I mitt förra inlägg ville jag visa hur faktiskt kvinnor själva förlorar på ett feministiskt synsätt. Jag skulle tom vilja gå så långt så att jag vill kalla den rörelsen för en riktig kvinnofälla, som långt ifrån gagnar den grupp vars talan den säger sig föra, nämligen kvinnors.
Feminism utger sig idag för att vara en bred rörelse som strider för många gruppers utsatthet: för invandrare, för de socialt utslagna, mot alla typer av förtryck som beror på kön, klass eller etnicitet. Alla vinner på feminism, eller…?
Den främsta måltavlan, motståndarna, som ska lätta på sin privilegierade position och släppa fram alla dessa förfördelade grupper är den vita medelklassmannen. Han som har en säker maktposition, en trygg tillvaro, gynnad på alla sätt: ekonomiskt, socialt och sist men inte minst för sin genustillhörighet. Hur hotad är då den vita medelklassmannens norm egentligen?
– Kommer denne vita medelklassman med sin privilegierade situation utifrån yrke eller social position flytta på sig för de mindre lyckligt lottade? Nej, tack och lov för med största säkerhet gör han mest nytta där han är.
– Hur är det med skolans snyggaste kille? Han som alla tjejer svärmar för och är förälskade i? Han som kan välja och vraka bland alla flickor som står på kö och väntar på att HAN ska se just dem? Kommer han att fogligt maka på sig för den goda sakens skull? Troligtvis inte!
– Men den bildade medelklassens ungdomar måste väl ändå ta sitt ansvar? Den tyste, prydlige killen i klassrummet, med bra betyg och trygga hemförhållanden, som går direkt vidare från den obligatoriska skolgången till en högskoleutbildning och sen till en fast anställning med bra lön. Kommer han att känna sig manad att ta sitt ansvar för den feministiska kampen. Förmodligen har han siktet inställt på andra mål.
– Men vad sägs om denna grupp män då? Den jordnära byggnadsarbetaren som bor någonstans i en liten kommun Sverige och som är lyckligt gift med fru och barn. Han som tampas med vardagsbekymmer men sitter tryggt i sin lugna vrå och bara försöker få vardagslunken att fungera. Han måste väl ändå förstå att han får släppa på de fördelar han lyckligtvis sitter på? Nej, troligtvis känner han sig inte ett dugg trakterad av feminismens retorik. Han har fullt sjå med att få vardagen att fungera för sig och sin familj.
Så om dessa feminismens främsta måltavlor i grunden inte är ett dugg hotade av denna rättvisekamp, vilka är då fienden? Vilka ska försvaras? Vilkas rätt strider feminismen för och med vilka medel?
– Är det den blyge killen i skolan som drömmer om och undrar hur man får en tjej? Är det han som vinner på normkritik och kunskap om att det är egentligen ingen skillnad på killar och tjejer? Blir alla hans problem lösta om han bara förstår detta ?
– Är det invandrarkillen i förorten som känner utanförskapets vrede pulsera i blodådrorna? Han som inte känner sig välkommen i det svenska samhället men som är lika främmande inför den hederskultur han är uppvuxen i? Han som vet att hans chanser att få en plats i gemenskapen är kantade av ibland oöverstigliga hinder? Får han mer framtidshopp av genusperspektiv i skolans undervisning?
– Men den arbetslöse och utförsäkrade mannen som är 50+ då? Kanske med missbruksproblem och utan socialt nätverk? Nog hade väl han känt sig mer väl till mods om han hade gått på dagis idag och fått lära sig att han är en ”hen” och inte en ”han”? Hade inte allt tett sig annorlunda då och framtiden känts ljus?
