Inledning
Mitt senaste inlägg, F! – Det kvinnofientliga alternativet, handlar om den feministiska teorin om att kvinnor och kvinnligt är undervärderat. Jag kommer återkomma till detta inlägg ytterligare ett varv längre fram, för jag vill visa på hur forskarna – på grund av sin feministiska övertygelse – intensivt försöker pressa in verkligheten i sina teorier likt Askungens systrar försökte få ner foten i skon.
I kommentarsfältet kan vi läsa följande, (ursprungligen från facebookgruppen ”Varför apor aldrig bär rosa klänning”):
”1. Det är väl rätt självklart att en kan se att statusen på omvårdnadsarbeten är lägre än i industrin eftersom lönen är lägre? Kan bloggskrivaren förklara varför det är så utan genusglasögon så är han välkommen.
Det var i och för sig vad jag gjorde i inlägget, men när strukturer är med verkligheten överensstämmande är de lätta att visa på. Och igår på Aktuellt (21:00) visade ett inslag där den genusmedvetne bör ha noterat strukturen som jag menar är en orsak till inkomstgapet. Jag ville därför skriva ett spontant inlägg för att peka ut det, medan sändningen ännu går att se på svtplay.
Första inslaget på Aktuellt i går kväll handlar om att förtroendevalda på lokal nivå inte har rätt till föräldraledighet. Nyhetsuppläsare Bodil Appelquist inleder med följande:
… För den som är förtroendevald på lokal nivå har nämligen ingen laglig rätt att vara föräldraledig. Den som vill vara hemma med sina barn måste istället avsäga sig sina politiska uppdrag. Det här avskräcker kvinnor och unga från att ge sig in i politiken menar kritikerna. Och nu ska frågan utredas av Sveriges kommuner och landsting.
Pojkar växer upp med en hårdare könssocialisering jämfört med flickor och de lär sig att ”gilla läget”, tåla spelets regler alternativt avstå vara med i spelet utan ”gnäll”. Det är en följd av det skyddsvärde som individer av kvinnligt kön har, som individer av manligt kön saknar.
Till det kommer skillnader i individualismen respektive kollektivismen. Där kvinnor ”delar känslor”, det vill säga, man diskuterar kvinnor emellan vad man anser är fel/dåligt på ett sätt som män inte gör. Män ser sina problem som problem för dem som individer, inte på strukturell/kollektiv nivå. Och därvid försöker de lösa sina problem efter bästa förmåga på individnivå. Det är alltså ingen slump att nackdelar i arbetsvillkor avskräcker kvinnor mer än män och inte heller att det är kvinnor som höjer sina röster mot ett problem de ser. Män ”tar skit” på ett sätt som kvinnor inte gör och det är, menar jag, en avgörande orsak till inkomstgapet.
För inte finns det väl någon som tror att manliga kommunalpolitiker inte också skulle vilja se laglig rätt till föräldraledighet?
Det är inte minsta svårt att hitta belägg för denna beteendeskillnad mellan män och kvinnor och naturligtvis får detta effekter på arbetsmarknaden och på inkomster på kollektivnivå. Låt mig ta tre andra exempel:
Jusek – ett förbund för jurister, ekonomer, systemvetare, personalvetare, kommunikatörer och samhällsvetare – har utfört en undersökning bland sina medarbetare. Resultatet kan man läsa om i skriften Det flexibla arbetslivets möjligheter.
Chefer som är kvinnor utmärker sig. Nära hälften svarar att det är mycket viktigt att kunna jobba flexibelt, att jämföra med 39 procent av deras manliga chefskollegor. [s. 5]
På sajten www.advokatsamfundet.se och nättidskriften Advokaten kan man läsa en artikel med titeln Flexibel karriär ska bereda väg för kvinnor
Fortfarande är endast åtta procent av delägarna på de tio största advokatbyråerna kvinnor. Men det kommer att ändras. Det trodde i alla fall de fyra Vinge-advokater som diskuterade möjligheterna för kvinnor i advokatyrket på höstens första Hildary-lunch i Stockholm den första september.
Maria-Pia Midenbäck Hope, Karin Ulberstad, Malin Leffler och Fredrik Dahl är alla delägare i Vinge. De påpekade att det nu är nödvändigt för byråerna att hjälpa juristerna att kombinera familjeliv och karriär, helt enkelt för att få behålla den kompetenta arbetskraften. [min emfas]
När kvinnor kommer in i ett yrke måste alltså spelreglerna ändras för att kunna behålla den kompetenta arbetskraften. När arbetsvilkoren blir mer humana sjunker lönen.
