Inledning
Nyligen skrev jag en artikel som inleddes på följande sätt:
När man nästan gett upp hoppet händer det efterlängtade – mäns utsatthet för partnervåld får utrymme i svensk media. Thomas Bodström och Sören Sanz har skrivit artikeln Kvinnorna slår sina män oftare än vad vi tror, publicerad i Expressen idag.
Nu har det hänt igen! Jag vill tacka en norsk läsare för det glädjande mejl jag fick med ett tips om en debattartikel om partnervåld, Den mannlige smerte. Artikeln handlar om en rapport, Den mannlige smerte – menns erfaringer med vold i nære relasjoner, som jag dessvärre inte fått tag på än.
Den mannlige smerte
[Rapporten] viser at Nordiske forekomststudier viser at både kvinner og menn utsettes for partnervold. Et gjennomgående funn er at flere kvinner enn menn utsettes for alvorlig fysisk partnervold, men når det gjelder mindre alvorlig fysisk vold er kjønnsforskjellene [könsskillnaderna] betraktelig mindre.
Att där är en långt större könssymmetri än feministers ”mäns våld mot kvinnor” gör gällande är känt sedan decennier, men varför har det dröjt så länge innan dessa forskningsresultat så smått börjar få plats i debatten?
Professor Murray Straus svarar på den frågan i en rapport från 2010 som summerar över 200 forskningsrapporter. Han lyfter där sju metoder som förhindrat att denna kunskap nått ut:
Bild sidan 340
2: Avoid Obtaining Evidence on Female Perpetration
3: Selective Citation of Research
4: State Conclusions That Contradict the Data
5: Block Publication of Articles That Report Gender Symmetry
6: Prevent Funding of Research to Investigate Female Partner Violence
7: Harass, Threaten, or Penalize Researchers Who Publish Evidence on Gender Symmetry
Detta mörkande av könssymetri har medfört könsspecifik problematik för manliga offer, vilket framkommer i artikeln:
Flere av mennene som hadde hatt kontakt med familievernet [statligt tillhandah[llen familjerådgivning] har opplevd trusler [hot] om å bli fratatt omsorgen for barna, og frykten for å ødelegge familien har bidratt til at de har unnlatt å anmelde volden.
Mennene har lenge bagatellisert volden. I kontakt med hjelpeapparatet har de ofte ikke fortalt om voldshendelsene. De har opplevd at de ikke passer inn i hjelpeapparatets oppfatning av utøver og utsatt, og de har vært redde for ikke å bli trodd.[…]Vi har dessuten funnet en særegen form for vold som menn i parforhold med kvinner utsettes for, nemlig det vi har karakterisert som omsnuing [ung. att man vänder på] av voldsforholdet. Det er et stort og vesentlig problem for mennene at deres kvinnelige partnere kan snu om på virkeligheten ved å fortelle omverden at det er de som er utsatt for vold. Dette kan skje fordi den samfunnsmessige forståelsen er slik at først og fremst kvinner ses på som ofre/utsatte, og dermed lett blir trodd, mens mennene risikerer å bli mistenkeliggjort. Mennene som opplever slik omsnuing kjenner sterk avmakt i møte med hjelpeapparatet. Mennene har også til dels selv internalisert denne forståelsen, og gir uttrykk for en opplevelse av håpløshet, at ingen kan hjelpe, for det er likevel «ingen som vil tro meg».
Detta är ett av många pris vi betalar för att en felaktig ideologi – feminism – dominerar i samhället, inklusive forskningsvärlden. Det är inte bara de manliga offren som drabbas, det drabbar även deras barn och våldsbenägna kvinnor. De senare för de inte får hjälp att lära sig lära sig hantera relationer till andra och situationer utan att ta till våld.
Efter alla dessa år av frustrerande debatt för döva öron så vill jag utbrista ett:
Äntligen kära läsare, verkligen äntligen;
nu börjar skutan vända.
Hej.
Sannerligen äntligen!
Om jag kunde begripa varför det för så många av oss skall spela roll vem som slår, mer än att någon slår en annan.
Tack för länken, och hoppas vi äntligen kan dra ut den här ruttna tanden till ideologisk halsstarrighet och förvirring en gång för alla!
Kamratliga hälsningar,
Rikard, fd lärare
Men det visar ju inte den amerikanska studien? Den redovisar siffror som säger att det är vanligare att kvinnorna slår männen (allvarligt) än tvärtom.
Visst, den studien är från Amerika och för 30 år sen. Men jag har svårt att tro att det är dels mer ”kvinnomisshandel” här i Sverige och dels i dagens samhälle. Även om könen fått mer att bråka om.
Något som man inte heller beaktat är partnervåld i homosexuella förhållanden, även om de förstås är färre än heterosexuella förhållanden.
Och tänk om man utöver detta skulle identifiera kulturella och nationella bakgrunder?
Jag är inte ute efter att peka ut utlänningar, men det är bra om man lägger alla korten på bordet.
Det vore också intressant nån gång att se siffror på att det är kvinnorna som våldför sig mer på barn än vad männen gör, och på yngre barn och av allvarligare grad. Det vill säga, bland annat så är ju män farliga för barn för att de ”kan förgripa sig sexuellt på dem” och det ses ju som ”det allra värsta”, osv, osv.
