Gästinlägg: Historien som en rimmande fars
avatar

Detta gästinlägg är författat av signaturen Rick.

Det finns många variationer på temat historien upprepar sig. Bland de mest citerade torde vara Karl Marx påstående att historien upprepar sig, först som tragedi, sedan som fars. Ett annat är Mark Twains fryntliga släng att historien inte upprepar sig, men den rimmar.

Ingen anständig människa vill idag kalla sig nationalist. Efter 1900-talets katastrofer verkar många önska att hela konceptet nationalism skulle tyna bort för gott. Ändå är nationalismen en av grundpelarna i dagens demokratier. När man från och med 1700-talet gradvis började betrakta de människor som bodde i ett land som sinsemellan jämbördiga kom adelns och prästerskapets privilegier att te sig allt mer förlegade. Samtidigt krävde man av myndigheterna att de informerade befolkningen på ett språk som den faktiskt talade och inte på något språk som adelskotterier vid ett avlägset hov hade fått för sig att var finare. Så småningom skedde dock en utveckling som fick nationalismen att följa två huvudspår. Å ena sidan uppstod ett bildnings- och medborgarskapsideal, som omsattes i t.ex. allmänna folkskolor. Religionen skulle underställas den demokratiska staten och ingen gud fick stå ovanför ett folkvalt parlament. Å andra sidan uppkom en strävan efter att språkligt likrikta alla medborgare, med tvång om så krävdes. När folkspråken en gång hade fått övertaget vände man sig helt enkelt mot minoritetsspråk, som i regel var lika mycket folkspråk som det språk som hade ersatt adelns köksfranska (eller dito -tyska eller -ryska). Minoritetsspråken skulle också bort, skrålade de segerrusiga. Det var här någonstans grunden lades för nationalismens totalhaveri under 1900-talet.

Allt färre människor talar idag öppet för socialism, eftersom begreppet blev besmittat under 1900-talet. Ändå handlade socialismen ursprungligen om grundläggande rättigheter för arbetare, som t.ex. lagstadgad sjukförsäkring, pension och allmänt acceptabla arbetsvillkor. Socialismens rykte förstördes sedermera av massavrättningar av verkliga och inbillade motståndare, väldiga arkipelager av slavläger samt i slutändan en hopplöshetens stagnation och en samfälld känsla av förlorad livslust bakom murar och taggtråd. Visserligen kunde socialdemokraterna upprätthålla en demokratisk socialism, ibland med betydande framgångar, men de såg sig nödtvungna att distansera sig från en stor del av socialismens förverkade idéarv.

Den fråga man måste ställa sig är vad som egentligen gått förlorat i dessa två stora ideologiers ruin. Mitt svar är: Åtskilligt värdefullt. Det är bara att föreställa sig hur betydelsefull den anständiga och inkluderande nationalismen kunde ha blivit i en tid med stora globala migrationsrörelser som en grund för inkludering och utbildning. Den inkluderande nationalismen kunde ha utgjort det givna svaret på de utmaningar som dagens Europa står inför om den bara inte hade fördärvats av blodsmystik, rasläror och annat vanvett.

En socialism med bibehållen heder och självrespekt hade varit den givna motvikten mot dagens ofattbara excesser i finansvärlden. Eller rättare sagt världen, för huvudlösheterna i finansvärlden sker inte i ett vakuum. Giriga direktörer som offrar de anställda och därmed deras möjligheter till ett värdigt liv bara för att håva in ytterligare några personliga miljoner skulle ha fått det betydligt svårare om de hade konfronterats med en rakryggad socialism. Mot det ansiktslösa kapitalet skulle människor med öppna ansikten ha ställt sig. När dagens socialister hävdar att de gör precis detta klingar det dock mer än lovligt falskt. Den som i ena stunden utplånar människogrupp efter människogrupp och omvandlar länder till fängelser kan självfallet inte i nästa stund anförtros någon roll i strävan efter ett anständigt samhälle. Åtminstone inte av anständiga människor.

Feminismen har inte särskilt mycket blod på händerna, än. Inte särskilt mycket, skriver jag, men den har åtminstone alla de mäns blod på sina händer som har begått självmord efter år av besinningslösa trakasserier av det feministiska rättsväsendet. Den bär också minst ett delansvar för utslagningen av vissa grupper män, som t.ex. de pojkar som aldrig får lära sig läsa och skriva i ett välmående land som Sverige.

