Titeln anspelar lite på en titel på en text jag postat på bloggen Anständigt.
Har ikväll varit och bevistat en debatt som ordnades av stiftelsen ”Tryggare Sverige”, med temat ”Mäns utsatthet för brott i nära relation”. Ämnet är ju som bäddat för konfrontation efter 30 års fixering vid endast ”mäns våld mot kvinnor” och en sanslöst polariserad bild av mannen som den ensamme, onde våldsverkaren. Inledningstalade gjorde generalsekreteraren Magnus Lindgren och lämnade sedan över till kriminologen Johanna. I sin ”bakgrundsteckning” fokuserade hon på att ”forskning” kommit igång på senare tid som berörde mäns utsatthet i förhållanden. Hon underströk flitigt att det kunde handla både om heterosexuella som enkönade relationer så till den grad, att det var lätt att tro att det nog mest var i enkönade relationer (d v s bög-bög-förhållanden) som våld mot män förekom. Men det var mer en känsla jag fick, så jag ska absolut inte påstå att det var hennes avsikt. Däremot var det uppenbart att internationell forskning var helt frånvarande i hennes ”bakgrundsteckning” (internationellt har man vetat att män är lika utsatta i förhållanden som kvinnor i snart 40 år) och trots att jag påpekade att Sverige forskningsmässigt sett är ett U-land när det gäller relationsvåld så var fixeringen på svenska ”undersökningar” total.
Det andra som kriminologen Johanna gjorde var att trycka på, att vi måste vara kritiska mot den BRÅ-undersökning som visar att andelen män som utsatts för brott i en nära relation i princip motsvarar samma andel som för kvinnor och hon lyfte särskilt att den kommer fram till att kvinnor utsätts för mer upprepat och svårare våld. Den bilden är emellertid inte entydig. Det finns undersökningar som visar på att kvinnor orsakar lika mycket, eller mer, svåra skador på män som vice versa, så som t ex Brinkerhoff & Lupri (1988, Interspousal Violence. I The Canadian Journal of Sociology 13, pp 407-434), som finner att dubbelt så många kvinnor som män skadar sin partner svårt. Man kan därför inte utifrån en undersökning vilken – enligt kriminolog Johannas egna ord – är tämligen summariskt gjord påstå att män skadar kvinnor svårare än tvärtom. Att fokusera bort från resultatet att lika många män som kvinnor är utsatta i förhållanden på så svaga grunder anser jag inte relevant. Särskilt som det finns all anledning att ifrågasätta BRÅ:s objektivitet. Kriminolog Johanna gav helt enkelt inte ett helt trovärdigt intryck hos mig då hon fokuserade på svensk ”u-landsforskningsnivå” och helt utelämnade annan forskning.
Sedan följde flera bra och tänkvärda inlägg. Brottsförebyggare Anna-Karin från Akillesjouren berättade om hur hon väckts av Glenn Forrestgates berättelse och bok och varit med och startat Akillesjouren för män som utsatts för våld i förhållanden. Absurt i sammanhanget var, att mansjourerna i landet bara är till för män som slår, det finns inga för män som blir slagna. Det påminner om Erin Pizzeys erfarenhet från öppnandet av den första kvinnojouren i världen, 1971, då hon snart fann att väldigt många av kvinnorna som kom dit själva var våldsamma i förhållandena och hon därför ville starta en jour för slagna män. Ingen av de som givit pengar till kvinnojourerna ville ge pengar till det projektet. Glenns egen berättelse var också väldigt stark, och eftersom jag själv i det enda fall av partnervåld jag bevittnat sett en kvinna slå en vän till mig besinningslöst så förstår jag att det är sant. Mia underströk att det är dumt att hela tiden jämföra frekvensen huruvida män eller kvinnor slår mest, vilket naturligtvis har sin poäng. Men att inte ta upp frågan är, enligt min mening, att bortse från att vi i 30 års tid haft en gigantisk fixering på mäns våld, samtidigt som kvinnor utmålats som oskyldiga offer. Något som Robert på sätt och vis underströk när han poängterade att kunskapen om att kvinnor är lika våldsamma som män i förhållanden är ett hot mot dem som profiterar på bilden av den våldsamme mannen. Maja bidrog med att berätta hur chockad hon blivit när hon upptäckte det att i ett parförhållande som omfattade två av hennes bästa vänner så var kvinnan våldsam. Hon har också skrivit en bok i ämnet, med titeln ”Som om inget hade hänt”. En kvinnlig journalist berättade hur hon ifrågasätts och får motta en mängd hatmeddelanden från kvinnor för att hon skriver om detta. Det är inte korrekt att tala om kvinnors våld mot män.
