Detta inlägg kommer ett år efter att debatten startade från början i och med den statliga litteraturutredningen publicerades. Men den känns fortfarande högaktuell och är fortfarande högaktuell, pojkar är fortfarande åsidosatta i skolan och deras läsning anses fortfarande inte vara ”korrekt”.
I DN den 8 April 2013 skrev Gunilla Molloy, som är docent i svenska med didaktisk inriktning, en debattartikel om pojkars läsning som, på det stora hela, sätter väldigt mycket fingret på ett problem. Tyvärr kommer hon till fel slutsats, något som inte förvånar mig när hon i början av artikeln skriver följande:
Men också skillnaden mellan pojkars och flickors läsförmåga (och övriga skolprestationer) betonas och frågan borde därför analyseras ur ett genusperspektiv som kan belysa aktiviteten ”läsa skönlitteratur” i relation till ”konstruktion av manlighet”. Det har Litteraturutredningen missat.
Låt alarmklockorna vina, vi har en genusanalys på gång! Men, vi ska väl också visa på de positiva sakerna i artikeln tycker man.
Många pojkar läser en hel del. Gärna böcker om historia. Helst om andra världskriget. De läser också fantasy och science fiction. De är ofta bättre läsare än sina lärare då det gäller läsförståelsen av texter i videomanualer och dataprogram. Pojkar har ofta en läskompetens som är annorlunda än den som efterfrågas i internationella undersökningar. Där skall de kunna tolka litterära texter och läsa mellan raderna. Det är också här som skillnaden är störst mellan pojkar och flickor, i kategorin att ”reflektera och utvärdera”.
Här har hon ju helt rätt. Pojkar har inget emot att ta in ny kunskap, läsa på om någon obskyr dinosaurie eller lära sig allt som finns om en kung som levde för hundratals år sedan. Pojkar älskar att läsa på om rymden, om havet och om människans tekniska framsteg. Pojkar läser, ofantligt mycket. Pojkar läser bara inte ”rätt”. Så, vad är då Molloys lösning? Genusutbildning såklart! Hon pratar väldigt mycket om att göra kön och liknande humbug förklaringar. Att pojkar inte vill läsa skönlitteratur för att pojkar inte vill ses som feminina. Hennes förklaring till detta: flickor läser skönlitteratur, då måste det vara därför pojkar inte vill.
I klassrummets genusimpregnerade kontext kan vi hela tiden se hur handlingar laddas med genusbärande markörer; att sitta bredvid en flicka (feminint), att läsa skönlitteratur (feminint), att samtala om skönlitteratur (feminint) att skriva om skönlitteratur (feminint), att ta avstånd från det feminina (manligt). Det är som om vi bland många pojkar bevittnar en ständig kamp mot uttryck för femininitet.
Vart bevis för detta kommer ifrån vet jag inte. Men det finns nog otaliga källor av stora genustänkare som kommit fram till detta utan att prata med pojkarna själva. Att det finns alternativa förklaringar för dessa påståenden är väl ganska uppenbart. Men att pojkar skulle avfärda skönlitteratur för att det anses ”feminint” stämmer inte. Den skönlitteratur som skolan anser värdig att läsa anser pojkar vara feminin, men pojkar läser mer än gärna fantasy och science fiction. Varför detta inte anses ingå i den ”feminina skönlitteraturen” har jag inte något svar på, men kanske Kåkå Olsen har ett svar. Hon skrev en masteruppsats vid Lunds Universitet och skribent på Litteratur Magazinet. I en debattartikel där skriver hon om hur man får pojkar att läsa mer. Sammanfattat blir listan följande sju punkter.
- Barn gör som deras föräldrar, främst av som den av samma kön. Pappor, läs mer!
- Vidga definitionen av ”läsning”. Skönlitteratur ska inte placeras på piedestal. Även serietidningar kan ingå här.
- Gör läsning rolig istället för en tyst och lugn företeelse.
- Lägg bort pekpinnen och låt barnen välja mer fritt vad de vill läsa.
- Att tjata hjälper inte. De härmar dina handlingar och följer inte dina ord.
- Lev upp till kraven själv. Att tvinga barn läsa saker de inte finner roligt fungerar inte då du som vuxen inte läser saker du inte finner roligt.
- Du kommer få frågan ”varför”, ha ett bra svar. Inte ”det är bra för dig” utan ”du gillade ju… därför tror jag att…”
Jag tror de främsta punkterna här är 1 – 3. Vi (ni kanske jag borde skriva snarare) som föräldrar måste ta ett visst ansvar. Allting kan inte läggas på skolan. Men skolan måste också acceptera vad det är pojkar vill läsa. Orsaken många föräldrar idag inte läser är för att skolan förmodligen dödade deras läslust när de sa att de skulle läsa skönlitterära böcker av en viss typ som de inte gillade. Sunes sommar var jättepopulär bland mina klasskamrater minns jag, men den dödades ganska snabbt av en lärare som sett för många barn läsa den vill jag minnas. Science fiction minns jag hur min egen svensklärare sa till mig att jag inte fick läsa, varför minns jag inte men det har väl med att den inte föll inom ramen för vad ”riktig” skönlitteratur var. Gör vi läsningen roligare genom mer interaktiva moment, högläsning och liknande kommer det också hjälpa pojkar. Man behöver inte bara sitta tyst över en bok med spring i benen.
Som avslutning vill jag säga att pojkar självklart inte ska komma undan att läsa skönlitteratur. Vi läser förmodligen allt för lite av den litterära genre . Men för att få pojkar (och i slutändan män) intresserade av skönlitteratur måste de först bli intresserade av att läsa alls. Och det är där skolan har fel inställning. Istället för att ändar pojkar bör skolan anpassa sig till dem. Tilltala dem och få dem att förstå det positiva i att läsa.
Föregår man med gott omdöme om man skriver skönlitteratur men nästan bara läser facklitteratur?
Intressant läsning.
Jag får en känsla av att Molloy egentligen inte alls är intresserad av pojkars försämrade läsning, utan hur man kan motivera att införa mer genuspedagogik inom svenska-ämnets ramar. Att orsaken till att pojkar ska läsa mer är för att de ska omfamna de ”demokratiska” värderingarna. Ingenstans finns i texten något som tyder på omsorg om pojkar.
Däremot artikeln av Kåkå Olsen är betydligt mer rakt på. Både den och den del av hennes C-uppsats jag hunnit ögna igenom, är betydligt mer öppna. Ja den till och med påpekar alla de moraliska pekpinnar som omger pojkars läsning som stora hinder, vilket ytterligare sätter Molloys artikel i tveksam dager – vad är det Molloy vill?
Haha, jaha så det var för att inte verka feminin som jag läste fantasy i mina unga dar!
Jag undrar hur dessa genusteoretiker ser på sina egna (eventuella) könsstereotypa intressen genom livet.
Antingen måste de ju ha gjort dessa mot sin vilja (varför fortsätter de då att utöva dem?), eller om dessa känns rätt för dem, då beror det alltså på något slags indoktrinering eller isärhållande av kön-problematik.. Och för att bryta mot det behöver man göra tvärtom antar jag?
I båda fall måste man leva ett olyckligt liv.
Appapp, Larsson – masteruppsats.
Dick: Ja.
@Kåkå: Så mycket bättre
Kul att du hittade dig hit dessutom. Pojkars läsande (och pojkars skolresultat i övrigt) är något som ofta är på tapeten här inne. Skulle vara intressant om du kunde skriva en lite längre kommentar.
1) 1.Barn gör som deras föräldrar, främst av som den av samma kön. Pappor, läs mer!
Fast problemet för väldigt många pojkar är att de inte har någon förälder av samma kön
Strålande inlägg! Det stämmer väl med min uppfattning om pojkars läslust. Sätt Selma Lagerlöfs ”Löwensköldska ringen” i händerna på en 14-årig kille och hans läslust är dödad för lång tid framöver, i värsta fall för alltid.
Jag är en välutbildad kille som tar för mig mycket. Har inte alls stigit åt sidan och känt mig skyldig till något jag inte gjort. Tänkte bara säga det. Jag förtjänar min position och odlar mitt självförtroende på gym. Är noga med att framstå som manlig på så sätt att jag inte trycker ner mig själv.
@Allmänt
Pojkar har ofta en läskompetens som är annorlunda än den som efterfrågas i internationella undersökningar. Där skall de kunna tolka litterära texter och läsa mellan raderna
Bara jag som tycker att vi uppenbarligen testar fel saker i skolan? Hur kan vikten ligga på att tolka och läsa mellan rader? Vikten borde vara kan du ta till dig kunskapen som står i boken. Om någon måste läsa mellan raderna för att förstå vad som står i ens text är man enligt mig en rätt kass författare.
@David Holmen
Som avslutning vill jag säga att pojkar självklart inte ska komma undan att läsa skönlitteratur. Vi läser förmodligen allt för lite av den litterära genre .
Enligt beskrivningen ovan om lärares förmåga att läsa manualer skulle jag vilja påstå att problemet inte är att pojkar läser för lite skönlitteratur (och varför SF och Fantasy inte räknas in dit skulle jag vilja veta), utan att lärare inte läser tillräckligt med fakta böcker.
Jag har nu läst igenom Molloys text ett par gånger och jag håller inte helt med David om analysen av den. Jag har delat upp artikelns budskap i fyra punkter.
1. Pojkars läskompetensen är annorlunda än den som efterfrågas i internationella undersökningar, främst reflektera och utvärdera text.
2. Molloy hävdar att orsaken till skillnad i läsförståelse beror på genus. Enligt henne försvagas en killes personlighet av att ”bli sedd med en skönlitterär bok i handen”, vilket i sin tur beror på isärhållandets princip (Hirdmans terminologi).
3. Det är en viktig fråga eftersom det handlar om byggandet av ett ”demokratiskt” (= alla människors lika värde) samhälle, och ”demokratiska” värderingar.
4. Det är inte främst skolan som skall förse pojkarna med nya värderingar utan samhället som måste verka åt samma håll som skolan.
Det är i detta sista sammanhang som ”utbildning” bör ske. Förmodligen menar hon att samhället måste i ännu högre grad genomsyras av feministiska värderingar. Mellan raderna tolkar jag det som att hon faktiskt anser det i detta avseende blir meningslöst att ge pojkar mer genusutbildning i skolan.
Ordet demokrati är centralt i den här texten. Men ordet demokrati ges en speciell betydelse, dvs alla människors ”lika värde”, och utesluter många andra betydelser; detta är nyspråk. I sociologiska litteraturen pratas ibland om extremdemokrati, och sätts i motsats-förhållande till liberal demokrati.