Feminismen har liksom nationalismen och socialismen sin bakgrund i en genuin strävan efter att rätta till samhälleliga orättvisor. Man kan nästan se en progressivitet i dessa tre ideologier. Nationalisterna som vill avskaffa ståndssamhället, socialisterna som påpekar att detta inte är nog, eftersom stora grupper inte kommer i åtnjutande av sina rättigheter p.g.a. sociala orättvisor och sedan feministerna som konstaterar det självklara i att samtliga dessa rättigheter även tillfaller kvinnor. Det finns ytterligare exempel på vad man kunde kalla den moderna tidens stora befrielseideologier (t.ex. de homosexuellas kamp för likställda levnadsvillkor), men här håller jag mig till de tre största.

Idag ser vi hur feminismen förvridits till att bli en orgie i oresonligt kollektivistiskt hat, en karriärstege för slemmiga opportunister och ett medel att förskjuta personliga problem på samhället. Feminismen har helt enkelt slagit in på den avgrundsväg som nationalismen och socialismen redan gått. Någon kanske invänder att så där allvarligt kan det väl inte vara, Sverige är ju en stabil demokrati. Då förtränger man dock aktivt den ofattbara rättsröta som resulterat i att människor, främst män, blivit dömda för rent fiktiva brott. I de flesta av dessa fall har lekmannen utan större ansträngning kunnat notera att den påstådda händelsekedjan är logiskt omöjlig. Det här handlar således om ideologiskt betingad maktutövning genom domstolar, vars roll är att fungera som ett fikonlöv av legitimitet. Precis det samma har domstolar gjort under nationalismen och socialismen. Ordet är skådeprocess.

Inledningsvis hänvisade jag till Marx om historien som upprepar sig, först som en tragedi, sedan som en fars. När svenska medelklasskvinnor med tillgång till riksmedia spyr ut ett enfaldigt hat mot män samtidigt som de uppfattar alla försök till invändningar som hat har historien nått farsstadiet.

Vad går då förlorat om feminismen fortsätter på sin inslagna väg av verklighetsfrämmande stolligheter? Jag påpekade redan det värdefulla som gick förlorat i och med nationalismens och socialismens djupdykning i träskmarkerna. Samhället kommer nämligen att stå försvarslöst inför nästa stora anstormning, vars natur jag inte ämnar sia om här. Feministerna hävdar ofta som något slags mantra att kvinnor alltid drabbas värst. Den dag den vidsynta feminismen skulle ha behövts som en motvikt kommer det i dess ställe bara att stå ett ödsligt ekande tomrum. Ironin i det hela är att då kommer kvinnorna för första gången på decennier att på riktigt drabbas värst.

Historien kanske upprepar sig – i bästa fall som en rimmande fars. Men man kan förstås inte utesluta att Marx misstog sig och att historien i stället upprepar sig som tragedi efter tragedi.

Kommentarer

Gästinlägg: Historien som en rimmande fars — 23 kommentarer

  1. Ja medeltidens skampåle upprepar sig i nutid men med andra medel. Nu ska man hängas ut på internet/i Expressen androm till varnagel, då skulle man stå på torget till allas beskådan. Så historien upprepar sig och människan är sig lik om än formerna ändras.

  2. Tänk jag som trodde att behandla alla sökande lika är jämställt men som du så förtjänstfullt skrivit att behandla människor olika är jämställdhet tack för det klargörandet.
    Om det är fler killar bland funktionsnedsatta som söker än tjejer ska ni även då sortera bort dom och satsa extra mycket på tjejerna för jämlikhetens skull.

  3. Socialism och feminism – och i viss mån kanske även nationalismen – har ett gemensamt inbyggt systematiskt fel som gör att de aldrig kan fungera i praktiken: de utgår från en teori om hur människor *borde* vara, inte hur de faktiskt är. Och när teorin och verkligheten inte stämmer överens är det människorna det är fel på. Man har helt enkelt inte ”rätt” sorts arbetare/kvinnor/medborgare.

  4. Rick:

    ”Feminismen har inte särskilt mycket blod på händerna, än. Inte särskilt mycket, skriver jag, men den har åtminstone alla de mäns blod på sina händer som har begått självmord efter år av besinningslösa trakasserier av det feministiska rättsväsendet. Den bär också minst ett delansvar för utslagningen av vissa grupper män, som t.ex. de pojkar som aldrig får lära sig läsa och skriva i ett välmående land som Sverige.”