– Sist men inte minst har vi den som av många anses vara den absolut mest utsatta gruppen av alla: nämligen barn och ungdomar med neuropsykiatriska funktionshinder, t ex ADHD , Asperger, Tourette och tvångssyndrom (OCD) . Jo, det finns en hel del vuxna också som oavsett om de fått diagnos på äldre dagar eller, har levt större delen av sitt liv med en känsla av utanförskap. Några har hamnat i kriminalitet eller löper stor risk att göra det. Skulle inte dessa individer känna sig mer trygga med mer upplösning av könsroller och normer? Nej, visst ja! Allt tyder på att är just dessa grupper som har störst behov av tydliga regler och normer för sociala koder och samspel med andra.
Frågan blir bara alltmer knepig att besvara. Vem strider feminismen mot? Vem strider feminismen för? Vem vinner på att olika grupper ställs mot varandra och inte betraktas som individer?
Ja, män som följer feminismens uppmaningar att ”dekonstruera maskuliniteten” förlorar sitt sexuella värde och förpassas till ett liv i ”the friend zone”. Jag kallar det ”genusfällan”. Mest lästa inlägget av alla på AVFM-Sverige hittills.
http://se.avoiceformen.com/feminism/genusfallan-en-ny-typ-av-manlighet/
Jag brukar säga att vill man åstadkomma en förändring så får man också utforma budskapet så att det motiverar de involverade människorna att förändras.
De flesta feminister kör peka-finger-taktiken istället. En lärare, idrottscoach eller varför inte en företagschef som använder den metoden kommer inte att komma i närheten av målen.
Jag börjar tro att det är viktigare för många feminister att få peka finger, än att faktiskt åstadkomma en förändring.
(Sen tror jag inte att en förändring nödvändigtvis är önskvärd på alla plan, men det är en annan plan).
@Bashflak:
”Vi måste få kvinnor att tycka det är sexigt med män som tar hand om barn”
?? Ska man skratta eller gråta? Glädjetårar kanske?
Du glömmer dock en viktig sak kvinnor vill ha. De vill uppleva positiva känslor och fysisk njutning.
Status och ett snyggt yttre har absolut en dragkraft, men det är inte det enda som drar och det är absolut inte det som får en kvinna att stanna kvar i en relation.
Detta är också nyckeln för varje individuell man till att ta makten över sitt eget kärleks- och sexliv, istället för att behöva gå till gymmet eller klättra på karriärsstegen.
Amazon,
Även om jag tycker att ditt resonemang och dina frågor kanske är lite otydliga – jag undrar främst hur rubriken om ”feminismens offer” hänger ihop med frågan ”Hur hotad är då den vita medelklassmannens norm egentligen?” – så tycker jag mycket om ditt försök att synliggöra att män i Sverige lever under ett ganska stort spektrum av livsvillkor.
I feminismens analys är alla män överordnade kvinnor på något sätt, och de som attackeras hårdast är som du riktigt påpekar de vita, heterosexuella medelålders och ”mäktiga” männen. Om man nu skall tala om ”feminismens offer”, kanske man kan säga att det är just i detta ensidiga fokus på endast denna kategori ”mäktiga” män, som feminismen ”skapar” sina offer, i och med det att man osynliggör de andra kategorierna av män och deras livsvillkor. Jo, icke-vita män eller invandrarmän uppmärksammas en del, liksom icke-heterosexuella män, men precis som det inom feminismen verkar finnas en mer eller mindre uttalad misstänksamhet gentemot feministiska män (tänker främst på Vänsterpartiets ”inkvisitionsfem”… förlåt ”internfeministiska” handbok), så går det väl också att misstänkliggöra kvinnliga feministers engagemang för icke-vita och icke-heterosexuella män? Jo, jag inser att det antagligen handlar om en uppfattning om ”intersektionalitet”, och kanske framförallt om någon form av överförd marxistisk tankefigur om klasskamp (till kvinno-, ras- och HBTQ-kamp), men är engagemanget att lita på och går det inte lika gärna att se det som en ”söndra och härska”-taktik? Jag menar, det är ju inte självklart att feminismen eller dess företrädare skulle tjäna på, om det med tiden utvecklades en empati och solidaritet mellan alla män – och inte bara bland de där förhatliga vita, heterosexuella medelålders männen, som nu befinner sig i skottgluggen, trots att de/vi globalt sett utgör en minoritet bland män.
