Ironiskt nog avslöjar historien om genuscertifieringen, och inte minst dess eftermäle, hur genuscertifierarna själva använder sig av ”härskartekniker” gentemot motståndarna. Motståndet förlöjligas och osynliggörs, och reduceras till ”okunskap” och ”bristande intresse”. Motståndaren skuldbeläggs och beskrivs som ofullkomlig. Det var ju inget fel på projektet i sig – förutom möjligtvis namnet. De som gör motstånd mot den mjuka makten, mot genuscertifieringen, skall inte bara besegras utan även känna sig ”onda”. (s 240)

Jag har just avslutat läsningen av Steven Sampson’s excellenta text, i en antologi om universitetens förfall, om Genuscertifieringsraseriet vid tre svenska universitet; Umeå – som inledde processen – Lund, som försökte att okritiskt följa efter, och Uppsala, där anslagen hittills har avvisats.

Min spontana reflektion är, att detta borde vara obligatorisk läsning för samtliga politiker som marknadsför sig genom stämpeln ”jämställdhet” och ”mer genus”. Ja faktiskt för alla politiker, för att väcka dem som – på samma sätt som Sampson beskriver – hukar för den ”mjuka makten”. Vad vi i vår tid faktiskt beskådar är införande av samma maskerade kontrollmetoder som ofta utmärker fascistiska och kommunistiska samhällen! Skrämsel genom hotet att du inte gör ”rätt” – och därmed efterföljande självkontroll för att inte riskera social och samhällelig utstötning.

Det började i Umeå 2004 (s 225ff) som någon form av marknadsföringsprojekt då universitetet skulle ”genuscertifieras”. En grupp skulle ”fastställa kriterier för sitt eget jämställdhetsarbete”, påverkan skulle ske genom ”temadagar, bildande av jämställdhetsgrupper, diskussioner, utformande av kurs- och programkataloger och på olika sätt problematiserande och belysande av jämställdhetsfrågan” och genuscertifiering påstods inte vara annorlunda än ”miljömärkning”. Sampson skriver: Antagandet var att studenter hellre skulle välja att anmäla sig till en kurs, läsa ett program eller studera vid en institution som är genusmärkt än en som inte är det, precis som många föredrar att handla ekologiskt odlad mat framför mat som inte är det. Om det blev så vet vi inte, men ifråga om Lund – som en jämförelse – kan man anföra det som författaren senare påpekar, att ingen registrerade sig till kursen om genuskompetens vid Lunds universitet 2010 (s 240).

Naturligtvis kunde ekonomiska medel komma att ges till institutioner som erbjuder jämställdhetscertifierade kurser, i form av antingen en lite högre studentpeng eller så kallade matchningspengar. Hur skulle man kunna genomföra en ”viktig” reform utan att de som såg nödvändigheten av det skulle kunna sko sig på det? Institutionen för matematik ville profilera och marknadsföra sig för alla de matematikstuderanden runt om i landet som gick och törstade efter genuscertifierad matematik – i detta fall i form av statistik. Man skulle ”Reflektera över hur du fördelar talartiden mellan kvinnor och män samt hur litteraturlistan ser ut vad gäller könsfördelning av författare”. Sampson konstaterar: Om kurser i statistik vid Umeå universitet har förbättrats efter denna insats vet vi inte, men hundratals arbetstimmar såväl som tusentals skattekronor gick åt för att åstadkomma pilotrapporten. (s 228).

Till Lund kom genuscertifieringen genom en informell rapport och projektet leddes av den radikalfeministiska medgrundaren av F!, professor Tiina Rosenberg från Centrum för genus-vetenskap. ”Processen” var tänkt att ”bevaka att relevanta genusperspektiv och en könsmedveten pedagogik integreras i all utbildning” (s 229). I detta sammanhang funderar en ”okunnig” genusbetraktare över hur man – utan att det finns någon som helst forskning kring (obefintligt) praktiskt utövande eller någon som helst utvärdering av ”könsmedveten pedagogik” – kunde förutsätta att sådan skulle införas på ett bräde. Skulle man kunna göra samma sak med t ex ”parapsykologisk pedagogik”? Varför diskriminera osaliga andar? Men åter till ”processen”.