Som jag skrev ovan så handlar det inte om någon omsorg om pojkarna. Tvärtom visar hon att pojkar genom sitt speciella sätt att läsa utvecklar viktiga kompetenser för sin egen personliga utveckling, men att denna utveckling står i strid med det byggandet av ”demokratiska samhället” och dess värderingar och måste alltså motverkas.
Slutligen är detta inte primärt en pedagogisk/didaktisk text. Det handlar om en ideologisk text med ett tydligt budskap till våra skol- och utbildningspolitiker. Jag är glad att jag fick läsa den, och jag lägger den till min egen samling av postmoderna texter.
@robjoh:
Nej, absolut inte. Men skolans uppgift är idag inte primärt en förmedlare av kunskap utan ska förmedla värderingar. Det är där felet ligger. Att tolka och läsa mellan raderna ges därför allt större vikt på bekostnad av förståelsen av en texts direkta budskap.
Däremot finns det en viktig poäng i att pojkar bör läsa mer; alla borde läsa mer. Även flickors läsförståelse har väl försämrats enligt t.ex. PISA, om än inte lika mycket som pojkars.
Att ”tolka litterära texter och läsa mellan raderna” skall då naturligtvis ske på lärarinnans (oftast) villkor: http://imgur.com/QWGrU
Jag är mycket skeptisk till om det finns belägg för punkt ”1. Barn gör som deras föräldrar, främst av som den av samma kön. Pappor, läs mer!”
För det första: Vi kommer från en tid då papporna inte var hemma med barnen. Då läste papporna knappast mer än idag, eller hur? Varför sjunker läsförståelsen då?
För det andra: Pojkar umgås kring sak, inte kön. Det här ”umgås kring relation/umgås kring sak” syns i forskning där man studerar play style/playmate, tex denna.
Det viktiga är att få barn att finna tjusningen i ordets värld. Det gör man bäst om man själv tycker det är roligt att läsa högt och väljer böcker som barnet uppskattar. Har man förmåga att leka med röstläge så man ökar upplevelsen. Betydelse av kön på den som läser, i synnerhet vad gäller pojkar, det tror jag på när jag ser belägg för det.
Som jag ser det så är det där bara ännu ett sätt att skuldbelägga män, som blivit ”sanning” för att det upprepats.
@robjoh:
Nej, du är inte ensam. Jag kan inte se att den typen av läsförståelse är vad som behövs för yrkeslivet.
@Ninni:
Jag tänker iaf att det är viktigare att läsa MED barnen än att sätta sig och läsa själv och hoppas att det beteendet ska smitta av sig.
Svar på Polloy-citat i inlägget:
Den här texten är rent nonsens som visar hur genusforskning försöker SKAPA den sociala och språkliga verklighet man påstår sig analysera. Låt mig med ett enkelt experiment visa vad som händer när exakt samma text beskriver åsikter och politiska ställningstagande från skolan och pedagogerna själva. Är ni beredda:
Markörer i klassrummet 1
– att sitta bredvid en flicka (hög status),
– att läsa rätt sorts skönlitteratur (hög status)
– att samtala om rätt sorts skönlitteratur (hög status)
– att skriva om rätt sorts skönlitteratur (hög status)
– att ta avstånd från vad som för lärare är hög status (låg status).
”Det är som om vi bland många pojkar bevittnar en ständig kamp mot uttryck för lärarnas status.”
Och utifrån ovanstående lista kan vi även dra slutsatsen att det existerar en motsvarande lista.
Markörer i klassrummet 2
– att sitta bredvid en pojke (låg status)
– att läsa fakta eller fel skönlitteratur (låg status)
– att samtala om fakta eller fel skönlitteratur (låg status)
– att skriva om fakta eller fel skönlitteratur (låg status)
– att uppvisa självständighet gentemot lärarnas värderingar om läsning (låg status)
Kan även med anledning av PISA-resultaten lägga till
Markörer i klassrummet 3
– att vara bra på matte (låg status)
– att vara bra på svenska (låg status)
– att ha bra förståelse av naturkunskap (låg status)
– att ha närhet till lärare som själva är dåliga på dessa saker (hög status)
Med andra ord när man har subjektiv bedömning istället för objektiv bedömning så är allt skolans personal behöver göra för att slippa behandla elever likvärdigt att byta ut namnet på vad de själv markerar som hög status med könsmarkören ”feminin” och låta genusforskare ”könifiera” skolans värderingar så vad skolan tycker är godhet och ljus blir ”feminint” och pojkar som inte lyder blir blir ”maskulina” dvs elaka och symboler för elakhet.
@Ninni:
Som jag ser det så är det där bara ännu ett sätt att skuldbelägga män, som blivit ”sanning” för att det upprepats.
Instämmer, vilket var vad jag skrev på min facebook sida när artikeln för första gången publicerades. Det är dessutom ett sätt för att skolan att inte behöva ta ansvar för sitt misslyckande. Vad de i princip säger är att barn till föräldrar utan läsvana inte kan räkna med samma resultat som barn från föräldrar med läsvana.
När det gäller mansföraktet i artikeln skulle jag också vilja tillägga Gunilla Molloys okunskap om SF och fantasy (sk manlig litteratur). Fantasy och SF är fulla med diskussioner mellan gott och ont. Mycket SF har skrivits om frågan hur teknik kan förändra samhällets regler samt hur människan kan påverka naturen. Det finns begrepp som diskuteras inom SF sfären som är mer långtgående än vad som återfinns inom den klassiska skönlitteraturen. Att Gunilla förkastar dessa litteraturformer som mindre värda för demokratin visar bara hennes okunskap, en okunskap som hon försöker dölja genom att utmåla SF och Fantasy som manligt skräp.
@Larsson:
Nej, absolut inte. Men skolans uppgift är idag inte primärt en förmedlare av kunskap utan ska förmedla värderingar.
Kanske inte så konstigt att skolan totalt misslyckas om de försöker lära ut värderingar istället för kunskap.
@Larsson:
”Nej, absolut inte. Men skolans uppgift är idag inte primärt en förmedlare av kunskap utan ska förmedla värderingar. Det är där felet ligger. Att tolka och läsa mellan raderna ges därför allt större vikt på bekostnad av förståelsen av en texts direkta budskap.”
Man verkar ju inte få lära sig att tolka RÄTT mellan raderna heller.
Det här måste ju ligga till stor grund för den konstiga synen på att lyssnaren kan mycket väl få bestämma vad talaren menar.
Jag tycker man borde behöva träna på det motsatta.
Ja det är ju inte konstigt att genusvetare anser att läsa mellan raderna(tolka)står högt i kurs eftersom det är vad den bygger på,där fakta känns obekväm.
@Ninni: För det tredje, det viktigaste inflytandet när det gäller denna sorts handlande kommer inte från föräldrar utan från jämnåriga.
@Erik: Fast här måste jag nog ändå ge artikelförfattaren på ett bakvänt sätt rätt: att vara pojke ÄR att ta avstånd från det feminina.
En man kan aldrig vara kvinna. Män kan bli en sorts hederskvinnor, men kvinnor utgör normen i samhället. En pojke måste alltid ta avstånd från det kvinnliga för att kunna utmärka sig. Om att vara manlig är att dra till sig kvinnors gillande är han faktiskt tvungen att bryta emot normen.
Sedan har du helt rätt i dina övriga slutsatser, det är så det fungerar, eftersom kvinnor är skolans (och samhällets) norm.
@robjoh:
Nej, tidigare trodde jag inte det var så illa, men jag har försökt sätta mig in i det hela, och det verkar vara värre än vad folk tror.
@PNy:
Håller med.
Detta är en viktig poäng. Man brukar verka utgå ifrån att pojkar undviker feminina beteenden för att det väcker ogillande hos andra pojkar. Vad pojkar gör för att väcka gillande/undvika ogillande hos flickor brukar man glömma bort helt och hållet.
Jag har nyligen läst lite Sune-böcker (det var faktiskt min dotter som ville läsa dem) och det är intressant hur mycket av hans beteende som drivs av att få tjejerna intresserade av honom.
Elller i förhållande till vad kvinnor genom sina handlingar uppvisar att de attraheras.
Detta sammanfaller förstås ofta med vad som är motsatsen till kvinnligt, men det är viktigt att kunna se detta också, vilket de flesta gynocentriska människor har svårt för.
Många bra och tänkvärda kommentarer ni kommer med.
@Erik: Väldigt sann analys utav situationen. Hon var väldigt selektiv i hur hon såg på det hela (en genusvetar-bekännare som är selektiv i sin analys, vem hade trott?)
@Ninni: Jag förstår hur du tänker, att det skulle vara att skuldbelägga männen, speciellt om det inte finns någon vetenskap bakom det hela. Inte ens tänkt på att ifrågasätta det utan tagit det som sanning. Min värld är vänd upp och ned.
Men säg att det är så, vi utgår från att det är sanning, då anser jag inte det inte vara skuldbeläggande att be män läsa mer med sina söner. Det är föräldrars ansvar att se till att deras barn blir goda medborgare och klarar sig bra i skolan nämligen, det betyder inte att jag skuldbelägger arbetarklassen, bara att vi då får lägga mer stöd åt dem för att nå upp till samma nivå. Det som hänt är ju en orättvisa mot samtliga män där skolan dödat läslusten för de flesta vilket skapar en ond cykel. Någon generation måste bryta den.
@Bashflak: Ja och nej. Ja, många barn saknar sina fäder, nej den stora majoriteten har sina fäder närvarande. Dock kan man ifrågasätta hur mycket de är närvarande.
@David Holman:
Det som hänt är ju en orättvisa mot samtliga män där skolan dödat läslusten för de flesta vilket skapar en ond cykel. Någon generation måste bryta den.
Personlig anekdot. Jag har ca 200 böcker hemma i vardagsrummet, en samling som växer. För ögonblicket doktorerar jag. Jag har alltså viss läsvana. Det var dock inte skönlitteratur och läsa mellan raderna som fick mig dit jag var idag. Jag är var jag är idag pga SF och fantasy. Två genres som uppenbarligen inte ens är fina nog att få kallas skönlitteratur.
Jag kan lugnt säga att om inställningen är att vi ska mäta hur folk läser mellan raderna så kommer vi inte se en förbättring oavsett hur mycket män läser med pojkar. För det är i så fall inte det som är problemet med pojkarna, problemet är att vi har en skola som håller på med en massa flum.