Gärna mera av denna ”vara” – alltså av synliggörandet av olika mäns skilda livsvillkor – här på Genusdebatten. Det röstar jag för, och det har också efterfrågats av andra, bland annat här:
http://genusdebatten.se/forums/topic/mrm-och-homosexualitet/
Fortsättning på det ovanstående, om detta med en ”söndra och härska”-taktik från feministiskt håll:
Kan det vara så att feminismen snarast har ”kidnappat”, eller försöker kidnappa, icke-vita och icke-heterosexuella män, på ett liknande sätt som Alison Tieman (a.k.a. Typhon Blue) beskriver hur det Ottomanska väldets sultaner kidnappade de kristnas barn, och gjorde dem till livvakter och administratörer, efter separation från deras familjer och tvångskonvertering till islam? Hennes tes är ju att denna procedur med att skära av dessa kristna barns rötter till sin familj och sin egen kultur, och tvinga in dem i den muslimska, skapade svåra problem med självbilden och identiteten hos dessa barn, vilken sedan endast kunde ”tillfredsställas” genom prestation gentemot sultanen. På samma sätt är det väl rimligt att anta att både många icke-vita (eller invandrare) och icke-heterosexuella har ”ryckts upp” från det välbekanta och trygga, och får kämpa mera med sin självbild och sin identitet, i ett samhälle där majoriteten fungerar eller ser annorlunda ut, och att om det öppnas en möjlighet att få ett värde, som feminismens och vita kvinnors försvarare, ja, då tar man tacksamt emot den som en väg, både till identitet (genom prestation) och till makt, genom att försvara dem som man egentligen har ”kidnappats” av och är ett offer för, men inte tillhör, ”av börd” så att säga. På samma sätt skapade ju sultanen en psykologisk utsatthet och bindning till sig själv, som tydligen var starkare än vad han skulle ha kunnat genom att hänvisa till etniskt eller religiös härkomst. Det sultanen fruktade mest, var ju den inhemska muslimska (turkiska) aristokratin, enligt Alison Tieman, här i videon ”The Ottoman Empire: When Slaves Rule”:
http://www.youtube.com/watch?v=RuTfiG2IBuw
Jag vet inte om parallellen håller, men jag tycker att den tål att tänka på. Ge gärna respons på detta, tack!
@John Nilsson: Vad jag vill lyfta fram är helt enkelt att de grupper som feminismen säger sig företräda snarare förlorar än vinner på feministisk ideologi, dvs blir offer, alltså motsatsen till det som feminismen säger sig vilja uppnå. Just dessa grupper som, mer eller mindre kan ses som ”utsatta” på olika sätt är just de som har mest att förlora, alltså tvärtemot vad ideologin säger sig kämpa för. Offer i det här sammanhanget är både i betydelsen ”den som förlorar, får offra” men också den som ”offras/utnyttjas i feministisk retorik”.
Med formuleringen: ”Hur hotad är då den vita medelklassmannens norm egentligen?” vill jag peka på att han är egentligen inte hotad alls, dvs sitter på en priviligierad post som ingen feminism i världen hotar för där styr andra, starkare krafter, t ex marknadsekonomi, psykologi, biologi etc. Så feminismens främsta ”motståndare” eller ”måltavla” kommer aldrig att bli offer. Dessa kommer att sitta tryggt på sina trygga positioner oavsett ideologi (om de inte flyr fältet och sticker utomlands). Män som Spendrup kommer att fortsätta sitta i näringslivets topp, den populäre killen kommer fortsätta vara populär, den duktige manlige artisten kommer fortsätta göra musik mm.
