Del 1

Inledning

Detta inlägg blev vansinnigt långt, ber om ursäkt för det. Jag kan ju inte rå för att ni pojkar och män har så många kollektiva fördelar. Jag har ändå bara tagit med de viktigaste, så håll i hatten nu, för nu är det dags för ”check your privilege”, gubbslem där. ;D
Tips: Om ni tycker långa inlägg är drygt, läs rubrikerna och sen slutordet som är en sammanfattning.

Våra könsroller beror på en kombination av biologiska könsskillnader och könssocialisering. De biologiska skillnaderna är grunden som sedan förstärks eller försvagas av socialisering. Detta inlägg handlar endast om socialiseringsdelen, varvid det biologiska bidraget utelämnas.

[TB] står för boken Ge ditt barn 100 möjligheter istället för två  och [HB] för En jämställd förskola – teori och praktik. 

1. Pojkar får mer negativa budskap

Det har visat sig att de budskap barn möter till 85 % är negativa i sitt innehåll. Barn får ofta höra vad de inte får göra eller inte borde ha gjort och mest är det pojkar som möts av dessa negativa budskap. Pojkar ges mycket bekräftelse som baseras på negativa förväntningar och negativa situationer, de blir ofta tilltalade med fåordiga och negativa tillsägelser.

Observationer som gjorts på förskolorna Tittmyran och Björntomten i Gävle visade att pojkar kan få höra sitt namn i negativa termer 35-75 gånger på en enda timme. Jag har själv gjort liknande observationer på flera förskolor så tyvärr är det inget lokalt fenomen. / … / Att pojkar får mycket negativ uppmärksamhet påverkar även barnens syn på flickor och pojkar. Det blir en del av ens identitet som pojke att vara busig och bråkig och inte lyssna på de vuxna. [min emfas, HB s. 17]

(Noterbart är att detta även står i TB [s. 116]. Men tre år senare, när TB ges ut, så har 35-75 förvandlats till 75. Jag har tidigare skrivit om moralpanik och det är ett typiskt mönster i moralpaniker att siffror förändras precis så här.)

Pojkar i förskolan får fler tillsägelser ju äldre de blir. För flickor är det tvärtom, de får färre tillsägelser ju äldre de blir. [TB s. 117]

Inte sällan påstår feminister och genusvetare att pojkar uppmuntras att ta plats eller leka fysiska lekar. Vad finns det då för stöd för detta påstående?

Pojkar uppmuntras indirekt att testa gränser och vara gränsöverskridande, det händer inte så mycket när de bryter mot de regler som finns. Regelbrottet ursäktas med att pojkar är busiga eller man vet ju hur pojkar är eller att det bara handlar om ett pojkstreck. (emfas är kursiv i original) [TB s. 155]

De uppmuntras indirekt när de 35-75 gånger på en timme får negativa budskap?!? Nej, pojkar uppmuntras sannerligen inte. Vi tjatar, gnatar, gnäller och skäller på dem, vilket tidigare citat visar. Men eftersom metoden tjat och gnäll är ineffektiv på ”Emil i Lönneberga-pojkar”, så skyler vi ibland över pojkarnas ”pinsamma natur” med ”pojkar är pojkar”, för att inte själv behöva skämmas över deras ”besvärlighet”. Det är vanligen inte något som sägs i en ton som innehåller ”uppmuntran” men, tyvärr, inte sällan en underton av skambeläggning.

Och när man försöker ifrågasätta påståenden om denna uppmuntran, så klarar man inte förklara hur denna uppmuntran går till. Jag menar att könssocialiseringen av ”vilda barn”, vilka vanligtvis är pojkar, beskrivs bäst av nedanstående bild.

Detta kan tolkas som jag är för fri uppfostran. Det är jag absolut inte. Barn, i synnerhet vilda barn, behöver socialiseras för att bli fungerande vuxna. Det är hur det görs jag ser som problematiskt, inte att det görs. Jag har skrivit mer om detta här.

2. Pojkar erhåller sämre möjligheter till språklig utveckling

Sett ur ett genusperspektiv så får pojkar generellt mer negativ uppmärksamhet i form av till exempel tillsägelser jämfört med flickor. Förutom att detta befäster bilden av pojkar som bråkiga och busiga så gör det även att pojkar generellt får ett mindre ordförråd eftersom de får höra betydligt färre ord. [min emfas, HB s. 35]

Redan från tidig småbarnsålder tar vi oss mer tid att kommunicera med flickor än med pojkar och när barnen är större bemöter vi ofta pojkar fåstavigt och med korta tillsägelser – Knyt skorna! – Kom hit! – Ta på jackan! – Vänta! Till flickorna vänder vi oss med längre meningar, resonemang och målande beskrivningar – Knyt skorna så att du inte snubblar på skosnörena och slår dig! – Kom hit och ta på dig jackan så att du inte fryser ute nu när det är minusgrader! – Vänta tills jag är klar så att vi kan gå tillsammans nedför trappan.