Som tämligen inläst på detta ämne, efter researchen till min bok ”Samlag eller Salighet”, ville jag försöka vinkla ifrågasättandet av BRÅ-rapporten i en annan riktning, nämligen att den snarare är för ”snäll” mot kvinnor än mot män (som kriminolog Johanna flaggat för). Anslaget var inte populärt, och moderatorn, generalsekreteraren för ”Tryggare Sverige”, Magnus Lindgren, ansåg sig tvungen att avbryta mig innan jag talat till punkt. Ska BRÅ:s undersökning ifrågasättas ska det uppenbarligen ske på politiskt korrekt vis. Det var t o m så att en annan åhörare var tvungen att kritisera Lindgren för hur han så bryskt kapade det jag ville säga. Därefter dröjde det länge innan jag fick yttra mig igen, men jag ska låta det vara osagt om det var avsiktligt eller inte. Då anslöt jag emellertid till Mia, och underströk att relationsvåld inte är ett fenomen som ska stämplas på något kön, utan att det är ett mänskligt problem.
Det riktiga bottennappet kom dock då en utpräglad och rättroende radikalfeminist (minns inte namnet på henne/henom) precis på sluttampen fick ordet. Jag misstänker, men kan inte säga det säkert, att detta var uppgjort på något vis. Radikalfeministen var upprörd över att alla ”polariserade” frågan och att man måste se detta ur ett mångkönsperspektiv, och att polariseringen riskerade att ta bort fokus från könsmaktsordningen (d v s underförstått den ”rätta” polariseringen av mannen som den onde konspiratören). Radikalfeministen var så upprörd att hon kände att hon nästan ville lämna rummet (jag beklagar att hon inte gjorde det). Hela utspelet var närmast skrattretande, med tanke på hur radikalfeministerna i 30 års tid totalt polariserat på den ”onde mannen”. Nu, när ljus långsamt sprids över våldsamma kvinnor, så ska man sluta polarisera (utom fantasifostret könsmaktsordning förstås).
De allra flesta i salen reagerade negativt på radikalfeministens utspel, inte minst därför att så många understrukit att detta var ett mänskligt problem, och Glenn levererade en – som jag uppfattade den – minst sagt kritisk kommentar. Men moderatorn, generalsekreteraren Magnus Lindgren, nappade direkt och ville avsluta debatten med att det var just så som radikalfeministen sagt vi alla skulle tänka. Därav min misstanke att detta var uppgjort, särskilt som att därefter skulle inga fler kommentarer få levereras. Och trots att det sagts att debatten skulle avslutas kl 19.00 så deklarerade Lindgren kl 18.54 att nu var klockan 19.00 och inget mer fick sägas (han borde verkligen ställa sin klocka). Eftersom jag har ganska välutvecklade röstresurser så uttryckte jag min mening ändå, vilket naturligtvis kan diskuteras om man ska göra. Men vad som är fullständigt förkastligt är hur generalsekreteraren för ”Tryggare Sverige” så oförblommat agerar för att en debatt ska sluta politiskt korrekt. Jag har inget som helst förtroende för ”Tryggare Sverige” efter detta, men funderar på om jag ska gå på fler av deras debattkvällar. Efteråt sa ett par personer att det nog varit den mest vitala debattkvällen någonsin. Kan det vara därför att någon vågade ifrågasätta den s k moderatorn?