Johanna Möllerström, skriver på sajten Ekonomistas om studien ”A Grand Gender Convergence: A Last Chapter” av Harvardekonomen Claudia Goldin:
Goldin hävdar att det som återstår av lönegapet mellan kvinnor och män är det pris som kvinnor betalar för denna flexbilitet […] Det som behövs för att lönegapet ska stängas är alltså antingen att kvinnor slutar att efterfråga flexibilitet eller att flexibilitet blir lättare att erbjuda.
Notera att jag som jämställdist inte lägger någon värdering i manligt eller kvinnligt beteende, det bara är så här. Och jag håller helt med feministen Wigwag när han uttrycker sig så här:
Klart som fan att män som grupp ska ha mer lön än kvinnor som grupp när vi jobbar så mycket mer som vi gör.
Jag anser inte inkomstgapet per se är ett problem, för att när kvinnor väljer att göra som män gör så får de också bättre betalt, det gäller även inom vården. Och det är definitivt inte självklart att om det är ett problem att det är ett kvinnoproblem. Jag har aldrig någonsin mött en kvinna som klagat över att hon jobbar för lite eller uttryckt en önskan om att jobba med farligare yrken, däremot en och annan som önskat de hade haft råd att gå ner i arbetstid. Men jag har mött så många män som önskar de kunnat gå ner i arbetstid eller välja ett mindre hälsovådligt arbete, men de anser inte familjen har råd med det. Det är männens könsrollsproblematik att bära huvudansvar för familjens försörjning, en inkomst som familjen vanligtvis delar på. Kvinnor släpper ogärna sin makt över privatlivet, vare sig tolkningsföreträdet över hur hem och barn ska skötas, hur familjens inkomster ska spenderas eller hur föräldraledigheten skall fördelas.
Igen vill jag poängtera att jag inte lägger någon värdering hur kvinnor och män väljer att lösa livets pussel. Det jag vill är att möjliggöra genom att medvetengöra vilka faktorer som skapar de strukturer vi ser i könsrollssamhället. Tillika vill jag på samhällsnivå att det görs politiska åtgärder som mildrar konsekvenserna, t.ex. frivillig sambeskattning och möjlighet att överföra pensionspoäng, samt uppvärdering av försörjaransvaret vad gäller vårdnadstvister. Så att inte den som tar störst ansvar för hemmets skötsel ska bli fattig och inte den som drar in huvudparten av stålarna ska ses som mindre delaktig förälder.
Intressant det där med sambeskattning och överföring av pensionspoäng. Jag håller med. Men låt mig höja insatsen lite. Jag tycker att pensionspoäng skall tvångsdelas vid giftermål, dvs ses som parets gemensamma tillgångar liksom redan görs med den lön som tjänas in och det som köps för lönen.
Det skall vara möjligt att satsa på ett ”specialiserat” förhållande, där en jobbar och en sköter marktjänsten. Men om äktenskapet tar slut (”när” lär det väl snarare vara i dagens Sverige), så skall den som skött marktjänsten ha sin del av det gemensamma företagets intjänade värde. Delad vårdnad av barn, Volvo, och pensionspoäng.
En sak jag inte funderat färdigt på än är: vilken rätt har man till framtida inkomster? Om jag gått hemma och lagt grunden för att min äkta hälft får en bra fart på en chefskarriär i näringslivet – har jag då rätt att få utdelning när miljonbonusarna börjar rulla in, tio år efter skilsmässan? Om inte, så kan det vara lite surt att gå hemma och slita under de år som familjens inkomst är låg, och därmed intjänade pensionspoäng inte så många, för att sedan se gubben/gumman byta ut en mot en nyare årsmodell just när investeringarna börjar ge återbäring.
Kan man tänka sig någon form av optioner i äktenskapskontrakten? Om du får si och så mycket i lön, så får jag en del i den. Kan bli riktigt kul om man ska täcka varandras skulder också.
Ninni har alltså utvecklat en banbrytande teori med större förklaringsvärde än det mesta som lärs ut på universitetet. Skulle ju övertrumfa alla genusteorier som leder forskningsparadigmet idag om den fick spridning.
Om något så bör man väl vid skilsmässa dela upp tillgångarna efter hur mycket respektive part tillfört hushållet och om någon varit hemma så kan man extrapolera dennes löneutveckling under hemma-tiden. Samma sak kan man givetvis göra med pensionspengar.