Sedan jag lärde mig läsa i femårsåldern så har jag slukat böcker. Jag är den som läser överlägset mest i vårt hus. När pappor uppmanas läsa mer eftersom barn gör som föräldrar av samma kön, så ställer jag mig följaktligen frågan: Borde jag läsa mindre? Annars kan ju mina döttrar få för sig att läsning är något manligt och ta skada av det?
Robjoh:
Jodå, det räknas som skönlitteratur!
SF och fantasy är idag helt godkänt och det kommer en uppsjö böcker, särskilt för ungdomar. (Mest Urban fantasy) Och bra böcker är det.
Vet inte varför det inte godkänns av en del, antagligen för att det faller utanför deras intresseområde. Det låter gammaldags i mina öron att ha den inställningen. (Arbetar med böcker och läsning dagligen)
@Alith:
Jodå, det räknas som skönlitteratur! Big Smile SF och fantasy är idag helt godkänt och det kommer en uppsjö böcker, särskilt för ungdomar. (Mest Urban fantasy) Och bra böcker är det.
Damen som skrev original artikeln vi diskuterar har inte riktigt samma inställning som du. Där sågades fakta böcker, fantasy och SF med basis i att det var det som män läste och därmed gav det inte samma insyn i demokratin…
Ibland verkar det som om lärarna blandat ihop begreppen ”skönlitteratur” och ”chick-lit”, för de böcker de tenderar insistera på att barn läser tillhör ofta den senare kategorin, men benämns skönlitteratur. Inte att undra på att pojkar aldrig får något intresse för skönlitteratur.
Å andra sidan kan det nog vara svårare att få pojkar som grupp intresserade av läsning av berättande texter (faktatexter förhåller det sig tvärtom med, enligt min erfarenhet). Det här betyder dock inte att det är omöjligt. Många pojkar kommer in i läsandet genom historiska romaner (t.ex. i mitt fall) eller science fiction. Denna sistnämnda genre har producerat många mäktiga läsupplevelser, som t.ex. ”Metro 2033”. Låt pojkarna läsa sådant, så ser vi hur läsandet utvecklas.
@En annan Fredrik:
Borde jag läsa mindre? Annars kan ju mina döttrar få för sig att läsning är något manligt och ta skada av det?
Det var faktiskt en mycket bra fråga. Vad som händer här är att du sprider din patriarkata makt och trycker ner dina döttrar…
Lite OT, men jag kan inte låta bli! Det gäller skolans syn på ”icke-fin” literatur.
Sci-fi som genre har alltid fått spot och spe av skolan tyvärr. (Eller skall man säga lärarna?)
Jag minns än idag hur mycket jag fick kämpa med att få läsa Isac Asimov på skolan. Jag var sci-fi-nörd då, och är det än.
Generellt så brukade eleverna i klassen läsa en föfattare/en bok, jag läste hela bibliotekets hylla med Asimov. (jag beställde även in titlar de saknade)
Men när jag skulle redovisa kunde jag inte låta bli att ”smälla” läraren på fingrarna lite med dennes fördommar. (Läraren älskade strindberg och Motsv.)
Jag hade fokuserat lite på området om robotens ställning i literaturen och den påverkan denne ger på samhällets syn på arbetaren och arbetet.
(Rekommenderar boken ”R.U.R” av Karel Capek)
Jag böjade dock redovisingen med att fråga klassen och läraren en enkel fråga.
”Alla som anser att en skönliterär text där det ingår en personliknade självständigt agerande maskin i metall, är science fiction? Ni räcker upp handen nu”
Man kan lugnt berätta att detta gjorde samtliga i klassen, även så läraren.
Då berömde jag dem för att de dömt ut Homeros ”Iliaden” som en Sci-fi berättelse (Ingår en ”robot” i den faktiskt)
Varpå jag lade upp ett urval på ca 10-12 böcker som behandlade Robotikens 4 lagar samt det trauma som interaktionen människa och robot ger.
Rädslan att maskinen skall ta överhanden och makten över mäniskan, ni vet?
Redovisningen sedan handlade ju om detta och om Asimov som författare.
Klassen gillade det, men jag gick från MVG till G i litteraturkunskap den våren. (Fast det var det värt att knäppa en lärare på sin fördomsfulla näsa)
Jag och min bror är stora ”slukare” av böcker, och växte upp med böcker omkring oss då vår mor var med i Bra böckers bokklubb. Det fanns alltid böcker att läsa, men aldrig ett tvång utan bara möjligheten.
MVH
@Rick:
Metro 2033 vara ”As-bra” och likaså Metro 2034. Läste om dem både nu i vinter!
Rysk modern literatur är underskattad!
Fast, passa er för ”sagan om trojkan” av Strugaskij. Den var ack så svår att läsa!
@Genusföljaren: Var är roboten i Iliaden? Jag minns ingen sådan.
@Johan:
Jag har nog fan inte läst den men googlade fram detta:
”De tidigaste robotarna i litteraturen är troligen de gyllne kvinnostatyerna och bronsjätten Thalos som Homeros skriver om i Iliaden, cirka 800 år f. Kr.”
Googlar man på engelska får man upp en hel del om Homer och robotics.
@MK: Det fanns en mekanisk uggla som skulle fungera som nån slags vägvisare. Kanske den som avses.
@Johan:
@Johan:
Det blev något knäppt med inlägget?
Men det är precis som MK skriver. Bronsjätten Thalos!
MVH
@David Holman:
Nej, naturligtvis inte. Det gäller ju allt, skulle det finnas en våldtäktskultur i vårt samhälle skulle ”våldtäktskultur”-tjafset inte vara misandriskt.
@Genusföljaren:
Känner igen problemet med betyg och fel ämnen. Jag gjorde tvärt om i gymnasiet. Fick alltid dåliga betyg på skrivningar för att jag skrev om fel saker. Var ganska kul när polarn som jag satt tillsammans med och som fick höga betyg protesterade till läraren om mitt låga betyg för han tyckte att jag skrev mycket bättre.
Så jag testade till slut på ett prov och skrev ett ”beställningsjobb”, och fick genast ett högt betyg.
(Antar du redan vet det, men robot är tjeckiska och betyder ”arbetare” och blev ett begrepp just genom tjecken Capeks R.U.R, som stod för Rossums Universal Robots.
Sen vet jag att Asimov på senare dar införde lag 0 också så att det blev fyra lagar, men han skrev väl aldrig 10-12 böcker med fyra lagar? Över lag är det 3 som gäller.)
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
jag tror det är ca 7-8 böcker som Asimow skrev som handlar indirekt om de 3 lagarna. Men det finns många fler böcker/författare som behandlar aspekten människa/maskin interaktionen.
Den sista lagen kommer i en av de sista böckerna om Stiftelsen. (R Daneel Oliwaw beskrev den då)
Jupp. vet det, finns för övrigt en bro i Moskva som hete ”Robotnikbron” Arbetarbron helt enkelt.
Att ge en lärare rätt svar, eller de svar som en lärare vill ha är ett dilemma som man får brottas med ofta.
Det ställer även oerhört stora krav på dig själv i rollen som lärare. Det krävs en del ”insikt” att låta bli att låta sina egna fördommar påverka rättningen av prov om det är bedömningar som skall göras.
Jag har även vart med om att en lärare blivit ”avsatt” eftersom hans krav på lösning inte var det som kursen och öviga ansåg vara det rätta. (han hade totalt fel helt enkelt)
MVH
Asimov skrev ett antal serier som är löst sammanknutna. Han skrev de olika serierna vid olika och vitt skilda tillfällen, men om man ser det som en kronologi så inkluderas följande böckerna i kronologisk ordning:
Robotnovellerna – Jag Robot är den mest kända, bokserien består av 10-20 noveller som beskriver hur lagarna fungerar. Huvudpersoner är Donovan och Mike – ”Field Testers”, Susan Calvin – robotpsykolog, Robertson och Lanning, chefer på US Robotics.
Detektivböckerna, Caves of Steel, The Naked Sun, och en till jag glömt namnet på. Böckerna är ett försök att kombinera robotar med detektivhistorier och protagonisten är Asimovs personliga favoritkaraktär, Elijah Bailey, böckerna introducerar dessutom två av de mest betydelsefulla robotarna R. Daneel Oliwaw och R. Giskard Rantulev. Trilogin fick en uppföljare som utspelar sig tvåhundra år senare och i den formuleras den ”nollte lagen” av Giskard.
Imperieböckerna, de minst kända. Böckerna beskriver hur Trantor kom att bli den viktigaste världen i vintergatsimperiet. Tre böcker och endast lösa referenser till robotar. Inga robotlagar såvitt jag minns.
Preludium till Stiftelsen. Två böcker varav den andra kom att bli Asimovs sista roman. Daneel från robotböckerna spelar en stor roll.
Stiftelsetrilogin, egentligen en serie noveller som introducerar Hari Seldon, Salvor Hardin, Hober Mallow, Bel Riose, Mulan och alla andra karaktärer som alla SF-nördar älskar. Ingenting sägs om robotar, annat än i förbigående.
Uppföljarna till Stiftelsen, två böcker. Boken följer fortsättningen på Seldonplanen och avslöjar att alltihop varit detaljplanlagt från Daneel sedan 30 000 år tillbaka. Det som är lite extra kul är att Asimov inte hade en tanke på detta när han skrev orginal-stiftelsen.
Dessutom finns ytterligare en bok, Tidsmästarna eller något liknande, som utspelar sig parallellt med alla ovanstående böcker. Om vi antar att robotnovellerna kan betraktas som två romaner är totalt antal 16 romaner. Robotlagarna omnämns i åtminstone hälften av dessa. Alla böcker utspelar sig i samma kontinuum.
Som kanske kan gissas var jag en stor fan av Asimov när jag växte upp.
@Bashflak: Strängt talat så fortsätter punkten med: ”Så tjena alla pappor, farsor, snubbar och gubbar! Läs! Läs vad ni vill så länge ni i alla fall läser något!”
Att fäder är frånvarande är en artikel i sig, men en del av poängen är att pojkar behöver förebilder av samma kön. Fram för fler män i förskola, skola, fritidsverksamhet etc.
@En annan Fredrik: Barn gör som föräldrarna gör. Läs, för fan.
