Manspartier och kvinnopartier
avatar

Dolfs logo

Eders Ödmjuke ser på partiernas genitala fördelning

SCB publicerade en av sina partisympati­undersökningar förra veckan. En av de stora nyheterna var (som vanligt) de höga siffrorna för SD. Strax efter tog Johan Ingerö, f.d. presschef hos KD, i en artikel på Dangens samhälle upp att Riksdagspartierna har ett mansproblem. Han noterar att SD ensamt har ett överskott av män bland sympatisörerna och säger:

Ett sätt att formulera den naturliga följdfrågan är naturligtvis ”varför lockar SD så många män?”. Men mer intressant, inte minst för de borgerliga partierna som traditionellt brukar vinna valen bland män, är att vända på frågan. Alltså, varför har gamla och stabila partier på båda sidor blockgränsen i dag så förtvivlat svårt att vinna männens röster?

Normalt sett borde varje partistrateg som ställs inför dessa siffror inse det absurda i att ett ensamt parti lyckats skapa denna obalans hos övriga sju, och omedelbart sätta in motåtgärder. Så varför sker det inte? Ett skäl är att det kommit att bli inopportunt att aktivt jaga manliga väljare. Jämställdhetsbegreppet har förvrängts till den grad att manliga väljare och politiker inte längre beskrivs som speciellt önskvärda.

På fredagen kom så ett inslag på p1 om saken, med bland annat just Johan Ingerö:

Det känns lite som att det finns en underström, fastän inte klart uttalad, redan i inledningen att man främst betraktar mansövervikten hos SD som ett problem, inte kvinnoöverskottet hos övriga partier. Vilket också Ingerö tar fasta på. Han konstaterar (det närmast självklara för den som har observationsförmågan i behåll) att det länge har varit fokus på kvinnor i partierna medan man negligerat männen. Han noterar också elefanten i den politiska porslinsbutiken, att ingen kritiserar eller ser något underligt i Fi:s snedfördelning med övervägande kvinnor.

Att männen lämnar övriga partier tror jag illustreras ganska bra av Åsa Romson i inslaget:

Det är nämligen så att män släpper ut mer koldioxid än kvinnor, män äter mer kött, åker mer bil, de flyger mer. De är mindre benägna att ändra sitt beteende för att anpassa sig och skona klimatet. Det är helt enkelt så att dagens passiva klimatpolitik är att sätta de lata männen framför kvinnor och barn.

Det skall hon alltså ha sagt i somras. Hon lärde sig tydligen inte läxan från Almedalen året innan. Förhoppningsvis sänker hon Miljöpartiet ner genom 4 %-spärren en gång för alla.

Sedan uttalar sig då Lars Jalmert, professor ”emeritus” i pedagogik och på Fi:s riksdagslista och ”mansforskare”. En oslagbar kombination med andra ord. Och dravlet blir också därefter. De blir jäkligt lustigt när han påstår att sverigedemokraterna menar att ”de riktiga människorna” skulle vara vita män. Det sagt från den sidan av debatten där man jämför män med talibaner, om man över huvud taget alls betraktar dem som människor.

En liten detalj förtjänar att uppmärksammas här med tanke på Jalmerts kommentar om att ”högerextrema” partier skulle vara mansdominerade. Om man nu skulle se den röstberättigade befolkningen som bestående av 50 % män och 50 % kvinnor (den har i själva verket haft ett litet överskott på kvinnor men det har stadigt minskat under de senaste valen, och väger förmodligen nu jämt, för att vid nästa val slå över till att männen blir i majoritet), så faller det sig per automatik att om kvinnor skulle vara i majoritet bland vänsterpartierna så måste naturligt männen vara i majoritet på andra sidan (och jag misstänker att Jalmert definierar allt till höger om V som högerextremt). Så länge som bägge grupperna är lika stora så måste ett överskott för ena könet på ena sidan balanseras av motsvarande överskott för andra könet på andra sidan. Vilket alla logiskt tänkande människor inser.

Arnholms uttalande om patriarkat och ”män som hatar kvinnor” förtjänar egentligen att förbigås med tystnad, men är skrämmande med tanke på att hon varit jämställdhetsminister. Må hon aldrig igen hamna i en sådan position.