Eftersom det idag inte krävs att någon går hemma för att partnern ska kunna göra chefskarriär om man inte samtidigt skaffar barn, så förefaller det ganska orimligt att kunna tillgodoräkna sig partnerns framtida inkomster, speciellt om partnern inte kan tillgodoräkna sig sin försörjningsinsats för familjen om det blir en vårdnadstvist.
Tack för ännu ett bra inlägg, Ninni!
”Män ser sina problem som problem för dem som individer, inte på strukturell/kollektiv nivå. Och därvid försöker de lösa sina problem efter bästa förmåga på individnivå.”
Hm? Män i grupp har väl bildat diverse grupper för att lösa diverse ”manliga” problem (partier, fackföreningar, befrielserörelser, intresseorganisationer etc)? Jag tänker att det handlar mer om ämne/intresseområde. Hade män av tradition haft ansvar för omsorg av barnen hade även de ställt andra krav på arbetsmarknaden. Och jag tror även vi kommer få se mer av det, bla i takt med att t ex växelvist boende ökar.
@Hans Odeberg:
Det är ju situationen i t ex USA och det feminister här försökt komma bort från, dvs att kvinnors ekonomiska oberoende ska öka. För att man om man av någon anledning skulle behöva lämna relationen ska kunna göra det eller mycket riktigt klara sig om man skulle bli lämnad.
LÄS DETTA: Man borde inte bli förvånad av hur mycket vissa har ljugit i pensionsfrågan men det här förvånade till och med mig.
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/kvinnor-ar-inte-missgynnade-i-pensionssystemet_3729476.svd
@Mia.:
Inget är svart och vitt, men skillnaden i detta fenomen är markant och generellt vad gäller ämne. Män ser sig som individer på ett sätt som kvinnor inte gör.
Hade det bara handlat om föräldraskap, så ja, då hade det kunnat bero på tradition. Men det är mycket mer allmängiltigt än så. Jag ska ta några exempel.
– Den här typen av sex där samtycket var bristfälligt sker för män och kvinnor i lika stor utsträckning. Varför hör du sällan män diskutera detta på ett ”vi män”-sätt?
– Samma med partnervåld, varför är det så svårt att få till mansjourer som tar sig an slagna män?
– Jag skrev ett inlägg här där jag förklarar varför Add Genders VD Pernilla Alexandersson behöver ’manscurla’.
– Runt 40 års ålder börjar en byggnadsarbetares kropp ofta säga ifrån för att arbetet sliter sönder dem. En stor andel av dem håller inte till 65 år. Vi har massor av byggnadsarbetare, nästan uteslutande män. Varför ser du sällan män som vrålar i högan sky för en bättre arbetsmiljö och protesterar i debatten om att höja pensionsåldern?
Jämför med hur ofta du hör kvinnor prata om sin arbetssituation och arbetsrelaterad hälsa inom vårdyrken.
(Här är lite att läsa om byggnadsarbetares situation: Länk 1, 2 och 3)
Detta – att män är individer inte ”vi män” – är ett fenomen som även fångats upp av genusvetenskapen, som jag skrivit om tidigare. Du ser samma fenomen när någon säger ”män våldtar”, tänk på nästa gång hur män protesterar mot den.
Det är samma orsak som gör att män oftare än kvinnor röstar liberalt.
Tyvärr så har man ju inte forskat på män som könsvarelser alls, för detta är superintressant tycker jag. För kontrasten mellan kvinnors kollektiva beteende och mäns individualiserade beteende (det är det som är grunden till att kvinnor är bättre på att slåss för sina [könsliga] problem) är slående. Det tog mig lång tid att koppla detta bland män.
@Hans Odeberg:
Riktigt hur det ska/bör organiseras det har jag inte funderat mycket kring. Men jag tänker mig att det skulle vinnas liknande sajter som där du kan knappa in för att beräkna din framtida pension, med några olika varianter/nivåer. Och för mig är det viktigt att det baseras på frivilliga beslut som paret tar. Staten ska hålla sina klåfingriga nävar så långt borta som möjligt från människors privatliv.
Det är rätt uppenbart att jag har en agenda, va?
Mitt mål är att försöka bidra till en ökad förståelse mellan könen och orsaken är att jag vill att mina medmänniskor ska vara lyckliga. Jag menar att massor problem grundar sig i kulturkrockar, brist på förståelse och kommunikationsproblematik. Så om jag lyckas med min agenda, vilket kanske inte är så troligt, så är jag övertygad om att ’om’ passar bättre än ’när’.
