En synnerligen angelägen bok, som på ett sakligt och nyktert sätt tar tempen på vårt samhälle som rättsstat, är den nyutkomna boken ”Oskyldigt dömd” (Vulkan förlag, ISBN 978-91-639-0128-7). Det är, sorgligt nog, en skoningslös dom över det svenska samhället som inte bara visar hur rättslösa män är när de anklagas för övergrepp – eller i vårdnadstvister – utan även hur ”brottsligt” det är att göra fredstjänst i militär kontext inom FN och andra organisationer.

Författaren skriver under pseudonym, vilket är mer än fullt förståeligt i det hatsamhälle som Sverige utvecklats till i takt med att den ”goda” radikalfeminismen tillåtits att ta position som ”den enda sanningen” i vårt samhälle. Den som varit utsatt för de ”rättfärdigas” drev, när en ”obestridlig” norm ifrågasatts, kan utan att tveka känna stor förståelse för det valet.  I ett sunt samhälle ska det finnas rättssäkerhet, olika åsikter ska kunna ventileras utan att någon blir stämplad som monster, men bägge fenomenen är helt frånvarande i det svenska samhället.  Det är INTE ett sunt samhälle!

Den institutionaliserade rättsosäkerheten (läs -rötan) blir på ett plågsamt sätt glasklart i boken. Författaren är noga med att understryka att det är ur hans synvinkel han skriver – vilket, enligt min mening, vittnar om ett sunt tänkande; han vill understryka detta så läsare har det i åtanke – men samtidigt är han synnerligen saklig och presenterar en hel del underlag som är bestickande illustrerande angående den rättsosäkerhet som drabbar män.  Det blir särskilt tydligt då han i sin sms-trafik har ett flertal hot från den kvinna som – för att hämnas – falskt anklagat honom och väljer att polisanmäla henne för hoten.  Hans anmälningar ”lottas” då på samma kvinnliga åklagare som driver målet mot honom, vilken följaktligen helt enkelt lägger ner anmälningarna med påståendet att ”brott kan inte styrkas”.

I korthet handlar boken om, att pseudonymen Anders – som arbetar med militära säkerhetsuppdrag i Mellanöstern och inom svensk militär – blir tillsammans med en persisk kvinna (vilken visar sig vara sjukligt svartsjuk) som arbetar inom kriminalvården och har god koll på rättsärenden. Flera gånger försöker Anders bryta i förhållandet, men hon klänger sig fast vid honom med hot och löften.  När han väl gör slag i saken och bryter så anmäler hon honom för misshandel och våldtäkt under lång tid och processen är igång.  Som en ”sidoeffekt” tar hans tidigare sambo, som är mor till hans två barn, upp processen att få ensam vårdnad igen.  Och med anmälningen från persiskan är han ”körd” i detta, trots en tidigare dom om gemensam vårdnad, för socialarbetarna bara ”vet” från början att han är en olämplig far.

I hela rättsprocessen kan åklagaren inte presentera ett enda tekniskt bevis – däremot har Anders flera bevis på hot från sitt ex, som lovar att hon ska förstöra hans liv och karriär – och inget av de vittnen som inkallas har själva någonsin bevittnat något våld från Anders sida (något påstår det, men då kan han bevisa att han inte varit på den plats vid den tid som angivits). Hans advokat, Hanna från Althins advokatbyrå, tycker de har ett starkt försvar i tingsrätten, men han fälls ändå med fyra röster mot en.  Fyra kvinnor (nämndemän och domare) fäller honom, den ende mannen (nämndeman) vill fria.  Fängelse hägrar efter en dom som enbart tagit hänsyn till den i rätten gråtande persiskan och bortsett från frånvaron av några som helst tekniska bevis.  Mot Anders anförs hela tiden att han haft militära och säkerhetsmässiga uppdrag i Mellanöstern.  För det vet man ju, om någon har sådant jobb måste den ju bara vara en aggressiv och våldsam typ, eller hur?  Man kan ju verkligen fråga sig om inte de myndigheter och andra som rekryterar svenska män till sådana uppdrag borde varna dem: ”Om ni blir anklagade för något i övergreppsväg gör detta uppdrag att ni är dömda på förhand i en svensk domstol.  Tänk på det.”

I hovrätten mildras straffet till 100 timmars samhällstjänst. Det är nu fem kvinnor som avgör, varav två helt vill fria men tre tycker att han åtminstone måste fällas för något.  Den domen omöjliggör att Anders kan driva en process mot persiskan för falsk tillvitelse (man misstänker ju stark att det var därför han fälldes av de tre; det skulle ju vara synd om persiskan om hon riskerades att dömas för något, eller hur?) och han kommer för all framtid ha stämpeln som ”förövare/brottsling” på sig (det är ju däremot inte synd om en man, eller hur?).  Anders frågar sig om det faktum att han fälldes berodde på omständigheten att nio av de tio medlemmarna i rätten var kvinnor.  Vi kan naturligtvis inte säkert veta detta, men man kan inte undgå att starkt misstänka att det var synnerligen avgörande.  Och detta är en lägessituation kring svensk rättssäkerhet i vår tid!

Den mest fadda smak jag får i munnen av denna bok är hur ”rättssäkert” systemet med nämndemän är. Kan det verkligen vara mer rättssäkert att politiskt utsedda nämndemän – varav de flesta är kvinnor och kommer från uttalat feministiska partier – än att ha en jury som ska representera ett ”genomsnitt” av befolkningen?  Kan det vara rättssäkert att nio av tio som ska döma en man i ett mål om påstådd misshandel och våldtäkt av en kvinna är kvinnor?  Hade förhållandet varit det motsatta hade det förmodligen blivit huvudnyhet, som en skandal, i alla nyhetssändningar.  Men det är så här den rättsliga bananmonarkien Sverige idag fungerar!

Jag rekommenderar er varmt att läsa denna bok. Det jag kan ha att invända mot den är att den borde ha givits en ordentlig korrekturläsning.  Nu blir namn och angivelser ibland fel, men det stör på intet sätt helhetsintrycket.  Naturligtvis borde också alla riksdagsledamöter, politiker, jurister och andra läsa den också och någon modig journalist (finns det någon enda sådan i vårt land sedan Hannes Råstam gick bort?) borde gräva i detta och skriva artiklar om det.  Det här är lika mycket rättsskandal som ”Obducenterna”, ”Tomas Quick”, ”Fallet Ulf”, m fl, och visar bara, att det svenska samhället INTE vill lära av sina misstag.  Svensk riksdag tycker förmodligen att det är så normriktigt med rättslöshet att den inte är beredd att ändra på förhållandena!