Författare:  John Davies, Bachelor in Academics, Juris Doctor och Master in Laws, nu pensionerad.

Det är väl för mycket att säga bok om ”Women who rape men”, snarare är det ett häfte, i omfång som en akademisk artikel i någon akademisk skrift.  Häftet utgör nr 2 i en serie som är tänkt att bli tre, varav den första var ”Female sex predators” och den sista ska bli ”How to avoid false accusations of rape”.

Skriften är väl underbyggd med källor, utom i ett par enstaka fall, och trovärdig i sin framställning.  Någon skärskådning av mäns våldtäkter mot kvinnor görs av förklarliga skäl inte, eftersom skriften är avsedd att väcka uppmärksamhet kring, vad Davies beskriver som ett faktum, att minst lika många våldtäkter – enligt den nya begreppsvärlden – utförs av kvinnor mot män som tvärtom.  Jag finner inte att Davies har anledning att ”balansera” ämnet på detta sätt, för som han påpekar så genomsyras detta ämne av en stark misandrisk rörelse som ignorerar utsatta män men kraftigt överdriver kvinnors utsatthet.

En av de viktigaste saker som Davies pekar på slår effektivt hål på myten om att Sveriges höga våldtäktstal skulle bero på särskilt ”speciell” lagstiftning.  Det är nämligen så, att de utökningar av begreppet våldtäkt som vi gjort i vårt land har man också gjort i andra västländer.  Inte så att han nämner kopplingen till Sverige direkt, men det framgår när han som exempel anför Californisk lagstiftning (som inte är lika omfattande som federala definitioner av vad som är våldtäkt), där han sammanfattar förutsättningarna för att döma våldtäkt.
1)  Mental eller fysisk svaghet hos offret.
2)  Användandet av våld eller hot om skada.
3)  Försvagande genom någon substans som affekterar en persons vilja.
4)  En av de deltagande i den sexuella akten är omedveten om det faktum att de utsätts för fysisk sex.  Och häri inräknas även bedrägeri för att få någon att gå med på sex.
5)  En av deltagarna tror (av något skäl) att den andre deltagaren är dess partner.
6)  En av deltagarna engagerar sig i sexuellt umgänge p g a hot om vedergällning.
7)  En av de deltagande är en offentlig person (som t ex en poliskvinna eller en terapeut) och hotar personen på något sätt, som t ex med arrestering, fängslande/inlåsande på institution eller deportering, om han/hon inte går med på sex.

Det är alltså uppenbart, att svensk lagstiftning inte har särskilt annorlunda definieringar av våldtäkt än andra västländer, så argumentet om att de höga svenska våldtäktstalen skulle bero på ”nya definitioner” är bara inte relevant.  Det är andra orsaker till att våldtäkterna i vårt land skenar!

Davies säger inledningsvis, att ”kvinnor regelbundet använder droger, bedrägeri, positioner av makt och auktoritet och känslomässig manipulation för att begå våldtäkt.”  Han presenterar också en del intressant statistik.  I en undersökning av utövande terapeuter (K Pope, Sexual Invovement With Therapists, American Psychological Association 1994) konstateras att endast 0,9 procent av de manliga terapeuterna använt sin position för att tilltvinga sig sex av klienter, men hela 3,1 procent av de kvinnliga.  D v s mer än tre gånger så många.  Innebär detta att vi ska förhindra kvinnor från att nå auktoritetsposter, förutsättandes att kvinnor på maktpositioner automatiskt blir potentiella våldtäktskvinnor?  Naturligtvis inte, eftersom de flesta kvinnor inte våldtar män, precis som de flesta män inte våldtar kvinnor.  Att hävda att alla män är presumtiva våldtäktsmän är lika vettigt som att påstå att alla kvinnor, och då särskilt dem på upphöjda positioner, är presumtiva våldtäktskvinnor.  I en Californisk studie 1998 (Fiebert & Tucci, Sexual coercion: Men Victimized by Women. 6 Journal of Men’s Studies 2, pp 127-133) hade 70 procent av männen vid State California University blivit utsatta för sexuellt tvång av kvinnor och totalt är män, enligt samma studie, utsatta för det i 62,7 procent under collegetiden, kvinnor motsvarande i 46,3 procent.

