Här kommer en återpublicering av ett inlägg som jag tidigare publicerat på min gamla blogg, Kollen om Genus. Vissa saker må ha passerat bäst-före-datum, men jag tror att inlägget i stort fortfarande är relevant. Vissa mindre estetiska förändringar har gjorts, men texten har jag lämnat intakt.
Jag tänkte att det var dags att jag pratade lite om löneskillnader, som ju är en sak som ofta lyfts i debatten som ett bevis på att kvinnor nedvärderas i samhället. Att kvinnor generellt tjänar mindre än män kan man lätt se om man läser Karl-Bertil Johnssons faders taxeringskalender, detta är det heller ingen som förnekar. Att individuella kvinnor skulle diskrimineras på sin arbetsplats har motbevisats i ett flertal studier, vilket nu föranlett tongivande röster att börja prata om strukturell diskriminering, det vill säga att hela yrkeskategorier diskrimineras.
Som avstamp för det här inlägget vill jag använda Kommunals kampanj ifrån tidigare i år. Kampanjen hette ”Byt lön”, ett ganska roligt namn eftersom grundpelaren var att kvinnor uppmuntrades att byta kön. Humor har dom, i alla fall.
Här har vi även den rapport som kampanjen lutar sig mot.
Tidigare har man räknat bort skillnader mellan yrkesgrupper, eftersom man mätt individuell diskriminering. Det vill säga, har någon fått en lägre lön på en viss arbetsplats på grund av kön? Så får såklart inte ske och det sker bara undantagsvis, vad jag vet. När man mäter löner och ställer dom i förhållande till arbetsuppgifter och ansvar, samt korrigerar för erfarenhet och så vidare är det ganska lätt att se om någon har en orättvis lön. (Kursiv centrerad text är citat ur rapporten)
Om en justering för yrke adderas till samtliga ovanstående faktorer blir det tydligt
att just yrke förklarar en stor del av löneskillnaden mellan kvinnor och män. Den
löneskillnad som återstår när yrke inkluderas i analysen är 5,3 procent.
(…)
Problemet med att ta hänsyn till att kvinnor och män arbetar i olika sektorer och har
olika yrken är att man bortser från den absolut största anledningen till att kvinnor tjänar
mindre än män. Nämligen att stora grupper av kvinnodominerade yrkesgrupper idag är
felavlönade i förhållande till den utbildning och det ansvar som krävs i yrket.
Det rapporten säger är alltså att kvinnodominerade yrken har lägre lön än vad dom ”borde” ha. Till exempel så tjänar en högskoleingenjör med tre års utbildning i bagaget mer än en sjuksköterska med lika många års studier.
Jämför vi vad en kvinna som arbetar som undersköterska inom äldreomsorgen tjänar i månaden med vad en man som arbetar inom industrin tjänar är löneskillnaden cirka 3 500 kronor i månaden. Det innebär att det finns
en strukturell diskriminering mot kvinnodominerade yrken.
Vidare skriver man att detta beror på könsdiskriminering på högsta nivå.
Därför ser Kommunal ett behov av att regeringen ser
över Medlingsinstitutets uppdrag så att lönebildningen blir förenlig med att bryta den
strukturella lönediskrimineringen mot kvinnodominerade yrken.
Vilket alltså behöver åtgärdas på högsta nivå. Rapporten innehåller även ett pedagogiskt diagram, där X-axeln är andel kvinnor i procent och Y-axeln är medellönen.
Rapporten driver hypotesen att löneskillnader mellan yrkesgrupper orsakas av könsdiskriminering, att kvinnoyrken är nedvärderade eftersom dom är kvinnoyrken. Som en direkt följd av det resonemanget borde mansdominerade yrken uppvärderas, eftersom dom är mansyrken.
Låt oss för en stund fundera över vilka yrken som är dom mest mansdominerade, urtypiska machoyrkena vi kan tänka oss. Själv tänker jag spontant på yrken som brandman, polis, soldat, sjöman i krigsflottan och officer. 
Här kan vi tydligt se att lönerna för dessa urpatriarkala yrken ligger på kvinnonivåer! Var är patriarkatet när man som bäst behöver det? Jag slängde även in två ingångslöner som kan vara värda att uppmärksamma, nämligen för soldater och officerare, markerat med brunt. Medianlönen för officerare är hög, eftersom lönerna stiger med graderna. Dessutom har Sverige en kraftig övervikt av höga officerare. Värt att nämna är att ingångslönen för soldater var 16000 när jag började, men för att alls kunna behålla personalen höjdes den till 18000. Medianlönen för soldater är min egna generösa uppskattning, eftersom jag inte lyckades finna några siffror på saken. På mitt kompani ligger snarare nivån någonstans runt 19000 eller strax däröver.