Man missar dock en viktig detalj i hela bilden. Låt oss ta en snabb titt på könsfördelningen i de olika partierna:

Parti Kvinnor Män totalt % kvinnor
C 7.1 5.8 6.5 55.0
FP(!) 5.8 5.2 5.5 52.7
M 24.0 23.0 23.5 51.1
KD 3.9 3.2 3.5 54.9
Alliansen 40.8 37.2 39.0 52.3
C FP KD 16.8 14.2 15.5 54.2
S 28.7 26.5 27.6 52.0
V 5.7 5.3 5.5 51.8
MP 6.8 5.0 5.9 57.6
Fi (Övriga) 2.7 1.5 2.1 64.3
Fi S V MP 43.9 38.3 41.1 53.4
Fi V MP 15.2 11.8 13.5 56.3
SD 15.4 24.3 19.9 38.8

Jag har tagit mig friheten att sätta ”Övriga”=Fi, de två största partierna bland Övriga lär vara Fi och Piratpartiet, och jag misstänker att just den genitala obalansen hos Fi slår igenom hos Övriga.

Om vi skulle rangordna partierna efter relativ andel män bland sympatisörerna skulle vi i toppen få: SD 61.2 %, (det enda med över 50 % män), M 48.9 %, V 48.2 % och S 48.0 %.

Mostvarande på kvinnosidan blir: Fi (övriga) 64.3 %, MP 57.6 %, C 55.0 % och KD 54.9 %.

Lite förvånande är att V inte är mer snedfördelat.

Här kommer dock saken som alla tycks missa när de beskriver SD som ett mansparti:

  • Rangordningen populärast till minst populära parti bland kvinnorna: S (28.7 %), M (24.0 %), SD (15.4 %), C (7.1 %), MP (6.8 %), FP (5.8 %), V (5.7 %), KD (3.9 %), Fi (2.7 %). Notera att Fi är max 2.7 % för i den siffran ingår också de kvinnor som sympatiserar med Piratpartiet och andra småpartier. (Och jag ber dem så mycket om ursäkt för att de klumpas ihop med Fi:sarna.
  • Tar man bort M och S, som är de stora ”neutrala” partierna så är SD det parti som lockar flest kvinnor, framför allt lockar SD till sig fler kvinnor än de traditionella feministiska partierna som V och MP. Fi är i det närmaste ett skämt i sammanhanget.
  • Det är nästan lika många kvinnor som sympatiserar med SD (15.4 %) som sympatiserar med C, FP och KD tillsammans (16.8 %), inte mycket mer än en procent skiljer.
  • Det är (marginellt) fler kvinnor som sympatiserar med SD (15.4 %) än som sympatiserar med de traditionella kvinnopartierna MP, V och Fi tillsammans (15.2 %).

Min slutsats är i alla fall att övriga partier gör ett grovt misstag om de betraktar SD som ett ”mansparti”. Och jag tror också att den här bilden kommer att förstärkas ytterligare, för att avsluta med ett citat från Ingerös artikel:

Väljarna reagerar på de impulser de får, och även om effekten kan vara fördröjd så skördar partier i regel till slut sin egen skörd. Efter nästan två decennier av 1-2-matcher mot mediernas jämställdhetsbeskrivningar lider självaste Moderaterna av mansunderskott. Och vad man nu än må anse om män: de utgör trots allt omkring halva väljarkåren.

Jag är ganska övertygad om att misandri i Romsons och Jalmerts andra kommer att leda till att också allt fler kvinnor kommer att överge de traditionella partierna. Partierna få så vad de skördat.

Dags för skörden

Dags för skörden

©2015 Anders ”Dolf” Ericsson. Alla rättigheter förbehållna.

Publicerat i Dolf Märkt , Permanent länk

Om Dolf (a.k.a. Anders Ericsson)

Hjärtlös filantrop och altruistisk cyniker                                                                                  Minimal moderering begränsad till rena nödvändigheter.                                                         Skitstövlar åker ut permanent med en fet spark i ändalykten.                                                   e-mail: dolf.gd@hotmail.com

Kommentarer

Manspartier och kvinnopartier — 28 kommentarer

  1. Är detta ett tecken på att män börjar definera sig som män, med egna behov och rättigheter, och att vii börjar ge oss rätten att ge röst åt detta offentligt?