Hej Dick,
Jag skulle vilja vet lite mera om exakt vad extremfeministen sa. Alltså lit citat och inte bara din tolkning om vad hon menade med sitt framförande.
Exempelvis, jämförde hon vad som sas med mäns våld mot kvinnor? I så falla var hon ju off topic. Temat var ju faktiskt mäns utsatthet och inte kvinnors.
Bra att du tar upp detta, och mycket väl skrivet!
Se i SDS idag på Aktuella frågor, Jackson Katz förvirrade och osanna inlägg inför konferensen i Malmö!
Män bör aktivera sig mot mäns våld mot kvinnor, helst politiskt. Så jättegulligt av honom när han tycker att män bör vara emot våld! En sådan fantastisk tanke.
Men det finns de som (bokstavligen) köper rappakaljan så det hjälper inte att aldrig ha slagit, aldrig ha våldtagit och alltid ha intervenerat om sådant skulle hänt. Man måste göra som Katz säger, det blir bäst för honom!
Eftersom jag själv har försökt debattera liknande frågor med ett vidare perspektiv på frågeställningarna är jag inte förvånad över vad du fick uppleva. Det påminner en hel del om vad som hände när jag deltog i den feministiska paneldebatten som jag tidigare skrivit om. Det är märkligt hur man verkar vilja tysta obehagliga frågor som motsäger den gängse bilden. Vad är man rädd för? Om en fråga eller ett påstående inte kan bemötas sakligt med argument är det för mig ett tydligt tecken på att något är tokigt. Annars vore det väl bara att bemöta dessa med relevanta och övetygande invändningar?
@Annelie Sjöberg:
”Det är märkligt hur man verkar vilja tysta obehagliga frågor som motsäger den gängse bilden. Vad är man rädd för? Om en fråga eller ett påstående inte kan bemötas sakligt med argument är det för mig ett tydligt tecken på att något är tokigt.”
Jag är ju ingen tankeläsare som feministerna, som kan avgöra vad jag tänker utan att jag visste det själv. Men jag kan ju försöka mig på att gissa genom uteslutning av möjliga anledningar. I fallet du tar upp så ser jag verkligheten så här. Vi har en mycket bra mansförebild i vettiga fäder eller föredömliga män. Den säger, du ska vara snäll och beskydda flickor/kvinnor samt du ska ta ansvar för dig, din familj med alla möjliga lagliga medel.
Det finns även en snedvriden mansbild hos vissa pojkar/män som inte har haft en vettig far eller manlig förebild. Den har inte dessa beskyddande och för samhället positiva mansförebilderna. Av någon anledning (ni får gissa själva varför) så har feministerna anammat denna mansbild för spridning ut till allmänheten.
Spridning av den positiva mansbilden borde vara det bästa när det gäller att beskydda exempelvis kvinnor från våldtäkt. Inte nog med att det skulle bli färre våldtäktsmän, utan man skulle få avsevärt flera beskyddare också. Speciellt om kvinnor visar tacksamhet över de beskyddande männen. Av någon anledning väljer man alltså den metoden som ökar den verkliga osäkerheten och även moralpaniken genom att måla bilden av att det står en våldtäktsman eller pedofil i varje buske. Samt prata om att ALLA män är elaka, dåliga, onda vilket jag tror kan ge riktiga bakslag när män sluta bry sig om kvinnors skyddsvärde och istället går på den instinkt som inte går via hjärnan.
@PNy:
”Vi har en mycket bra mansförebild i vettiga fäder eller föredömliga män. Den säger, du ska vara snäll och beskydda flickor/kvinnor samt du ska ta ansvar för dig, din familj med alla möjliga lagliga medel.”
Ja, så ser jag det också. Varför försöker man inte lyfta fram denna, positiva mansroll i stället? Jag tror det är förebilder många unga saknar idag, både kvinnliga och manliga. Och jag tror det drabbar både kvinnor och män
Nej visst ja, alla könsroller är av ondo. Det blev ju svaret när jag till slut fick ställa min fråga på feministernas paneldebatt. Svaret kom blixtsnabbt och sedan fanns det inget kvar att diskutera enligt panelen.