Det här med låga löner ser snarare ut att vara genomgående för offentlig verksamhet, minns hur höga chefer klagar över att deras lön inte är lika skyhög som i privat sektor. Man kan fortfarande tycka att lönerna är för låga. Sådana arbetsgivare kan inte konkurrera om den bästa arbetskraften genom lönesättning, utan måste istället förlita sig på eldsjälar och fylla ut med dom som inte lyckats få anställning i privat sektor. Om Kommunal i ekvationen på ett smidigt sätt glömmer att man inte organiserar mer än en del av offentlig sektor, får man lätt uppfattningen att man är förtryckt. En sådan världsbild gynnar inte någon, dels eftersom den är falsk och dels eftersom att den inte gör att vi kan se orsaken. Ser vi inte den bakomliggande orsaken så kan vi heller inte lösa problemet utan att riskera att skapa nya.
Sambandet patriarkat – könsmaktsordning – lönesättning råkade visst glömma att även män jobbar i offentlig sektor.
Källor:
http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Temaomraden/Jamstalldhet/Fordjupningar/Utbildning-och-forskning/Larare-och-skolledare/Examinerade-fran-lararutbildning-till-larare-i-gymnasieskolan-2011/
http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Temaomraden/Jamstalldhet/Fordjupningar/Utbildning-och-forskning/Larare-och-skolledare/Examinerade-i-lararutbildning-till-larare-i-grundskolan/
http://www.dn.se/nyheter/sverige/samst-konsfordelning-pa-kommunala-forskolor/
http://www.skl.se/vi_arbetar_med/avtalsrorelsen/faktaochstatistik/fakta-om-loner
http://www.forsvarsmakten.se/sv/om-myndigheten/vara-varderingar/jamstalldhet-och-jamlikhet/historik/
http://polisen.se/Om-polisen/Organisation/
https://www.msb.se/sv/Insats–beredskap/Jamstalldhet–mangfald/Jamstalldhet-i-siffror/
www.lonestatistik.se/
http://www.saco.se/Yrken-A-O/Officer-och-specialofficer/
Som sagt var, om man väljer att jobba i offentlig sektor så är det ju tyvärr så att man får sämre betalt eftersom jobben betalas av skatteintäkter.Sedan finns det ju undantag även där. Om du blir politiker,läkare eller något liknande så kan du ju tjäna väldigt bra.Det viktigaste är ju dock att en manlig sjuksyster tjänar inte mer än en kvinnlig om bägge jobbar lika mycket,har samma antal år i yrket och så vidare.
Hela koncepten lön är felaktig om man inte verifierar lönerna med samma mängd gjorda arbetstimmar. I alla officiella löneverifieringarna man verifierar inkomster, inte löner.
En exempel: Om jag får 350 000 kronor om året och min kvinnliga kollega får 300 000 kronor så jag har bättre inkomster (INTE LÖN!). Dessa siffrorna användes i alla officiella löneverifieringarna.
Men om jag gör 1750 arbetstimmar i året och min kollega 1500 timmar, har vi samma lön. I Finland heltidsarbetande män gör mer än 200 timmar i året mer än kvinnor, vilken sak man ”glömmer” bort.
Det är samma sak i hela EU. Gjorda arbetstimmar är inte med.
Visst är det så, att i snitt får den som jobbar i den offantliga sektorn lägre inkomst, men inte alltid. De mest överbetalda, och med sjukt förmånliga pensionsregler, torde vara knapptryckarna i riksdagen och avdankade politiker i förvaltningen.
Själv var jag några år i min karriärs början löneförhandlare för CF. Jag var dum och lurades in som nyanställd, eftersom få akademiker är intresserade av fackföreningsengagemang och det kan vara dåligt för ens karriär. Lyckades få upp lönen för en hel grupp som var lönebottensatsen i CF. Nej, det var inte kvinnor, utan vi som jobbade på en utvecklingsavdelning. Alla sådana fick 500 kr extra i månaden (år 1981) utöver det årets lönepåslag, utom jag som dessutom hade lägst lön i hela SACO-kollektivet. Insåg efter det att det var dags att söka en ny arbetsgivare, och ett par år senare bytte jag jobb – till ett mycket liknande det jag hade – samt fick 40 % löneförhöjning.
Dock lärde jag mig en hel del om hur det fungerar. SACO-förbund löneförhandlar för grupp och inte individen. Så är du akademiker och är missnöjd med din lön, ska du vända dig till din närmaste chef eller snäppet över denne. Berättade det för min bästa vän och han tog nästan genast upp det med vår chef. Resulterade i att han fick 20-25 % löneförhöjning.
Frugan, som är kommunalanställd, klagade för ca 10-15 år sedan på hur dåligt hon tjänade. Jag rådde henne att byta arbetsgivare, någon grannkommun, och överväga att bli chef. Hon var först väldigt tveksam till det, men gjorde slag i saken och bytte. Fick högre lön, jobbade där ett par år. Fick sedan ett erbjudande från hemkommunen att bli chef, för den verksamhet hon sa upp sig ifrån. Åter på samma arbetsplats, men nu med mer än 50 % högre lön än när hon slutade. Idag har hon ca 100 % högre lön, än när hon slutade.
Försökte få min syster som jobbar inom äldrevården att löneförhandla mer aggressivt. Hon gjorde mer än alla sina medarbetare och ansåg sig mer värd men hon vågade inte för risken att chefen kanske skulle ta illa upp och inte vara kompis med henne längre. Suck…