@Genusföljaren & @johan:
Jo, jag var/är själv ett stort Asimov-fan. Har (haft) en hel del av honom. Läste den ursprungliga Stifelsetrilogin på 70-talet, och tror det var den som verkligen fick mig att fastna för SF. Och Tidens död (på engelska End of Eternity,är det den som du syftar på med Tidsmästarna?)var första gången jag stötte på tidsparadoxer och tyckte den var helt fantastisk när jag läste den i min ungdom. (Måste ge mig ut och leta efter den så jag kan läsa om den)
Jag tycker han var helt underbar, även om han inte var någon större stjärna rent litterärt så var han fantastisk på att lägga fram idéer. Jag kommer ihåg att jag såg nånstans, slutet av 70-talet eller så, att han skrivit över 400 böcker redan då. Men det flesta var populärvetenskap. Och hans populärvetenskapliga artiklar var minst lika läsvärda som hans fiction. (Hans fel att jag numer betraktar jorden och månen som en dubbelplanet.)
Själv tycker jag nästan att det var lite synd att knöt ihop i stort sett allt till ett och samma universum istället för att låta dem vara separata fristående verk. Jag gillade att Trantor och Stiftelsen var helt fristående från jorden. Men tji fick jag på det.
Ur ett genusperspektiv kan det ju vara värt att läsa ”Själva gudarna”, där vi får kontakt med ett annat universum från vilket vi kan tanka obegränsade mängder energi. Mittendelen av boken utspelar sig just i det andra universumet som är befolkat av en trekönad art. Och jag tycker han lyckades storartat med att beskriva sexualiteten och fortplantningen hos dessa varelser.
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
Och filmen I Robot med Will Smith är rena rama jävla hädelsen. Jag skulle gladeligen utdöma dödsstraff till regissör, producent och Will Smith för den. Vissa filmer borde verkligen förbjudas.
@johan:
Du har faen ta mig rätt. Det var R Giskard som uttalade den ”Nollte lagen”
Bravo, Bravo!
MVH
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
Min favorit roman av Asimow är stålgrottorna. Den har liksom allt!
Man glömmer bort att det är sci-fi efter en stund och njuter av en spännande deckare liksom.
Själva gudarna. Var det där som den trekönade rasen alltid spelade ett spel om vad som skulle göras? Och en man från jorden skulle försöka spela mot dem?
MVH
@Ninni:
”Jag är mycket skeptisk till om det finns belägg för punkt ’1. Barn gör som deras föräldrar, främst av som den av samma kön. Pappor, läs mer!'”
Det finns gott om belägg för den punkten. I läsundersökning efter läsundersökning ser man tydliga samband mellan fäders och söners läsvanor.
I ett större perspektiv är det ju också så att akademikers barn i större utsträckning själva blir akademiker; barn arbetare blir arbetare; barn till rökare blir rökare.
”För det första: Vi kommer från en tid då papporna inte var hemma med barnen. Då läste papporna knappast mer än idag, eller hur? Varför sjunker läsförståelsen då?”
Jag tror att min föräldrageneration läste mer än min generation, därför att det fanns en tid då läsning och språk och den bildning som detta gav var otroligt viktigt. Papporna var kanske hemma mindre, men de kunde i alla fall ses läsa och böcker fanns hemma. En annan förklaring är att skolan inte längre klarar av att kompensera för det barnen inte har med sig hemifrån – eftersom jag upplever att min generation läser mindre.
”För det andra: Pojkar umgås kring sak, inte kön. Det här ’umgås kring relation/umgås kring sak’ syns i forskning där man studerar play style/playmate, tex denna.”
Jepp, pojkar lyssnar otroligt mycket på sina kompisar i fråga om vad de ska läsa.
”Det viktiga är att få barn att finna tjusningen i ordets värld. Det gör man bäst om man själv tycker det är roligt att läsa högt och väljer böcker som barnet uppskattar. Har man förmåga att leka med röstläge så man ökar upplevelsen. Betydelse av kön på den som läser, i synnerhet vad gäller pojkar, det tror jag på när jag ser belägg för det.”
Punkt tre och fyra.
”Som jag ser det så är det där bara ännu ett sätt att skuldbelägga män, som blivit ’sanning’ för att det upprepats.”
Som jag ser det slutade du läsa efter punkt ett.
Om du går vidare till min uppsats kommer du även att se att jag är mkt. kritisk mot allt vad ”antipluggkultur” och ”pojkkris” och annat skuldbeläggande. Hela uppsatsen handlar liksom om det – HUR vi pratar om pojkars läsning.
@Genusföljaren: Det var egentligen en fyrkönad ras eftersom de tre fortplantade sig genom att smälta samman till det fjärde könet.
Mitt examensarbete som jag genomförde för snart 20 år sedan, inleds med följande citat, hämtat från boken i fråga:
”Mot dumheten… Kämpar själva gudarna… Förgäves.”
Handlingen kretsade kring en energipump som flyttade energi mellan Jorden och det andra universat. Pga diverse trassel skulle pumpningen innebära att vårt universum förintades. Men det löste sig på något vis, minns inte hur.
Giskard var alltid min favorit.
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson): Jag har mycket av Asimov, även om jag inte hunnit med alla 400 alster. Nu sitter jag för andra gången med ”Asimovs Guide to the Bible”, vilket är en 800-sidors genomgång av gamla och nya testamentet ur ett historiskt perspektiv, där han inte behandlar religionsaspekten alls, dvs. han behandlar judendomen som om den varit någon utdöd religion som ingen människa hade hört talas om. Lite tung, men läsvärd.
Litterärt var Asimov inte bra, det märks tydligt i böcker som ”Stiftelsen och Jorden” där dialogen är mer än lovligt yxig. Idémässigt var han däremot enastående. Psykohistoria måste vara en av de mest briljanta ideér inom SciFi och den väcker högar med filosofiska frågeställningar.
De tre lagarna gör sammalunda, fast fokuserar på vad det innebär att vara människa. Av hans robotnoveller är den bästa de två sista, som handlar om Stephen Byerley och huruvida han är männsika eller robot samt vad det gör för skillnad. Den sista i synnerhet, ”The machines” är en enastående berättelse om hur mänskligheten ovetandes blir av med möjligheten att styra över sitt eget öde, men Susan Calvin tröstar sig med att vi aldrig haft den möjligheten och att det som styr nu kommer att göra det så mycket bättre.
I övrigt gillar alla fans av Asimov novellerna ”The last Question” och ”The last Ansver”, som var Asimovs nummer 1 och 3 i egna favoriter. ”The ugly Little Buy smög sig in på andraplatsen för Asimov själv, men jag anser nog att 1 och 3 är helt outstanding.
Idén beskriven i Nightfall är också enastående.
@Genusföljaren:
Nope. Det var aldrig något egentligt möte mellan de två universumen. Kontakten var bara en form av ”chatt” mellan vårt och deras universum och att man på grund av skilda potentialer mellan de två universumen hade ett energiutbyte. Se Johans beskrivning nedan. (Fast jag tror han har fel i att vårt universum skulle förintas, jag tror problemet som uppstår, och som är det centrala etiska dilemmat i boken, var att vi upptäcker att det andra universumet kommer att förintas inom en nära framtid på grund av vår energiväxling med det. Det har negativa konsekvenser för vårt universum också, men effekterna är marginella för oss på grund av att vårat universum är ofantligt mycket större.)
@johan: Tror du fått det om bakfoten. Jag vill minnas det var deras universum som låg illa till, inte vårt.
@johan: Jag tycker hans vetenskapliga attityd till berättelserna var helt underbar. I förordet till en utgåva av Förbjuden värld (Pebble in the Sky) bad han om ursäkt för att jorden var radioaktiv, för det hade kommit fram först efter att berättelsen ursprungligen hade skrivits att det vore omöjligt för livet att existera på en så radioaktiv jord, men han kunde inte skriva om den eftersom radioaktiviteten var avgörande för intrigen.
I den ursprungliga Nightfall fanns det 6 solar (om jag minns rätt) i systemet som berättelsen utspelar sig i. När han sen skulle utvidga novellen till en roman tillsammans med Robert Silverberg så testade han hypotesen om ett system likt det beskrivet i den ursprungliga novellen och kom fram till att det kunde inte vara stabilt. Men ett med sju solar skulle fungera. Så i romanversionen är det en sol mer.
Ganska typiskt Asimov.
Och robotnovellerna är ju rena mästerverk, hur han med hjälp av de 3 enkla lagarna lyckas konstruera dessa fantastiska intriger och deras sofistikerade lösningar.
(Och filmen I Robot gör mig verkligen förbannad på allvar. Asimov måste rotera som en höghastighetsturbin i sin grav.)
@Kåkå:
Bra poänger! Det här med läsning är en hjärtefråga för mig.
Jag är också medveten om det här med pappor och pojkar och läsning. Läsande förebilder brukar vi prata om i mitt yrke. Tjejer har (oftast) betydligt fler sådana.
Sambandet mellan minskande högläsning och problem i skolan är ju också något jag tycker är skrämmande. Ett barn som blivit läst för under sina sex första år har 17000 ord, och ett som inte blivit läst för har 6-7000. Det där 10000-ordsglappet är svårt att ta igen, det snarare ökar för varje skolår.
Högläsningen har minskat från att 70% av barnen blir lästa för till till ca 35 (om jag minns rätt). Samtidigt som skolresultaten blir sämre. Jag vill gärna skylla det mer på föräldrarna än ”flumskolan”. Lös problemet innan skolstart säger jag! Barn som blir lästa för klarar sig bättre i ALLA ämnen. Det finns många högläsningsstimulerande projekt som visar på det.
Jag skulle för övrigt gärna se en studie över om man läser mer för flickor än pojkar.
@robjoh:
Jo, jag såg att det var så hon tyckte. Och, som sagt var, det tyckte jag var riktigt gammaldags… Jag kan inte se annat än att den synen på SF och fantasy är på väg bort, faktiskt…
@Alith:
Jag håller med om det är jätteviktigt, och roligt, att läsa för barnen. Jag har tre barn och läser varje kväll för dem. Jag antar att det är en av anledningarna till att de har ett så stort ordförråd som de har.
Men i det moderna samhället har föräldrar mycket mindre tid med sina barn än vad t.ex. mina egna föräldrar hade. Jag läste nyligen att föräldrar spenderar i genomsnitt 17 min om dagen med sina barn. 17 minuter!!
Så jag tycker inte man ska ”skylla” på föräldrarna, vilket jag ideligen hör från uppgivna lärare. Även om jag förstår deras uppgivenhet så verkar det inte som att de förstår föräldrars (och barns) situation.