Sannolikt bottnar det i en förväntan om att pojkar har spring i benen och därför inte kan lyssna en längre stund. Eller så handlar det om att vi tror att flickor har en större kapacitet att första ord och språk. Oavsett vad anledningen är leder det till att vi med tiden ger pojkar ett mindre ordförråd. Det syns bland annat i barnens skrivböcker när de börjar skolan. Pojkar skriver generellt sett färre meningar och har ett mindre ordförråd jämfört med flickor. Att ha ett rikt språk och ordförråd gör det lättare att ta till sig nya tankegångar och ämnen. Det är också lättare att förstå och sätta ord på egna tankar och känslor och dela dem med andra. [min emfas, TB s. 97-98]

Förväntan och tror? Det kan omöjligen vara så att det, på kollektivnivå, är så?

Under en period behandlades blivande mödrar med hotande tidigt missfall med manligt könshormon. Snart upphörde man med detta, då det visade sig att de flickor som föddes av mödrar som fått denna behandling blev ovanligt ”besvärliga” och uppvisade maskulina tendenser (s.k. ”tomboyism”). (min emfas) [1]

Genom att ge mödrarna manligt könshormon, så påverkades fostret till att bli ovanligt ”besvärligt” och uppvisa maskulina tendenser. Pojkfoster stimulerar produktion av manligt könshormon och pojkfosternas utveckling formas av dessa hormoner till att bli pojkar. Så, ja, pojkar är pojkar. Och det ligger på oss vuxna, i synnerhet inom skola och barnomsorg, att lära oss att hantera det bättre än vi gör idag.

När man delar upp barnen efter kön, så får alltså man två grupper som inte har samma aktivitetsnivå. Om man istället hade delat in barnen efter deras personliga egenskaper, låt säga aktiva, medel och lugna och inom varje grupp jämfört flickor och pojkar så skulle man se en betydligt jämnare hantering av pojkar och flickor, för att:

 “The effects the socialization researchers are interested in are parent-to-child effects: the parent has an effect on the child. There are also effects that go in the opposite direction: the child has an effect on the parent. Child-to-parent effects, I call them.”(min emfas) [2]

Socialisering är ett samspel som går både från vuxen till barn och från barn till vuxen. Jag håller med om slutsatsen Kristina Henkel drar, att detta bidrar till att pojkar får en sämre skolning i språk och det är, i vårt moderna samhälle, naturligtvis ett extremt stort problem, då språk är grunden till att kunna tillgodogöra sig all utbildning. Men aktiva barn, vanligtvis pojkar, ska få lov att få korta direkta instruktioner för att ta på sig jackan. Det är att respektera barnet som individ. Lösningen på problemet med pojkars sämre möjligheter till språklig utveckling hittar vi istället under deras ”kollektiva fördelar” nr. 3.

3. Vi leker mindre med pojkarna

Ofta deltar inte vuxna i pojkars lek på samma sätt som i flickors. Pojkar leker många gånger för sig själva långt bort från de vuxna. Detta blir tydligt i förskolan då flickorna oftast är där de vuxna befinner sig medan pojkarna leker utan insyn från vuxna. Det här gör att pojkarna lämnas att förhandla om regler helt själva. Djungelns lag blir många gånger gällande, den som tar mest plats och skriker högst är den som får bestämma. [TB s 122]

När man som vuxen är aktiv deltagare i leken så medför det en mängd positiva saker: Barnen får en bra social träning med vuxna som förebilder, den vuxna kan fånga upp och hantera saker som riskerar utvecklas till mobbing om beteendet får ”gro i fred”. (Detta med mobbing gäller även flickorna och mobbingen mellan tjejer, men där handlar det om att förstå och plocka upp det subtila mobbingbeteendet när detta ännu befinner sig i sin vagga. Det kommer jag kanske komma in på längre fram.) Barnen får också tillgång ett fullt och rikt språk från den i leken aktiva vuxna och när något är intressant och kul så lär man sig effektivare. Därför är det fullkomligt irrelevant att förskollärare inte ”gillar att leka lekar som utgår från exempelvis Batman eller olika krigsteman”, det är deras jobb att ge barnen optimal verbal språklig utveckling inför skolstart.

