Uppenbarligen räckte det inte med Bengt Ohlsson i DN. Nu har SvD också letat ursäkter till påhopp på det manliga könet.

Med den talande rubriken ”Så blev mannen det otäcka könet” kan vi via Håkan Lindgrens texter se vilken manssyn SvD står för (Mannen är det otäcka könet). Har man okritiskt rasistiska källor är man rasist. Har man okritiskt mansexistiska källor är man följaktligen mansexist. Lindgren följer sedan upp sin första SvD-artikel med ”Patriarkatet gör mannen helt värdelös” (Mannen är helt värdelös)

”Kanske tror någon att mannen blev ond någon gång på 60- eller 70-talet, men Kucklick är inte ute efter att kasta skuld på de senaste årtiondenas feminister. Vår föreställning om den onde mannen är betydligt äldre än så: han har spårat den till början av 1800-talet. Ända sedan dess har det moderna samhället haft problem med män, ett problem som enligt Kucklick inte har någon motsvarighet i historien.”

Det är bara ett problem med det påståendet. Om det dåvarande moderna samhället haft problem med män varför skulle vi lyssna på dess företrädare? Det moderna samhällets problem med svarta, judar eller homosexuella lyssnar vi knappast på idag. När SvD skriver om ”vår” föreställning är det samhällskritiker de måste mena. Vi måste alltså dela upp resonemanget i den moderna samhällsidén populär hos samhällskritiker och det riktiga samhället där män inte anses problematiska förrän någon börjar ge ovan nämnda samhällsidé någon betydelse.

”De första som formulerade den nya manlighetskritiken var ”mästertänkare” som Fichte, von Humboldt, Kant och Hegel, skriver Kucklick… Tillsammans med ett antal skribenter som Kucklick lyft fram ur glömskan byggde de på kort tid upp en konsensus om att mannen är mänsklighetens fiende.”

Med andra ord en klubb för inbördes beundran hade konsensus och Christoph Kucklick drar upp denna klubb ur glömskan av allt att döma eftersom deras tankar råkar sammanfalla med de feministiska åsikter som är populära idag hos sociologer och journalister. Samhällskritiker av vilka flera fallit i glömska hade nedvärderande åsikter på 1800-talet. Feminister har samma sorts mansexistiska åsikter idag. Feminism 2013 är alltså likvärdig med fördomar från 1800-talet.

”Mannen var av naturen brutal, egoistisk, asocial, oförmögen att kommunicera, saknade känsloliv och var – naturligtvis – besatt av sex.”

Men detta betyder givetvis inte att den feministiska mansexismen av idag kommer av att feminister förläst sig på Fichte och Pockels. Om Kucklick tror det är han helt ute och cyklar. En korrelation är inte samma sak som en kausalitet. Snarare är det så att när eliter på 1800-talet ville tvinga fram förändringar sade de samma saker som de säger idag. Huruvida eliterna kallar sig förespråkare av ”modernitet” eller ”jämställdhet” är helt irrelevant. Bara de får prata ihop sig tillräckligt länge kommer de fram till att samhället är eländes elände och allt är männens (och bögarnas) fel.

Mannens ”karaktär” blev en bekväm förklaring till en social omvandling som var svår att få grepp om. Denna tankefigur blev i sin tur, skriver Kucklick, ”en av modernitetens djupaste stereotyper”.

Inte bara modernitetens uppenbarligen då samma stereotypa fördomsfulla demoniseringar av det manliga könet även hittas hos mängder av nutida feminister. Vi blev av med rashatet men mansexismen fick tydligen stanna i finrummen.

Den är fortfarande verksam: se Katrine Kielos bok ”Det enda könet” (2012), där ”den ekonomiske mannen” är en bekväm symbol för den krisande marknadsekonomin.

Helt värdelös är dock inte SvD-texten om Kuklick. Ni vet alla de där ”bevisen” på kvinnohat som genusvetare som Hirdman använder i Genusbiblioteket för att visa hur förtryckt kvinnan varit i historien? Här kommer lite reversed cherry-picking.

”När det gäller konsten att bruka förnuftet verkar kvinnan alltid ha visat vägen”, skrev von Hippel, en vän till Kant, 1793. Mannen måste bryta med sitt kön och närma sig det kvinnliga för att bli människa, ansåg von Humboldt.

bara kvinnan hade rätt att bestämma om äktenskap ska ingås eller upplösas, eftersom äktenskap, enligt Fichte, bara borde ingås av kärlek, och bara kvinnan var förmögen att älska. I mannen ”finns ursprungligen ingen kärlek, bara könsdrift”

Observera att det är först när dessa påståenden kunde användas för att attackera det manliga könet och berättiga manshat som akademiker, sociologer och journalister citerar dem. De citerade dem inte när det handlade om att visa hur kvinnan varit underordnad historiskt. Då handlade alla texter om hur dålig kvinnan varit. SvD-artikeln är medveten om detta och påtalar att ”lugn, ingen åsikt kan motbevisas, vi hittar på nya regler efter behov”

”Det vore förstås ett misstag att tro att 1800-talet var entydigt för eller mot män. Manskritiken skulle utan problem kunna samexistera med en övervärdering av mannen. Inget århundrade är homogent, motsatta åsikter trivs utmärkt tillsammans, kompletterar och förstärker varandra.”