    Tack för att du tar upp detta, Dolf.

  2. @John Nilsson
    SD driver inte en enda mansfråga och pratar aldrig om att vilja gynna män specifikt på något sätt. SD:are säger att ”feministkvinnor är tjocka och fula höhö”, sedan går de och röstar på feministiska förslag i riksdagen.

    Så om en röst på SD överhuvudtaget är kopplat till detta så är det nog mer att man väljer bort de andra partierna som är ännu värre. Men egentligen tror jag att det är invandringspolitiken som får män att rösta på SD, inte att man har en föreställning om att det skulle vara ett parti för män.

    De flesta SD-röstare som jag har mött säger till och med att en anledning till att de ogillar massinvandringen är att den (enligt dem) ”drabbar kvinnor extra hårt”. Valet att rösta på SD är med andra ord många gånger ett gynocentriskt val.

  3. Hej.

    Vpk var ett utpräglat mansparti fram tills att man under åttiotalet absorberade desillusionerade radikalfeminister (de som inte gick in i miljöpartiet via ’gröna vågen’). Intern har man haft en ganska hård kamp mellan äldre män med både arbetslivserfarenhet och viss akademisk kompetens inom statsvetenskap och nationalekonomi. Det är först när Josefin Brinks generation börjar ta plats som den moderna radikalfeminismen börjar förändra partiet inifrån. Schyman var snabb med att alliera sig med en ideologisk stjärna på uppgång. Personligen är jag skadeglad att kommunisterna utsattes för infiltration och förvridning av sin egen organisation med sina egna metoder; debatten om det som nu kallas identitetspolitik var hård på nittiotalet då denna strömning uppfattades som borgarpolitik (att sätta individuella egenskaper och preferenser framför kollektivet och klasskampen).

    Jag tror att vi kan få se följande på sikt (givet att det hålls fria val i fortsättningen också): först ett uppsving för partier till vänster (invandrarröster) följt av tapp av dessa. För att behålla dessa kommer partier som SVMp att välja ytterligare eftergiftspolitik gentemot religiösa krav, och muslimer från Brödraskapet kommer att få synligare poster med mer prestige: ett farligt spel. Mustafa Omar, Waberi och Kaplan är bara början på detta. Antingen fortsätter de vänstra partierna (och eventuellt även de högra) radikaliseras via ungdomsförbunden i denna kuriösa blandning av medeltida apokalyptisk religiös fascism och idiotliberal/postsocialistisk identitetspolitik, eller så sker en splittring där de radikala elementen utesluts. Om det senare sker finns det gott hopp om ett förbättrat läge, då Brödraskapet och andra muslimska organisationer blir tvungna att öppet organisera sig politiskt, och det är inte så många svenskar som gillar islams idéer väl de läser på. Dessutom kommer då islams inbyggda konflikter till ytan, med känt resultat.

    Sd behöver egentligen inte göra något för att attrahera män eller kvinnor: det räcker i nuläget med att inte verka lika kass som de andra partierna, och låta verkligheten tala för sig. Fortsätt erbjuda samarbete, fortsätt ligga före med nödvändiga förslag (och jag väntar på att media kommer att sluta rapportera dessa) och fortsätt hålla rent mot extremhögern. Partiets kristna anstrykning är knappast ett problem längre efter dels ett århundrade av sekularisering, och ett par årtiondens PK-predikande om att man inte får kritisera religioner för vad folk gör i dess namn (det svärdet skär åt bägge hållen). Det är nog en och annan på Aftonbladet (som här får vara åskådningsexempel) som skakar på huvudet i förbittring över vad man vart med och skapat.

    Personligen tycker jag att riksdagsspärren skall sänkas till 2%, och att arvodena skall låsas till rikets kommunalanställdas normallön.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, lärare

  4. @Rikard:

    – – – ” att riksdagsspärren skall sänkas till 2%, ” Intressant, vad ligger och kan du skissa lite på en sådan tanke och förändring?

    Förövrigt angående Liberal/Marxist om-än i olika partiskepnader, ”radikala element uteslutes” najee vid den framtida händelsen kommer radikal i relation vad ord-värdet ärnu att betydna något helt annat och förmodligen mera likna ditt ” känt resultat” och om så, ett känt resultat, finns det ingen väg åter allt blir oförutsägbart och ett ”gott hopp”, blir säkert endast just så.

