Filosofiprofessorn David Benatar kallade i sin bok påhopp på män ”The second sexism”. Jag kommer att kalla påhopp på män ”Den nya sexismen” eftersom det i dagsläget är den enda sexism där förespråkarna kan vara öppna med att de är sexister. Det finns ingen första sexism att tala om idag. Det finns bara den gamla sexismen mot kvinnor och det finns den nya – i hög grad feministiska – sexismen mot män.

I den gamla sexismen när man ville förringa en kvinna på grund av hennes kön använde man ordet: Hysterisk. I den nya sexismen när man vill förringa en man på grund av hans kön använder man ett annat ord: Mansplaining

I den gamla sexismen utgick man från antagandet av mannens moraliska och intellektuella överhöghet jämfört med kvinnan . I den nya sexismen utgår man från antagandet av kvinnans moraliska, intellektuella överhöghet jämfört med mannen. Medan likheterna är tydliga så finns dock en mycket viktig skillnad. Den gamla sexismen byggde på vad som ansågs vara temporärt sjukdomstillstånd som kunde avhjälpas medicinskt (hysteri). den nya bygger på ett mer permanent sjukdomstillstånd (man) som man menar skall avhjälpas genom omskolning (indoktrinering)

Trots en wikipediasida så visar det sig vid granskning att begreppet inte har någon källa bortom personliga berättelser. Vidare finns heller ingen enhetlig definition utan rent praktiskt fungerar begreppet precis som hashtaggen #minvärstasnubbe. Det vill säga en grupp kvinnor som tycker att deras anekdotiska upplevelser av män förklaras av hur män är – inte av hur de själva väljer manligt umgänge. Låt oss titta på hur förteelsen mansplaining uppkom:

Det började i L.A. Times 13/4 2008 med Rebecca Solnits krönika ”Men who explain things”. Den handlar dock inte om män utan om hur hon pratade med en man som var ett rikt pucko. Ordet ”mansplaining” förekommer inte ens i krönikan. Däremot fikade hon homosocial bekräftelse från andra kvinnor med påståendet ”every woman knows” Sedan är det Karen Healey som populariserar begreppet den 8/5 2009 och skapar den definition som lyder:

Mansplaining isn’t just the act of explaining while male, of course; many men manage to explain things every day without in the least insulting their listeners.

Mansplaining is when a dude tells you, a woman, how to do something you already know how to do, or how you are wrong about something you are actually right about, or miscellaneous and inaccurate “facts” about something you know a hell of a lot more about than he does.

Bonus points if he is explaining how you are wrong about something being sexist!

Think about the men you know. Do any of them display that delightful mixture of privilege and ignorance that leads to condescending, inaccurate explanations, delivered with the rock-solid conviction of rightness and that slimy certainty that of course he is right, because he is the man in this conversation?

That dude is a mansplainer.

Karen Healeys definition bygger huvudsakligen på två saker: 1) Att hon är anhängare av privilegiepåhittet vars upphovsman är Peggy McIntosh. 2) Att hon tar råd från ospecificerade etikettexperter som påstås hålla med varandra om vad som är ”appropriate”

Etiquette experts agree that the appropriate thing to do is to roll your eyes and say, ”Oh, please, mansplain to me some more.” You are doing him a favour. Friends don’t let friends foster mansplaining.

Healey anger inga källor som styrker de påståenden hon gör. Hon är en författare av ungdomsrromaner som fungerar mer som kändis att idolisera, än som kunskapskälla. Efter ett antal kommentarer länkar hon till ett uppföljningsinlägg där hon ”förklarar” (splainar) varför begreppet enligt henne, inte skall vara könsneutralt. Resonemanget visar sig då vila helt och hållet på Peggy McIntosh privilegiepåhitt. I nedan fyra citat finns inte mindre än sex referenser.

I don’t like ”douchesplaining” as a catch all. It’s not just people being ignorant and condescending, it’s people doing so through the mechanisms of privilege

Using a term that notes the privilege is, I think, essential to calling out the perpetrator not just for bad behaviour, but for behaviour that is sourced in and enforces that privilege.

Being a man isn’t bad. Neither’s being white, middle-upper class, educated, cisgendered, straight, or (for now) typically able. It’s the man(etc)splaining that’s the problem: bad behaviour as an exercise of privilege.

If you really want a word for people doing this shit to each other when they share the same privileged status or when privilege is not an issue – and I’m sure it happens, though maybe not as often as you might think – ”assplaining” would probably work fine.

Som ni kan se säger Karen Healy ingenting konkret, hon bara upprepar ”privilege” om och om igen i typisk propagandastil. Betänk då att privilegium som koncept inte skapades förrän 1988 och fram till 2004 var det begreppet ”institutional” som gällde. Jag har för övrigt hittat en något mindre luddig hänvisning på feministbloggen Shakeysville under rubriken: ”It looks like we are gonna have a mansplainer thread after all”

 As much as I like these concepts, though, they remove reference to the male privilege that makes mansplaining what it is. Mansplaining is not just holding forth; it’s holding forth by someone who has the force of society behind him.