Själv ser jag det som jämställdhetens fel, om jag nu ska skylla på någon. Inte att jämställdhet är fel, men sättet att uppnå det har fått konsekvenser alla borde ha förutsett, men ingen gjorde. Att gå från hushåll som kan försörja sig på en inkomst till ett ideal där båda föräldrarna ska vara heltidsarbetande får konsekvenser både för relationer, föräldraskap och för barnen.
Att två föräldrar jobbar 50% vore också jämställt, och 10ggr bättre för barnen, vår framtid. Men så långt tänkte ingen. Därför kräks jag lite i munnen när Natalia Kazmierska skriver om ”viktiga feministiska segrar, som dagis och föräldrapenning.”
Nästa feministiska seger: Nanny-robotar. Då kommer både män och kvinnor kunna lägga 60-timmar i veckan på sin karriär, utan att behöva bekymra sig om att bli distraherade av sina barn. DÅ kommer vi att bli jämställda!
@Kåkå:
Nej, naturligtvis läste jag hela Davids inlägg. Din kommentar fick mig att gå vidare och läsa din masteruppsats + ett kapitel (för jag hittade det kapitlet på nätet) av en av dina källor (Newkirk – kapitel 8).
Vi är ense om väldigt, väldigt mycket. Din uppsats var mycket glädjande att läsa (rekommenderar till er andra. Läs!). Tack!
Detta här t.ex. är lite av mitt mål som skribent, fast ur ett bredare perspektiv gällande hela jämställdhetsdebatten:
Min kommentar handlade inte om din masteruppsats. Jag protesterade mot en enda sak, jag ifrågasatte och ifrågasätter fortfarande, huruvida man har stöd för punkt 1 i inlägget. Du skriver själv så här (min emfas):
Anses, antas, antas? Har man stöd för det eller antar man att det är så?
Du skrev:
Jag skrev:
A. Pappa läser själv och läser för sin son
B. Mamma läser själv och läser för sin son
Det jag vill se för att tro på punkt 1 är belägg för att son i alternativ A får ett större läsintresse än son i alternativ B ovan. Och det ska vara kausalitet, inte korrelation. Att man kan visa korrelation det betvivlar jag inte det minsta, för:
…
…
Lite längre ner på samma sida:
Att upp till 10 % har ”dyslexi och andra typer av läs- och skrivsvårigheter” som har en ärftlighet komponent vanligen mellan far och son kan vara orsaken till en korrelation mellan faderns läsning och sonens, liksom andra ärftliga faktorer.
Det är två orsaker till att jag skarpt tvivlar på dessa teorier som ligger bakom punkt 1:
1. Männens homosocialitet (umgås kring sak) är tillåtande för individuella val i en utsträckning man som kvinna förbluffas av.
2. Jag har i princip ”studerat” män och maskuliniteter, på grund av intresse i genusfrågor, i ökande omfattning med start på 90-tal. Jag har erfarenhet främst av pojkar upp till 9-10 års ålder och vuxna män, mer begränsat i ungdom. Det rör sig om vitt skilda grupper allt från akademikers värld till mc-killar med skinnväst. Jag har aldrig upplevt att ”att läsa” ses som ”kvinnligt” bland män eller något man behöver ta avstånd från för att vara manlig. Tvärtom diskuterar man öppet och naturligt böcker och ger varandra lästips.
Anekdot: På grund av den här begränsade erfarenheten av tonåringar så frågade jag min son en gång i samband med debatten kring pojkars sjunkande läsresultat och att man lägger skulden på pojkarna själva. Diskussionen var ungefär så här:
Jag: ”Är det svårt att läsa som kille? Ser man bland killar ner på någon som läser?”
Han tittade på mig som jag var helt korkad varpå han sa: ”Nä ää, varför skulle det vara det?”
Jag: ”Oavsett vad man läser? Poesi t.ex. skulle det vara okej?”
Han: ”Alltså, mamma, det funkar inte så. Det är mer allmänt hur man är. Att man har en eller ett par saker som är ovanligt spelar ingen roll. Poesi är väl lite sådär, men det skulle inte vara problem om det bara är det.”
Att jag inte sett något stöd för pappas läsning – sonens läsning innebär inte att sådan inte finns. Så jag tar gärna del av källor som visar kausalitet.
Men i sak är du och jag, undantag punkt 1, mycket ense. Liksom du lyfter i din masteruppsats så faller även flickors läsning. För mig är det inte konstigt att svaga elever – vilka i detta ämne oftare är pojkar – faller mer än starkare elever om pedagogik/skolan brister. Med den här typen av retorik – att angripa papporna (än värre: pojkarna själva) – riskerar man missa målet, menar jag.
Det är rent skitsnack att läsning skulle ses som kvinnligt. Jag älskar böcker och läser allt från facklitteratur om förbränningsmetoder till skönlitteratur av skiftande slag. Finns inget annat så läser jag texten på filpaketet. Aldrig någonsin har jag hört i bekantskapskretsen eller annorstädes att läsning skulle ses som en kvinnlig egenskap.
Men och nu kommer det som gör att feministerna skickar ut en dödspatrull efter mig. Pojkar och flickor ÄR generellt olika. Dinosaurier och andra världskriget känner jag igen från min barndom. Pojkarna läste böcker om dessa ämnen, både skön och fack. Biggles var en favorit.
Pojkar vill vara hjälten (eller skurken) i en spännande saga. De är riddaren som slåss mot draken, den modige soldaten, den djärva Spitfirepiloten etc. De är oftast INTE intresserade av att läsa om Helena som går i sjuan och har problem med sin bästis. När 99% av all ungdomslitteratur som kommit de senaste åren (till på köpet full av pekpinnar) så tacka fan för att intresset svalnar då ingen ny litteratur tilltalar dem.
@Ninni:
Jag har inga undersökningar att hänvisa till men kan det inte vara så enkelt som att pojkar är mycket mer benägna att bli inspirerade att läsa pga en pappas val av böcker, både de böcker han läser för sonen och de han läser själv. Dvs de har förmodligen mer lik smak, en mamma är mindre benägen att rekommendera t.ex. Biggles, fantasy, sci-fi etc för hon läste aldrig det själv, och när pojken ser en av föräldrarnas bok i bokhyllan så är han mycket benägen att börja bläddra i den om det är Sagan om Ringen än om det är, säg, Libertinens Kyss (eller random romance novel).
@Ninni:
1. Männens homosocialitet (umgås kring sak) är tillåtande för individuella val i en utsträckning man som kvinna förbluffas av.
Det är nog detta som gör det svårt för mig som man att ta allvar på idén att det skulle anses vara omanligt att läsa. Nu är mina egna erfarenheter från vår svenska grundskola närmare 20 år gamla, så klimatet kan ha ändrats. Men jag har aldrig funnit att mina vänner har ifrågasatt min manlighet pga mitt läsintresse.
Mitt läsintresse har aldrig varit en grogrund för mobbing eller liknande. Om något har mitt läsintresse varit en grund för status då jag oftast har varit den som har varit mer påläst än andra.
Så antingen är det något som har ändrats i kulturen mellan pojkar i svensk skola eller så är den teorin felaktig.
@Alith:
Jag är inte säker men jag tror att damen som skrev artikeln undervisar blivande lärare i Stockholm. Om sant så har hon fortfarande inflytande i svensk skola.
@Fredrik:
Men och nu kommer det som gör att feministerna skickar ut en dödspatrull efter mig. Pojkar och flickor ÄR generellt olika.
Ja feminister har lite problem med just den tanken, bara se vilket svar Lego utsattes för när de introducerade Friends efter många års forskning på vad flickor ville leka med. Feminister i större delen av världen gick i taket. Legos försäljningssiffror har slagit rekord efter rekord.
Forskningsfrågan i hur man får pojkar att vilja läsa kanske borde vara något liknande som Lego gick igenom när de skapade Friends. Vad vill pojkar läsa, vilken litteratur uppskattar de och varför?
Idag verkar frågan vara hur man ska omvandla pojkar till att uppskatta samma saker som flickor.
@robjoh:
Samtidigt som man ska omvandla flickor till att bli lite mer som pojkar. ”Ta mer plats”, söka ingenjörsutbildningar, bli brandmän osv.
@MK:
Jo, men då har du igen en korrelation, menar jag. Det är inte Könet man på läsaren utan att pojkarna får, för dem, intressanta böcker.
Jag kan berätta ”min historia” som en anekdot. Som ni inte har en aning om(
) så gillar jag att läsa. Jag kommer från en familj där man inte hade någon läsvana/kultur alls. Jag hittade själv till biblioteket.
Jag gillar inte och gillade inte de typiska ”tjej-litteratur”, jag gillade faktaböcker och deckare.
Min man är en icke-läsare.
Redan under graviditeten läste jag för vår son, eftersom de hör. Jag har läst extrema mängder. Varje morgon innan skola/jobb steg vi upp så vi hade en halvtimmes marginal, tände brasan i kaminen och läste. Varje kväll läste jag för honom. Men vad läste jag för honom?
När han var typ 2-3 var sjörövare allt, då läste vi om sjörövare i tid och otid, både barnböcker av skönlitterär typ och mer faktabaserat. Sen kom dinosaurier att bli allt. Då läste jag böcker som dinosauriedagen och jag vrickade tungan på alla svåruttalade dinosaurie-namn i ett uppslagsverk för vuxna.
Lite senare fick jag fantastiskt hjälp och stöd från ”bibble-farbro’n” (en man som jobbade på barn och ungdomsavdelningen på ”vårt bibliotek”). Han var mycket engagerad lärde sig om min sons litteratur-smak och fiskade fram böcker som just min son skulle gilla att jag läste.
Jag fortsatte läsa långt efter han själv kunde med.
Resultat: Min son är storläsare, toppar i läsförståelse och, som bonus, jag hittade fantasy för att min son uppskattar det.
Hade det blivit lika lyckat om min man hade läst istället? Jag tror inte det. För han tycker inte om att läsa, det märker barnen tror jag. Äkta glädje för att läsa hos läsaren sänder ut att läsa är något positivt, kombinerat med valet av litteratur utifrån vad barnet gillar. Det tror jag är ett bra ”recept”.
Min son kom hem från skolans bibliotek en dag och sa: ”Titta mamma, vilket skit jag måste läsa! De har bara såhär mycket böcker (visade en hyllmeter typ) som är bra, de har jag redan läst. Resten är sånt här skräp!”
Det är inte bra.
@robjoh:
Upplever det just så bland män och även i min sons kamratskapskrets.
