintrade militant-sekulära sovjetdiktatur.
Fast det har inget med Ralph Rentzsch att göra.
@Roger:
Om du kollar på Migrationsverkets statistik över anhöriginvandring så är Gambia pyttelitet i sammanhanget. Thailand är det näst största anhöriginvandrarlandet.
Det intressanta är att titta på könsfördelningen från anhöriginvandrarländer.
Om man sorterar bort anhöriginvandrarländer som samtidigt är länder det kommer flyktingar ifrån, så finns det kvar ett antal fredliga anhöriginvandrarländer. Man kan väl anta att de anhöriga från dessa länder är anhöriga till svenskar. Tittar man dessutom på om könsfördelningen bland anhöriginvandrarna är väldigt skev åt ena eller andra hållet, så kan du nog utgå ifrån det. Jag kollande för några år sedan och vad jag mindes så var anhöriginvandrare från anglosaxiska länder en rätt stor grupp, och det var övervägande män. En god gissning är att svenskorna drar hit engelsmän, irländare, amerikaner m.m. Gambia var ett pytteland gällande anhöriginvandring. Länder med stor andel kvinnliga anhöriginvandrare var Thailand, Lettland, Litauen, Vitryssland, Polen, Ungern, Filippinerna, Mexico och Brasilien(!)
En annan lite skum vinkling på det här med ”postorderfruar” – kinesiskor som vill ha svenska ”målvaktsmän”.
http://faktum.se/2013/06/shanghaiad/
Precis vad jag alltid misstänkt. De västerländska kvinnornas motstånd mot prostitution och fruar från andra länder är en form av rasism och handlar om att undvika sexuell konkurrens. Hotet mot den västerländska kvinnans privilegier kommer även från asien. Själv har jag blickarna ditåt.
Ja vad ska man säga själv är jag med en kvinna från Peru och hon har lärt mig säga es una mujer muy guapa.
Fråga: varför står det ”inväntar granskning” på mitt inlägg 10:18? Har aldrig sett förut…
@Magnus:
Det beror antagligen på att den innehåller så många länkar (även namnen du svarar på är en länk) att den hamnar i modereringskö. Jag har fixat den nu
@Men@Work:
Det är en generalisering, kvinnor är individer och de är olika. Det jag skrev om östeuropieska kvinnor är en generalisering det också, naturligtvis finns det polskor med tummen mitt i handen och helt ambitionslösa serbiskor också.
Om man nu ska vädra sina fördomar lite, i den här staden bor det massor av iranier, förmodligen p.g.a. högskolan och universitetet. Det är inte så ovanligt med blandade par där kvinnan är persiska och mannen svensk. Känner åtskilliga. Det här är påfallande ofta kvinnor med rejält med skinn på näsan.
Två anekdoter, eftersom det handlar om anekdotisk bevisföring, är en svensk lite lätt alkoholiserad advokat som gifte sig med en iranska. Hon fick fanimig fason på honom, och trots att de skilt sig för över ett decennium sedan så är det fortfarande hon som kör mycket av ekonomi, marknadsföring m.m. åt honom. En liknande historia är en modellbyggare, vars iranska fru har gjort honom rätt framgångsrik. Har haft ett par iranskor antällda också, de har varit jävligt ambitiösa. Männen också, men inte på samma sätt som kvinnorna.
@ Msgnus
Om jag inte missminner mig så är iranskor Sveriges högst utbildade enskilda grupp. Det är de f.ö. i Iran också, men där syns det förstås inte på samma sätt som här. I takt med svenskarnas vikande ambitioner, så är det bara välkommet med någon som tar över stafettpinnen.
@Magnus:
Det kokar ändå ner till att dessa kvinnor hittar ingen som duger att skaffa barn med. Och konkurrens med andra kvinnor ser jag inte talar emot det, snarare tvärtom. Men självklart finns det flera faktorer som samverkar, jag valde att visa på en.
Sen är det ju en annan diskussion huruvida det är ok att staten ska främja kvinnors singelfamiljebildning med skattemedel. Självklart har jag förståelse för att dessa kvinnor har barnlängtan, men varför ska jag och andra män (och kvinnor) stå för notan för deras självförverkligande? Det är dock en annan diskussion.
@Rick:
Samma sak i Iran som här, gapet mellan flickor och pojkar ökar och pojkarna halkar efter. Läste om det på nån amerikansk sajt i manosfären.
@Frogfish:
Jo, förvisso. Kanske är det så att när ”familjebildningsfönstret” krymper eftersom kvinnor inte är klara med sin utbildning och har påbörjat en yrkeskarriär innan 27-28 så är det inte så lätt att bli mamma. Män har ju ett betydligt större ”pappafönster”. Jag kan ju säga, av egen erfarenhet, att det tog åratal att göra en 33-årig kvinna gravid, inkl. fertilitetsutredning (inget fel på nån av oss).
