Patrick Stewart är en av mina favoriter. En fantastisk skådis, som också under lång tid spelade huvudrollen som Captain Pickard i TV-serien Star Trek Next Generation. Captain Pickard var utan tvekan en Riktig Man, men mer än så, var han en komplex, intelligent, känslig, romantisk och ansvarsfull person – övermänsklig, men så ömsint spelat att man köpte det utan vidare.
(Så, jag erkänner att jag varit nördig nog att ha sett i stort sett alla avsnitt av Star Trek NG, liksom filmerna 
).
Nyligen dök det upp en video där Patrick Stewart talar om sitt engagemang om våld mot kvinnor.
Min första tanke var att det skulle bli ännu en uppvisning i manlig ridderlighet utan nyans, men Captain Pickard brukar alltid leverera lite mer än så. Vad som bjöds var en rörande berättelse grundad i egen erfarenhet av att vara ett maktlöst barn som får se sin mamma misshandlas, men som samtidigt som vuxen räcker ut en försonande hand till pappan, som aldrig fick någon hjälp att komma över det posttraumatiska stresssyndrom han ådrog sig under Första Världskriget. Här börjar en bild famträda av det ömsesidiga kontrakt som behöver finnas mellan män och kvinnor, med en förståelse både för den plikt som den starkare har att värna om de svagare*, för det höga pris som den plikten kan medföra, och för hur lätt vi glömmer att även den starke behöver hjälp och förståelse.
* Med full insikt i att det långt ifrån alltid är mannen som är den starke i ett förhållande.
Det är inte illa, men jag önskar att han skulle våga gå längre, och teckna en mer komplett bild.
Här en annan video där han talar om samma sak:
En fundering jag har när jag ser den videon, och hur han talar om att kvinnomisshandel när han växte upp var ’skamligt’, något man inte ville tala om, är att det han egentligen säger är att inte ens då var det accepterat. Det som tas upp som ”shaming of women”, att man antydde att de måste ha gjort något för att provocera mannen, kan lika gärna vara ett uttryck för att man har svårt att ta in att en man utan provokation skulle slå en kvinna. Studier som visar att kvinnor i många fall faktiskt provocerar rätt häftigt, såväl fysiskt som psykologiskt (och andra studier som visar att kvinnor oftare än män kontrollerar relationsdiskussioner, vilket bland annat visar sig i att män är mer stressade när par diskuterar relationsproblem, och har svårare att släppa stressen efteråt), bjuder in till en mer nyanserad debatt. Om vi gör ”shaming of women” till tabu riskerar vi att missa en stor del av orsakssambanden, för att inte tala om de män som faktiskt själva är offren för misshandel i relationer.
Nå, jag tycker ändå att Patrick Stewart har ett viktigt budskap, och talar med övertygelse utan att skuldbelägga. Hans engagemang är lätt att förstå, och jag vill inte kritisera honom för att han inte tar sig an andra perspektiv med samma passion.
Patrick Stewart är också en av mina favoriter, och jag tycker att han är en bra manlig förebild som visar en positiv mansbild.
Jag är lite bekymrad över att du nästan verkar skämmas för att du gillar Star Trek. Jag är själv en nördig person som gillar Star Trek, och tycker absolut inte att det är något att skämmas över. Jag tycker det är positivt med nördar, de är personer som engagerar sig starkt i något. Här är ett område där jag faktiskt tycker att det vore bra med lite förändrade normer. Det borde vara ok att gå sin egen väg, att ha smala intressen osv. Nördar är för övrigt ganska vanliga i tekniska yrken och IT-branschen, så de gör också mycket nytta för samhället.
Hur som helst är det intressant att höra det Patrick Stewart säger, och din kommentar till det han säger är också intressant.
@Sapias:
Nej då, jag skäms inte för det (glömde att sätta dit en smiley).
Jag håller med om att det är positivt med nördar (och i min bransch är nördighet närmast en hedersbetygelse). Dessutom tar Star Trek NG rätt ordentlig höjd när det gäller att filosofera kring vår samtid och vart vi är på väg, såväl tekniskt som moraliskt. Även om det emellanåt blir väl patetiskt finns skäl att respektera deras ambitionsnivå – den var så pass hög att det till slut inte lönade sig tillräckligt att producera TV-serien, då varje avsnitt hade en budget som en fullängds B-film, ungefär.
Vilka är dessa studier du nämner om ?
@Chr Ewrk:
Angående relationsvåld finns rätt många studier som visar att våldet är ganska jämnt fördelat mellan könen. Murray Straus har skrivit många intressanta papers om detta. Han har också talat rätt öppet om hur forskningsdata om partnervåld förvanskas för att få det att framstå som att det framför allt är män som misshandlar kvinnor, t.ex. här:
Angående maktförhållandet i relationsdiskussioner har jag indirekta källor, men har ännu inte skaffat de böcker som refereras. Den lättlästa boken Relationship Masquerades, som kan köpas online för en spottstyver, tar upp forskning av J. Gottman, t.ex. ”Why Marriages Fail”, och nämner hur av de som huvudsakligen tiger i relationsdiskussioner är 85% män; hur ett genomgående mönster är att kvinnor dominerar och män drar sig undan, att kvinnor oftare får sin vilja igenom, att männen är mer stressade, och behöver längre tid på sig för att komma över grälen.