Jag skriver gärna inlägg utan att servera alla slutsatser och detaljer. Jag ser gärna att de tjänar som ”cases” som ger utrymme för tolkning och diskussion i kommentarsfältet utöver just de konkreta fall som målas upp i inlägget. Då blir det spännande tycker jag. Jag skulle t ex i mitt inlägg ha kunnat nämna andra grupper (hur många som helst) som faktiskt snarare förlorar än vinner på feminismen trots att de omhuldas som just de grupper vars rättigheter försvaras av feminism.
@John Nilsson: Jag hade mycket väl kunnat ta upp HBQT i mitt inlägg för jag tror att även denna grupp hör till feminismens ”offer” som du påpekar. Jag känner många homosexuella, både kvinnor och män, och någras kamp och sökande efter sexuell identitet har jag följt på nära håll. Inte någonstans kan jag se att deras sökande hade underlättats av ännu mer normkritik, snarare tvärtom. Barn och ungdomars utveckling, resan genom tonåren och sökandet efter identitet och social positionering, är en inre resa som innebär både smärta och lycka, och sker i samspel med andra och utifrån de koder och normer vi har. Att de finns är snarare en trygghet, något att efterlikna eller distansiera sig ifrån. Normer, koder, ideal kan här ses som ett slags riktmärken, vägskyltar, att förhålla sig till på den resan. Att helt ta bort dessa skulle bara skapa ännu mer otrygghet för ett ännu större antal människor.
Att det sedan finns olika grupper som förtjänar ännu mer tolerans och social acceptans är en helt annan sak men det är min övertygelse om att detta inte uppnås genom att försöka utplåna normer, koder och ideal.
@Amazon,
Tack för dina klargöranden.
Kort bara:
Själv tror jag inte det finns någon ”säker” position för ”den vite medelklassmannen”, även om jag mycket väl förstår vad du menar och att det ligger mycket i det. Hans position är hur som helst utmanad, och om man lyssnar på Paul Elam, så har han i många fall redan förvandlats från ”alfahanne” till en ”beta-genomdrivare för den feministiska agendan” och deras företrädare – den nya ”alfa”-klassen:
”Alpha males in government didn’t just collude with feminist ideologues in order to garner a sizable and dependable voting bloc. They had wives to contend with, many of whom were supporting feminism, which effectively reduced everything to the biological imperative. Alpha males are no less, and arguably even more disposed to take whatever measures are necessary to ensure sexual status. Faced with a perceived threat to that, they effectively ceded the alpha position and became beta enforcers for the feminist agenda.”
http://www.avoiceformen.com/men/the-plague-of-modern-masculinity/
Det får bli min respons för tillfället.
http://www.kallestrokirk.se/13feb01.htm
Eller som Andrea Edwards sade om mjuka män som sitter i cirkel och problematiserar sin ”destruktiva maskulinitet”: Gulliga, men man vill ju inte ligga med dem. Dvs män som beter sig ”omanligt” har heller inget att vinna. Inte ens från de som säger sig vilja ha en ”ny man”. Så går det när ideologi och hormoner inte samspelar. Hormonerna vinner.
Bra inlägg Amazon! Ska skriva ett utförligare svar ikväll.
Det känns lite som beskrivningen av pojkarna i min klass i grundskolan.
Fast de flesta har inte förvaltat det de hade i grundskolan…
De nördiga killarna har generellt sett lyckats bäst, och växt upp till de mest stabila männen idag. Skolans populäraste killar har inte alls lyckats lika bra, med något undantag. (Och vilket undantag sen!). En av de mindre smarta, och snudd på lite mobbad, har blommat ut till en kanontrevlig man, han är verkligen omtyckt av alla, det är han som känns mest ”alfahanne”. Han är ingen buffel eller otrevlig eller så, han är bara ”the oo in cool” på nåt märkligt sätt.
”Den vite medelklassmannen” är en feminstisk halmgubbe.
@MK:
”Status och ett snyggt yttre har absolut en dragkraft, men det är inte det enda som drar och det är absolut inte det som får en kvinna att stanna kvar i en relation.
