En av mina vuxna ovanor är att jag är en fanatisk julkalendertittare. Detta obotligt tvångsmässiga behov började med att Maria Sid fick de sista resterna av mina tonårshormoner att bubbla och koka för några år sedan när hon var förförisk finsk tangodanserska i Hotell Gyllene Knorren. Och därefter har jag utan att svikta sett alla adventskalendrar och även om Maria Sid har traumatiserat mig svårt genom att stadigt lysa med sin frånvaro kan jag ändå inte låta bli att återuppleva lite av barndomen under december varje år. Alla som har minnet något så när i behåll av sin barndom vet att det alltid var tusen år till julafton. Varför titeln på årets julkalender i allra högsta grad känns som en femetta.

Så hur är årets julkalender?

Den har tydligen fått en hel del klagomål, åtminstone om man skall tro Ida Andersson, en gymnasielärare som skrev ett debattinlägg i DN:

Det har kommit många negativa kommentarer om årets julkalender. Föräldrar som kritiserar årets julkalender inför sina barn måste stanna upp och tänka på vilka värderingar de förmedlar om kunskap och historia.
– – –
Som snart färdig gymnasielärare tycker jag att det här är mycket intressant, då jag anar ett mönster i kommentarerna. Genom hela min utbildning har vi som studenter fått höra hur dåligt det går för dagens skolbarn, PISA-resultaten blir bara sämre och sämre. Anledningarna till detta verkar forskarna enats om är flera, allt från kommunalisering och friskolereform till segregation.
– – –
Självklart så får man lov att vara besviken på en julkalender. Självklart får man också kritisera undervisande program, men tänk då på att kritisera upplägget, inte att programmet är just undervisande. Att kritisera ett program för att syftet att lära ut historia inför sina barn tror jag är att göra sig själv en björntjänst.

Funderar också kring om det var samma tittarstorm när fem myror är fler än fyra elefanter gick som julkalender, av någon anledning har jag svårt att tro det.

De som sett kalendern tror säkert att jag kommer att totalsåga den nu. Men nej, jag har lite blandade åsikter om den.

För de som inte sett den beskrivs den enklast som en ”Historieätarna för barn”. Det är, precis som i Historieätarna, Lotta Lundgren och Erik Haag som äter sig genom historien, fast nu tillsammans med ”sina barn”.

Rent allmänt tycker jag att förlagan, Historieätarna, är ganska underhållande, och jag måste erkänna att jag också gillar upplägget som ett barnprogram. Jag är väl lite tveksam till om det egentligen är så lyckat för en julkalender, dels för att jag tror att det är lite för smalt och jag kan tänka mig att särskilt de yngre barnen kan ha svårt för det. Vilket är synd, för jag ser nog just de yngre barnen som den riktiga målgruppen. En annan del som jag ser lite som ett problem med att använda konceptet i en julkalender är att det nog helst skulle ha lite längre och mer utförliga avsnitt. Ett julkalenderavsnitt är normalt inte mycket mer än tio minuter när man skalat av saker som ”signatur” och ”eftertexter”. Annars tycker jag att Erik och Lotta överlag är trevliga och underhållande, både som historieätare och som julkalenderföräldrar.

Men det sagt, det finns viss kritik jag vill rikta mot programmet.

Det första är att efter att ha sett de fyra första avsnitten så framgår det ganska klart att man för fram den ständigt återkommande schablonen om mannen som en lat odåga.

I andra avsnittet, där familjen vaknar som trälar på vikingatiden, går pappa Erik ut för att ”hugga träd” i skogen. Och vad gör han, jo, han lägger sig och sover på en fäll. Där mamma och barnen så småningom hittar honom. När husbonden (Komockan) sedan tar dem till marknaden för att sälja dem så för mamma Lotta fram att trälar inte längre är på modet, utan det är mycket bättre att satsa på att handla med getter. När så husbonden ger dem fria för att istället ta upp rådet om getter, så försöker pappa Erik ta åt sig äran.

I dagens avsnitt, där de flydde undan digerdöden på 1300-talet roffade pappa Erik på liknande manér åt sig av maten, mamma Lotta tog ifrån honom skeden för de var tvungna att spara, men han tog en av de andra skedarna och glufsade i sig. Han gömde dessutom undan en korv för att inte ge tionde till kyrkan osv osv.

Det är dock inte något jag tar så hemskans allvarligt på. Jag ser det snarare som ett tecken på hur dessa klichéer och schabloner kryper in överallt och det har, i alla fall så långt, inte varit värre än att jag kan förlåta dem för det.

Vad som däremot stör mig något oerhört och som jag anser i det närmaste oförlåtligt är det slarviga sätt man handskas med historiska fakta på.

I de två första avsnitten var ett av barnen svart. Vad jag kan förstå fanns det väl inga svarta i Norden på vikingatiden, så det är något som är uppenbart falskt att framställa som normalt. Jag skiter full­ständigt i hur kränkta chokladpersonerna i Afrosvenskarnas riksförbund blir, men skall man ha med svarta barn på vikingatiden behöver man ta mig sjutton ge en trovärdig förklaring till hur de hamnat där.

Den andra grova fadäsen är att Karin Komockan Hermansson först spelade Husbonde i trälavsnittet om vikingatiden, och sedan också var riddare på 1300-talet. Mig veterligt var både husbonden och riddaren strikt manliga figurer. Det må vara svårt att tro, med tanke på att Komockans närvaro i ett tv-program är en garanti för att programmets nivå sänks, men Komockan är faktiskt kvinna. Så när hon agerar husbonde respektive riddare gör man grovt våld på historiska fakta. Jag skulle till och med vilja påstå att man gör sig skyldig till Orwellsk historierevisionism av det slag man finner i 1984.

Det enda positiva man kan säga om tilltaget är att Komockan, något ironiskt, passar utmärkt till rollen som en dryg, vidrig och svinaktigt fet husbonde, och likaså som en osympatisk översittartyp till riddare. Hon behöver inte ens spela rollerna, det räcker med att hon är sig själv.

Inte minst skrämmande i hela historien är att den blivande gymnasielärarinnan helt förbigår dessa historiska tveksamheter utan att ens lyfta ett ögonbryn.

©2015 Anders ”Dolf” Ericsson. Alla rättigheter förbehållna.