I torsdags fick några semestrande svenska poliser anledning att ingripa på en tunnelbana i New York.

Poliserna själva tyckte att det var ett rutiningripande, och drog vidare så fort NYPD var på plats och kunde ta över. De var angelägna att hinna ta en öl innan Les Miserables började!

Rapporteringen är lite spretig, och tycks pendla mellan olika ytterligheter. NYPD bjöd in svenskarna till en improviserad ceremoni där de tackades för sin insats. Den svenska polisen har blivit nerringd av främst utländska journalister, och gör sitt bästa för att tona ned insatsen. Flera på nätet vill mena att amerikanska polisen borde lära sig av den svenska hur man gör ett ingripande utan att skada den gripne. Andra tycker att svenska poliser är riktigt sexiga.

Jag har inte sett någon manschauvinistisk vinkel än, och tänkte inte bidra med den själv heller. Dock kommer jag förstås slingra mig in på könsroller jag med – detta är ändå Genusdebatten! Hade fyra kvinnliga semestrande poliser gjort samma sak? Det är jag övertygad om. Det var som sagt ett rutiningripande, och den hemlöse förövaren såg inte ut att vara någon match för fyra poliser, oavsett kön. Hade det rört sig om fyra kvinnor hade dock nyhetsvärdet garanterat varit mycket större.

Att använda händelsen för att basha amerikansk polis känns löjligt. Själv har jag haft en del med amerikansk polis att göra (lång historia), och minns dem som oerhört professionella. Amerikanska poliser på semester i Sverige hade nog gjort exakt samma sak, och NYPD gör garanterat liknande ingripanden dagligen – det blir dock aldrig nyheter av dem så länge som inga övergrepp begås.

Till att börja med, hade de fyra svenskarna inget mandat att arrestera mannen, så de kontrollerade situationen tills polisen kom. Eftersom de var tvungna att vänta, är det förstås bäst att göra allt man kan för att lugna ned situationen. Hade de haft mandatet hade de förmodligen prioriterat att avlägsna männen snabbt och effektivt så att tågtrafiken kunde återupptas.

”Våldstrappan” vs ”Force Continuum”

Detta med att bedöma polisers våldsinsatser är ju ett återkommande tema. Vi minns den kvinnliga polis som på nolltid gick från verbal tillsägelse till hundattack och skur av batongslag (hon dömdes för misshandel, men friades efter överklagande). Yrkeskunskapen inkluderar att kunna använda så mycket våld som situationen kräver, men utöver detta, kunna avväpna situationen om möjligt.

Amerikansk polis använder begreppet ”force continuum”; i Sverige finns ”våldstrappan”. Jag föredrar ”force continuum”, eftersom trappmodellen riskerar att leda in i en statisk värdering av polisens handlingar – de förväntas tydligt kliva på varje trappsteg och ta nästa steg uppåt endast när de har uppenbart skäl. Begreppet har också kritiserats inom polisen som förlegat och fyrkantigt.

När jag själv gick instruktörsutbildning för OC [pepparspray] presenterades jag för en annan, mer situations- och personanpassad pedagogisk modell. Någon kallar den för våldsbollen eller våldsringen, där alla våra ”verktyg” ligger innanför ringen. I ytterkanterna av den diagonala linje (inte trappa) som bollen vilar på finns alltjämt tillsägelse och skjutvapen i vardera ändar. Det fina med denna pedagogiska modell är att den tar hänsyn till de unika omständigheter som jag och min kollega ställs inför i den specifika situationen. Det som avgör vilket verktyg jag plockar fram ur mitt välfyllda bälte är helt beroende på mina och kollegans egna och gemensamma förutsättningar och även på av vad och VEM vi möter. Riktlinjen för våldsanvändningen är då, inom ramen för lagen, min bedömning av situationen OCH min förmåga. Det är därför det är så oerhört viktigt att avrapporteringen blir utförlig och beskriver just bedömningen och omständigheterna i övrigt.

Men ärligt talat hamnar även amerikansk polis lätt i trappmodellen.

Frågan om ”force continuum” kom bland annat upp i den amerikanska rättegången mot George Zimmerman efter att han skjutit Trayvon Martin. Försvarsvittnet Dennis Root, som utbildar lärarutbildare i självförsvar, förklarar begreppet (ca 13:10 in i ovan länkat klipp, men titta gärna från ca 10:20). Han beskriver hur komplex bedömningen blir, dels beroende av vilka alternativ som rent juridiskt är acceptabla, och dels av vilka medel (t.ex. vapen, skicklighet) som är tillgängliga. I fallet med de turistrande poliserna, hade de alltså färre alternativ tillgängliga som turister än de hade haft som poliser, och de var dessutom obeväpnade.

42 minuter in i detta klipp kommer diskussionen in på vilka alternativ Zimmerman hade i det slagsmål som uppstod.