Nu kan jag inte hålla tyst.
Jag ser att varje gång sambeskattning och överföring av pensionspoäng tas upp så hyllas det som den perfekta lösningen men ingen verkat tänka på grunden till problemet med skillnader i pension.
Om ena parten i ett förhållande VÄLJER att vara föräldraledig en längre tid så kommer det att resultera i lägre pension. Om ena parten i ett förhållande VÄLJER att gå ner i arbetstid så kommer det att resultera i lägre pension. Idag är det ett medvetet val man gör och det håller inte att sitta och gnälla senare om att man inte förstod vad det skulle resultera i.
Om den ena i ett förhållande VÄLJER, med eller utan sin partners godkännande, att jobba mindre och därigenom VÄLJER att minska sitt bidrag till den gemensamma inkomsten och därigenom VÄLJER att minska sin pension så är det ett medvetet val man gjort och vad det resulterar i får man leva med.
Att öppna för sambeskattning är bara ännu ett sätt att transferera pengar till de som ”väljer” att inte jobba och kommer lägga på än mer försörjningsbörda på den som inte kan välja, en försörjningsbörda som kommer att sträcka sig längre än livet.
Jo, det finns par där man gemensamt kommer fram till att man vill att den ena ska vara hemma, för att ta hand om barn, fixa markservice… , men det finns par där den ena kungör att den tänker sluta jobba och att den andra ska kompensera det. Frivillig sambeskattning må låta bra men riskerar att bli ”frivillig” sambeskattning?
Ja självklart är inte den feministiska staten Sverige intresserad av att medveten göra mannen om sin betydelse,utan endast att mannen ska känna skuld så att han likt hästen Boxer i boken Djurfarmen tror att han måste bara jobba lite hårdare och hålla käften för det kommande lyckoriket.
Där feminismen numer gått från den Gamle majorens tankar till Napoleons där Boxers hårda slit endast är till för att tillfredsställa Napoleons allt mer verklighetsfrämmande s.k reformer i den feministiska Djurfarmen Sverige,där det ses som en självklarhet att vissa är mer jämställda än andra dvs att kvinnor har fler rättigheter genom lagar och regler än män pga av ett påstått patriarkat.
Om dessa tankar som Ninni och andra artikelförfattare på GD framför skulle få genomslag så skulle det bli en jämställdhets revolution,där män på sina egna villkor inkluderas i detta,och inte påtvingat av t.ex Gudrun Schyman,Maria Sveland,Åsa Romson osv vilka alla bär mellannamnet Napoleon.
@Mia.:
Mm … och av okunskap går man ur askan in i elden. Det är inte en slump att Sverige fått känna OECD’s piska vad gäller vår höga psykiska ohälsa. Det är inte en slump att andelen ”bokstavsbarn” ökar. Jag kommer komma in på biologisk forskning längre fram med.
Män och kvinnor är inte oberoende av varandra, vi är ömsesidigt beroende av varandra.
@JonasBsson:
Jag ser din poäng, men håller inte med.
….
Du ifrågasätter frivilligheten det skulle resultera i. Jag ifrågasätter frivilligheten i dina ’väljer’.
Bara åldersskillnaden mellan partnerna ger en ekonomisk situation som gör att det vanligtvis är ekonomiskt försvarbart att det är kvinnan som går ner i tid för att sköta det gemensamma hemmet och barnen. Det är ett arbete det med, som behöver göras för att få livets pussel att gå ihop för familjen. Familjelivet är ett gemensamt projekt.
Att ha en valmöjlighet att kompensera för detta tycker jag är bra. Notera att jag resonerar lika för båda parter:
’inte den som drar in huvudparten av stålarna ska ses som mindre delaktig förälder.’
Det här med avskaffad sambeskattning verkar vara en feministisk milstolpe, som Folkpartiet gärna skryter med i sin historiebeskrivning om hur de haft ”det feministiska initiativet” i hundra år.
Å andra sida tycks en av dagens feministers viktigaste frågor vara fattigpensionen som mest drabbar kvinnor. Hur ska de ha det? Det senare är ju en direkt konsekvens av det förra.
