Det är, som säkert alla vet, Valentine idag. Fast just ”Valentine” är väl lite av en nymodighet. Traditionellt så kallas dagen i sverige för ”Alla hjärtans dag”. Det är en dag som handlar om kärlek. Och jag brukar ju försöka skriva något om det när det är så dags. Så även i år, fast kanske ur ett perspektiv som skiljer sig lite från det brukliga.

Förra helgen såg jag en väldigt annorlunda film. Och det är väl lika bra jag erkänner direkt. Jag ljög i inläggets titel. Det är inte alls en liten film. Det är faktiskt den längsta film jag någonsin sett, 9 ½ timmar lång. Så jag såg den inte i ett sträck. Jag trodde det skulle vara svårt att se en så lång film, men det var det inte. Jag hade nog utan några större problem kunnat se den i en sittning med någon kortare paus för att besöka toalett och kanske få något att dricka.

Inte helt oväntat, med tanke på hur lång filmen är, så tog den också lång tid att göra. 12 år. Filmens skapare, Claude Lanzmann påbörjade den 1973 och avslutade den 1985. Som kuriosa, irrelevant för inlägget som sådant, men av intresse med tanke på bloggens inriktning, kan nämnas att Claude Lanzmann hade ett längre förhållande med Simone de Bevoir under 50-talet och att de var nära vänner ända till Simones död. Hon hann i alla fall, mot förmodan, se den färdiga filmen innan hon dog.

Filmen heter Shoah, och finns att se på SVT Play i åtminstone 2 veckor till, i originalet är den uppdelad i 2 delar, men SVT har delat upp den i fyra portioner där den första är strax över 2 timmar och de andra 3 delarna ligger runt 2 ½ timme styck. Filmen är en dokumentär, den består bara av intervjuer där människor berättar om den mest avgörande perioden i sina liv och besök på de platser som haft en sådan avgörande betydelse för dem. Trots det är filmen oerhört fängslande. Att säga att det är den bästa film jag någonsin sett, eller att den har blivit en favorit, vore nog ganska missvisande. Sådana epitet passar den helt enkelt inte.

Hur osannolikt det än kan verka så tycker jag nog att denna annorlunda dokumentär – trots att jag tror ordet ”kärlek” bara förekommer en enda gång i en sång mot slutet – slår ett slag för kärleken som inget annat. Jag vill därför presentera 4 kortare klipp från den. (Det andra med frisören är lite längre, nästan 20 minuter, övriga ligger mellan 1 och 7 minuter.)

Av en särskild anledning vill jag tillägna detta inlägg Åsa Romson och alla svenska anti-rasister. Särskilt Åsa Romson rekommenderar jag ser filmen innan hon semestrar vid Medelhavet nästa gång. Jag tror det framgår varför när man ser klippen.

©2016 Anders ”Dolf” Ericsson. Alla rättigheter förbehållna.