Författaren understryker också hur otillförlitlig våldtäktsstatistik är, ”beroende på de politiska och gynocentriska intressen som står för att profitera från att överdriva mängden våldtäkter som förekommer”.  Han jämför med FBI:s uppskattning att frekvensen av våldtäkter skulle utgöra 26,9 per 100.000 invånare i USA, vilket utgår från anmälda våldtäkter.  Dessa var 2012 i samma land 84.443 stycken.  Enligt den forskning som är gjord (och Davies räknar inte in den form av statistik som redovisas ovan, som nästan alltid ensidigt fokuserar på kvinnor och inte vittnar om hur många våldtäkter som begås årligen) – vilken redovisas med källhänvisningar och diagram på s 26 – är runt 60 procent av alla anmälningar falska eller felaktiga, ytterligare 8 procent tas tillbaka eller motbevisas genom DNA, 15 procent är frikännanden och 17 procent fällande domar.  Omräknat per 100.000 invånare blir siffran då istället 9 fall årligen.  Visserligen 166 gånger fler än sextraffickingoffer i Sverige (0,054 per 100.000 invånare, i USA är det 0,02 per 100.000 invånare, hälften så många som i vårt land), men endast en bråkdel av antalet misshandlade män.

En verkligt intressant reflektion gör John Davies runt det faktum att nyttjande av bedrägeri för att erhålla sex anses vara våldtäkt.  Han tar ett verklighetsexempel, med en kvinna som ”fick omkull” en man på hans villkor, att han krävde att få använda kondom för att slippa oönskat faderskap.  Efter samlaget hade dock kvinnan tagit kondomen och ”inseminerat” sig själv, så att säga, med mannens sperma.  Kvinnan hade sedan stämt mannen för underhåll av barnet, men naturligtvis inte blivit straffad själv.  Men, som Davies påpekar, så föll det faktiskt under rubriken våldtäkt eftersom kvinnan använt bedrägeri för att få till den sexuella akten.

Nu förväntar sig kanske inte varenda läsare här att våra ”människorättskämpar”, som kämpar mot mäns våldtäkter, genast kommer att kräva att kvinnor som genom eget utövat bedrägeri blir gravida ska börja dömas för våldtäkt (endast om en man genom bedrägeri gör en kvinna gravid, naturligtvis) men nog skulle det kunna tänkas vara en dämpande faktor på denna form av bedrägeri.  Men i Sverige finns det inget som helst intresse av att undersöka kvinnors våldtäkter av män, för det skulle ju ytterligare kunna riskera den otadliga bilden av den ”goda” kvinnan som ensamt ”offer”.  Och då skulle många moralkarriärister riskera utkomst och socialt anseende.  Davies understryker det som borde vara en självklarhet i dagens samhälle, att DNA-test vid födsel borde vara ett obligatorium.  Då skulle antalet kvinnliga våldtäktsutövare rasa i höjden ordentligt!

En annan statistik som presenteras – men här hänvisar Davies till sin första skrift, så den kan jag inte bekräfta med en förstahandskälla – är att det påstås att 99,83 procent av våldtagna män aldrig rapporterar det och att 99,97 procent av kvinnor som begår våldtäkt aldrig ställs till svar för det.  En viss reservation måste jag lägga in här, eftersom det kan finnas liknande mönster med den ”statistik” som kablas ut för t ex påståendet att bara en femtedel av alla våldtäkter som utförs (enligt Brå:s ”uppskattning”, se t ex här).  Däremot finns det ingen som helst anledning att ifrågasätta att statistiken är lika tillförlitlig som den nyss nämnda Brå-uppskattningen.  Det förefaller alltså som det är oerhört mycket enklare för kvinnor att gå och anmäla för våldtäkt än tvärtom.  Detsamma gäller ounderbyggda påståenden, som t ex ”Tjejjouren” gör, om att en femtedel av alla kvinnor i världen någon gång i sitt liv utsätts för våldtäkt eller våldtäktsförsök av en man.  Jämfört med de relaterade undersökningar som Davies refererar är det mellan en fjärde- och en tredjedel av männen som utsätts för våldtäkt av kvinnor.  D v s fler än kvinnorna.

Författaren ordar också om de attityder som möter män som försöker rapportera kvinnor som begått sexuella övergrepp mot dem.  Närmare beskrivning torde vara överflödig, för läsare här är förmodligen medvetna om att kvinnor är oerhört gynnade jämfört med män i sådana situationer.  Detsamma gäller också skriftens avslutande del om hjälp och stöd till män som blivit våldtagna av kvinnor.  Sådan är närmast icke existerande – till många ”människorättsaktivisters” förnöjsamhet.

Avslutningsvis vill jag understryka att jag använt skrifter av Davies i andra sammanhang och upplever honom som en mycket kompetent och evidensinriktad forskare.