  5. Det enda parti som tagit upp mäns situation och på allvar kritiserat identitetspolitiken och diskriminering mot män (vid antagningen till Polishögskolan), är såvitt jag vet Kristdemokraterna under Ebba Busch Thor. Detta sade hon i sitt Almedalstal i somras (min styckeindelning för bättre läsbarhet):

    ”Vänner,
    Alla människors lika värde. Visst är det det vi tror på? Det vi jobbar för? Vi vill ha lika villkor för alla att utveckla sin fulla potential. Oavsett kön, etnicitet, religiös tillhörighet eller sexuell läggning. Där är vi inte idag. Det tror jag att vi alla är medvetna om.

    Kvinnor tjänar fortfarande mindre än män. Utlandsfödda har sämre förutsättningar att ta sig in på arbetsmarknaden. I Södertälje är nästan 20 procent av de unga arbetslösa. I Danderyd är det mindre än 4 procent. Homosexuella möter fortfarande intolerans och fördomar. 

    Vi minns Martin Luther Kings dröm. Att hans fyra små barn en dag skulle leva i ett land där de inte döms efter sin hudfärg utan efter sin person. Drömmen om att bli sedd som människa. Att få vara en person med samma värde som andra. Jag tror att många av oss vill förverkliga den drömmen.

    Några som säger sig vilja detta vill använda identitetspolitiken som verktyg. Nu undrar kanske någon i parken eller i tv-soffan vad sjutton identitetspolitik är för något. Jag skulle vilja beskriva det lite som en förpackningsindustri. Vi sorteras in i fack efter kön, hudfärg, tro, etnicitet, sexualitet, funktionsnedsättning. Färdigsorterad och stämplad blir du främst en representant för en kategori. Sen, när du är kategoriserad eller ”rasifierad”, så bestäms var i samhällsordningen din kategori hör hemma. Sen ska politiken lägga till rätta. Styra upp och reglera. Det blir kvotering och särbehandling. Grupprättigheter och särlagstiftning.

    Det finns flera problem med det här. Ett problem är att kvotering är orättvist.  I slutet av maj kunde vi läsa att polisen i praktiken erkänt att man hade diskriminerat på grund av kön och etnicitet. Det var vid antagningen till Polishögskolan 2010. Två tredjedelar av de sökande var män. Männen gjorde bättre ifrån sig i den fysiska testen och på språkprovet. Hälften av platserna gick ändå till kvinnor. De sökande behandlades inte lika. De behandlades inte som personer utan som representanter för en grupp. Det är fel. Kvotering är fel. 

    Ett annat problem är att man ställer grupp mot grupp.  Minns ni diskussionen om Tomas Ledin? Den handlade om huruvida han som vit medelålders man kan delta i kampen mot rasism? Identitetspolitikerna är tydliga – det får han inte. Enligt dem vet han inget om förtryck och diskriminering. Han tillhör fel grupp och ska därför exkluderas från den antirasistiska kampen. På så sätt exkluderas många goda krafter från kampen för bättre livsvillkor för de som är marginaliserade. Man sätter grupptillhörigheten före medmänskligheten. Man sår split och splittring.

    Ett tredje problem är att identitetspolitik befäster marginalisering. Istället för att öppna samhället för minoriteter. Istället för inkludering och integration så lagstiftar men fram en struktur som förstärker olikheterna.

    I slutet av maj skrev Zeliha Dagli en artikel om hur hon upplevde Husby. Och hur kulturen förändrats. Hon upplevde att hon inte längre var fri att vara sig själv. För 30 år sedan flydde hon fundamentalisterna, skuggorna som hon kallar dem, för att finna en fristad i Sverige. Nu vill hon fly Husby för att komma bort från samma skuggor. Hon upplever sig inte fri att göra det som hon själv önskar. Dricka ett glas öl med sina vänner. Gå på pensionärsföreningen. Lyssna på jazz och dansa twist. Odla grönsaker på min kolonilott i kortbyxor. Umgås med vänner. Gå på badhuset i bikini. Hur har det kunnat bli så här?