Universitetets lärare skulle fostras till att vara könsmedvetna och bland de studerande skulle det finnas en genusombudsman, hänsyn skulle tas till ”fler faktorer än kön, såsom etnicitet, klass, sexuell läggning, ålder, funktion, religion, och andra samverkande och varandra förstärkande maktordningar”. ”Krav och kriterier” skulle definieras i ett så kallat ”normerande dokument” och lärare skulle fylla i en ”genussjälvdeklaration” där de bekände sina svagheter – med efterföljande extra utbildning. Varje kurs och institution skulle granskas av ”ett oberoende och kompetensprövat kontrollorgan”, som skulle ge en större tilltro till ”certifieringen”. Som vi ser fanns här gott utrymme för nyinrättade, ”nödvändiga” funktioner (och födslokrokar) för att kontrollera att ”missförhållandena” på universitetet ”rättades till”. Det förutsattes alltså, precis som i fascistiska och kommunistiska ideologier, att den statliga linjen, via särskilt ideologiskt insatta ”politruker”, är så pass perfekt att den måste korrigera de felkonstruerade människorna. För att rädda studenterna från lärarens inkorrekta åsikter förordade rapporten att vi borde ”beakta samhällsklimat”, och utveckla en ”systematisk strategi för varierande gruppindelning”, allt under överinseende av ett ”genusombud” … ”talartid [skulle] fördelas mellan kvinnor och män” och vi skulle vara uppmärksamma på ”härskartekniker och bekräftelsetekniker”. Och om vi led brist på det fick vi frågan på enkäten: ”Används kompetensen som finns på Centrum för genusvetenskap?” Om man inte har en rimlig efterfrågan måste man konstruera en – även om den inte är rimlig.

I Uppsala blev det däremot motstånd direkt. Professorerna Bertil Holmlund och Tore Frängsmyr fronderade genom att (högst relevant) jämföra det med Sovjet, respektive oroa sig för att den akademiska friheten skulle undergrävas. Projektet har (temporärt?) gått på grund där.

Så långt genuscertifieringens utveckling på universiteten, men det är efter den genomgången som texten kommer fram till det essentiella. Sampson skriver: Så länge kampen om resurser bygger på kollegial kontroll och ömsesidig tilltro både mellan meningsfränder och meningsmotståndare, rör den sig ändå relativt bekvämt inom universitetet … den tilltagande politiska styrningen har [däremot] i grunden förändrat systemets logik. Inte minst premieras nu en ny personlighetstyp – inte den ämnesmässigt kompetenta och principfasta, utan den organisatoriskt smarta och flexibla. Så tillägger han senare: Dessa människor är inte onda, de är inte skoningslösa och de är absolut inte dumma (s 235). Man bör också tillägga att de inte heller, på minsta vis, är goda – även om det är så de framställer sig. De är helt enkelt ogenerat egennyttiga! Problemet är bara att de urholkar universitetens gamla tradition av att vara […] en fristående kunskapssökande enklav.

Sampson konstaterar: Det historien om genuscertifiering åskådliggör, är ytterligare ett moment i denna process av urholkning av universitetets och professionens vetenskapliga värden. Den visar på hur universiteten idag blivit en politisk plattform, ett socialt laboratorium och ett ideologiskt slagfält. Men eftersom en sådan logik inte omedelbart ryms i universitetens egen självbild av en fri, professionell verksamhet måste den politiska interventionen kläs i – ja, gömmas under – rubriker som till ytan signalerar profession, till exempel ”kvalitet”, ”excellens”, ”relevans”, ”breddad rekrytering”, ”kompetens” och ”reform”. Men, bakom dessa förment förtroendeingivande initiativ och rubriker visar sig genuscertifieringen bygga på dess absoluta motsats – på ett genuint misstroende mot den enskilde läraren och forskaren … Den lärare som inte räknar sidor med kvinnoförfattare, inte kollar talartid mellan könen, inte beaktar ”olika inlärningsstilar” eller använder anonym examination brister inte bara i kompetens och ”intresse”, utan riskerar medvetet eller omedvetet att upprätthålla patriarkala maktstrukturer och ”härskartekniker” (s 237). Därför måste man implicera en ”policy” ”oavsett enskilda […] lärares intresse”. För lärarna förstår ju inte hur att göra på bästa sätt – det gör bara genuscertifieringens apostlar. Därför är det givetvis också dessa salomoniskt ”upplysta” innehavare av ”den enda vägens rätta sanning” som ska inta positionerna av dem som ska leda universiteteten till ”genuskorrekt” forskning – istället för vetenskaplig sådan. Genom indirekta och osynliga maktmekanismer som går ut på att ”upplysa” universitetslärarna om det korrekta perspektivet och om de tekniker som skall användas i deras arbete, det som i allmänna termer kallas ”kompetensutveckling” – och i det här specifika fallet ”ökad könsmedvetenhet” ska det ”jämställda” universitetet förverkligas.