Själv blev jag inte ett dugg övertygad. Jag tror att det visst kan finnas fördelar med könsroller eller manliga och kvinnliga förebilder eller vad man nu vill kalla det. Med det menar jag absolut inte någon form av stereotypt tänkande som begränsar individen att förväntas vara på ett visst sätt. Jag pratar allså inte om någon ärkekonservativ syn på könsroller men jag tror faktiskt att barn och ungdomar mår bra av att möta och formas av båda föräldrarna men dessa behöver inte vara absolut lika.
Så om denna ”mansnorm” är så skadlig, varför lyfter man som sagt inte fram den positiva normen som förebild? Roller och normer har vi hela tiden i olika sammanhang så att försöka utplåna dem tror jag inte ett dugg på.
Har nu läst henne och din recension av gårdagen och som så ofta förr sas skulle min sammanfattning hamna någonstans mittemellan
@Bengt Andersson:
Jackson Katz, ännu en ”Kimmelman” som bygger sin status på självhat.
http://www.sydsvenskan.se/opinion/aktuella-fragor/mannen-har-nyckelrollen-om-vald-mot-kvinnor-ska-kunna-bekampas/
@Mia.: Jo Mia, vi är ju inte alltid överens, men för ändå ett samtal. Vad du väl däremot inte kan neka till är att moderatorn bryskt försökte tysta mig och att han inte ville tillåta någon att yttra sig efter att han instämt i radikalfeministens inlägg? Jag anser ju, till skillnad mot dig, att det är viktigt att lyfta att (radikal)feminismen i 30 år ensidigt fixerat på mannen. Däremot är jag överens med dig om att våldet inte ska könsbestämmas – det är ett mänskligt problem, något jag uttrycker redan i min bok ”Samlag eller Salighet” 2008. Du kan väl hjälpa mig att rekonstruera vad radikalfeministen sa?
Så som jag minns det så började hon med att invända mot att vi polariserade på kvinnors våld mot män (vilket ju, som PNy påpekar, gör att hon i stort var off topic, eftersom ämnet var mäns utsatthet i relationer, och de flesta män har ju relationer med kvinnor). Sedan, som jag minns det, så sa hon att detta riskerade att ta fokus från viktigare frågor, och då nämnde hon särskilt könsmaktsordningen. Sedan kom hennes upprördhet då hon uttryckte att hon nästan skulle vilja lämna lokalen. Jag kan ju inte memorera allt, men som jag minns det var detta de viktigaste inslagen i hennes inlägg. Kan du Mia korrigera mig på något så gör det. Därefter inträdde moderatorn och uttryckte att vi borde tänka så som radikalfeministen uttryckt, varefter Glenn fick göra sin kommentar. Som jag skriver så uppfattade jag det som om han reagerade mot radikalfeministens inlägg (kanske därför att jag höll med honom i allt det han sa), men om du har en annan uppfattning får du gärna uttrycka det. Det var ju svårt för moderatorn att tysta en av de inbjudna huvudpersonerna, men därefter tog han till orda och uttryckte åter – som jag minns det – att vi skulle ta till oss vad radikalfeministen hade sagt, och sedan släppte han inte in fler inlägg och avslutade mötet 6 minuter för tidigt. Jag tittade på min klocka och stämde av den med officiell tid idag, så det var avgjort 6 minuter för tidigt, vilket är anledningen till att jag misstänker – obs misstänker – att detta på något sätt varit uppgjort. Men, som sagt, det vet jag inte säkert.
Jag avvaktar vilken avvikande uppfattning du kan ha om dessa händelseförlopp Mia.
@Dick:
Du vet redan var våra åsikter går isär (vilket vi redan nämnt innan). Och som jag sa där är jag innerligt trött på att debattera vem som drabbas värst. Är det 55/45 eller månne 45/55? Ja därom kan de lärda tvista.