    Jag sitter inte inne med hela svaret. Men jag tror att en del av svaret ligger i tankegångarna bakom Trigger Warnings. Det är ett aktuellt fenomen på amerikanska universitet. Allt fler vill se det även i Sverige. Det handlar om att skapa ”safe spaces” – trygga rum genom att sätta varningstext på litteratur, konst och kurslitteratur. I ett radioinslag i Gomorron Världen berättas att den kända komikern Jerry Seinfeld inte längre vågar uppträda på universitet av rädsla att bli uthängd eller till och med stämd. Det är identitetspolitiken som spökar där bakom. Ingen medlem ur någon grupp ska få såra eller uppröra någon annans gruppidentitet.  Konsekvensen av ”trygga rum” blir att vi ska sluta oss kring våra gruppidentiteter – i våra trygga rum av likasinnade ska vi instämmande bekräfta varandra. Men risken är också överhängande att avgörande kritik mot fundamentalistiska idéer uteblir.  Att vi istället i åsiktskorridoren skapar ett tryggt rum för de förtryckande skuggor som Zehlia Dagli vittnar om.

    Låt mig vara tydlig. De mänskliga fri- och rättigheterna ska gälla alla i vårt land. Oavsett var man bor.Detta måste vi stå upp för!”

    https://kristdemokraterna.se/Media/Nyhetsarkiv/Dom-IS-terrorister-for-landsforraderi/

  6. Kollade snabbt på Moderaternas hemsida om deras jämställdhetspolitik för någon vecka sedan. Inget om män specifikt eller om identitetspolitik där, vad jag kunde se. Undrar hur det ser ut hos andra partier? Har något parti någon skrivning, som berör män eller pojkar specifikt, där de inte beskrivs som problem, utan som en grupp som i olika avseenden kan ha problem och vara missgynnade? Att beskriva behöver ju inte vara detsamma som att förskriva identitetspolitiska åtgärder.

    Märker ändå att jag själv är indragen i ett identitetspolitiskt argumenterande, när jag tar upp ”män och pojkar som grupp”, ungefär. Gissar att man antingen får avstå helt eller att tillämpa det över hela linjen, så att säga. Om det skall bli ”jämställt”.

  7. @sexisten:
    SD driver väl inga specifika mansfrågor som så, men de driver frågor som män traditionellt talar till män: försvaret, hårdare straff osv.
    Framför allt så är de inte uttalat feministiska även om man kan se feministiska spår ibland i vissa frågor. De framstår på det hela taget som ganska neutrala när det handlar om kön och ”maktordningar”.

  8. @Rikard:
    Personligen anser jag spärren skall tas bort helt. Dessutom skall blankröster och soffliggare representeras med tomma stolar.

  9. Hej.

    Till DanTo och Dolf: 2% ger större utrymme för folkliga initiativ, både lokala och nationella, att komma till tals på ett helt annat sätt än som utomstående opinionsgrupper. Med fler partier framtvingas en högre grad av samarbete och konkurrens, vilket troligen höjer kompetensen. Att helt ta bort spärren tror jag vore praktiskt omöjligt. Fler partier innebär också att det blir svårare för pressen att vara nära allierad med ett specifikt parti, och att tvinga journalister att arbeta mer oberoende vore en välgärning. Blankröster skall definitivt representeras med tomma stolar som ett ’memento mori’, och man kan med fördel sänka antalet ledamöter till hundra, samt att regeringsmedlemmarnas begränsas till tio, vilka inte räknas till de hundra. Regeringen sitter alltså inte i riksdagen alls. Hinner inte skriva mer just nu – är på jobbet.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, lärare

  10. Ja man ska komma ihåg att alla partiledare/ språkrör har generaliserat nedsättande om män,förutom Jimmy och Ebba.
    Om jag var partistrateg för SD så skulle jag råda dom att trycka på detta och lyfta fram stolligheter som feminismen kläcker ur sig,eftersom det finns lika mycket sprängkraft i detta av eliten mot folket som i invandringsfrågan.Vilket ger SD fortsatt den underdog stämpel som genererar röster nu när andra partier alltmer anammar SDs politik gällande invandring.

  11. Hade röstat på KD om de inte var så förbaskat små och behovet av ett paradigmskifte så förbaskat stort.

    Tror det bästa för Sverige just nu är att SD får ensam majoritet för att gunga om i båten.