    Man kan också påminna om att feminister/suffragetter var med och drev skamningskampanjen mot män under 1:a världskriget, där man delade ut vita fjädrar till män som inte bar uniform (och alltså inte deltog i väpnad strid):

    ”In August 1914, at the start of the First World War, Admiral Charles Fitzgerald founded the Order of the White Feather with support from the prominent author Mrs Humphrey Ward. The organization aimed to shame men into enlisting in the British Army by persuading women to present them with a white feather if they were not wearing a uniform.[…]

    This was joined by prominent feminists and suffragettes of the time, such as Emmeline Pankhurst and her daughter Christabel. They, in addition to handing out the feathers, also lobbied to institute an involuntary draft of men, including those who lacked votes due to being too young or not owning property.[…]

    The campaign was very effective, and spread throughout several other nations in the Empire, so much so that it started to cause problems for the government when public servants came under pressure to enlist”…

    http://en.wikipedia.org/wiki/White_feather

    Jag undrar vad dagens feminister har att säga om det här, eftersom det ofta brukar heta att det är ”männen som krigar” (och är orsaken till allt annat elände också, förstås…).

    Pär Ström skrev också om ”jämställdheten” under 1:a världskriget, på sin tid:

    http://www.genusnytt.wordpress.com/2010/10/25/den-ultimata-symbolen-for-mansfortryck/

    Sen har vi ännu antagligen inte kommit i närheten av hur långt vissa människor under feministiskt inflytande kommer att vara villiga att gå, för att förändra ”den problematiska mannen”. Jag tänker främst på att man kan komma vilja att använda farmakologiska och genteknologiska tekniker etc, när mäns villighet att ”problematisera sin maskulinitet” (på ”rätt” sätt) kanske med tiden visar sig otillräcklig. Men låt oss hoppas att jag här är överdrivet svartsynt…

  5. @Tommy:
    Vi har sett åtskilliga försök genom historien där man genom repression försökt att åstadkomma en ny människa. De mest fruktansvärda har varit experimenten i Sovjet, Kina och Kambodja. Det senare där man under några år på 1970-talet mördade 2 miljoner människor. Med stöd från Sverige! Nazityskland skall inte förglömmas naturligtvis.
    Början är en gradvis avhumanisering och slutar med internering och mord. Fullt berättigat enligt ideologerna. Lyssna på en del av den feministiska retoriken och känn av overkligheten i ”ironin”!

  6. @ John Nilsson

    Jag har dock för mig att Pankhurst var något av en utbrytare ut suffragettrörelsen. Men annars har du rätt i att det fanns en hel del kvinnor som skambelade män som inte lät sig dödas eller lemlästas vid fronten.

  7. @ Bengt Andersson

    När människor avhumaniseras är det dags att dra öronen åt sig. Historien visar att de som strävar efter en avhumaniseraing faktiskt brukar mena vad de säger.

  8. Pingback: Gästinlägg: Historien som en rimmande fars - UmeNytt.se - Nyheter Sverige

  9. Jag ser det som att Sverige för närvarande är så pass sjukt inpyrt av socialisternas/kommunisternas intellektuella avföring att många inte längre känner igen stanken när smygkommunisternas bevisat sjuka, kollektivistiska dynga torgförs under nytt namn som: ”feminism, genusvetenskap”.

    Fler än ett svårt korkat prakt-*hen* torgför således tex. den dysfunktionella, fundamentalt könskommunistiska kvotdyngan utan att själv begripa detta.

    Vad kan vi göra? Upplysa. Kalla en spade: spade och ett vidrigt kommunistsvin: ett vidrigt kommunistsvin.

  10. Jag har funderat en hel del på det har med ideologier och våld på sista tiden och har kommit fram till att feminismen precis som kvinnor tenderar till att anvanda violence by proxy i stor utstrackning. Om man borjade rakna på vad feminismen har lett till direkt och indirekt så misstanker jag att femismen ar en av dom blodigaste ideologierna i historien. Feminismen och dess politik och konsekvenser ar sannolikt den storsta anledningen till skillnaden i sjalvmord mellan flickor/pojkar och kvinnor/man. Men sjalvmord ar bara en liten del av det hela. Borjar man rakna på och inkludera fler saker så misstanker jag att man kommer upp till flera miljoner offer per år. Fast det kommer nog aldrig att erkannas…

  11. Håller vi inte på att gå lite till överdrift lite nu?
    Feminister kan ju inte vara orsak till allt ont precis som männen inte är det.