Se också Mias kommentar till ett tidigare inlägg, och den efterföljande diskussionen (t.ex. denna kommentar, som du kan klicka dig bakåt från.)
@Chr Ewrk:
Här ett kort videoklipp med Richard Driscoll som berättar om hur män och kvinnor diskuterar:
Tackar, tycker det är viktigt att hänvisa till käller som styrker påstående när man skriver
Jag tror denna artikeln är en av de ursprungliga av Gottman och Levenson om skillnaden i stressrespons mellan män och kvinnor samt hur det kan påverka mönstren i relationer.
http://ist-socrates.berkeley.edu/~ucbpl/docs/34-Social%20Psychophysiology%20of%20Marriage88.pdf
Nyansera?
Det finns inget för den i verkligheten som vanligt trångsynt egoistiska könskommunisten att PERSONLIGEN vinna på att nyansera. Könskommunisten vinner personligen på att förneka den faktiska verkligheten. Så får kommunisten sin makt.
Könskommunisten vinner personligen på att sätta två fiktiva kollektiv mot varandra. Ett svart och ett vitt kollektiv – ett kollektiv förövare och ett kollektiv offer. Ett gott kollektiv och ett ondskefullt kollektiv. Det Är Således Upplagt för könskommunisten att återigen, sin gamla vana trogen, leka godhetens apostel.
Det finns ingen anledning att nyansera för könskommunistens egen vinning eftersom detta innebär för könskommunisten att förlora sin egen höga fantasihäst, att förlora sin egen kollektivistiskt förljugna, att förlora sin egen könskommunistiskt förljugna, att förlora sin egen ”feministiskt” förljugna Robin Hood- status. Sin egen maktposition baserad blott sina på sina egna, systematiskta lögner. Systematisk verklighetsförnekelse.
Att många människor far illa i samhället – Just På Grund Av – könskollektivistiska lögner är tydligen ett lågt pris för en religiös kommunist i manisk färd mot sitt avindividualiserade, avkönade, likriktade, kollektiva myrstacks-utopia. Som historiskt bevisligen endast skapat ohygglig misär, fattigdom och ohyggliga folkmord helt utan motstycke i modern tid. Men. Inte skapat ett enda välfärdssamhälle någonsin, på någon plats. Någonsin. På hela denna planet. Sa jag någonsin?
And the history repeats itself? Om vi ger de könskollektivistiska könshaterskorna och könshatarna vårt mandat.
Ja man ska komma ihåg att kvinnors känslighet blir ett fängelse för mannen eftersom han måste i ett gräl försöka lägga band på sig ha en gräns vilket kvinnor slipper eftersom män anses/framställs som mindre känsliga.
Och om han går över gränsen och använder lika nedlåtande och kränkande kommentarer som kvinnan gjort mot honom blir han automatiskt förövaren och hon offret.
Vilket ofta leder till att han efter grälet måste be om ursäkt för sina ord vilket hon inte gör för sina vilket gör att orden som sårade honom ligger kvar och inte bara det han är även ensam dömd förövare inte bara för sig själv utan även enligt omgivning.
Så att gräl är mer stressande för män är inte så konstigt eftersom spelet redan är uppgjort där du som man redan sitter med svartepetter på hand innan allt börjat.
Ulf T
Akta dej. Snart kommer Mia in o säger att det du säger stämmer men att man ska dela upp det i episodiskt våld och relationsterror. Och så kommer hon framhäva den del somliga män är värst inom.
@Torstensson:
Mia är välkommen.
En tanke bakom att länka till hennes kommentar var dels att hänvisa till rapporten hon länkade till, men ocks att hänvisa till hela diskussionen som hennes kommentar triggade.
Själv introducerade jag ju även vanliga relationsdebatter, så jag kan inte gärna vara kritisk mot Mia för att hon gör sin egen uppdelning.
Väldigt intressant. Stämmer bra med mina egna erfarenheter, men inget jag reflekterat på och satt i ett sammanhang som du gör här. Bra jobbat.
Ulf
Men det kan JAG
@Torstensson:
Du ropade? Och som man ropar får man svar
Är det någon skillnad på partnervåld och partnervåld enligt dig? Enligt radikalfeminister är det inte det. Vad tror du och vad grundar du det på? Och argumentera nu gärna för en gång skull bara i sak
@ Ulf T
Jag tror det är viktigt att just titta närmare på female privilege vid relationsterror. På en pubträff mötte jag en man som om jag uppfattat det rätt hade utsatts för relationsterror i en relation. Och han kunde förstå hur det skulle varit om hans ex även haft den fysiska makten. Och jag kan säga detsamma, jag kan förstå hur det skulle vara om ett sådant ex har ”relations/offermakten”.
