Det var en gång för länge sedan en by vid världens utkant. I byn rådde harmoni och välstånd. Man hade anpassat sig väl efter de villkor som rådde så långt borta. Varje vuxen man och kvinna förväntades bidra till välståndet efter förmåga och råkade någon i armod var byns invånare snabba med att erbjuda hjälp.

Det odlades, höggs träd, syddes kläder, handlades med andra byar, byggdes, plockades svamp och bär, fiskades och jagades. Alla gjorde vad de var bäst på, men ingen krävde att man skulle vara bäst utav alla, utan det räckte med att man gjorde sitt. På det här sättet uppstod något som ytterst få människor i hela världen på den tiden hade fått erfara, nämligen överflöd.

I byn bodde också en man vid namn Göran. Han jobbade med att odla marken, men i sina drömmar var han en av de tuffa jägarna, som drog långa vägar ut i den vilda skogen för att flera dagar senare återvända med bytet. Blev bytet stort var det fest i byn och flickorna riktade menande blickar mot jägarna. Göran retade upp sig på vad han såg. Värst i hans ögon var de av jägarna som man bevisligen sett fälla en björn, för man respekterade dem alldeles särskilt mycket. Därför hände det att unga män ibland påstod att de nog också hade fällt en björn, men i byn krävdes bevis för sådant, så det var svårt att bluffa.

En dag gick Göran vilse i skogen när han skulle till en grannby för att sälja utsäde. Han irrade omkring en hel dag tills han utmattad och skadad lyckades hitta fram till en annan by ett stycke längre bort. Byborna tog hand om Göran och frågade vad som hänt. Göran nändes inte tillstå att han bara gått vilse, för sådant gjorde inte en riktig jägare. I stället svarade Göran:

– Jag blev överfallen av en drake. Men jag dödade honom.

Byborna såg till en början tvivlande på Göran, men efter att han flera gånger upprepat sin berättelse hur han vid ingången till en grotta känt lukten av rök, följt av ett fruktansvärt vrål för att i nästa sekund kämpa för sitt liv mot en gigantisk grön best började en och annan fråga sig om inte Göran ändå talade sanning. Han hade ju bevisligen skadat sig.

Efter några dagar kunde Göran, ledsagad av en jägare, återvända till sin hemby. Folket hade varit oroliga för att han försvunnit för gott. Nu började Göran berätta även för folket i hembyn om sitt möte med den fruktansvärda draken. De flesta rynkade på pannan och mumlade något om att Göran inte verkade må särskilt bra. De erfarna jägarna var alla ense om att ingen någonsin sett någon drake i området. Inte någon annanstans heller, för övrigt. Och skulle nu någon av männen i byn faktiskt lyckas döda en drake, så var det helt säkert inte Göran.

– Drakar skrämmer man barn med vid lägerelden. Fullvuxna människor tror inte på drakar, åtminstone inte förrän de själva sett en. Göran får minsann visa oss kadavret, menade byäldsten.

Göran blev givetvis upprörd över att ingen verkade tro på honom.

– Fråga folket i den andra byn, så får ni höra, svarade Göran. Dessutom är det fult att ifrågasätta en mans ord. Förresten kan jag inte längre hitta platsen.

Byborna handlade mycket med andra byar och med tiden nåddes de av rykten om att en riktig drakdödare bodde i deras by. Allt fler utbölingar dök upp i byn för att få sig en skymt av Göran.

– Det måste nog ändå ligga något bakom Göran och draken, började många bybor tänka. Och berättade inte någon att Göran nog visst hade visat kadavret åt grannen till småkusinen till hans fru…?

Ryktet om Görans enorma bedrift började sakteligen få ett allt starkare fotfärste i byn. Fler och fler historier om drakar hördes och allt oftare påstod sig någon minsann ha sett en drake luffa runt i skogarna. Man tydde sig till Göran för att få beskydd, för vanliga björndödare skulle inte klara av en dust med en vildsint drake, menade man.

Många människor försökte fortfarande varna för att Görans historia var alldeles för osannolik för att bli trodd, men de talade allt oftare för döva öron. Till slut blev det obekvämt att ifrågasätta Görans historia, så folk tystnade. Och vem skulle beskydda byn mot illasinnade drakar om Göran tog sig illa vid av allt baktal, frågade sig en och annan.

Göran visade bredvilligt upp för människorna hur han gått till väga för att ta draken av daga. I de erfarna jägarnas ögon var det mest ett besynnerligt viftande med en käpp, men för alla dem som inte var jägare var det svårare att genomskåda skådespelet. Allt fler bybor började nu själva vifta med käppar och tadlade de erfarna jägarna för att inte begripa sig på den nya jaktmetoden. När sedan den nya jaktmetoden skulle tillämpas ute i skogen uteblev förstås bytet. Detta, förklarade Göran högljutt, berodde på att den gamla stammens jägare skrämt bort djuren. Tids nog fanns det så gott som inga jägare kvar, för de flesta hade känt sig tvungna att lämna byn. Det här gillade naturligtvis Göran. Men även om jägarna inte längre fanns kvar, skulle befolkningen ständigt skrämmas med jägarna.

Snart spreds Görans metoder även till annat än jakt. Alla skulle lära sig vifta med käppar för att kunna kämpa mot drakar. Klädsömmerskorna skulle vifta med nål och tråd och odlarna skulle vifta med plogen.

Till slut började välståndet tryta. Givetvis hade Göran svaret:

– Det är de gamla jägarna som förstör för oss. Hela tiden, överallt. Vi ser dem inte, men vi känner alla i våra kroppar att de är där.

Till slut upphörde handeln med andra byar. Byn hade nämligen ingenting kvar att sälja. Ibland hände det att någon vandringsman passerade byn och visste sent omsider hemkommen berätta om ett stort armod bland byborna, men att de verkade helt oförmögna att göra något åt sitt öde. I stället viftade de med sina sista krafter med käppar.

I andra byar mindes man nog historien om Göran och draken, men man kunde numera skratta gott åt sin dåraktighet att man någonsin ens för ett ögonblick trott på det där. Göran och draken hade egentligen varit en försumbar liten sak för alla andra och man hade lyckligtvis inte låtit den leda dem i fördärvet. Bara i Görans hemby levde Görans lära vidare med oförminskad kraft. An efter som svårigheterna hopade sig stärktes byborna i sin tro på Göran. I andra byar förklarades det med att man i Görans by visserligen fortfarande hade schamaner som ombesörjde kontakten med andarna, men egentligen var det ingen längre som trodde på att det var annat än fantasi, så schamanerna spelade sin stora roll bara vid festligheter. Hos många människor måste förlusten av andevärlden ha lämnat en känsla av tomrum som inget välstånd i världen kunde fylla. Nu viftade de med sina käppar i stället, precis som Göran hade gjort när han tog kål på draken.

Och så levde de i outsäglig fattigdom i alla sina dagar.