Jag uppfattade det som att moderatorn var ”diplomatisk” för att inte ta fokus från frågan, som han såg det. Moderatorn var väldigt öppen och tydlig med att TS redan innan bestämt sig för var gränsen skulle gå i ”deras namn”. (Vill du ha en annan typ av debatt i ditt namn så finns det inget som hindrar dig). Jag uppfattade det som ok nu har du beskrivit din upplevese och hon sin (hon lyssnade hela debatten tyst och sa sitt i två minuter). Det var uppenbart att ni inte skulle mötas (på 5 min) och att det fick stanna vid det, agree to disagree. Och då hjälper det inte att man reser sig och höjer rösten vilket även din bordsgranne instämde i vad jag förstår. Passade alltså i mitt tycke mycket bra att bryta där för att inte ”solka ner” en annars bra debatt. Och om det kan vara till någon tröst så tyckte hon inte eller att moderatorn skötte sitt jobb.
Dr Phil har några favoritfraser han brukar upprepar ”Do you wanna be right or do you wanna be happy? Every situation needs a hero och You cannot change what you do not acknowledge.
Du ser det på ditt sätt, hon på sitt och jag på mitt.
Ps
Är det denna studie jag ska söka på SU?
Interspousal Violence. I The Canadian Journal of Sociology 13, pp 407-434
@Annelie Sjöberg:
”Så om denna ”mansnorm” är så skadlig, varför
lyfter man som sagt inte fram den positiva normen som förebild”
Du talar klarspråk Annelie .Denna fråga borde ventileras innan en debatt startar . Annars får vi denna tupp/hönfäktning som Dick beskriver .
Samma sak gäller Dicks argument i inlägget om att se saker i ett allmänmänskligt perspektiv .
Rena självklarheter kan tyckas . Dock är ju hela affärsiden med feminismen polarisering med offerrollen som grundbult .
Att feminismen skulle köpa dessa två truismer skulle ju vara liktydigt med att försätta sig i konkurs .
Syftet med konkurs som institut är ju att stoppa ett ohållbart projekt för att skydda övriga intressenter . Det feministiska konkursboet kommer att ha få tillgångar men stora , långsiktiga skulder , .
Konkursförvaltare ? Clas Borgström kanske . Han kan väl vända en kappa till .
@Mia.: Konstaterar att du inte invänder mot det av mig beskrivna händelseförloppet, att du inte kommenterar Glenns kommentar till radikalfeministen, moderatorns försök till att avbryta mig och att vi fortfarande har olika åsikter i om man bör lyfta fram den fixering vid mäns ”ondska” som varit allenarådande under 30 år. Du uppfattade moderatorn som ”diplomatisk”, vilket jag absolut inte kan göra (men var och en har ju rätt till sin uppfattning). Min bordsgranne – som jag f ö aldrig träffat tidigare – var också överens med mig om att moderatorns sätt att bryskt försöka tysta mig i mitt första inlägg var fel, vilket han ju också uttryckte om du minns. Jag kan inte se något diplomatiskt i det. Jag kan bara se hans irritation över att jag var kritisk mot vad den inbjudna kriminologen sa. Sedan har du naturligtvis rätt i att vi som inte höll med radikalfeministen kunnat bli överens med henne, men det är inget diplomatiskt i att backa upp hennes påstående om könsmaktsordning och sedan bryta för tidigt. Sedan, som jag skriver själv, kan man diskutera att jag uttrycker min åsikt ändå, men det anser jag nog också får tillskrivas moderatorn. Säger man att man ska sluta kl 19.00 så ger det tid till någon kommentar om könsmaktsordningen (i sammanhanget det legitima sättet att slå ner på män) – utan att man för den skull behöver inbilla sig att målet är att jag eller någon annan skulle ”bli överens” med radikalfeministen. En debatt är en debatt och sällan ett forum för att få människor att bli överens. Så där tycker jag nog att du skjuter högt över målet när du försvarar moderatorn. Men, det är min åsikt som sagt.
@Mia.: Den kan du söka på, jag ska skaka fram några fler. Om du har tillgång till något universitet kan nämnda studie fås fram via dator och universitetsnlogging.
@Mia.:
Utveckla gärna det. Gränsen för vad? Upprörda känslor? Argumentationstekniker? Vissa åsikter?