Vågar någon plocka fram en sån studie eller får vi hålla oss till tåls?
Vi får väl se om detta ”uppdagande” tar skruv.
Dessvärre har jag gått och blivit pessimist på äldre dar.
Så får man väl hoppas att den här bloggposten inte blir bortglömd pga terrorattacken i Sthlm.
Tack, Ninni. Bra att det får synas för en gångs skull.
@Alice-Dagen 365:
Det kan variera lite i olika urval, olika länder och även olika tidpunkter. I större delen av världen tycks det dock vara så att kvinnor är lite överrepresenterade i såväl grovt våld som övrigt våld. Rent trendmässigt har jag för mig att mäns våld mot kvinnor har varit på nedåtgående rätt länge, medan kvinnors våld mot män snarare ökar lite. Det finns även studier som indikerar att kvinnors våld mot män hänger ihop med såväl kvinnors status i samhället och utbredningen av mansförakt.
Grovt kan man approximera det som att det är lika vanligt att kvinnor slår som att män gör det, och att det vanligaste relationsvåldet är att båda är våldsamma.
@Ulf T:
Med ”överrepresenterade”, menar du då som offer eller förövare?
Snackar man med kreti och pleti så är det ju alltid tjejerna som far illa och männen får bära hundhuvud oavsett om de varit delaktiga eller inte. Även killar har ju blivit såpass hjärntvättade att de går på de feministiska myterna och sällar sig nästan till manshatandet själva.
Jag ställer upp på det om trenderna. Det är helt klart min övertygelse också. Med tanke på hur utsatta tjejer sägs vara är det väl snart PK att slå killar bara som ett manifest. Precis som det är OK att ha ihjäl eller svårt misshandla en manlig förövare och komma undan utan lagföring.
Hursomhelst. Kvinnor kan…! Särskilt när de kan komma undan med det eller gentemot barnen när de är ensamma med dem eller de är för små för att prata och skvallra ändå.
Det är viktigt att lyfta fram kvinnor som lika stora eller större förövare än män – inte bara för att de ”ska bära lika stor skuld” som männen, utan för att spräcka deras agenda och i slutändan får vi fram alla fakta så som de verkligen ser ut. Inte som de förvrids av feministisk (men även religiös och ”super-moralistisk”) propaganda.
Det vill säga så är ju det här en bit av pusslet, att män kallas förövare och kvinnor och barn offer. Det gäller att passa in biten på rätt plats. Då kan man bättre förstå sig på hyckleriet och skenheligheten och börja diskutera på ett annat plan och mer på riktigt. Och framförallt ur ett annat perspektiv och med en annan målsättning.
Personligen tycker jag mycket av striden är vunnen om man lyckas få av kvinnors offerkofta, permanent. Och få dem att inse att de tar på sig den av oärliga, falska och rent av egoistiska skäl.
@Alice-Dagen 365:
Som Warren Farrel sade, fritt från minnet: ”våra biologiska instinkter och samhällets normer verkar i samma riktning: skydda kvinnor till varje pris.”
@Alice-Dagen 365:
Som förövare, men iofs också bland allvarligt skadade av relationsvåld. Det senare hänger ihop med männens överlägsna styrka.
@Kristian:
Jag ställer då inte upp på det. Jag menar, varför ska en människa ha ett högre värde enkom baserat på dess kön? Men visst, det är en indoktrinering. Man blir matad med det även i vårt moderna samhälle sen man är bebis, att kvinnan är viktigast.
Inget vidare rationellt att se det så.
Börjar man prata etik och moral i svåra situationer blir det en het potatis och allt kan ställas på ända, när det inte nödvändigtvis är så att kvinnan är den som främst måste räddas.
För övrigt har förmodligen båda könen en starkare instinkt att rädda eventuella barn snarare än kvinnan. Men i de värsta situationerna tar för många den egna överlevnadsinstinkten över.
Fast det förstås, i ett ”vanligt samhälle” och rent politiskt nuförtiden så är ju kvinnan ett slags skyddsobjekt…
@Ulf T:
Jag förstår. Men kvinnor som anfaller tar gärna till tillhyggen (eftersom de vet sin begränsade styrka) och åstadkommer därmed värre skada, ibland, än vad t ex en knytnäve kan göra.
Jag vet bara en sak: oavsett vem som slår så gör det ont att bli misshandlad. Därför tycker jag ingen ska slåss, annat än i verkligt nödvärn. Men våld föder ändå (värre) våld.
Likväl, som vi varit inne på förut: våld är en ytterlighet och i varje fall ibland en konsekvens av bristande attityder och empati.
@Alice-Dagen 365: Nja, jag skulle tro att kvinnor har instinkten att rädda sig själva och möjligen sina egna barn.
Svårt att säga i ett modernt samhälle där man inte känner av ”de starkaste överlever” till dagligdags.
@Rikard:
Än mer förvirrat blir det när man gör så och samtidigt säger sig vara för ökad jämställdhet. Logiken haltar lite lätt.
@Kristian:
Det är större än ”får synas för en gångs skull”. Könssymmetrin inom partnervåld börjar så sakteligen nå det som Émile Durkheim kallade ”det kollektiva medvetandet”. Det märks genom att man inte längre får samma ilskna känslomässiga reaktion om man tar upp ämnet.