Jag vet inte om kvinnor runt 30 är lika kräsna, jag tycker mig ha märkt att den avtar rätt ordentligt mellan 20 och 30, men å andra sidan är det väl i den åldern som män som faller ut från äktenskapsmarknaden – och då blir det ju lik förbaskat ett mansunderskott. Jag var singel ett tag runt 35, det fanns ju plötsligt massor av kvinnor mellan 30-40, jag hade flera kortare förhållanden på raken där ett tag, några samtidigt till och med.
Undrar var alla de kvinnorna fanns när man var några och 20…?
@Rick: Jorå, visst finns det bra saker också. Men om man nu menar allvar med ”mera mångfald” så borde man ju rimligen låta olika kulturer och idéer samsas. Då kanske det kan bli slut på det arroganta ”vi svenskar vet alltid bäst”, och i stället övergå i att väga olika alternativ för och emot. Då hoppas jag att de i mitt tycke goda idéerna blir kvar bland dem som gillar dem!
En berättelse i en bok som jag nyss läst handlar om att en brittisk ung diplomat gift sig med en ryska, och folk som ser dem tillsammans undrar hur denna alldagliga kvinna kunnat fa en sa stilig man. Det framkommer att han blivit hembjuden till henne och da fatt se henne ta väl hand om sin mormor, som hon bor tillsammans med. Da tänker han att han gärna vill ha en kvinna som han kan lita pa att hon tar hand om honom om han t.ex. skulle bli sjuk och invalid och därför friar han. Han var för ny i Ryssland för att veta att manga unga kvinnor levde pa samma sätt som den första han träffade. Boken heter Kvinnornas Decamerone och är skriven av en ryska och den gavs ut första gangen 1985. Detta är en av hundra berättelser om livet i Ryssland. Slaende är just trangboddheten som gjorde att inte bara familjemedlemmar fick dela lägenheter utan ocksa rena främlingar.
@Magnus:
Så det du säger är att om en kvinna inte hittat en man inom rimlig tid så är samhället (jag och alla andra skattebetalare) skyldig att betala för att hon ska kunna skaffa barn på egen hand (utan man) för att hennes ”fönster” stängs?
Jag har svårt att se varför de ska göra sina problem till mina problem. Och den här diskussionen om att det behövs barn för skattebas (inte riktat mot dig, utan debatten i allmänhet) etc anser jag vara så marginell i detta fallet att det intresset ens ej bör beaktas.
@Frogfish:
Nej, det säger jag inte, eftersom jag egentligen inte tycker det är samhällets problem överhuvudtaget. Om folk fixar spermadonatorer på egen hand så är det deras sak (och samhället ska ge fan i vem som donerat, modell Danmark).
Här erbjöd landstinget fruktsamhetsutredningar, vi tillhörde de 35% som blev med barn enbart efter ett samtal, utan att det hade gjorts nån medicinsk unersökning överhuvudtaget. Det blev ett utomkvedshavandeskap med missfall, efter ett halvår blev hon gravid med vår idag snart 22-åriga dotter, det blev ytterligare ett inte alls särskilt dramatiskt missfall, och därefter en idag 19-årig son. Gjord på traditionellt hemmavis..
Poängen är att det är ganska snabbt blir svårare för kvinnor att bli gravida med ökande ålder.
Gynekologen som påbörjade utredningen sa till min dåvarande rakt ut att ”ja vad hade du egentligen förväntat dig, du är 33 år gammal?”.
Min nuvarande sambo har aldrig blivit gravid efter att hon fött sin dotter, hon var 31 då. Vi har inte varit speciellt noga med preventivmedel, lindrig sagt, det har aldrig blivit nåt, och hon var 34 när vi träffades. Hade det blivit ett barn hade det varit OK, men det har inte ens varit en mens som hoppat över några dagar ens. Nu är det nog så nära omöjligt man kan komma av åldersskäl.
@Magnus:
Nu blir jag förvirrad. Pratar vi om kvinnor med eller utan en partner? För mig är det en dealbreaker i sammanhanget.
@ Maria
Det du skriver är ett typexempel på vad jag menar.
@ Magnus
”…vi tillhörde de 35% som blev med barn enbart efter ett samtal…”
Exakt hur gick det här till, om jag dristar fråga ?
@Frogfish:
Både och. Så länge man ordnar insemination på egen hand och inte lägger den bördan på samhället, så har jag inga liberala synpunkter på det, oavsett om man är par eller singel.
@Magnus:
Men det var ju inte det jag skrev. Jag skrev ju av samhället (skattebetalarna) betald insemination för ensamstående kvinnor. Känns som du missuppfattat eller inte läst det jag skrivit. Vi kan ju hålla på och säga emot varandra i evigheter när vi pratar om olika saker.