    Sverige är just nu en skrikande tonåring som vill förändra allt utan att ta ansvar för det man har förändrat. Spelplanen måste förskjutas åt det konservativa hållet i dagsläget. Balansen måste återupprättas.

    Den gapande tonåringen behöver den gnälliga gamlingen och vise versa. Det är i konflikten mellan dessa två som magi skapas och man bygger ett samhälle ”för alla”. Har man inte förstått det så har man inte förstått mycket.

  12. @Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
    Ja spärren fyller ingen legitim funktion. Syftet med den är att försvåra etablerandet av nya partier och inget annat.
    Helt utan spärr skulle det med dagens antal ledamöter och med hela landet som valkrets krävas ungefär 15 000 röster för att få ett mandat i Riksdagen, så vilken tokfrans som helst skulle inte komma in.
    Men jag tycker att man borde öka antalet ledamöter och ta bort spärren helt.

  13. Skall bli intressant att se om SD vågar ta klart avstånd från statsfeminismen, till att börja med. Och ta upp den grova diskrimineringen mot män i ”landet jämställdast”. Eller om de kommer att fega ut så småningom, och falla in i ledet…

  14. @Joakim Steneberg:
    Det gör de nog om det blir populistiskt gångbart.
    Men just nu använder de ju feminism överfört till invandrare, det drabbar kvinnor mer, invandrarna är hemska män osv.

  15. När det dyker upp ett parti på den svenska politikarenan som förstår andra problem än sin egen chimära kränkthet, som tänker verka för medial öppenhet (sluta mörka och ljuga när förövare/offer skadar den egna retoriken i lögnbubblan) och som förstår att svensk statsfeminism bokstavligen bryter mot vår nationella värdegrund redan i dess första meningar… först då tänker jag rösta på parti efter partiprogram, och inte som nu när jag röstar för att hindra/bromsa att VANSINNE tar plats i bestämmandepositioner(läs Fi Mp V)

  16. @Greger Palm:
    Hur skulle Fi, Mp eller V vara mer vansinniga än något annat riksdagsparti?
    Har NÅGOT enda riksdagsparti NÅGON enda gång kritiserat Fi, Mp eller V för deras feminism?

  17. @MJ
    ”Har NÅGOT enda riksdagsparti NÅGON enda gång kritiserat Fi, Mp eller V för deras feminism?”
    Bra fråga, det skulle jag också vilja veta.

  18. @MJ: Hur Fi, Mp eller V skulle vara mer vansinnig än något annat parti?… ja du, var börjar vi?… bl.a oförmågan att utarbeta en verklighetsförankrad budget kan ju vara ett kriterie.. du behöver inte alls leta länge för att hitta det brödspår av ”vansinnigt” som separerar acceptabla politiker ifrån övervintrade tonåringar med enfrågesagenda och skygglappar.

    Huruvida andra partier kritiserat V-FiMparna för deras feminism låter jag vara osagt eftersom de inte primärt var det som huvudinlägget handlade om, däremot att statsfeminismen (det obskyra paket som smögs in under Perssonregeringens dåliga samvete) börjar bli ifrågasatt är ett friskhetstecken som berättar att vi har utvecklats och kanske är mogen för att gå vidare.

    Inlägget ifrån början handlade om att jag väljer Kolera före pest istället för att välja något jag brinner för, och då kan man ju ställa sig frågan: -ska det behöva vara så?

    ..ok då, jag nosar ändå lite lätt på er fråga baraföratt:
    “Har NÅGOT enda riksdagsparti NÅGON enda gång kritiserat Fi, Mp eller V för deras feminism?”
    Jag svarar med en motfråga länkat till mitt första inläggs värdeord (medial öppenhet):
    -Kommer du undan med att ifrågasätta eller kritisera feminism i en offentlig miljö?: -Ja, kanske, men räkna inte med någon politisk karriär framgent.

    Hoppas verkligen att trenden där yta byts mot djup tar fart på riktigt.

  19. @Greger Palm:
    Skulle budgetar som Mp och V varit med och utarbeta vara mindre verklighetsförankrade? Hurdå?

    Vilket riksdagsparti är det som ifrågasätter statsfeminismen? (Som för övrigt är äldre än Perssonregeringarna)

    Problemet med att välja kolera är att man cementerar en ordning där alla är sjuka. Vill man ha valet att vara frisk så får man ta det valet också.