Eller så har kulturen i (för)skolans ändrats så att ”rätt” litteratur är viktigare idag än att få pojkarna att läsa.
@Ninni:
Självklart har du rätt.
@Ninni:
Eller så har kulturen i (för)skolans ändrats så att ”rätt” litteratur är viktigare idag än att få pojkarna att läsa.
Mitt svar kommer kanske inte vara så starkt, det är mest en massa funderingar. Jag vet inte om mina funderingar har någon bärring på verkligheten, men vill ändå lyfta tanken.
Jag kan som sagt var inte uttala mig om skolan idag, men har den verkligen förändrats så mycket? Var det verkligen så att vi hade ett friare bokval på 70 och 80 talet?
Problemet kanske inte är att grundkulturen har ändrats, alltså att ”rätt” litteratur skall läsas. Har det inte alltid varit ”rätt” litteratur som ska läsas? Kanske har kombinationen av mäns låga värde i samhället och att miljön runt skolan har förändrats eskalerat något som alltid varit ett problem.
Vad jag försöker säga är att det kanske alltid har varit ett problem att få pojkar att läsa, när mängden av alternativ media exploderade (tv, dataspel och internet osv) så minskade chansen att en pojke hemma skulle plocka upp Biggles och därmed lära sig själv. Vilket var hur jag började läsa, bröderna Hardy på en lång bilsemester.
Så kanske är inte problemet att kulturen har förändrats utan att den inte har förändrats. Det kanske är så att skolan måste börja göra sitt jobb och faktiskt fråga sig vad tycker pojkar om att läsa istället för att gnälla på alla andra än sig själva. Man skyller på antipluggkultur, att män inte läser tillräckligt eller att män läser fel böcker. Aldrig någonsin ställts frågan vad lärare och skolan kan göra.
@robjoh:
Det var mitt med, ett möjligt alternativ jag tänkte på, inte att jag påstår att det är så.
Det finns ju många saker som ändrats, som kan ha bidragit till att en sån förändring skett. Jag tror förskoleålder är viktig för att få barnen att tycka ”böcker är en kul sak”. Där är ju förändringen omfattande, där få barn var på dagis/förskola 1970 mot mer eller mindre alla idag. Större grupp bör göra det omöjligt att i någon utsträckning av betydelse rikta läsningen till det individuella barnets intresse, så som jag gjorde med vår son.
Jag upplever en skillnad mellan min skoltid och min sons. Jag kan inte minnas annat än att vi fick välja av ett urval hyggligt blandade böcker. Jag vet jag valde ”På västfronten intet nytt” på gymnasiet och då var där kanske 4-5 olika titlar att välja mellan. Min son fick nyligen läsa på engelskan en bok han beskrev med ordet ”Relationstjafs!” och muttrade mycket över. Frågade honom nu om den boken: ”där var tre böcker, men de var alla samma stuk”
Men det är dels anekdotiskt, dels gamla och därmed opålitliga minnen.
En annan sak som förändrats i skolan är könsfördelningen i lärarkåren:
Hur påverkar det miljö/kultur både totalt sätt och just specifikt läsning och vilken litteratur som görs tillgänglig för barnen? Hur påverkar det utbudet i skolans bibliotek? (Läst en uppsats om en bibliotekssatsande skola**, examensarbete 10 poäng, där resultatet som framställdes var mycket positivt. Hur hade denna skolan gjort? Vad innebar satsningen?)
Absolut en mycket viktig faktor.
Jo, Kåkå gör just det i sin masteruppsats! (det som låg bakom artikeln/inlägget) Och det med besked. Den uppsatsen handlar typ om att vända på diskursen från ”pojkarna gör fel”-attityden vi vänder oss kritiska mot till ”vad kan skolan göra?”. Kul att se i dessa tider. Läs den gärna, jag länkade den i en tidigare kommentar.
** En enkätstudie av pojkars läsintresse på en bibliotekssatsande skola, 2006, Lena Egerfält och Anette Westlund, Högskolan i Gävle
@Ninni:
Det beror nog på läraren helt enkelt. Vi fick på mellanstadiet välja vad vi ville i biblioteket. Det var inget stort bibliotek, men det fanns ändå bredd. Manlig medelålders lärare.
På högstadiet och gymnasiet var det dock mycket smalare. Det var mest klassiska svenska författare som skulle läsas, Moa Martinsson osv. Alla lärare då var äldre kvinnor.
Detta är också rättså anekdotiskt iofs.
Ninni:
Du har förstås rätt. Den sortens högläsning du ägnade dig åt är ju det allra bästa (oavsett könet på personen som läser). Men när man har genomfört högläsningsfrämjande projekt (med föräldrar utan läsbakgrund) så har man sett väldigt stora förändringar på barnens skolgång och läsande. Trots att man får förmoda att en del av föräldrarna bara ”gjorde sin läxa” när de läste. Förhoppningsvis upptäckte många av föräldrarna att det var roligt! Men också föräldrar utan eget läsintresse kan göra stor skillnad. Och jag är intresserad av att se om männens läsning skulle göra skillnad.
Apropå lärare. Det blir allt vanligare med nyutexaminerade lärare som inte har eget läsintresse. Och högläsningen hemma har som sagt minskat från 70 till ca 35 %. Så vart ska barnen få sitt läsintresse från?
@Alith:
”Apropå lärare. Det blir allt vanligare med nyutexaminerade lärare som inte har eget läsintresse. Och högläsningen hemma har som sagt minskat från 70 till ca 35 %. Så vart ska barnen få sitt läsintresse från?”
Hur mycket högläses på dagis?
Jag tror att högläsningen helt enkelt minskar för att föräldrar är mindre hemma med barnen. Detta borde gå att få fram statistik på för att bekräfta/förkasta.
Jag återkommer till att jämställdhet i form av att kvinnor ska ut på arbetsmarknaden och göra karriär i samma utsträckning som män är destruktivt för samhället. Jämställdhet måste vara underordnat välmående. Och våra barns välmående, intellektuella kapacitet osv, bör vara den bästa indikatorn på vart samhället är på väg.
Jag tror på gemensam föräldraledighet (dvs båda föräldrarna lediga samtidigt) och en större möjlighet för familjer att försörja sig på en inkomst (en heltids- eller två halvtidsinkomster) innan barnen når skolåldern.
@Alith:
Jag såg ett inslag, tror det var på rapport för kanske en vecka sen. (Jag har letat men inte hittat det igen, tyvärr.) Där pratade man om att man hade gjort en större undersökning och den visade att det tidigare larmet inte stämmer. Där kom man fram till att föräldrar läser lika mycket nu som på 70-talet.
Det tror jag inte på, för att föräldrar jobbar mer nu. Dygnet har bara 24 h nu med och något måste man dra ner på för att kunna jobba mer.
Men det talar iaf för att det inte är SÅ illa.
Finns, som jag ser det, inget som talar för att det skulle ha någon effekt av betydelse och därför tycker jag det är kontraproduktivt för det ”stjäl av strålkastarljuset” från det vi borde rikta ljuset mot.
Som jag skrev tidigare så har jag läst ett examensarbete som visade på mycket positivt resultat av att en skola hade satsat på skolbiblioteket och skolbibliotekarie. Det menar jag är en mycket bättre väg av samma orsak som jag är evigt tacksam för ”bibble-farbro’n”. Det är deras specifika yrkeskompetens som behöver finnas nära barnen, och deras personlighet är viktig.
Nedan följer några citat från detta examensarbete:
…
…
…
Det den skolan har gjort är att satsa på en ”bibble-farbro’n”. Och den mannens påverkan på min son är av helt avgörande betydelse för hans framgångar i skolan. När vi kom dit så möttes min son av ett personligt bemötande typ: ”Hej [min sons namn]! Kolla, jag har lagt undan en bok jag tror du kommer tycka är jättespännande!” Så jag är inte minsta förvånad över det positiva resultatet i studien.
Egerfält, L, & Westlund, A (2006). En enkätstudie av pojkars läsintresse på en bibliotekssatsande skola. Examensarbete, 10 poäng, B-nivå. Institutionen för Pedagogik, didaktik och psykologi.
Högskolan i Gävle.
@Ninni:
<>
Då missförstod jag dig! Bugar!
(Och tackar för rosen! 
)
<>
Det finns ju stöd för att pappor påverkar sina söners läsning. Ordvalet ”anses” kommer av två skäl:
1. Vissa av de källor jag använder i min forskningsöversikt (som citatet kommer ifrån) är väldigt benägna att lägga in tolkningar i saker. Det räcker inte med att pojkar inspireras av sina pappors läsning – det ska dessutom tolkas som ”avståndstagande från det som är kvinnligt” eller ”maskulinitetsskapande” etc. Därav ordvalet.
2. I forskningsöversikten bygger jag upp det som så småningom, i slutet av min uppsats, blir grunden för min analys och kritik, d.v.s: Dessa författare betraktar saken som ett problem och jag gör det inte.
Och det är en del av problemet. Mycket av läsforskningen kan inte vara just det – den ska gärna lindas in i ideologiskt färgade analyser.
<>
Min upplevelse är densamma, det var det som fick mig att välja uppsatsämnet. Jag kände inte igen män jag kände och känner i det offentliga samtalet.
Jag vill dock understryka att mitt syfte med punkt ett inte var att skuldbelägga någon alls. Utom möjligen skolan
och de som fortsätter envisas med begrepp som ”pojkkris” och ”antipluggkultur”.
För pojkar läser. Och de läser en massa saker. Bara inte sådant som skolan anser vara läsning.
@Kåkå:
Det finns ju stöd för att pappor påverkar sina söners läsning.
Jag är besvärlig, jag tror det när jag ser det.
Det beror på vad man menar. Dolf, Erik, Dick, Ulf och Teodor har alla påverkat min läsning, de är inte mina pappor – jag är inte deras son. Deras påverkan gäller även litteratur som inte alls faller inom GenusDebattens område. De påverkar min läsning för att vi är samma läsartyp och uppskattar därför samma typ av material.
Att den läsande pappan på samma sätt inspirerar en son om denna delar pappans litteratur-smak, det betvivlar jag inte det minsta.
Det jag ställer mig skeptisk till är att man har stöd för att pappan i egenskap av pappa och man påverkar sonens läsning. Och det som är helt uppåt väggarna galet är ”avståndstagande från det som är kvinnligt” eller ”maskulinitetsskapande”.
Böcker och läsning ses inte som ”kvinnligt” och dessutom mäns maskulinitetsskapande fungerar inte så. Det är feministisk ideologiskt flumflum. (Jag har tankar på att eventuellt skriva om mina maskulinitetsteorier, men det ligger långt fram.)