[46:45] Based on my understanding of his physical skills and things, he wasn’t physically trained. You know, asking of options, we go back to what we talked about for subject factors, variables involved in the individual in the event – what’s your background training and experience? You know, one of the training instructor certifications that I have is on one-on-one control tactics. And that is a ground fighting discipline, so yes there’s a lot of options that are available. But if I don’t have the training or skills to lead me down those paths, there is nothing else, so I’m very limited on options. There are always options in any force event. It’s only a matter of what you as an individual see as your options. […] I don’t know what else he could have done based on his abilities, because – not to be offensive to Mr. Zimmerman – he doesn’t seem to have any.

Zimmerman blev så småningom friad. En del av försvaret gick alltså ut på att han som privatperson, otränad i kampsituationer, helt enkelt inte kunde kontrollera ett ”force continuum”. Han blev utsatt för en våldsam misshandel, hade en pistol, och använde den.

Att behöva hävda sig

Det går förstås att lägga ett genusperspektiv på detta. En polis med större fysisk kapacitet har rent praktiskt större kontroll över våldskontinuum. Å andra sidan kan det tänkas att en manlig polis hotar mer än en kvinnlig – det är ett argument som ofta förs fram. Rent allmänt kan man nog säga att ju tryggare man är i sin förmåga att hantera de situationer som kan uppstå, desto mer avspänd kan man vara i sitt agerande för att undvika en eskalering.

I studien ”Hävdar sig kvinnor inom polisyrket?” (Östling, Andersson 2007), utreds huruvida kvinnliga poliser tenderar att använda mer våld än situationen kräver, för att ”hävda sig”, och kompensera för att de upplevs, eller upplever sig, behöva bevisa vad de går för i en mansdominerad miljö. Rapporten är lite vinglig, i det att den tampas med att förena de förväntade/förutbestämda uppfattningarna om hur det borde se ut, med det som de faktiskt observerar i fält. En överraskning är att de poliser som hävdar sig mest ofta är kvinnor. Man får inte känslan att de tvingas till detta av de manliga poliserna.

En ung kvinnlig informant hade medvetet sökt sig till ett mansdominerat yrke eftersom hon var så trött på att bara arbeta med kvinnor. Hon tyckte vidare att det bara fanns negativa aspekter av att arbeta med för många kvinnor eftersom det bara ”blev hönsgård” då. En av de yngre manliga informanterna tar upp den fysiska styrkan som en nackdel för den kvinnliga polisen då det är slagsmål med den man ingriper mot. Detta förutsätter enligt honom dock att kommunikationen havererat totalt innan det gått så långt. Han tillägger också att slagsmål är ytterst ovanligt, varpå detta knappast kan vara ett argument till en nackdel för de kvinnliga kollegorna.

Den kvinnliga författaren, Jenny, reflekterar:

Under en upploppsliknande situation fick de kvinnliga poliserna utstå oerhört mycket glåpord, kränkande kommentarer, och även en hel del fysiska påfrestningar såsom knuffningar. Huruvida det berodde på att kvinnorna eventuellt var onödigt hårda både vad gäller tal- och genom att själva sätta igång onödigt knuffande vet jag inte. Det kan även ha berott på att ungdomarna som deltog i upploppet hade en nedvärderande syn på kvinnliga poliser och att de inte vågade säga dylika saker till de manliga poliserna. Eventuellt hade de helt enkelt mer respekt för de manliga poliserna. Kanske var det så att de kvinnliga poliserna tvingades vara mer hårda och barska med tanke på att ungdomarna inte hade lyssnat på ett enda ord de hade sagt annars.

Den manliga författaren, Rickard:

Det jag även reagerat på under fältstudieveckorna är att många, dock inte alla, kvinnor hade en överdrivet stöddig attityd. Det var faktiskt uteslutande yngre kvinnor som hade denna attityd, och känslan jag fick var att denna attityd var påklistrad på något sätt.

Mer allmänt hållet kan vi förstås fundera över vad som finns inbyggt i våldsberedskap – den mentala förberedelsen att kunna använda/utsättas för våld för att skydda någon annan. Vi har varit inne på det förut, t.ex. Ninni här och här, och även Bashflak på A Voice For Men. Att över huvud taget kunna sägas ha någon våldsberedskap förutsätter att man intresserar sig för problematiken, tar ansvar för sin fysiska kapacitet och, medvetet eller omedvetet försöker förstå idén om ”force continuum”. Möjligen ser vi detta avspegla sig tidigt i (framför allt) pojkars ”rough-and-tumble play”; när jag betraktar vår yngsta katt ligga i bakhåll för de äldre katterna för att öva överraskningsanfall, kan jag inte låta bli att undra över hur mycket av det som är biologiskt betingat.