Detta är också nyckeln för varje individuell man till att ta makten över sitt eget kärleks- och sexliv, istället för att behöva gå till gymmet eller klättra på karriärsstegen.”
Att leva i ett förhållande är nåt annat än att ragga. Tänker du efter så gäller även hur man ser på kvinnor – ska man ha ett långt förhållande räcker det inte med att vara snygg, trevlig, sexig. Det ska fungera att kunna ta gemensamma beslut, hon ska kunna stå för dessa, kunna ha hand om pengar, inte stå handfallen om en säkring gått eller en punka på cykeln måste lagas. Sådana saker är ju fullkomligt ointressanta om man är ute efter ett ONS.
Jag är övertygad att kvinnor med normal intelligens kommer till samma slutsats när de mognat en aning. Alfan är jättekul, men om kvinnan planerat nån slags framtid med honom försöker hon modifiera honom till en beta. Och har mannen ingen lust med det så kommer han att dumpa henne. Endera ser hon sin egen del i det hela och drar hon lärdomar av det, eller så skyller hon på det odefinierade patriarkat-whatever, och blir en bitter bitch som tycker män är svin.
Om män ska kunna ta makten och sitt kärleks- och sexliv (och sociala liv på det hela stora) så ska de till att börja med sluta vara toffeldjur, sluta övervärdera kvinnor, och vara tydliga med sina behov i ett förhållande.
Folk som inte respekterar en ska man undvika, för de är energitjuvar.
Har man en kvinna som ska förändra en till något man inte är, ska man avsluta förhållandet, det finns faktiskt tusentals andra (och bättre) kvinnor.
Det kanske män skulle ta och pröva lite oftare än de gör? (25-30% av alla skilsmässor initieras av män, den siffran kanske borde höjas?)
@Magnus:
Jag har uppfattat för länge sedan att det finns kvinnor som ser männen de dejtar som ett projekt. Något de skall forma till den idealbild som kvinnan och hennes omgivning önskar. Tänk bara på de grovt kriminella mördare och våldsmän som får stark och hängiven uppmärksamhet från diverse kvinnor. Och lång ifrån sådan kvinnor som man skulle påstå att detta var den sista desperata satsningen.
Det brukar ibland misslyckas men det creepy är att det funkar allt som oftast.
När jag diskuterar med min sedan trettio år stadigvarande partner och påstår att kvinnor väljer män med makt som de kan domptera och i vårt fall även med personlig charm och yttre skönhet så brukar hon le lite så där snett.
Jag vet inte vad hon menar.
Långa kvällssvaret!
”Kommer denne vita medelklassman med sin privilegierade situation utifrån yrke eller social position flytta på sig för de mindre lyckligt lottade?”
Nej. Han har ingen som helst anledning att flytta på sig. Har han ett arbete inom teknik-naturvetenskap kommer
arbetsgivarna bjuda över varandra för att anställa honom (det är oftast en han). Han kommer möjligen att flytta
på sig om han får roligare jobb, bättre arbetsvillkor, högre lön, snyggare utsikt eller nån annan fördel. Är han
jurist, ekonom, skicklig hantverkare eller läkare har han ingen *anledning* att flytta på sig heller.
Hans arbetsgivare vill – kan – inte ersätta honom med en fullständig klåpare med helt fel utbildning
De ”mindre priviligierade” hotar honom inte. Kvinnliga ekonomer, ingenjörer, ekonomer, hantverkare och läkare
som finns har samma lön. Nu betyder ju ”lika arbete” inte alls lika arbete när man pratar orwelliasnk-feministiska,
utan ”liknandish antal år på högskolish”. Grejen är att en henusvetare eller kulturbullshittare inte klarar av
de arbetsuppgifter som de andra nämnda utbildningarna kräver. Eller erfarenhet i hantverkarfallet.
Den här mannen är i praktiken ohotad.
”Hur är det med skolans snyggaste kille? Han som alla tjejer svärmar för och är förälskade i?”