Hmm, JudgyBitch, diplomatisk som alltid, tycks vara inne på samma tema.
@Ulf T:
Instämmer med Liz i första kommentaren.
”Hm…I wasn’t able to access the article without subscribing, but I don’t think I agree with you on this one. She was in love with a very controlling person who sounds pretty unstable if not downright dangerous.”
@Mia.:
Ja, det är ju den socialt acceptabla tolkningen, och den vi alla vill hasta till*. Hur det faktiskt förhöll sig vet vi förstås inte, eftersom vi bara har tjejens berättelse.
* Bland annat därför har jag svårt att hålla med om att det skulle vara vanligt med ”victim shaming” av kvinnor som råkar ut för misshandel. Jag upplever att det är lika fel som att säga att kvinnomisshandel är accepterat till att börja med. Den synen kommer nog snarare av att vi blir så upprörda av det att vi helt glömmer att män är mycket mer utsatta för våld än vad kvinnor är – och de forskare som arbetar inom fältet t.o.m. plockar bort data för att ’bevisa’ hur vanligt det är.
Så det är väl inte frågan om huruvida JudgyBitch har rätt i just det här fallet. En kommentar längre ned säger t.ex. detta:
@ Ulf T
Precis! det är viktigt att skilja på partnervåld och partnervåld. Kommentaren kommer som jag ser det just från en person som har erfarenhet av episodiskt våld. Dvs där den ena parten inte är rädd för eller kontrollerad av sin partner, utan en emotionellt laddad relation med starka känslor, från båda håll. Som alltså inte bör minimeras, särskilt inte om det finns barn inblandade, men som inte tillhör kategorin relationsterror. Det är därför man behöver bättre riskbedömningar. Dels för att de som behöver skydd efter en separation ska kunna få det. Men även för att man inte ska ’överreagera’ i de fall där fortsatt och ökat våld inte kan förväntas, förutsatt att parterna separerar och/eller går i terapi och tar itu med sina emotionella problem.
Kan ta ett speglande exempel ur ’manligt perspektiv’. När det gäller PA säger en del som inte är insatta och saknar egen erfarenhet att lite skit pratar relativt många separerade par. Men menar att i de fall där barnen sägs vara hjärntvättade och avvisar ena föräldern så har den avvisade föräldern själv ansvar för det. Ett barn tar inte avstånd utan att det finns någon grund till det. Personen är en manipulativ papparättshaverist som saknar förmåga till insikt. Känns det igen?
Läste du artiklarna i min sista kommentar i förra tråden? Mannen där säger:
” – Det som slog mig var att jag har liknande upplevelser och att det är så svårt att bevisa för någon annan, för ord står mot ord.”
I ’rapporten’ konstaterar man mycket riktigt att endast en liten del av partnervåldet mot kvinna från man tillhör kategorin relationsterror.
”Using a 1970s data set and a control tactics scale to distinguish controlling violence from noncontrolling violence, Johnson (2006) found that 89% of the violence in a survey sample was Situational Couple Violence and 11% was Coercive Controlling Violence.” (s 481)
Vilket skulle kunna förklara varför 2500 fall av kvinnofridskränkning anmäls/år och inte 100 000 tals som vissa kanske trodde.
http://2homekids.org/ARTICLE%20-Differentiation%20among%20types%20of%20intimate%20partner%20violence1.pdf
Och en annan sak jag börjat fundera på är hur statistiken skulle se ut om även normen gällande kvinnors våld mot män ändrades
@Mia.:
Det är förstås mycket möjligt att JudgyBitch inte har rätt i sin analys, och det utgår jag ifrån att hon vet mycket väl själv. Det som min artikel handlade om ovan var förstås just vikten av att kunna ha en nyanserad bild av ett förlopp. JB’s bild är inte nyanserad, men hennes poäng, som jag förstår den, är att originalberättelsen knappast var det heller.
Det jag ville lyfta fram med Patrick Stewart’s berättelse var just hur han tog höjd för både det helvete som hans mamma och han (som oskyldigt barn) upplevde, och helvetet som hans pappa fick genomlida – utan att någon egentligen brydde sig eller försökte hjälpa. Han beskriver alltså flera missgrepp: att utomstående inte vågade reagera på det som skedde, att man försökte lägga en del av skulden på mamman, och att man tyckte att pappan helt enkelt borde ’skärpa sig’.
Varje fall har naturligtvis sin egen berättelse. Det som är viktigt är att vi försöker bli medvetna om våra egna fördomar, och vilka tabun som hindrar oss att se helheten.
@Ulf T:
”Varje fall har naturligtvis sin egen berättelse. Det som är viktigt är att vi försöker bli medvetna om våra egna fördomar, och vilka tabun som hindrar oss att se helheten.”
Jo så är det. Och ja jag vet ju numera vad som låg bakom mina fördomar. Det radikalfeministiska könsmaktsordningsperspektivets tolkningsmonopol, skrämmande.