@AnnelieSjöberg
Jag har skrivit om fenomenet på min blogg, hur politiker nyttjar skrämda människor i sina egna syften.
Hitta en hotbild, mäns våld mot kvinnor eller våldtäktskulturen, överdriv kraftigt och skräm skiten ur de av svagare begåvning, träd sedan fram och säg att du har lösningen, du är ledaren som kan bringa trygghet i denna hotfulla tid, följ mig!
Utav många despoter är Gudrun Schymans exempel bara ett. Var och en kan ju själv fundera ut andra i historien.
@Dick: Mia vill för allt i världen inte att män ska klaga högt över hur de framställts de senaste 30 åren. Nej nej, ingen motbild behövs, här är det ingen tävling om vem som lidit värst. Inte heller pappor som förlorat sina barn i vårdnadstvister ska klaga, för det finns ju svikarfarsor. Jämställt ska det vara!
Ja det är alltid lika intressant när feminister ska debattera t.ex om mäns utsatthet när det gäller relationsvåld,och alltid vill leda in samtalet på mäns våld mot kvinnor.Jämställdhet någon?
Jag kommer ihåg en debatt som PM Nilsson var moderator för,där man skulle diskutera att pojkar halkar efter alltmer i den svenska skolan.
Hur då kvinnliga feminister diskuterade allt utom pojkars utsatthet och ledde in allt på flickor/kvinnors situation,t.ex att flickor inte får gå i skolan i Afghanistan.Vi som inte läst på eller googlat undrade hur den direkta länken från afghanska skolor till dom svenska klassrummen såg ut,vi lämnades fortsatt ovetande om hur detta skedde.
Pingback: Fienden är identifierad, upp till kamp och förgör hen! | snurrigtdotcom
@Dick:
Att jag inte inväder betyder inte att jag håller med. Eller rättare sagt har en annan bild av kvällen. Intressant att notera är att den enda rapporten här om kvällen är den om den ”dumma” radikalfeministen istället för allt annat bra som avhandlades under 110 minuter. Problemfokus eller lösningsfokus…? Dåtid eller framtid…?
@Maria:
Det kan man gärna göra. Det var dock inte ämnet för kvällen, vilket är vad vi diskuterar här. Vet naturligtvis inte vem du är men noterar att du inte vet särskilt mycket om mig heller.
@Ulf T:
Minns inte exakt hur orden föll men något om att TS naturligtvis hade läst på inför debatten och vet hur diskussionen ser ut (men inte ville fastna i den?).
@Mia.: Men har du läst min text? Jag har ett långt stycke om bra saker som sades. Läs den en gång till.
@Ulf T: Ulf, det som var sagt var att det skulle handla om mäns utsatthet i relationer, och att Mia inte vet deras synvinkel framgår ju av hennes frågetecken – inte sant Mia? Begränsningarna kom under debattens gång och den första – som Mia ännu inte med ett ord berört – kom ju då jag började kritisera kriminologens grundbas – enbart svenska ”u-landsundersökningar”. Men, som sagt, det jag uppfattade som mest negativt var hans support av ett uttalande som satte könsmaktsordning i centrum och såg till att det skulle stå som slutpunkt. Det kan jag för allt i världen inte se som diplomatiskt. Men Mia och jag är oense där.
@Maria: Ja, det är – enligt min åsikt – problematiskt när man ska sopa (radikal)feminismens monsterförklaring av män under 30 år under mattan i avsikt att ”gå framåt”. Det öppnar för att de kan fortsätta att göra det, som radikalfeministen på debatten som upprört talar om att man (plötsligt) inte ska könsmärka relatiosvåld, men däremot ska könsmaktsordning fortsätta vara i centrum. Jag tror väldigt lite på att dessa ideologer backar en tum om man inte kan få folk att se vad de går för. Däremot är det viktigt att acceptera att de får ha sina åsikter (vilket är tveksamt om de alltid låter andra få ha), men att de inte har rätten att tvinga andra att leva efter dem.