Det kan kanske upplevas som hårklyveri? Men jag menar att orsaken till ett fenomen man ser är viktigt för att kunna göra effektiva åtgärder. Jag menar att orsaken troligen är att barnet får lästips från pappan som faller sonen i smak.
Jag växte upp med Boktipset och Sagostunden och liksom många andra i min generation kan jag fortfarande Boktipsets intro. Finns den typen av program idag som kan inspirera barn att läsa genom att de får lästips? Om inte hade det kunnat ha en positiv effekt.
Likaså skulle en inspirerande bibliotekarie i barnens närhet troligen ha den goda effekt som examensarbetet jag skrev om.
Det är dessvärre inget unikt för läsforskningen. Det är ett mycket omfattande problem i forskarvärlden tillföljd av vår tids religion, feministisk ideologi och att vi har en statsfeminism. Jag skriver mycket om forskning här på GenusDebatten. Nu har jag lite mycket på plan, men om och när jag hinner, så skriver jag gärna en typ recension av ditt arbete liknande denna. Det är ett riktigt bra och viktigt arbete du har gjort som behöver all spridning det kan få.
@Ninni: Poängen är väl att kvinnor ”i genomsnitt” inte är lika intresserade av den typ av litteratur som intresserar pojkar. Om vi antar att pappor ”i genomsnitt” trivs mer med böcker av karaktären ”Skattkammarön”, valfritt verk av Jules Verne, Hjortfot, Vicke Viking, Heinleins barn/tonårslitteratur, etc. så har ju faktiskt pappor en viss inverkan. Inte för att de är pappor, utan för att deras litterära smak bättre överensstämmer med pojkars litterära smak.
Det tycker jag låter ytterst rimligt. Jag kommer inte från en litterär familj men har läst extremt mycket själv. Jag är bekant med samtliga bevarade grekiska bevarade tragedier, med både Iliaden, Odyseén, Aeniaden, Decamerone, Don Quxiote, Dantes Inferno, Stolthet och Fördon, Wuthering Heights, Kafka, Moby Dick, Röda Rummet, Herr Arnes penningar och i stort sett alla andra du kan sätta ett namn på. Jag kan verkligen uppskatta personporträtten i böcker som ”To kill a Mockingbird” som är enastående, men jag trivs ändå bättre med de fundamentala ideér som beskrivs i typisk SF. Denna litteratur kräver mindre av författaren men mer av filosofen om du förstår vad jag menar.
Vad min son och dotter gillar vet jag inte än eftersom de inte är gamla nog, men jag är rustad att hjälpa dem oavsett vilken genre de väljer (Bortsett från kategorin Anne Rice / Twilight / dramavampyrer). Eftersom jag känner till SF-genren extremt väl så har jag därför statistiskt sätt större möjligheter att guida min son till de, åtminstone enligt mig, bästa verken. Nog måste det ha en viss inverkan.
@Johan:
Kan bara inte låta bli en inflikning här med anledning av att du nämner Anne Rice. Det var väl Anne Rice som satte igång hela vampyrtrenden på 90-talet (Filmen ”En vampyrs bekännelse” med Brad Pitt och Tom Cruise samt Kirsten Dunst som värdens sötaste lilla flickvampyr är baserad på hennes första vampyrbok, och hon skrev också manuset till filmen). Hennes vampyrböcker genomsyras också av en uttalad mörk sensualism med drag av bdsm och homoerotism. Frågan är om hon inte också har varit en stark influens i bdsm-trenden med böcker som lett till böcker som 50 Shades of Grey. Men att jämföra Rice med Twilight och 50 Shades är som att jämföra Leonardo da Vincis målning Nattvarden med Liv Strömquists klotter föreställande ett styrelsemöte. Hon (Rice alltså) har också skrivit ren erotisk litteratur med bdsm-inslag, bland annat en trilogi om Sleeping Beauty. En helt annan must i dem än i 50 Shades of Grey, som i jämförelse närmast ter sig som en soft-core version av bdsm-erotica man skulle kunna hitta i tjejmagasin som Starlet.
Rice tar också upp etiska och religiösa frågeställningar. Så här i påsktider passar det väl särskilt att rekommendera Djävulens frestelser (engelska originalet Memnoch the Devil) där hennes återkommande favoritvampyr Lestat möter djävulen. Det är dock ingen Twilight-saga. Boken är fylld med diskussioner om den fria viljan, arvssynd, djävulens fall och andra teologiska och moraliska frågor som sysselsatt mången religiös grubblare. Och ger också, i mitt tycke, några ganska bra svar på några av dessa frågor, t.ex. frågan om varför Gud tillåter ondska. Golgotavandringen och Jesu lidande på korset, och hur mycket lidande det egentligen var om han nu verkligen var Guds son och en del av Gud själv som tre-enigheten är en allt annat en oviktig del av boken, vilket också var anledningen till att jag kopplade den just till att det är påsk. Anne Rice är själv tydligen en troende katolik, men hon har hamnat i konflikt med kyrkan ett flertal gånger. och gått ur, försonats, och … sjutton vet var hon står i förhållande till den kyrkan just nu, men hon är i alla fall troende. Vilket är ganska fascinerande med tanke på hur hon skriver.
Anne Rice är långt ifrån tonårstjejernas vampyrdrömmar. Jag tycker själv hon är jävligt bra. Men det sagt, det är nog knappast heller det första man rekommenderar en ung man som en introduktion till läsandets glädje. En viss mognad är att rekommendera för Rice.
@Johan:
Jag förstår inte riktigt om din kommentar är medhåll eller argumentering? För det låter som du försöker visa mig att jag har fel, men det du säger är samma som jag säger … Är jag så otydlig?
Mitt budskap är:
1. korrelation: Pappas läsning – sonens läsning
2. korrelation: Mäns läsning – pojkars läsning
3. kausalitet: Pojkars läsning ökar om vuxna personer har kunskap att guida pojkarna till, för dem, intressanta böcker.
Varför är det viktigt att peka ut 3?
Dels används 1 och 2 i syfte att svartmåla män. (Nu menar jag inte Kåkå)
3. sätter fingret på rätta punkten, att förskola och skola misslyckas att guida pojkarna till för dem intressant litteratur och pekar ut vägar som skolan kan gå för att åtgärda problemet. Därför ger det resultat om pappan har kunskapen att kompensera för skolans brister. Den kompetensen är dock inte unik för pappan, jag använde mig av ”bibble-farbro’ns” kompetens. Därför ser man detta resultat när en skola gjort satsning på skolbibliotek och skolbibliotekarie.
Det här är inget unikt för läsning. Vi har tidigare talat om matematik. Ju mer skolan brister, ju mer avgörande blir föräldrarnas kompetens och utbildning, för det väger upp lite för skolans brister. Det är en problematik som har ökat, medan föräldrarnas utbildningsnivå verkar ”ha en mindre betydelse för resultaten i Finland jämfört med de övriga Pisaländerna.”
Det här kommer inte bli bättre med genustokarnas petande i böckernas värld. För dessa genus”medvetna” är kvinnor utan förståelse för pojkarnas behov.
Då tycker vi nog lika. Det är möjligt att jag missförstod dina inlägg. Jag har lyckats läsa barnversioner av både Moby Dick och Beowulf för min sjuåriga pojke. De accepteras, men han har svårt att associera jakten på valen med människan inneboende strävan att offra livet på idiotier eller det meningslösa i att söka hämnd på ett själlöst djur.
Därför varvas alla sådana böcker med actionböcker där pojkar får vara hjältar och dräpa monster. Mycket uppskattat. Det har även fått mig att tycka bättre och bättre om pappaporträtten i Astrid Lindgrens böcker.
Jag anser att det är för sent att lägga alla lässtimulerande åtgärder när barnen redan går i skolan. Då blir det nödhjälp, och resurser finns kanske inte för den sortens katastrofinsatser. Det finns gott om studier som visar att det bästa är om barnen får med sig läsningen hemifrån, genom högläsning de första åren. Storbritannien har bl a ett flerårigt projekt där föräldrar får bokpaket från biblioteket vid olika faser i barnens liv, samt information om högläsningens betydelse. Det har stor effekt.
Om föräldrar läser för barnen kan skola och bibliotek spinna vidare på ett redan befintligt bokintresse (eller i alla fall bokvana), samt ett ordförråd som förenklar läsningen. (Det är när barnen själva ska börja läsa texter som den där skillnaden på 10000 ord blir uppenbar) Det tror jag har en större effekt.
@Alith:
Den största effekten kommer nog före skolåldern ja. Bra brittiskt initiativ! En sak jag vill tillägga är dock att jag tror att högläsning är viktigt även efter att barnen kan läsa själva. Vår äldsta är 9, hon började läsa själv när hon var 5, och vi läser fortfarande varje kväll tillsammans. Det är väldigt väldigt uppskattat och innebär också att barnen fortsätter att få höra berättelser som kanske ligger lite ovanför deras egen läsnivå, med fler avancerade ord och allt vad det innebär.
@Johan:
Ja jag har väl alltid sett Moby Dick den vita valen som kapten Ahabs inre plågor och ångest som han jagar och vill ta död på och det är därför han på slutet sitter fastspänd på valen för att sedan försvinna ner i djupet tillsammans med den.
Man kan säga att kapten Ahab är den enögda feministen som ständigt jagar Moby Dick dvs patriarkatet och vill ta död på det,men egentligen så är det sin inre ångest och plåga man vill ta död på,men att man lägger den utanför sig själv vilket ger en skenbar mening åt sitt liv med en ständig jakt utan mål.
Medans livet går en förbi.
@ Alith:
Om jag betalar någon för att putsa mina fönster, så är det fönsterputsarens ansvar att se till att mina fönster blir putsade.
Vi betalar via skattsedeln för ”pedagogisk förskola”. ”Idag går 84 procent av alla 1–5-åringar i förskolan.” Källa
Det är inte ett samhällssystem jag anser är optimalt för barnen, men det är det samhällssystem vi har. I ett sådant system har samhället tagit på sig ansvaret för barnens utbildning mot betalning, inkl. att väcka deras läslust från låg ålder.
Naturligtvis anser jag det är bra om föräldrar läser för sina barn och jag önskar verkligen att föräldrar gör så och i min sfär gör föräldrar det. Det är ett utmärkt sätt att ha socialt umgänge.