    Men om inget parti bromsar vansinnet för att det inte är medialt (och populistisk) gångbart så finns det ju inget bromsparti för dig att rösta på.

  20. @John Nilsson:

    Det enda parti som tagit upp mäns situation och på allvar kritiserat identitetspolitiken och diskriminering mot män (vid antagningen till Polishögskolan), är såvitt jag vet Kristdemokraterna under Ebba Busch Thor.

    SD tar också upp detta. Ett exempel som jag kom på på rak arm kan ses här där Kent Ekeroth debatterar mot Karin Enström.

  21. @MJ:

    Jag vet inte vilken votering du syftar på när du inte specificerar närmre. Om det var denna den 9 juni, så har du fel:

    Strategin gick igenom med 341 parlamentariker som röstade för. 281 röstade emot strategin, däribland Sverigedemokraternas parlamentariker Kristina Winblad och Peter Lundgren samt Kristdemokraternas Lars Adaktusson.

    Är det något annat du syftar på, så får du förtydliga.

  22. @Ninni,
    Tack för info.

    Det är ju bra att han tar upp detta, men som helhet är väl SD:s politik ändå rätt mycket av att man vill tillbaka till ”det gamla”? Inte nödvändigtvis fel, men det finns väl inget som liknar något så genomtänkt som det som Pelle Billing et al skrev om på Mansnätverkets sida om mansfrågor?

    http://www.mansnatverket.org/mansfragor.php

    Jag får erkänna att jag inte vet så mycket om SD:s familjepolitik, men jag minns någon som hade hittat två citat i detta ämne, ett från SD och ett annat från en muslimsk källa, som visade uppenbara likheter i synen på mannens och kvinnans roll i familjen etc, vilket ju kan verka lite motsägelsefullt, med tanke på SD:s motstånd mot muslimer i övrigt.

  23. @John Nilsson:

    Jag har hittat motioner från SD:are, en återkommande och en gång fick hon med sig någon mer, om familjepolitik och då främst vårdnadstvister, som varit klart jämställdistiska. Bland annat ett krav att utreda utfallet i vårdnadstvister för att se om pappor och mammor vinner i samma utsträckning.

    Om man ska gradera så är nog SD det MINST feministiska riksdagspartiet.

    Vad gäller socialkonservatismen inom SD så är det som jag brukar påpeka en önskan om att ”återgå” till amerikansk populärkulturs framställning av konservativ kultur.

  24. @MJ:

    Ok. En förutsättning för att kunna rösta i EU-parlamentet är att man har mandat där. Så jag förstår inte vad du vill säga mig med det?

    @John Nilsson:

    men som helhet är väl SD:s politik ändå rätt mycket av att man vill tillbaka till “det gamla”?

    Ja. Om du läser i partiprogrammet på sidan 3 så står där att alla kvinnor ska få en tvättbräda i konformationsgåva av staten så vi kan sköta våra kvinnliga plikter vid närmsta vattendrag, på det gamla svenska sättet. ;D

    SD är för decentralisering av makt och stärkt demokrati. Det går som en röd tråd igenom allt, t.ex. EU-kritiska där man vill verka för att minska EUs överstatlighet, man vill ha inslag av mer direktdemokrati när så är möjligt osv. osv. Denna röda tråd går ända ner till synen på den enskilda individen, där man är mot att staten lägger sig i hur familjer väljer att leva sitt liv.

    Vår samtid med identitetspolitiken, det är som att staten står med en gigantisk hand och puschar för lika utfall. Och den kontexten verkar SD mot och därför kan jag förstå om det kan upplevas som om man vill ha tillbaka kvinnor vid spisen. Men, nej, det är till stor del jämställdistiska tankar, även om det finns en och annan sak som jag är kritisk mot. Jag vet inte om du såg jag häromdagen la in denna med Linus Bylund (anförande två) där han pratar om familjepolitik och gör det, tycker jag, riktigt bra.

    Någon motsvarighet till Pelle Billings arbete finns inte än, vad jag vet.

  25. @Ninni:
    Att ett enskilt motstånd mot kvotering inte säger så mycket om ifall ett parti är feministiskt eller ej.