Det handlar alltså om ”samhället.” Det absurda är att hon på fullaste allvar menar att det är män som har samhället bakom sig. Inte för att hon anger någon orsak att tro det. De bara allihop verkar ha lärt sig att ”så är det” och eftersom de vill ha dessa sexistiska åsikter så stänger de av hjärnan när de fått höra vad de ville höra och vägrar att argumentera.Jag var med om en liknande händelse på Twitter i dagarna. Där var det ett antal människor som pratade om ”Mäns nätverk”. Behöver jag nämna att inget sådant nutida mäns nätverk nämndes? Detta medan det är en barnlek att räkna upp nätverk för kvinnor. Exempelvis Nätverket Hilda hjälper kvinnliga jurister få mer makt trots att majoriteten åklagare och domare i Sverige är kvinnor.

Efter en diskussion där folk utan källor, utan bevis och med enbart egna personliga anekdoter som argument (precis som ovan alltså) försäkrar mig om att de ”vet” att män gillar att välja män så gör jag mig impopulär genom att säga ifrån och lägga fram inte en utan två källor som tyder på motsatsen. Den första var Laurie Rudman & Stephanie Godwins ”Gender Differences in Automatic In-Group Bias: Why Do Women Like Women More Than Men Like Men?” (PDF)

In Experiment 1, only women (not men) showed cognitive balance among
in-group bias, identity, and self-esteem (A. G. Greenwald et al., 2002), revealing that men lack a mechanism that bolsters automatic own group preference

Den andra var en länk till Ekonomistas artikel ”Är dolda könsstrukturer en myt?” där man diskuterar resultatet av en studie som gjorts av Christoffer Edling, Gergei Farkas och Jens Rydgren. Där kan läsas.

Huvudresultatet är entydigt. Vare sig i bilden ovan över individers nätverkspositioner (svarta prickar är kvinnor och vita är män) i de fyra lokalsamhällena eller i statistiska analyser finns tecken på att kvinnor marginaliseras.

Studien ifråga finns här ”Women in power: Sex differences in Swedish local elite networks” (PDF). Vad tror ni hände i diskussionen när de här två entydiga bevisen dök upp? Givetvis absolut ingenting. De nya sexisterna är inte intresserade av information som gör det svårare för dem att vara sexister. De är främst intresserade av att hålla sig väl med sin omgivning som i hög grad består just av nya sexister som vill ha kvar sitt roliga. Massmedias stöd av denna nya sexism måste man vara blind för att missa. New York Times tog med ”Manspaining på listan över årets ord 2010”. Som om inte det vore nog hittade de på en egen definition:

mansplainer: A man compelled to explain or give an opinion about everything — especially to a woman. He speaks, often condescendingly, even if he doesn’t know what he’s talking about or even if it’s none of his business. Old term: a boor.

Varifrån kom New York Times påståenden? Jo, deras påståenden kom från bloggen: Thus speaks Zuska.”You may be a mansplainer if…” från  som i sin tur fått sina ideer från – just det – Karen Healeys blogg och anekdotiska diskussioner i kommentarsfälten. Men som sagt det är rena påhitt så mäktiga New york times kan kosta på sig att skriva en egen definition istället för upprepa innebörden som Healey ändå bara hittat på. På tal om ingenting Healy säger själv hon tog begreppet ”Mansplaining” från någon annan – vem vet hon inte ens själv: Hon hänvisar till – just det, Rebecca Solnits krönika.

No one seems to know who came up with this term – I myself saw it in several places prior to writing this post – but the most likely antecedent is this article by Rebecca Solnit.

Så här avslutningsvis passar det att länka den The-wire artikel som kommenterar trenden att denna sorts ord skapas. Passande nog under rubriken: Now We’re Just Making Stuff Up Bland alla artiklar så hittade jag en enda som visade tecken på självrannsakan. Annie-Rose Strasser skriver på Think Progress ”VIEWPOINT: Why We Need To Stop ‘Mansplaining’” Dock är inte hennes argument att det är den nya sexismen att göra det. Hennes argument kan summeras

* Så många använder ju begreppet fel, till och med New York Times gör det

* Womansplaining har hörts användas, hon gnäller över reverse sexism-begreppet som inte tar hänsyn till påhitt om privilege (Begreppet ”Privilege” förekommer inte mindre än 16 gånger i artikeln så här pratar vi riktig hjärntvätt)

* Det går emot Kimberle Crenshaws intersektionaltet, tar fokus från andra ”förtryck” som rasfixering.

Av dessa tre argument är nog det roligaste att hon försöker rätta New York Times baserat på en privat blogg som dessutom i sin tur saknar källa. Nog för att begrepp som ”intersektionalitet” och ”privilegie” är lika påhittad smörja som skrivs för politiska behov men där finns det i alla fall en källa. Mansplaining kan vem som helst säga vad som helst om, det är ett påhittat ord där hackordningen tycks bestämmas av idolisering av Karen Healey.

Sålunda är det omöjligt för New York Times att ge en inkorrekt beskrivning. Det finns ingen korrekt beskrivning så argumentet är ett skämt. Det enda som återstår är att bedöma om de personer som ägnar sig åt den här sexistiska trenden skall härledas urspårad feminism (femsplaining) eller bara allmän otrevlighet (bitchsplaining).