Men ansvaret för utbildning i vårt samhällssystem ligger på förskola och skola. Misslyckas barnen med utbildningen är det Skolverket (skola & förskola) och ytterst regeringen som bär hundhuvudet.
@Ninni:
”Några förklaringar till uppgången kan vara den allmänna förskolan för 3–5-åringar, kommunernas skyldighet att erbjuda plats för barn till arbetslösa eller föräldralediga föräldrar och att intresset för förskolan och dess pedagogiska innehåll har ökat.”
Jag är övertygad om att jämställdhetsarbetet är den främsta orsaken till uppgången.
”Idag går 84 procent av alla 1–5-åringar i förskolan.”
Jämställdhet i Sverige – Om konsten att outsourca föräldraskap.
@MK:
Jag antar att du med ”jämställdhetsarbetet” menade den feministiska propagandan?
När vår son var liten så blev jag nästan mörkrädd av hur folk hade svalt det med hull och hår. Det var precis i vevan som mitt feministiska epitet hamnat på sne.
Vår son var aldrig på förskola och det upprörde något alldeles otroligt. Jag fick höra upprepade gånger att han skulle:
1) få sociala problem (äh, nej? Vi låser inte in honom i ett madrasserat rum för han inte är på förskola.)
2) få stora problem i skolan för att han inte får del av den viktiga pedagogiken (Äh, är det kvantfysik småbarn ska lära sig eftersom de fyra vuxna [vi föräldrar + nypensionerade farföräldrar] som har hand om honom inte förväntas klara av det?!).
Till endel var det säkert avundsjuka, men jag tror att dessa föräldrar faktiskt trodde på det där …
Så, ja. Jag tänkte detsamma när jag läste det där.
@Ninni:
”Jag antar att du med ”jämställdhetsarbetet” menade den feministiska propagandan?”
Ja, jag försökte bara vara lite mer diplomatisk än du.
@MK:
Det har du rätt i! Att det är bra att fortsätta läsa även när barnen kan det själva. (Om de godtar det… Själv gjorde jag inte det.
)
@Ninni:
Jag tycker självklart att det är bra att man satsar på läsning i förskola och skola. (Och inte minst på bibliotek!) Och att det självklart finns ett ansvar. Men jag tycker att om man pratar för mycket om det så tar man fokus från det som har allra störst effekt… Jag tycker att det är viktigt att föräldrar förstår att det är de som har störst chans att påverka sina barns läsning och i förlängningen skolgång.
Ja man har ju länge sjungit förskolans lov i Sverige där man fått föräldrar att tro att om barnet inte går i förskola så kommer det bli socialt handikappat.
Och om föräldrar vill vara hemma med barnet så är det något suspekt,säkerligen medlemmar i en religiös sekt eller något annat samhällsfrånvänt.
När man då har denna syn(föräldrar dåligt förskola bra)så är det inte konstigt att sjunkande läsförmåga skylls på föräldrarna och självklart då mest på papporna.
Men om nu förskola är så bra för barn så skulle Sverige ligga i topp i pisa mätningarna,eller hur,istället för i fritt fall där man drar i snöret för att fälla ut fallskärmen och inget händer för man förstår inte att man packat fallskärmen fel för att den ska kunna vecklas ut.
Man brukar säga att barn på barnhem blir institutionaliserade och därför har svårt att anpassa sig till samhället,än så länge gör vi det endast till en del där det tyvärr finns barn från ett års ålder som har åtta timmars skoldag.
Det finns forskning som visar både positiva och negativa saker med förskola problemet är att nästan endast dom positiva sakerna får rapporteras i Sverige.
Barn som blivit institutionaliserade brukar b.l.a. ha.
Mindre tillit till andra människor.
Mindre grundtrygghet.
Mindre tro på sin egen förmåga.
Svårare att tänka långsiktigt.
@Alith:
Jag menar tvärtom, att prata om föräldrarnas/pappornas läsning tar fokus från två stora elefanter i rummet.
1) Vi har en korrelation mellan ökad närvaro i förskola och sjunkande resultat i PISA. För mig, som läser så mycket (men yttest sällan skönlitteratur) så är det ett förväntat resultat att förskola, åtminstone före tre års ålder har ett pris. (Rekommenderad läsning, t.ex. Stress av Rolf Ekman m.fl.) Denna artikel handlar om förskolan, barn och stressorer.
Andra negativa effekter som stressorer tidigt i livet kan bidra till, som vi ser omkring oss idag som ökande samhällsproblem, är fetma och psykisk sjukdom.
Har vi råd att blunda för denna elefant av feminism-ideologiska orsaker?
2) Att skola totalt misslyckas med sitt uppdrag och ansvar.
—-
Alla föräldrar jag vet läser för sina barn, så jag ställde mig mycket frågande till den larmrapport som kom 2012. Det kändes som man försökt få fram något för att kunna skylla ifrån sig ansvaret. Jag talade tidigare om ett nyhetsinslag jag sett som just pekade ut att den larmrapporten var felaktig. Nu letade jag upp en artikel om det.
Jag har flera gånger tidigare efterfrågat källa. Vi är nämligen en mix av arv och miljö, precis som vi vanligen liknar våra föräldrar utseendemässigt, ärver vi personlighetsdrag. Är min son en storläsare för han ärvt min förkärlek till läsandet och min kunskapshunger eller för att jag läst för honom?
Så om du påstår att föräldrars läsning ”har allra störst effekt” så vill jag ha källa på det påståendet med forskning som är ”rentvättad” från biologiskt arv. För ”allra störst effekt” tror jag inte ett dugg på då det konkurrerar med massa andra saker tex. bunkeflomodellen som får pojkar att kunna sitta still och läsa med förbluffande resultat.
Eller så får vi helt enkelt enas om att vi är och förblir oense i frågan.
@Ninni:
Komplettering med artikel om personaltäthet och gruppstorlek i Sverige.
@michael:
Japp. Jag tycker det är så märkligt att folk sätter sån tilltro till maktelitens budskap.
Jag har full förståelse för föräldrar inte alltid har andra alternativ och jag respekterar naturligtvis helt föräldrar som väljer annorlunda.
Men för mig var det rent guld att vi hade möjlighet att använda ”den äldre generationen”. Jag tror det är nyttigt att skapa band över generationer. Och när min son kom hem från sin farmor och farfar så kunde jag höra när han pratade om det han hade att berätta kom från farmor eller farfar. Farmor läste mycket, farfar berättade om ”livet förr i tiden”. Det värmde mitt hjärta väldigt.
Gav det sociala problem? Ett (1!) problem märkte vi av. Han hade lärt sig att man väntar på sin tur, så när barnen knuffade på honom för att komma ut på rast så tolkade han det som att de gjorde så för att vara dumma med honom och tog det personligt.
Men det var ju bara att förklara att de andra barnen varit på dagis och att de gjorde så för att de ville skynda sig ut för att leka och att det inte var mot honom. Så var det ur världen.
@Ninni:
Ja det är ju ett fruktansvärt socialt handikapp att vänta på sin tur,endast missanpassade barn är artiga och belevade.Man vet ju inte var det kan sluta om fler tar efter detta degenererade beteende att ta hänsyn,säkerligen att man röstar fram en diktator som vill att tågen ska gå i tid.Nej usch och fy.
Ninni:
Ja, inte tänker jag säga emot det du säger om förskola.
Men… Här är en länk i alla fall:
http://www.regionhalland.se/PageFiles/44091/BVC_rapport_Rydsjo.pdf
(En sammanställning av olika lässtimulerande projekt där Bvc och bibliotek samarbetat)
Ett förtydligande eller förstärkning till min förra kommentar. Jag vill trycka på att jag skriver ”korrelation”, inte kausalitet.
Det finns alltså forskning som visar:
1. förhöjda halter av kortisol tidigt i livet får bestående effekter för individen. Det finns oändliga mängder studier på kortisol både på djur och människor.
2. Man har visat på förhöjda nivåer hos förskolebarn. Det här är så pass välkänt fenomen att det räcker att ni skriver förskola och kortisol så kommer ni få massor träffar på google.
Jag säger alltså inte att ”barn oftare är överviktiga idag på grund av förskola” (kausalitet), för det vet jag inte. Jag säger ”förskola kan eventuellt vara en bidragande faktor som samverkar (eventuellt synergiskt) med ändrade kostvanor inte minst mer läsk” och att det kan finnas orsak att vårt samhälle lyfter foten från feminism-gasen med tanke på att vi ser en mängd negativa trender i samhällsutvecklingen som faktiskt är i samklang med forskning.
Och samma sak gäller angående PISA-resultatet och ökad psykisk ohälsa.
Jag ville bara göra det tydligt och vara noggrann, för det kändes som det kunde tolkas fel.
@michael:
Ja, usch! Sån tur för samhället så har vi bara bidragit med ett barn
@Alith:
Tack, ska läsa den
@Ninni:
”Man har visat på förhöjda nivåer hos förskolebarn. Det här är så pass välkänt fenomen att det räcker att ni skriver förskola och kortisol så kommer ni få massor träffar på google.”
Intressant, men inte oväntat.
Dock blev jag förvånad över sambandet mellan uteförskola och kortisol! Är det en förskola som vi har haft positiva erfarenheter så var det just en förskola där man var ute väldigt mycket (och där barnen även fick prova på olika idrotter).
@Alith:
Jag har läst den nu, jag håller inte med om att den ger stöd för ”har allra störst effekt”. Jag vill visa dig några saker:
Orsakssamband, det är det jag tjatar om, kausalitet.
En svarsfrekvens på 48 % i en självrapporteringsstudie där respondenterna är medvetna om och involverade i studiens syfte. Med ett så omfattande bortfall kan man absolut inte dra de slutsatser man drar, anser jag.
Det är svårt att överföra sociala studier från en kultur till en annan. I svensk kultur menar jag att läsa för sina barn, som minst nattesagan, är en del av vår uppfostringsnorm, kultur och tradition. Om man gör insatser där föräldrar redan läser för barnen, jämfört med annan kultur där detta inte är en lika stor del av kulturen, så får man olika resultat där åtgärd är (mer) effektiv i den senare. Hur ser det då ut med forskningen på den svenska marknaden?
Ett pågående projekt och ett utan uppföljning. Hur vet man resultatet?
Jag vet inte om du sett att jag pratat om att jag är kritisk mot vår uppfostringsnorm? Mina tankar i den frågan är också saker som bör ha påtaglig effekt för barnens språkliga utveckling.
Lite som olika vägar som båda bär till Rom, hur vet vi vilken väg som ”har allra störst effekt”?