@JonasBsson:
Äktenskapet är ett gemensamt projekt. Grundantagandet bör väl vara att de beslut som påverkar den gemensamma välfärden är gemensamt fattade. Om den ena parten unilateralt fattar beslut som gynnar den själv (pension, beskattning) på bekostnad av den andre kanske man i det fallet borde ifrågasätta själva äktenskapet, inte orättvisan som systemet då ger upphov till. Att t.ex. delning av pensionspoäng i ett sådant fall skulle missgynna den med större inkomst vore ett fel som har sin orsak i att äktenskapet är ”fel”. Alltså är det äktenskapet som skulle behöva fixas, inte pensionssystemet som låter dem dela pensionspoäng.
Ett system som låter (jag anser inte det skall vara tvingande) parterna dela pensionspoäng ger dem ju bara ökade möjligheter för dem att själva ta ansvar för sina liv och sina förhållande så som de tycker passar dem. Hur kan det vara fel?
Som påpekas i artikeln Erik länkade till ovan (BRÄNNPUNKT | PENSIONER) så delar man lika annat som förvärvats under äktenskapet, däribland det som sparats, och pensionspoängen är ju inget annat än en form av sparande, så varför skall det undantas?
Sist men inte minst, är det bättre som det är idag? Dagens system är ju i ännu högre grad missgynnande, så även om ett system som gör det möjligt att dela pensionspoäng skulle ha brister, så är bristerna mindre än de som dagens system har. Alltså är bristerna inte ett skäl att hålla fast vid dagens system.
Pingback: Sittmaktsordningen är viktig för en del | WTF?
http://www.gp.se/kulturnoje/1.2425610-navid-modiris-brev-till-dottern-beror
Någon galning skriver ett brev innehållandes svärord och beskyllningar om att allt ont i världen skulle bero på män.
@Ninni:
Jag ifrågasätter frivilligheten i dina ‘väljer’
Nu är det väl så att statistiken talar för att det är, till största delen, kvinnorna som väljer.
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
Om det nu är så att äktenskapet är ett livslångt ”åtagande” och att inkomsterna delades lika så skulle det ju inte vara något problem att den ena haft en lägre inkomst. Summan skulle bli den samma
@Hans Odeberg:
Det du funderar på är så komplext att det egentligen inte finns nåt svar. Systemet skulle slå oförutsägbart åt alla håll.
@Mini P:
”Ninni har alltså utvecklat en banbrytande teori med större förklaringsvärde än det mesta som lärs ut på universitetet. Skulle ju övertrumfa alla genusteorier som leder forskningsparadigmet idag om den fick spridning.”
Den är inte ett dugg banbrytande, jag har hävdat detta i 20 år i fackliga sammanhang. Inte alltid populärt kan jag säga, i synnerhet inte på Unionen.
Men Ninni har rätt i mycket av det hon säger. Man säljer sin tid för pengar.
Jag har drivit eget företag så jag vet. Finns några bra inlägg om detta från förra året.
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
Ja, så länge man är GIFT är äktenskapet ett gemensamt projekt, så är det redan idag. Makar ärver varandra, makar har ett gemensamt försörjningsansvar, makars egendom är gemensam, och – vilket många blir snopna över den dag de upptäcker det – SKULDER är gemensamma.
Att folk inte fattar att ett gift par är en ”ekonomisk enhet” är ju uppenbart när man läser Fråga Juristen-spalter och liknande. Det är faktiskt en anledning till att jag inte är gift. Det är också anledningen till att jag tycker att samhället skulle visa tydligare hurpass allvarligt ett äktenskap är, och ta bort vigselrätten från religiösa samfund. Gifter sig gör man på rådhuset, och faan inte innan man fattar att man är fullt ekonomiskt ansvarig för sin äkta hälft, och att såväl skulder som tillgångar delas rakt av. Undrar hur många korttänkta som gift in sig i konkursbon efter firmor och handelsbolag? Grattis till giftermålet, du har just blivit skyldig konkursförvaltaren 3 miljoner. Hjälper inte att skilja sig.
Lika lite tycks folk fatta vad en skilsmässa innebär – den ömsesidiga solidariska försörjningsplikten upphör. Tillgångar och skulder (se ovan) delas upp, hamnar man på minus i bodelningen blir man sittande med halva skulden.
Det enda man har försörjningsplikt för är gemensamma barn, eftersom barn inte kan försörja sig själva. Om man läser föräldrabalken är den försörjningsplikten solidarisk och omfattar båda föräldrarna.