4. Vi tillåter flickorna bestämma över pojkarna

Ett annat problem är att flickor ofta ges rollen som hjälpfröknar och ibland som stötdämpare mellan stökiga pojkar. Ett exempel på detta är placering. Det är vanligt att det bredvid en stökig pojke sitter en duktig flicka. Istället för att få fokusera på sig själv blir flickornas underförstådda uppgift därmed att skapa lugn och ro. [HB s. 19]

Flickor förväntas kunna förstå och följa regler i högre utsträckning än pojkar. Vilket gör att flickor generellt bli mer noggranna med att hålla och följa regler. Det märks bland annat på att många flickor blir små ordningspoliser. De styr upp vem som ska göra vad och säger till vad som får göras och inte. [TB s. 154]

Jag håller helt med om att denna struktur och mesta delen av hennes slutsatser  kring detta vad gäller flickorna och jag tycker inte det är okej. Framförallt tycker jag inte det är okej att dessa ordningspoliser får positiv respons för beteendet, det vill säga beteendet uppmuntras. Flickorna ska inte utnyttjas som en extra mamma/extra personal, det är inte deras jobb. Men det Kristina Henkel missar är det andra perspektivet, vad innebär flickors bestämmande för pojkarna och senare heterosexuella män?

Det här är könssocialiseringen till det som ligger bakom att kvinnan i relationen ofta går under benämningen ”regeringen”. Från låg ålder ges flickorna rättighet att bestämma över pojkarna. Den här överordnade positionen som flickor har omnämns om och om igen i detta material (ordningspolis, lärarassisten eller hjälpfröken) är det som ger kvinnors ”överordning i hemmet”, vilket i sin tur medför situationen på arbetsmarknaden.

5. Pojkarna ges mindre närhet jämfört med flickorna

Pojkar får ofta mindre närhet av vuxna än flickor. Det här märks redan när barn är små bebisar. Pojkbebisar får flyga mycket flygplan och blir hissade och snurrade en bit från kroppen medan flickor ofta hålls närmare kroppen. När barn lär sig att sitta upp själva blir detta mönster ännu tydligare. Pojkbarn får sitta långt ifrån vuxna medan flickbarn får sitta kvar i knät. Att barn får olika mycket närhet från vuxna märks även när barnen har trillat och slagit sig eller är ledsna över något. Flickor får sitta i knät tills tårarna runnit klart medan pojkar får en kort kram, höra att det kommer gå över och en uppmaning om att fortsätta med det de höll på med. [TB s. 174]

Könssocialiseringsdelen vad gäller fysisk närhet är, enligt min erfarenhet, sammanhängande med punkt 3 ovan. Barn älskar när vuxna leker med dem. När man är aktiv och passionerad i den lek som intresserar barnet, så visar man att barnet är viktigt och då blir responsen att barnet väljer mängder av fysisk närhet, så även pojkarna. (Inte lika mycket som flickorna, men deras närhetssökande ökar.) Testa gärna.

6. Pojkar ses som besvärliga.

»Jag vill inte att Agaton och Eskil ska leka med varandra. Eskil kommer alltid på att de ska ta sönder något, rita på väggen eller så vill han bestämma allt.»

»Hemma är det min son som får mest negativ uppmärksamhet, trots att jag verkligen försöker att inte bli arg när han för trettioelfte gången smetat ut all tvål i hela badrummet.»

»Din son retas väldigt mycket. Han går hela tiden runt och förstör för de andra barnen i leken.» 

»Pojkar bara bråkar och förstör, det är inte roligt att leka med dem.» 

En konsekvens är att många pojkar upplever att de vuxna är på tjejers sida och att det alltid är killars fel oavsett vad som hänt.

[samtliga citat ovan TB s. 115]

Ja, det är en konsekvens. Både pojkar och flickor är medvetna om att vuxna ställer sig på tjejers sida och att pojkar anses vara besvärliga. Tyvärr har SVT tagit bort sitt vidriga program där skolbarn intervjuades, annars hade jag kunnat styrka detta påstående med empiri därifrån. Det enda jag har att styrka detta med nu är det jag då skrev om de i programmet intervjuade barnen:

Det är en tröst att se att barnen är klokare än de vuxna, barnen ser hur pojkar får mer skäll och att de får skulden för allt dåligt.