Feministers antaganden om synen på männen som uppåtriktad var alltså felaktig men det gör inget för det är inga som hest problem att kombinera modernitetens texter om kvinnan som överlägsen mannen med åsikten att det är mannen som har högt värde. Motsatta åsikter trivs utmärkt med varandra för annars tvingas vi ändra på teorin.

”Om Kucklick har rätt betyder det inte att 1800-talets könsroller var mindre orättvisa än vi trott, men dess orättvisor och känslomässiga konstruktioner blir begripligare för oss.”

Det blir alltså begripligare för personer som falskeligen hänvisa till hur man såg ner på kvinnan att man i själva verket såg ner på mannen. Den första teorin var att man skrev elaka saker om kvinnor och såg ner på kvinnor men den var problematisk. Om man i själva verket skrev elaka saker om män och såg ner på kvinnor så blir det hela däremot mycket mer begripligt????

NEEEEEEEEEJ

Vad som blir mer begripligt är hur det kan komma sig så mycket dumheter skrivs i media idag. Om man ändrar en teori från ”det står att kvinnor är skit alltså är kvinnor underordnade” till ”det står att män är skit, alltså är kvinnor underordnade” då visar det att fältet påstår samma sak helt oberoende av observationer

”…motsatta åsikter trivs utmärkt tillsammans, kompletterar och förstärker varandra.”

Läs det där några gånger och berätta gärna vad andemeningen är i budskapet. Fortsätt sedan med följande klockrena navelskåderi.

”Jag använder ordet ”patriarkat” på ett sätt som kanske skiljer sig en aning från det gängse. Patriarkatet är inte en ordning där mannen värderas högst – det är en ordning där mannen är fullständigt värdelös”

Nämen oj oj oj då det där låter ju inte bra. Isåfall betyder det ju att feministerna har fel eller hur? Givetvis inte! Det finns ingen feministisk teori som inte kan räddas med en ad hoc av rang.

”…utom när han utövar makt genom hot och våld. Vem är det som ständigt måste hävda sitt eget värde? Den som inte har något.”

Tjusig räddning eller hur? Vi kan alltså behålla teorin om patriarkatet bara vi dränker media med historier om hur män har (mer) makt genom våld och hot. Saknas det riktigt våld kan vi alltid utöka våldsbegreppet att omfatta fler saker. Män som hävdar värde genom exempelvis driftighet, kreativitet eller påhittighet räknas inte – såvida inte de är journalister eller liknande politiskt korrekta samhällskritiker, då har man alltid värde i media. Här är exempelvis en man som media gillar för att han fått makt genom fina och snälla saker.

”Det hör till att man ska avsluta en sådan här artikel med ett optimistiskt ”vad bör göras”

Observera att han inte kallar det normen utan något som bara ”hör till” Det är ju när de andra beter sig normativt som det är en norm. Journalisters normer är egentligen inte normer utan det bara ”hör till” att man skriver på ett visst sätt.

”Majoriteten har redan bestämt sig – med magkänslan eller hjärtat eller var någonstans i kroppen de djupa, ordlösa besluten fattas. Majoriteten har fått nog av moderniteten och flyr tillbaka till patriarkatet.”

Om detta vore sant vems är då felet? Jo just ja, det är ju förespråkarna av moderniteten som bär skulden för en sådan utveckling. Men själva är de såklart enbart besvikna på människor och ser lösningen i ett mindre demokratiskt samhälle där moderniteten inte är ett fritt val utan skall köras ner i halsen på folk via en upplyst elit – precis som genusmärkta utbildningar. Om det vore sant alltså. Nu finns något som heter falskt dilemma där vi varken behöver välja det ena eller andra av de två alternativen.

Tack och lov för jämställdismen – där förkastas både moderniteten och det patriarkat som Håkan Lindgren beskriver. Skribenter som Håkan Lindgren tror de kan slippa försvara modernitetens nackdelar genom att skrämma dit oss med demonisering av det patriarkat vi annars riskerar.

Uppdatering: Den hälsosamme ekonomisten – Manligt beteende, kvinnliga normer.