Intressant är ju hur jag hör att allt flera par har separerad ekonomi, till skillnad från förr då man nästan alltid hade genensam. Jag vet inte hur er erfarenhet ser ut, men i de fall jag känner till så är de i uteslutande då kvinnan tjänar mera än mannen.
@Mia.:
Dessa kvinnor som organiserar sig i feminismens anda gör det med utgångspunkt från kollektivet och vad den enskilda kvinnan i detta kollektiv har för behov. Jag anser att de resonerar bakvänt och egocentriskt vilket gör att jag aldrig riktigt kan komma överens. Man utgår alltså ifrån kollektivets utfall och försöker anpassa detta på individnivå. Resultatet blir väldigt konstiga orättvisor på individnivå. Om man istället får en helt rättvis situation som gäller för ALLA enskilda individer så blir utfallet på kollektivnivå meningslöst. Det är där jag anser att vi måste vara för att få verklig rättvisa.
Att sedan män i vissa sällsynta fall lyckas organisera sig är irrelevant, då man sällan (tror jag) har som agenda att gadda ihop sig mot kvinnor. Sådana organisationer även om de säker finns måste ha väldigt svårt att få medlemmar.
@Mia.:
Dessa organisationer är inte könsspecifika, och arbetar praktiskt taget aldrig ur ett mansperspektiv. De är just intresse- och fack-organisationer, dvs samling kring sak och inte kring kön.
Det är helt enkelt väldigt svårt att hitta organisationer som driver just mäns intressen. Det är däremot inte alls svårt att hitta organisationer som driver frågor uttryckligen med ett kvinnligt perspektiv.
@PNy: ”Intressant är ju hur jag hör att allt flera par har separerad ekonomi, till skillnad från förr då man nästan alltid hade genensam. Jag vet inte hur er erfarenhet ser ut, men i de fall jag känner till så är de i uteslutande då kvinnan tjänar mera än mannen.”
Fast det hjälper inte ett dyft den dagen det blir skilsmässa (om det nu inte finns äktenskapsförord) eftersom tillgångar och skulder delas upp 50/50. Vid bodelning är ”separerad ekonomi” inget argument överhuvudtaget. Är man däremot sambo så är det bara prylarna i det gemensamma hushållet som delas, inte ekonomiska tillgångar/skulder eller prylar som finns utanför hemmet.
@Magnus:
Men om en part har mera överskott till sig själv personligen än den andra under äktenskapets gång, då skulle jag vilja säga att det har betydelse.
@Magnus:
Jo, så är det att vara gift.
Det man skulle kunna diskutera är varför de intjänade pensionspoängen skulle behandlas separat från det andra ’giftorättsgodset’, vilket också debattartikeln som Erik länkade till går in på:
@Ulf T:
Frågan som jag också tog upp ovan är också varför man i dagens samhälle utgår från att tillgångarna ska delas ”lika” vid skilsmässa. Om den som t.ex. varit hemma mest med barnen behåller sitt försprång m.a.p. vårdnad så finns det väl egentligen ingen anledning att dela det ekonomiska lika heller. Samma om man har jobbat deltid och haft tid över för egna projekt eller ”personlig utveckling”, den tiden kan inte heller delas lika i efterhand.
Förr var kanske giftorättsgods ett sätt att kompensera en hemmafru som inte hade möjlighet att förvärvsarbeta utanför hemmet, idag är behovet av ”markservice” i princip helt obefintligt och att vara hemma är mer av ett uttryck för de egna värderingarna än en uppoffring för familjen.
Enligt samma resonemang så är det här med underhåll ett väldigt förlegat tankesätt, om man inte själv kan försörja sig och sina barn, är man då verkligen den lämpligaste (ensamma) vårdnadshavaren, borde inte ekonomisk trygghet för barnen också räknas? Speciellt om man nu börjar tillåta inseminering av singlar, ska man då verkligen kunna kräva att staten eller en eventuell donator ska betala.
@En annan Andreas:
Tja, det finns ju alltid äktenskapsförord. Annars är det nog ofta en rätt rimlig uppdelning att man delar lika, om man gick in i relationen på ungefär lika villkor. Dessutom är ’normen’ idag delad vårdnad om barnen.
@JonasBsson:
Min man har valt var vi ska spendera vår semester i år. Jag hade aldrig själv valt så, men det är helt okej med mig. Jag tycker det ska bli trevligt och jag ser fram mot det.
Min poäng: Bara för den ena valt, innebär det inte nödvändigtvis att det sker mot den andras vilja.