@Dick:
Du har rätt. Det handlade inte bara om den ”dumma” radikalfeministen. Och ja det är mycket jag inte berört. Hur du missuppfattat Majas berättelse t ex eller hur jag uppfattade hur du försökte förminska mig när vi lämnade lokalen. Men jag drar streck här. Du har din uppfattning om hur man bäst når en lösning och ja på den punkten är och förblir vi oense. Och det är ok.
Mia
Du har din uppfattning om hur man bäst når en lösning och ja på den punkten är och förblir vi oense. Och det är ok.
Vilken är din uppfattning och hur man når en lösning?
Ps
Har försökt hitta artikeln (har ej tillgång till universitetsbibl.) Hittade istället denna av samma författar 10 år senare och där står.
”Although we acknowledge the evidence
that victimized women are much
more likely than victimized men to suffer
from physical injury requiring medical
attention,21,23,24,28 we cannot ignore the
potential long-term negative consequences
of verbal attacks and other psychologically
and mentally degrading acts
of abuse. Our results support the notion
that the experience of physical and psychological
couple violence is strongly
associated with psychological distress for
women and men. Both genders are
reportedly victimized by their respective
partners and, compared with non-victims,
both women’s and men’s psychological
well-being suffers from abuse, a finding
contrary to a widely adopted view held by
the public and experts alike. These findings
point to limitations in extant views
of the relationship between men’s abuse
and their mental health.
Another striking finding, which supports
the feminist thesis, is that across the board
female victims of both types of violence
exhibit greater psychological distress than
their male counterparts (Table III). This
also holds for non-victims. It may be
argued that unlike men, women’s sense of
self is tied more closely to expressive, experiential,
and socio-emotional spheres.
Thus, their self-worth appears to be more
vulnerable in close relationships. While
men’s identities are apt to revolve around
achievement and activities in the outside
world, women’s identities are more generally
defined in relation to their intimates—
partners, children, relatives, friends.29,30
Interestingly, this study shows that it is
not necessary to be a victim of intimate
violence to suffer increased levels of psychological
distress: being a sole male or
female perpetrator is sufficient cause for
higher rates of both depression and anxiety.
In symmetrical relationships, both
partners’ mental health is significantly
affected by this bi-directional abuse.”
Det nya för mig var att i relationer där båda är våldsamma tycks man må sämre än om man ”bara” är utsatt.
”In short, experiencing psychological-only violence
as both perpetrator and victim
simultaneously was more personally distressing
for the female partner than were
situations in which she was the sole victim.
Among those experiencing physical violence,
the same pattern held. When both
partners were physically abusive (symmetrical),
depression and anxiety scores for these
women were higher than for women who
were the sole victims of physical violence.”
/Couple Violence and Psychological Distress
Authors: Elaine Grandin, PhD, Eugen Lupri, PhD, Merlin B. Brinkerhoff, PhD
http://antimisandry.com/facts-figures/couple-violence-psychological-distress-53180.html
@Svante:
Att inte låta debatten handla om vem det drabbar värst. Jag menar att det räcker att ta fasta på att män och kvinnor är utsatta i samma omfattning. Börjar man diskutera ”drabbas värst” (särskilt med argument att det är männen) skiftar fokus. (brås studie som diskuterads, och den ovan, visar att kvinnor skadas lite mer och känner sig lite räddare, konsekvens inte frekvens)
Bättre då att som en man i publiken, som satt bredvid Dick om jag inte minns fel, ta debatt om att det handlar om generella fysiska skillnader inte könsmaktsordning.
@ Mia.
Intressant artikel. Jag fastnade för påståendet att kvinnor tar större skada än män ifall deras socio-emotionella sfär rubbas medan män far mer illa än kvinnor om deras prestationsmöjligheter blir kringskurna. Av det här följer t.ex. att arbetslöshet är en värre börda för män än för kvinnor, vilket jag lutar åt att instämma i. Därför kan jag också luta åt att kvinnor faktiskt upplever störningar i den privata sfären som värre än vad män gör.
