Fridah Jönssons kolumn i Metro manar till eftertanke. I vart fall i den del av samhället som har tid till sådant, där inte de radikala och arroganta uttalandena måste pressas fram innan tidningen går i press. Eller ännu värre, innan någon konkurrerande skribent hunnit säga just samma sak på den ständigt rullande hemsidan. Just så tolkar jag Fridah.

Journalistiken drivs i samma kommersiella kvarnhjul som resten av samhället, och tiden då titeln ”journalist” var något att vara stolt över är sedan länge förbi. Jo, det finns ännu grävande journalister och de som ännu besvärar sig med att granska statsmakten. Registrerarna över romer/zigenare utgör ett utmärkt exempel. Men allt för fort tycker jag att journalistik börjar handla om vilka kändisar som har romanser med vem. Eller för att ta ett av dagens exempel, storleken på en växande prinsessmage. I allt väsentligt bara skvaller.

I politik finns det inte lika mycket skvaller, men där är det kategorin ”unga och arga kvinnor” som tagit tonen. Även om det ska erkännas att de har uppbackning av en och annan man bara syns skull. Fridah skriver om genus: ”Och jag är så trött på perspektivet i diskussioner. Jag är trött på att en man uttalar sig om jämställdhet och får ’amen vit medelålders heterosexuell man sluta ta tolkningsföreträde’ slängt i ansiktet innan han ens hunnit säga det han skulle. Jag är trött på att någon uttrycker sig klumpigt om att hen tycker att en tjej är snygg och pang bom blir kvinnohatare.”

Hon verkar inse bristerna till fullo, hur kan den som tycker att kvinnor är snygga just därför vara kvinnohatare? (Tycker jämställda män att kvinnor är fula? Knappast.) Men viktigare är hur hon poängterar att vissa människors åsikter viftas bort för att de har fel kombination av kön, ålder och hudfärg. Hon gör också avsteg från en mängd ”horribla” texter hon inte längre vill stå för, men ändå låtit gå i tryck för att låta såpass radikal att hon hörs över det evigt pulserande åsiktslandskapet.

Fridahs text borde ligga på bordet på morgonmötet på varje redaktion. Var och en borde läsa den och fundera på sitt eget bidrag. Hon skriver vidare: ”Jag vill diskutera saker av värde på ett konstruktivt sätt. Jag vill skriva kolumner som jag hunnit tänka igenom. Jag vill läsa blogginlägg som består av annat än gif-bilder. Jag vill höra samtal där deltagarna får prata till punkt.”

Jag kan inte låta bli att undra hur många fler skribenter det finns som Fridah, vars åsiktsreportuar är mer eller mindre fabricerad. Det vore också intressant att veta vad denna framkrystade kör har haft för reellt inflytande på redaktionerna i övrigt, eller resten av samhället?

Men i vid dags dato känns det som om denna skribent har mognat. Det är dags att lägga skillnader i ålder, kön och hudfärg åt sidan och bara jämföra idéer. Varifrån de kommer är inte viktigt. Idag skulle jag gärna dela en fika med denna kvinna, något jag knappast skulle ödsla tid på för bara några dagar sedan. Detta helt oavsett om hon kallar sig feminist eller inte.

Idag lägger media så mycket energi på att bara tycka, att de glömt bort hur man lyssnar. I vart fall om man frågar mig. (Dock inte sagt att jag kräver att de ska lyssna på just mig.) Så, vad går vi igenom på morgonmötet?

Teo