Man kan betala för städhjälp av extern firma, vi kan tom dra av det i skatten. Många gör så, så uppenbart finns det ett behov för markservice. Vi betalar via skattsedeln för att andra ska ta hand om våra egna barn.
För mig är det helt absurt att inte makar kan välja att lösa sitt familjeliv själv och då även fixa till den ekonomiska obalans som uppstår då. Varför skulle jag inte kunna välja att ekonomiskt kompensera min man om han går ner i arbetstid och då sköter det
obetaldaoskattade hemarbetet för oss båda, men jag kan betala Lisa för att hon gör detsamma och dra av det i skatten.Orsaken till att det är så här är att vår maktelit tjänar på det. Det är en inhuman och familjefientlig politik. Tror attan att folk skiljer sig till höger och vänster, tror attan att våra barn mår dåligt.
Sen förstår jag din tanke. Vi har idag ett samhälle som bäst beskrivs som matriarkat och skeppet lutar och det ökande till männens nackdel. Men tanken är ju att vi ska försöka rätta till den situationen, eller hur?
@Ulf T:
Ja, det är det. Det är först nu det dyker upp seriösa organiseringar (t.ex AVFM) för mäns mänskliga rättigheter, i konstrast mot kvinnorörelse som förekommit sen minst mitten av 1700-talet. Det kändes verkligen som en milestone med Detroit. Underbar känsla.
Jag tror det beror på internet. Med internet kan inte de där underordnade och maktlösa (
) stoppa mäns kamp för mänskliga rättigheter och jämställdhet så som skett historiskt, även om de gör sitt bästa på vissa håll. Internet gör det också lite lättare, tror jag, för män att prata om problem män möter i egenskap av man och inte man-up’a.
@Ulf T:
”Dessutom är ‘normen’ idag delad vårdnad om barnen”
Det vet jag inte om jag håller med om. Är man gift (ständigt detta giftermål) så är man automatiskt vårdnadshavare till barn som föds, eftersom systemet förutsätter att det är mannen som gör sin hustru med barn. Är man sambo, som i mitt fall, måste modern medge att sambon får vårdnad. I mitt fall gjordes detta när jag skrev på faderskapsmedgivandet, på socialen, så det var socialsekreteraren själv som lade fram dessa papper samtidigt (1992 och 1995). Jag har alltid haft vårdnaden om mina barn, det har inte ens varit föremål för diskussion trots två familjerättsliga tvister.
Men vårdnad är inte detsamma som att få träffa sina barn, delta i deras uppfostran, ha dem boende hos sig etc. Det är en boende/umgängesfråga. Växelvis boende har ALDRIG varit presumption hos domstolarna. Jag och Kent Lindkvist (Mullvadarna BRITT i Lund, papparättsorganisation) konstaterade att det var i storleksordningen 50-80 barn per år som hade tilldömt växelvis boende, och inga i Skåne. Växelvis boende är och förblir en gräsrotsrörelse. Vi hade det också ett tag, i tre olika varianter.
Varannan vecka, två hos mamman en hos mig (det blev mamman snabbt missnöjd med), varannan 14-dagarsperiod för dottern.
1999-2006 dömde domstolar *i vårdnadsmål* enligt presumptionen gemensam vårdnad.
Syftet var att få ner antalet vårdnadstvister, något som domstolar spyr på att hålla på med. Det som hände var att vårdnadstvisterna ersattes av *boendetvister*, eftersom föräldrar med gemensam vårdnad inte kunde komma överens om boendet. I de tvisterna dömde man fortfarande enligt trestegsprincipen –
1. Utländska män och svenska män i arbetarklassen tilldömdes umgänge varannan helg och halva långloven (sommar-, påsk-, höst-, jul-).
2. Svenska män i medelklassen tilldömdes utökat umgänge, varannan helg och större delen av loven, med ett maxtak på 120 övernattningar/år för att inte deras underhållsskyldighet ska försvinna. FK tolkar växelvis boende som att barnen vistas 122 nätter eller fler hos resp. förälder, och då upphör möjligheten att få underhållsstöd.
3. Kvinnor som fråndöms boendet tilldöms utökat umgänge, ofta med fritt dagsumgänge i den mån de själva vill, som en slags option på obegränsat umgänge.