7. Pojkar har en snävare könsroll och hånas för normbrott.

Det har visat sig att flickor och kvinnor är mer genusflexibla än pojkar och män, det vill säga de har breddat sin könsroll mer än pojkar och män. Detta hänger ihop med att det finns en större acceptans för flickor och kvinnor som överskrider genusramarna än det finns för pojkar och män som överskrider genusramarna. [HB s. 24]

Kanske beror det på en rädsla för utanförskap, en rädsla för att barnet ska bli retat och kallat mesigt eller fjolligt. Det är ord som ibland används när pojkar bryter könskodade regler och anammar något som traditionellt betecknas som flickigt. [HB s. 75]

När flickor gör saker som traditionellt ansetts pojkigt kallas de ofta för tuffa eller för pojkflickor. Pojkar däremot kallas för veka eller för fjollor om de gör saker som traditionellt ansetts flickiga. Ordet flickpojke finns inte ens. Detta hänger ihop med könsmaktsordningen och att det är mer acceptabelt att klättra upp i en hierarki och bli som normen, manlig, än att kliva ner och bli kvinnlig. [HB s. 24]

Som konstaterats i två doktorsavhandlingar i genusvetenskap (här och här) så är det svårt att i forskning utanför teoriböckerna kunna se denna hierarki som Henkel lutar sig mot, vilket beror på att kvinnor och kvinnligt inte är underordnat och jag har skrivit om mantrat ”mannen är normen” här. Så även om jag håller med Kristina Henkel om strukturerna i sig, så håller jag inte med om hennes förklaringsteorier kring varför det är så. Jag har varit inne på varför jag menar det är så här vid flera tillfällen t.ex. här och här.

Detta, ”att flickor och kvinnor är mer genusflexibla än pojkar och män”, är samma som det jag brukar åskådliggöra med mina cirklar:

Genom skambeläggning och hån så pressas pojkar in i den blå cirkeln, medan flickor ges fri tillgång till, mer eller mindre, alla val (röd cirkel).

8. Pojkar får inte höra att de är fina.

Dottern får höra att hon är fin så fort hon har klänning eller tofsar. Både av mormor och farmor och av andra föräldrar. Förvisso får även sonen höra det när han har klänning och hårspänne men aldrig annars. [TB s. 70]

Det här är egentligen en del av nummer 7 ovan. ”Fin” (eller, än mer ”söt”) ligger rött område i bilden ovan. Jag ville ta upp detta separat ändå för jag har ett tips till föräldrar med småpojkar.

Det här är ett problem, för den fyraåriga grabben kan mycket väl notera att andra på förskolan får höra att de är fina, men aldrig han själv vilket riskerar att han tolkar det som att han, som individ, inte är fin. Och denna tolkning ”andra, men inte jag” är ju knappast något som bygger självförtroende inom individen.

Jag vill därför berätta hur vi gjorde för att ge vår son tillgång till både ”fin”-komplimanger och ”tuff”-komplimanger. Vår son var som pojkar vanligen är, han tog på sig det man tog fram åt honom, ointresserad av vad han hade på sig bara det var bekvämt. Det vi gjorde var att mixa val av kläder så han hade kläder som man skulle beskriva med ”tuff” men även andra man skulle beskriva som ”fin”, men dessa ”fina” var tydligt pojkkodade. Resultatet var att vår son fick höra ”fin”-komplimanger (även söt) utan att riskera hånet som pojkar, i synnerhet när de blir lite större, ofta får om de går ut i det röda. ”Fin” flyttades liksom in i det blå, med vårt val, och han fick tillgång till både ”fin” och ”tuff”. Jag vet inte hur det ser ut med pojkkläder nu, vi fick köpa importerat för att hitta ”fin”, kanske är utbudet till pojkar bättre idag?

9. Fråntas halva rollistan?

Jämställdhetspedagogiska projekt i förskolan och skolan har visat ett mönster där pojkar ges huvudrollen i nästan alla situationer. Att ha huvudroll innebär att ta initiativ, ta plats och vara modig men även en förväntning om att klara sig själv vilket medför att huvudrollen även innebär att vara ensam och att djungelns lag ofta får råda. Det är med andra ord en roll som inte alltid är så lätt att leva upp till.
/… /
Flickor tilldelas ofta biroller. Att ha biroll innebär att göra sådant som inte märks eller synliggörs, exempelvis vara prinsessa som ska bli räddad, laga mat, trösta, vara hjälpsam och uppfylla andras önskemål eller vara andra till lags. Genomgående är också att pedagoger lyfter upp egenskapen duktiga flickor och uppmärksammar flickor för vad de hjälper till med. Flickor får ofta höra: åh vad du är snäll, du är så duktig! [HB s. 19]