Genom ”mjuk makt”, förklädd som ”makt för ditt eget bästa” såsom ”ökad kompetens” som syftar till att ”skydda oss” eller ”öka kvaliteten” skickas signaler ut som ska tysta och få oss att acceptera ”den enda sanningen”, att göra ”det rätta valet” … Vi beslutar att göra vad alla andra anser vara rätt och så håller vi tyst. Vi fattar ”förnuftiga” beslut. Träffande formulerar Sampson de psykologiska mekanismerna i denna gigantiska härskarteknik som genuscertifieringen utgör; Den goda makten odlar ett tillstånd av ständigt ifrågasättande av ens person, en genuin osäkerhet, där vi, när makten är effektiv, inte bara utifrån utan också inom oss granskar oss själva. Är jag god? Gör jag rätt? Eller är jag egentligen en förtryckare? I genuscertifieringens fall blir detta tydligt. Den inledande enkäten jag fick på Lunds universitet innehöll inte en enda fråga om min ämneskompetens, eller frågade efter vetenskapligt grundade belägg för min undervisning. I stället var den helt fokuserad på en självinspektion över det personliga beteendet och attityderna – ur ett genusperspektiv.

Jag hade kunnat formulera denna analys av situationen själv, men varför göra det när Steven Simpson gör det så bra: Att handskas med elever, klienter, patienter, medborgare och studenter innebär en risk för ”konflikt”. Att visa sin auktoritet, sin kompetens, blir till en ”kränkning” av någon annan. Att misslyckas med att uppmärksamma ”speciella behov”, brist på hänsynstagande, förvandlas till något okänsligt. Protesterar vi mot initiativ uppifrån anklagas vi som ”försvarare av föråldrad tradition” eller ”förändringsobenägna”. Några av oss får höra att vi skall ”förbättra vår kompetens”, att vi skall gå på ännu en förbättringskurs, ta ett ytterligare certifikat eller lära en ny färdighet. Andra av oss reagerar genom att bli sjuka, deprimerade, stressade eller börjar dricka alkohol. Somliga blir arga, säger upp sig eller bara kopplar av. Ett uppenbart recept för dagens svenska skamstämplings- och utstötningssamhälle.

Så har vi då knutit ihop med det citat jag började med. Genus i den form det uppträder som i vårt land är helt tydligt ett auktoritärt anslag för att genomdriva en självgynnande, ideologisk agenda som kräver kontrollmekanismer som är legio i fascistiska och kommunistiska samhällen. Det understryks inte minst av Sampson’s refererande av hur anstiftarna av ”genuscertifieringen” inte har sakargument att försvara sig med, utan istället hävdar att intentionerna har ”missförståtts”, att folk är ”okunniga” eller ”inte vill förändra” när motståndet stoppar dem. Ett drag som verkar vara allmänt bland självutnämnda, ideologiska världsförbättrare som talar i egen sak – som radikalfeminister och sexualbeteendeförbättrare.

Sampson menar, att när genusperspektiv kommer till universitetet som ett vetenskapligt argument bland andra, kan de välkomnas, stödjas och kritiseras enligt den öppna vetenskapens villkor och kriterier. Både ja och nej, skulle jag vilja säga. Naturligtvis ska genusperspektiv anläggas och diskuteras, men inte – och där är Sampson och jag nog helt eniga – som ett obligatorium. Och frågan är om det är tillräckligt för att Genus ska betraktas som en egen vetenskaplig fakultet att genusperspektiv behöver anläggas? Min egen reflektion är, att genusvetarna, med få undantag, utför ett arbete som är fullständigt improduktivt (därmed inte sagt att det inte finns dem som verkligen vill göra ett bra arbete) och att det huvudsakligen, så långt, visat sig vara en tärande och – framförallt – förtärande disciplin. För det är, som författaren avslutningsvis säger, att när perspektivet kommer som en statsunderstödd ”agenda” och odlar misstro, då är det vår rätt, ja till och med vår professionella skyldighet att säga ”nej!” Nej till agendan. Frågan är bara hur många människor som fortfarande vågar? T ex journalistkåren gör det ju inte.

Men läs hela Steven Sampson’s text!