Jag och Dolf skrev nedanstående text i förhoppning om att få in den på Dagbladet.no. Då den, tyvärr, inte blev publicerad där så publicerar jag den här istället.

I artikeln Ta ikke moroa fra oss! beskriver Rolness träffande feminismen i Sverige: ”det nærmeste du kommer statsreligion, samtidig som den forlengst har sprengt grensene for menneskelig fornuft, og nå nærmest ligner et tankemonster fra en annen planet.” Rolness skrapar ändå bara på ytan av dagens galenskaper.

Varje gång man gräver i en sakfråga får man en mer nyanserad bild än den feminister framhäver; oftast är bilden som framträder direkt motsatt de feministiska flosklerna. Sandra Nelsen skriver i artikeln Ikke vær redd Rolness!: ”Det ubetalte dobbeltarbeidet svenske mødre driver med gir både dårlig helse og sykemeldinger.” En klassiker – fast ibland heter det att kvinnorna trippelarbetar. Låt oss titta närmare på detta exempel på feministisk retorik.

Hur är arbetsfördelningen i svenska hem? Enligt t.ex. rapporten Nu för tiden från Statistiska centralbyrån 2013, lägger mödrar mer tid på hemarbete, men pappor, i synnerhet i familjer med med småbarn, arbetar mer totalt (förvärvsarbete + hemarbete). Hur blir mindre tid totalt ”dubbelarbetande”? Varför säger feminister: ”män tar inte ansvar för det obetalda hemarbetet” men aldrig: ”kvinnor tar inte ansvar för familjens försörjning”? Varför lägger man till en negativt känsloladdad dimension på hemarbetet genom att kalla det ”obetalt”? Betalning handlar om utbyte, man ger en produkt åt en annan och ersättningen man får är betalningen. I hemarbetet är man sin egen kund, när man gör saker åt sig själv är det resultatet av arbetet som är betalningen, och som en extra bonus är det skattefritt. En mer korrekt term vore ”egenproduktion”, men det saknar en känsloladdad dimension.

Är man ensamstående utan barn är man fri att själv styra sin tid. Hur används tiden då? Även här lägger kvinnor mer tid än män på hemarbete. Det förefaller alltså som att hemarbetet är viktigare för kvinnor än för män, varför förväntar man sig då att hemarbetet ska delas lika inom ett parförhållande?

Den skandinaviska meta-studien Workhours and worklife balance (Albertse K., et al., 2008) fann att män är ok med att jobba mycket medan kvinnor inte vill göra det, men är ok med att mannen gör det. Den svenska studien Papporna och motiven: Den svenska föräldraledigheten i ett geografiskt perspektiv (Almquist A.-L., Sandberg A., Dahlgren L., 2010) hävdar: ”I detta perspektiv skulle en anledning till männens fortsatt låga uttag av föräldraledigheten vara kvinnornas obenägenhet att släppa sin dominans i familjesfären.”

Professor Bo Rothstein visar i Det moderna patriarkatet – den kausala mekanismen på ytterligare en aspekt av arbetsfördelningen. Kvinnor tenderar att ”gifta sig uppåt”, både i ålder och position på arbetsmarknaden. Mannen har därför vanligen kommit längre i yrkeslivet och har därmed en högre lön. Det är då ekonomiskt gynnsamt för paret att han ansvarar för försörjningen och hon ansvarar för hemmet.

Studie efter studie visar en mer nyanserad, oftast motsatt, bild jämfört med feminismens utmålande av kvinnan som ”offer”. Feminister sätter männens val som måttstock efter vilken kvinnors val bedöms. Väljer kvinnor som grupp annorlunda än män, menar man att kvinnorna ”förlorar” och deras val kallas ”en kvinnofälla”. Men det feminister behöver inse är att det finns andra värden i livet än pengar; en svensk studie, Det envisa könsgapet i inkomster och löner. Hur mycket kan förklaras av skillnader i familjeansvar (Angelov N., Johansson P., Lindahl E., 2013), säger: ”Slutligen är det viktigt att poängtera att kvinnor inte nödvändigtvis ska ses som förlorare i och med att de generellt minskar sitt engagemang i arbetslivet för att i stället engagera sig mer i uppfostran av barnen. Om glädjen av att förvärvsarbeta understiger glädjen av att umgås med sina barn är papporna förlorarna, eftersom tid med barnen inte kan transfereras medan inkomst kan delas lika inom familjen.”

Den s.k. jämställdhetsparadoxen, (se t.ex. Schreiner C., 2006. Exploring a ROSE garden: Norwegian youth’s orientations towards science: seen as signs of late modern identities), visar tydligt att kvinnor och män är olika; med ökad jämställdhet och ekonomiskt välstånd ökar könsskillnaderna i val och valen blir då mer könsstereotypa. Varför då förutsätta en önskan att dela försörjnings- och hemarbete lika? Varför ser feminister ner på kvinnors val?

Individer som försökt att bemöta feminism i debatter har tystats med diverse härskartekniker (t.ex. ”kvinnohat”, ”vita kränkta män”, ”rädd”) vilket leder till att feministisk retorik får stå oemotsagd. Det är en av orsakerna till att feminismen i Sverige blivit sådan som den är idag.

Vi menar att jämställdhet är lika rättigheter och skyldigheter, inte nödvändigtvis lika utfall. Kvinnor och män är olika; man kan inte förvänta sig lika utfall på kollektiv nivå. Bättre vore att mäta välbefinnande, då individer som gör fria val rimligen mår bättre: ”Women around the world are happier than men, regardless of which happiness question is used.” (Graham & Chattopadhyay, 2013. Gender and well-being around the world.)

På en punkt har dock Sandra Nelsen rätt. Sverige har problem med kvinnors sjukskrivningar för psykisk ohälsa. De ökar lavinartat i takt med feminismens ökade dominans i samhället. Kvinnors ökade ohälsa ter sig naturlig då feminister inte respekterar kvinnors val utan hela tiden framställer kvinnor som ständiga förlorare och offer ”drabbade” av orättvisor. Det är, i vårt tycke, en mycket nedvärderande kvinnosyn, som vore kvinnor hjälplösa löv som virvlande i vinden saknar förmåga att styra sina liv genom medvetna val.