2006 gjorde man en översyn av lagen eftersom domstolarna protesterade mot att antalet *familjerättsliga tvister* ökat lik förbannat. Nu gav man möjligheten att utdöma ensam vårdnad om den ena parten åberopade ”samarbetssvårigheter”. Den vanligaste ”samarbetssvårigheten” är att motparten inte vill gå med på ensam vårdnad. Nu minskade boendetvisterna och ökade vårdnadstisterna igen.
2012 började man göra en ny översyn eftersom vårdnadstvisterna ökade…*suck*
@Erik:
Sverige fick väl smäll på fingrarna av EU vad gällde privata pensionsförsäkringar. Eftersom män lever kortare så fick de tidigare ut mer pengar eftersom en given mängd pengar skulle betalas ut under kortare tid, statistiskt sett. Men det där fick försäkringsbolagen fan för.
Iofs. skulle försäkringsbolagen lika gärna ha tagit med andra faktorer som påverkar livslängden – utbildningsnivå, om man är gift eller ensamstående etc.
@Mia.: Som redan sagt så är det organisation för att strida mot andra män eller eller grupper av män, inte för att övertyga inflytelserika kvinnor att lösa, eller tvinga mindre inflytelserika kvinnor att lösa, ett problem för manskollektivet genom kvinnliga uppoffringar.
@Ninni:
Dags för en liten klassiker, kanske?
World’s first men’s rights organization (1926):
@Ulf T:
”Tja, det finns ju alltid äktenskapsförord. Annars är det nog ofta en rätt rimlig uppdelning att man delar lika, om man gick in i relationen på ungefär lika villkor. Dessutom är ‘normen’ idag delad vårdnad om barnen.”
Fast då är vi tillbaka på ruta ett igen.
1. Äktenskapsförord handlar inte om ojämställdhet i relationen utan innan den.
2. Man går statistiskt sett sällan in i relationen på lika villkor.
Jag har i och för sig inget problem med att man kan dela upp även tillgångar som man gick in i relationen med enligt samma princip, dvs en sorts automatiskt äktenskapsförord. Lite krångligare att genomföra praktiskt bara.
3. Delad vårdnad är bara normen om båda parter vill detta, annars är det mer av håll käft och acceptera eller förlora all vårdnad.
@Ninni:
Markservice kan knappast ses som ett behov idag, den relativt begränsade tid som går åt till det nödvändiga är inte värre än att de flesta människor fixar den utan att behöva gå ner i arbetstid. Visst kan det vara en bekvämlighet att någon går ner i arbetstid, men inte ett behov.
Vill man så går det alldeles utmärkt att kompensera sin partner för att denne sköter markservicen, men det sker redan en ganska rejäl överföring av resurser inom många familjer, det bör rimligen också räknas.
@Magnus:
Jag var lite kortfattad, antar jag, men menade specifikt vad som händer efter skilsmässa för gifta par.
Men enligt Socialstyrelsen: Familjerätt 2013:
Jag hittade påståendet: Under 2013 slutade 25 100 äktenskap med skilsmässa, den högsta noteringen sedan 1975., men vet inte hur många av dessa äktenskap hade barn.
Fler barn bor växelvis hos mamma och pappa:
Gemensam vårdnad – vad innebär det? (2013):
@En annan Andreas:
Jo, så tycks det vara, liksom med föräldraledigheten: om kvinnan är positiv till det, kan mannen ta ut en ansenlig del – annars inte.
@En annan Andreas:
Men låt oss ändå komma ihåg att man går in i relationen frivilligt.
@En annan Andreas: ”Vill man så går det alldeles utmärkt att kompensera sin partner för att denne sköter markservicen, men det sker redan en ganska rejäl överföring av resurser inom många familjer, det bör rimligen också räknas.”
Ja, det är ytterst få kvinnor som hade konsumerat mer och/eller haft en större förmögenhet om de fortsatt att vara singel.
@Ninni: Jag börjar snart tro att jag är man.
Jag förstår att vi här talar om generella egenskaper, men jag känner inte igen mig ett dugg i att jag skulle identifiera mig med kollektivet kvinnor. Mycket sällan, måste jag säga. Jag är en utpräglad individualist och umgås gärna med män, både ensamma och i grupp och gärna med kvinnor, men helst inte i grupp. Jag har aldrig begripit mig på den kvinnliga homosocialiteten och antagligen är det därför som jag inte heller gärna umgås med kvinnor i grupp. Jag vill inte motsäga det du beskriver, jag tror att du gör helt korrekta observationer och beskriver könens olikheter väl, jag ville bara påminna om att det finns vi som är avvikande från det generella.