Feministerna försöker dock göra frågan till att enbart handla om kvinnors utsatthet och till att män inte far lika illa vid relationsvåld. Det kan rentav ligga ett korn av sanning i det här, men då måste man samtidigt erkänna att arbetslöshet eller begränsad prestationsmöjlighet i största allmänhet är ett värre trauma för män än för kvinnor.
@Rick:
Ja det är en intressant diskussion, också. Jag skulle dock även kunna sätta en slant på fysisk skillnader som sagt.
Ja och därför ska man undvika att det just blir en tävling i lidande och istället visa på att man kan lida på olika sätt, även inom ett och samma område. Det ena inte värre än det andra utan mer same same but different. Ekonomiskt våld från kvinna mot man skiljer sig nog från det omvända, hur den som vill skada den andra genom barnen skiljer sig nog, det sexuella våldet kvinna mot man skiljer sig, liksom om man kan nyttja fysisk makt eller skyddsvärdesmakt…
@ Mia.
För att förenkla mina funderingar (som jag ingalunda hävdar är huggna i sten):
En kvinna som blir (ensidigt) misshandlad i sitt hem förlorar sin fasta punkt i tillvaron.
En man som förlorar sitt jobb förlorar sin fasta punkt i tillvaron.
Det kan väl hända att kvinnor ”drabbas värst” av våld i nära relationer just av denna orsak, dvs. det är inte alltid de fysiska följderna som är värst utan fölusten av kontroll över det egna livet, dvs. i åtskilliga kvinnors fall, hemmet.
Män kan också ådra sig skador av våld från kvinnor i nära relationer, men det riktigt stora problemet för män är förlusten av arena för prestation – i de allra flesta fall jobbet. För män är nämligen jobbet ofta mycket mer än bara försörjning och social samvaro.
Den dag feministerna accepterar att myntet inte bara har två sidor, utan att de även börjar titta noggrannare på den sida de har framför näsan så finns det utrymme ör en dialog.
@Rick:
Och jag menar att de kvinnor som är utsatta inte drabbas värst vid partnervåld, män och kvinnor drabbas olika och kan behöva olika typer av stöd och insatser, generellt. Och att det alltså gäller att ha kunskap om detta. Ungefär såhär sa jag vid debatten:
Jag höll med en tidigare talare och uttryckte att jag är innerligt trött på diskussonen om vilket kön som drabbas värst. Kvinnor kanske är mer utsatta fysiskt medan de kvinnor som misshandlar kanske använder annan typ av makt, t ex barnen eller att säga att de blivit misshandlade (i hälften a fallen är våldet ömsesidigt). Min erfarenhet är också att det kan vara svårt att skilja agnarna från vetet som jag brukar säga. Ibland tror man det är kvinnan som är ”boven” i dramat men att det visar sig vara tvärtom och ibland tror man det är mannen men är egentligen kvinnan. Så även om samhället blir bättre på att utreda etc (som han från TS var inne på) så hjälper inte det om myndigheter bara tittar med ena ögat (inte är medveten om att män också kan vara utsatta för partnervåld, även om det kanske tar sig lite andra uttryck och inte är så lätt att upptäcka för det otränade ögat).
Här har alltså partnervåldsmyntet två sidor. Sen är det naturligtvis så att arbets- och inkomstmyntet säkert också har två sidor. Och en annan sida på det myntet är att om man är ekonomiskt beroende av någon så har man svårare att lämna en dysfunktionell relation. Medan män som inte kan betala underhåll ibland riskerar att hamnar på gatan (i båda dessa hänseenden tror jag vi kommit längre än t ex USA och Italien)
@ Mia.
Instämmer.
För män är som sagt jobbet inte bara en försörjningsfråga, utan något mycket mer. En man som förlorar sitt jobb förlorar i viss mån även sin manlighet. Det här indikeras av att kvinnor förhållandevis ofta tar ut skilsmässa från män som blivit arbetslösa. En kvinna som förlorar sitt jobb är fortsättningsvis en kvinna, visserligen en kvinna med ekonomiska problem, men alltjämt en kvinna till etthunda procent. Detsamma kan inte riktigt sägas om en man.