    Man skulle på sin höjd kunna säga att några feminister i viss mån sympatiserar med rörelser som i sin tur möjligen har anknytning till terrorism.

  12. @PNy:
    ”Håller vi inte på att gå lite till överdrift lite nu?”

    I så fall är vi nog inte ensamma om det (mina kursiveringar):

    ”When ideology takes up the brain space normally reserved for reason and the golden principle of equality under the law, the very best minds can go AWOL [absent without official leave].

    That seems to be the case with University of Ottawa law professor Elizabeth Sheehy, whose new book, Defending battered Women on Trial, will be released Dec 15. Professor Sheehy’s thesis is that women who experience extreme chronic abuse from their male partners should have the right to kill them pre-emptively — in their sleep, say, or when they least expect it — without fear of being charged with murder. Murder involves a mandatory minimum — 25 years for first degree murder and 10 for second-degree — and this, according to Sheehy, constitutes a “huge, huge barrier” to such women.”

    http://fullcomment.nationalpost.com/2013/12/13/barbara-kay-prof-makes-bizarre-plea-to-place-battered-women-above-the-law/

    ”“Why should women live in anticipatory dread and hypervigilence?” she writes in the book’s concluding chapter. Would it not be just, Sheehy asks, “to shift the risk of death to those men whose aggressions have created such dehumanizing fear in their female partners?”

    In an interview with the Citizen, Sheehy — who received a prestigious award from the Canadian Bar Association for her scholarship on women and the law this summer — answered that question in the affirmative.”

    http://www.ottawacitizen.com/news/Battered+women+morally+entitled+kill+abusers+professor+asserts/9270200/story.html

    Så ja, det handlar om att man vill avhumanisera män och till och med göra det lagligt att döda dem/oss. Det handlar i detta fall om att ge enskilda kvinnor rätten att stå över lagen, och att anklaga, döma ut och verkställa dödsstraff mot män, istället för att överlåta denna process till det offentliga rättssystemet. (Min fråga blir: Är lösningen på avhumanisering ännu mera avhumanisering?)

    Detta exempel, bland andra, omtalas i denna nya video:
    ”AVFM Monday Hangout: The end of sanity”.

  13. @van der:

    Trevligt att de pratar om oss. Hade varit ännu trevligare om de kom hit och frågade oss istället, då hade svaren på frågorna blivit rätt med. Smile

    Går det att skriva något ytterligare om skillnaderna mellan jämställdhet och feminism.

    Det görs fortlöpande hela tiden. Och mer kommer det komma. Vi har bland annat planer på en FAQ-lista och där kommer givet sådana frågor att besvaras.

    Vi är dock bara en handfull skribenter som gör detta på vår fritid och GD har bara hållit på lite drygt 1år … Så Smile

  14. @van der:
    Ja feminister tror på könsmaktsordning och patriarkatet vilket vi jämställdister visat är en bluff.
    Förövrigt Ninni så kan du radera mina två kommentarer Rene skrev om funktionsnedsatta ungdomar jag ville med min kommentar bara visa hur diskriminerande kvotering blir när kön går före intresse även för en redan utsatt grupp som då visar hur absurt det är.

  15. Pingback: Diskussion på flashback: Skillnaden mellan jämställdist och feminist. | Genusdebatten

  16. Det finns en väsentlig skillnad mot de tidigare rörelser du betraktat:
    Tredje vågens feminism startades, drivs och kommer avslutas i fullt fungerande demokratier med yttrandefrihet. Jag följer med spänning hur långt det kan gå med tokiga idéer i en sådan kontext.
    Man har PK till sin hjälp, men det är ett trubbigt vapen. PK utesluter människor ur den sociala gemenskapen om man är av en annan åsikt. Det ändrar dock inte åsikten hos folk. PK i en fråga överlever också troligen längre om den inte är för snäv och folk kan emotionellt och logiskt känna igen sig i den. Att inte förnedra folk med funktionshinder är t.ex. en PK som kommer överleva länge. När man kollar på PK:t som extremvänstern utför så är det redan dött då man snävat in det alldeles för mycket. Om man lyssnar på Kawa och de andra så är typ 90% av svenskarna idag fascister. 10% kan inte utesluta 90% i all evighet så det faller på sin egen orimlighet.
    Hur som helst är spektaklet intressant att följa och det kommer säkerligen att göras en hel del forskning på detta försök från tredje vågens feminister jämfört med tidigare för att de bedrivits i de olika kontexterna. Det kommer bli intressant att läsa den forskningen.