Han tjänar definitvt på male-bashingen, eftersom sånt får tjejerna att vilja vara haremsdamer. I alla fall så länge han går i skolan. I många fall tycker jag att dessa en gång så fagra unga män har blivit ganska färglösa med åren, men de kanske
aldrig behövt odla sina personliga egenskaper?
”Men den bildade medelklassens ungdomar måste väl ändå ta sitt ansvar? Den tyste, prydlige killen i klassrummet, med bra betyg och trygga hemförhållanden, som går direkt vidare från den obligatoriska skolgången till en högskoleutbildning och sen till en fast anställning med bra lön.”
Han har ingenting alls att vinna på att kliva åt sidan. HUR skulle han kliva åt sidan, rent praktiskt? Strunta i att söka
KTH, Chalmers eller Uppsala…på vilket sätt skulle detta gynna tjejerna? Att han avstår en prestigeutbildning påverkar inte feministiska tjejer.
Logiskt felslut. Den här killen kommer förmodligen att växa upp till den ”vite medelklassmannen” du beskriver längre upp. Han kommer
inte att vara intresserad av feminism då heller. Möjligen har han en naiv dröm när han är 23 att hans kryptofeminism ska få honom innanför
trosorna på nån brutta på universitetet, men det är en dålig strategi.
”Den jordnära byggnadsarbetaren som bor någonstans i en liten kommun Sverige och som är lyckligt gift med fru och barn. Han som tampas med vardagsbekymmer men sitter tryggt i sin lugna vrå och bara försöker få vardagslunken att fungera. Han måste väl ändå förstå att han får släppa på de fördelar han lyckligtvis sitter på? Nej, troligtvis känner han sig inte ett dugg trakterad av feminismens retorik. Han har fullt sjå med att få vardagen att fungera för sig och sin familj.”
Han har inte ens hört talas om prattikarat och knösmakatatsroddning. Har han det så skiter han ett stort stycke i det, det angår inte honom.
Förmodligen anser han att feminister är dumma jävla akademikerkossor som aldrig gjort ett ärligt handtag i hela sitt liv.
”Är det den blyge killen i skolan som drömmer om och undrar hur man får en tjej? Är det han som vinner på normkritik och kunskap om att det är egentligen ingen skillnad på killar och tjejer? Blir alla hans problem lösta om han bara förstår detta ?”
Han borde läsa Roissy och Roosh, och sluta lyssna på feminister som ljuger honom full av vad tjejer i allmänhet vill.
Förhoppningsvis växer han upp och upptäcker att han blivit fullproppad med lögner. Jag känner delvis igen det.
”Är det invandrarkillen i förorten som känner utanförskapets vrede pulsera i blodådrorna? Han som inte känner sig välkommen i det svenska samhället men som är lika främmande inför den hederskultur han är uppvuxen i? Han som vet att hans chanser att få en plats i gemenskapen är kantade av ibland oöverstigliga hinder? Får han mer framtidshopp av genusperspektiv i skolans undervisning?”
Nej, han är lika blåst som den blyge killen. Han reagerar med vrede istället för besvikelse, och han kommer att få större problem. Den här killen riskerar att bli en del av ett frustrerat ilsket omega-kollektiv, som väljs bort av arbetsgivare, anses odugliga av kvinnor, och som riskerar att växa till ett stort problem (Bo Rothstein har beskrivit detta). Förr skickade man ut dessa män i krig som kanonmat, men världen är så mycket fredligare nu. I alla fall till dessa män fixar sina egna krig, mot varandra eller mot resten av samhället.
De här männen delar förmodligen ut en välförtjänt käftsmäll till den som vågar påpeka deras manliga privilegier…
(Kanske därför jag knappt har sett någon feministisk kritik mot dessa mer eller mindre våldsamma manliga subkulturer som finns?)
”Men den arbetslöse och utförsäkrade mannen som är 50+ då? Kanske med missbruksproblem och utan socialt nätverk? Nog hade väl han känt sig mer väl till mods om han hade gått på dagis idag och fått lära sig att han är en ”hen” och inte en ”han”? Hade inte allt tett sig annorlunda då och framtiden känts ljus?”