Konsekvensen blir att både flickor och pojkar fråntas halva rollistan och att flickor och kvinnor som huvudrollsinnehavare osynliggörs. Det är viktigt att fundera över vilka signaler det ger till barnen. Indirekt signalerar det till både flickor och pojkar att flickor är mindre värda och att pojkar har rätt att agera huvudrollsinnehavare. [HB s. 20]

År 2005 utkom det 229 bilderböcker för barn i Sverige. I 58 % av dessa hade en pojke huvudrollen. Flickor hade huvudrollen i 34 % av böckerna och i de resterande 8 % hade ett par huvudrollen (Svenska barnboksinstitutet).

Återigen så är vi ense om strukturen, men inte orsaken och inte slutsatserna. Låt oss ännu en gång titta på genuscirklar:

Att pojkar oftare har huvudroll är en del av deras snävare genusram.

Flickor har en huvudroll i 42 % (34 + 8) av barnböckerna.
Pojkar har en huvudroll i 66 % (58 + 8) av barnböckerna.

Jag tycker inte huvudrollsfördelningen är ett problem, för pojkar är som grupp aktivare så det speglar en verklighet och ger samtidigt flickor tillräckligt utbud av huvudrolls/aktiv-roller att leva sig in i (dvs. flickor fråntas inte ”halva rollistan”).

Slutord

I del 1 skrev jag följande som tål att upprepas:

[ … ] jag kommer inrikta mig på påståendet ”att män och pojkar får kollektiva fördelar för att de är just män och pojkar”. Denna inriktning kan ge bild av enögdhet. Dessa inlägg får inte tolkas som att jag menar att allt elände drabbar pojkar – aldrig flickor. Vår uppfostringsnorm är inte optimal för flickor heller och jag ser strukturer som drabbar främst flickor på ett mycket tråkigt sätt – de är få, men de finns.

Den allvarligaste, som jag anser, är att flickors ”nej” ses som förhandlingsbart på ett sätt man inte gör mot pojkar i samma utsträckning. Det finns många tillfällen där barnens nej måste förhandlas med och ibland t.o.m. köras över. Men varför anser vuxna sig ha rätt att tjata sig till en kram? Det görs främst med flickor.

Men i vårt samhälle är att kunna tillgodogöra sig utbildning och kunskap av helt avgörande betydelse för individens liv. Först påstår författaren ”att män och pojkar får kollektiva fördelar för att de är just män och pojkar” för att sedan lyfta fram en könssocialisering som bland många andra nitlotter innehåller strukturer som ”leder [det] till att vi med tiden ger pojkar ett mindre ordförråd. Det syns bland annat i barnens skrivböcker när de börjar skolan. Pojkar skriver generellt sett färre meningar och har ett mindre ordförråd jämfört med flickor. Att ha ett rikt språk och ordförråd gör det lättare att ta till sig nya tankegångar och ämnen”. Denna galenskap är bara så korkad att jag saknar ord.

Intressant är att binda detta till debatten om ”antipluggkultur” (notera vad forskare säger om denna antipluggkultur), dvs man lägger skulden på en inre egenskap hos pojkar, som ”inte [är] skolans fel”. Ingenstans har jag sett att feminister eller genusvetare lyfta upp denna ”struktur” som förklaring till pojkarnas allt större problem i skolan. Ingenstans har jag sett att man blåser i genustrumpeten för att få vuxna, i synnerhet i förskolemiljö, att leka aktivt och passionerat med pojkar på pojkars vis. Det är inte konstigt alls att pojkar trivs sämre redan i förskolan och det är vuxenvärldens, inte pojkarnas, problem!

Det som inte dödar, härdar

Det här kan förklara en mängd olika utfall i samhället, både i toppen och botten. Den här tuffare hanteringen vår uppfostringsnorm innebär när det gäller pojkar, den antingen dödar (självmord, kriminalitet, drogmissbruk, uteliggare) eller härdar (krävs för nå samhällstoppen, men är också egenskaper som underlättar i vissa yrken så som journalist och politiker).

 

Del 3

–

[1] Ekman, R. (2005 ). Stress : individen, samhället, organisationen, molekylerna, andra utgåvan. Stockholm: Liber AB. s. 86
[2] Harris, J. R. (2009). The Nurture Assumption (2nd Revised and Updated Edition uppl.). Simon & Schuster, Inc.