Redan i rubriken på detta inlägg förklarar jag någonting som borde vara en självklarhet. Det gör jag för att den SvD-artikel som jag besvarar ser ut så här: ”För många barn kränks av normer och ideal”

Bakom detta absurda och missvisande påstående ställer sig ordföranden för Rädda Barnens ungdomsförbund. Medtecknare är en ledamot från Grön Ungdom Region Öst samt ordföranden för LUF Södermanland. Dessa tre går på nolltid från vettiga påståenden  till rena galenskaper.

”Såväl fysiska som psykiska kränkningar är vardag för eleverna i den svenska skolan. Enligt Barnombudsmannen har nästan en tredjedel av eleverna i årskurs 4–6 blivit utsatta för någon typ av kränkande behandling. Den siffran är alldeles för hög. Vi vill se en skola där ingen elev kränks, mobbas eller diskrimineras.”

Nämen oj så hemskt, jag håller med siffran är alldeles för hög och visst vill vi jag se en skola där ingen kränks, mobbas eller diskrimineras. Här behövs krafttag med nära samarbete mellan lärare och föräldrar eller?

Vilka elever som blir utsatta för kränkande behandling varierar, men mobbning och andra kränkningar har genomgående att göra med vilka som har makt och vilka som inte har det. Det handlar om vad vi definierar som “normalt” och vad vi säger är “annorlunda”.

????? Vad är sjutton detta för nonsens? Mobbare struntar helt i vad ”vi” (samhället) definierar som normalt. Poängen med mobbning är att mobbarna själva bestämmer (inte vi). Och det fortgår på skolorna av den enkla anledningen att mobbarna är fler än mobboffren och lärarnas reflex är att ställa sig på den större gruppens sida och lyfta ut offren (problemet) Fack och myndigheter i Sverige beter sig för övrigt ofta likadant på arbetsplatser se Maciej Zarembas artikelserie i DN.

Denna kliniska analys – som gjorde Leymann stor i forskarvärlden – togs uppenbarligen inte väl emot av de berörda: landsting, vårdfacken och Yrkesinspektionen.

DN – Fritt fram i Sverige. Men brottsligt i Frankrike

Varför, frågade jag, vänder fack och myndigheter de misshandlade ryggen? ”Det beror på skammen.”

DN – Värst för dig själv – Vår heder har inget pris

När det gäller mobbning på arbetsplatsen går vi inte in i enskilda ärenden. Vår roll är inte att hjälpa den som varit utsatt”, säger Ywonne Strempl på Arbetsmiljöverket i Stockholm.

DN – De skiter i vilket – Så sviker vi de mobbade

En längre analys av de tre artiklarna i DN finns på Aktivarum under rubriken ”Den svenska mobbningskulturen”. Här skall vi återgå till mobbningen i skolorna.

”Den som sticker ut, och alltså inte tillhör normen, riskerar i mycket högre grad än andra att bli utsatt för kränkningar. Det tryck som normer och ideal innebär på de som hamnar utanför är stort och blir bara värre högre upp i årskullarna.”

Här förväxlar artikelförfattarna ”normen enligt mobbarna” och ”samhällsnormen som de själva vill babbla om”. Mobbning handlar som sagt om att mobbarna bestämmer vad som är normalt och använder det som ursäkt för attacker (kritik). Den enda auktoritet som godtas av mobbare är den egna gruppen.

Ett typiskt exempel på mobbning är Facebookgruppen Vita Kränkta Män

Där attackeras alla som inte är ”kritiska på rätt sätt”. Om man alltså tillhör det normala blir man mobbad av Kawa Zolfagary och hans gäng (som förtryckare) men har man väldigt avvikande åsikter blir man också mobbad av VKM-mobben (denna gång som konstig avvikare). Den logiska följden av detta är Klasshat.com där man tar för givet alla som säger emot tillhör samma grupp. Min analys av det gänget hittar ni här.

Det ligger alltså ingen sanning i att ”de normala” löper mindre risk att mobbas.

Istället för att de som utsätts för kränkningar och påverkas av maktstrukturerna får yttra sig, nonchaleras dem med argument som att barn ju är “bråkiga”, “pojkar är ju pojkar” eller “han är bara kär i dig”

Här råkar författarna faktiskt säga någonting som i sak stämmer (Även om de menade något annat som i sak är nonsens). Makstrukturen dvs media och ungdomsförbund för riksdagspartier, populära facebookgrupper och organisationer som Rädda Barnen nonchalerar allt oftare människor. Fast inte med argumentet ”pojkar är pojkar” snarare är det ”vit kränkt man” som är deras ursäkt. Eller varför inte ”hästen är en frukt som inte finns”?

”När ingen lyssnar på dig när du säger att du blir mobbad är det lätt att till slut tro att det är dig det är fel på. Du är utanför normen och det är helt i sin ordning att du inte behandlas som de andra barnen.”

Fullkomligt nonsens! Ingen som besökt Facebook-gruppen Vita Kränkta Män med kritisk åsikt börjar tro det är dem själva det är fel på. De börjar debattera emot VKM-mobben och så blir de blockade. Än mindre kommer hästmänniskor att plötsligt börja ifrågasätta hästars existens för att en mycket stor grupp människor i gapar i kör att hästar är en frukt som inte finns. Däremot tycker mobbarna det är fel på alla som tycker något annat än vad mobbledarna bestämt man skall tycka.

Antingen av politiska skäl (Vita Kränkta Män vars upphovsman är vänsterpartist) eller helt enkelt som i fallet med ”Hästar finns inte” att de oliktänkande förstör det roliga. Därmed har vi kommit till avslutningen på den ursprungliga stolleartikeln.

”I stället för att förstärka strukturerna som är förutsättningen för ojämlikheten måste vi aktivt kritisera normer i skolan. Enbart då kan vi få en skola där ingen elev kränks, mobbas eller far illa.”

Med andra ord. Enligt dem skall vi inte göra ett dugg åt mobbarna. Vi skall istället skapa grogrund för mobbning genom att ge dem en ursäkt att mobba dem som inte är lika förtjusta i ”normkritik” som artikelförfattarna själva. Artikeln handlar inte ens om mobbning den utnyttjar bara mobbning som ursäkt för att få babbla Normkritik. Vilket Marika Formgren redan har påpekat i SvD.

Och där lämnar jag över ordet till Ulf T som redan kommenterat Marika Forsgrens artikel i Mobbning, normkritik och strukturer Del 1 och Del 2