Ja, han tar säkert åt sig av feministernas ”Fatta!-kampanj” NOT. Det är ju där männen ovan (som beskrevs som invandrarkillen, men samma losers finns bland svenskar) som blivit gamla. I bästa fall har de en social gemenskap i nån subkultur, i värsta fall är de ensamma. De slutade lyssna för 20-30 år sedan.
@Magnus:
Visst är det skillnad på vilka kriterier man ställer för ONS eller relation, dock funkar mannen jag tänker på bra för båda lägen. Dvs han är attraktiv både som ONS och som relationsmaterial.
Jag håller med dig, jag tror vi tänker rättså likadant. Jag är inte säker på vad du lägger i alfa och beta dock, jag tycker personligen det är en falsk dikotomi. Män generellt behöver utveckla fler alfaegenskaper, samtidigt som de behåller de beta-egenskaper som kvinnor också uppskattar. Det finns i mina ögon en risk att så länge vi pratar om alfa vs beta som fundamentalt olika sorters män så kommer vi inte att komma i mål.
Beteenden.
”Alfabeteende” påminner starkt om vad man lär ut på ledarskapskursen, militär befälsutbildning, säljkurser, konsultkurser – och på PUA-sajter på nätet. Jag tycker de där sajterna är rätt kul (nej, jag raggar inte för jag har ett långt förhållande som jag trivs rätt bra i) för de bekräftar mycket av mina egna erfarenheter och de är egentligen mycket mer allmängiltiga än att bara handla om att ragga brudar. En alfaman utstrålar självförtroende, tar hand om sin grupp, accepteras av gruppen som en ”naturlig” ledare, är ärlig, rättvis och ett föredöme. Kvinnor gillar sådana män, för de är potentiellt bra fäder till deras avkomma. Män gillar också sådana män för de har potential att få gruppen att fungera. Vad som definitivt inte är alfa är att bete sig som en stingslig buffel, det är o-coolt, och jag tycker ofta att folk menar sura otrevliga gapiga män när de åsyftar ”alfahannar”. Det gör inte jag.
@Bengt Andersson:
”Jag har uppfattat för länge sedan att det finns kvinnor som ser männen de dejtar som ett projekt.”
Kanske för att de vill göra om honom till nån slags superhanne, som han inte är.
En del hävdar att det är ett shit-test för att se om han har stake nog att stå emot.
Problemet är väl att många män har en tendens att toffla ur och förändra sig på ett sätt de innerst inne inte alls vill. Att de ändå gör det beror på att de värderar sin kvinna alldeles för högt. Passar inte galoscherna kanske man ska titta sig om efter en ny kvinna? Män kanske också skulle lära sig säga ifrån, telepati funkar inte åt andra hållet heller.
Det som är skönt med att bli äldre är att man inte orkar hålla på med en massa larviga spel i förhållandet. Ibland brukar jag gå in på Familjeliv och liknande sajter (80% mammor) och det är fascinerande att se hur en 30-årig mamma kan komplicera småproblem till närmast oöverstigliga hinder.
@Magnus: @Magnus:
Vi tänker lika.
Alla män borde, och kan, bli mer alfa.
Jag upplever att många med alfa/beta menar bad boy/nice guy vilket jag inte håller med om.
Sen tänker jag att män generellt skulle behöva värdera kvinnor *högre*, men att värdera den tvåsamma tryggheten lägre.
@Magnus:Håller med dig i mycket men med tillägget att det finns ler ”rangkategorier” än Alfa och Beta. Skulle själv säga att en Beta med vissa Alfa kvaliteer är betydligt bättre pappaämne än en Alfa om man vil ha någon att hålla ihop länge med.
Familjeliv är ett läskigt ställe, den kvinnliga varianten av Flashback. Kan inte du snälla, snälla ta ett problem exempel och skriva din lösning istället?