Inledning
Nu är det dags för Malin Holm att vässa sin penna, för detta inlägg är en del i ett samarbete med Bashflak. Jag fick denna artikel i mitt knä och såg där två olika delar att skriva om. Jag vände mig därför till Bashflak och frågade om han ville skriva om detta med mig. Ni finner hans inlägg här där han tar sig an ”den andra delen”.
Artikeln är skriven av Kim Wadström. Då det är ett nytt namn för mig, så jag googlade lite på henne och fann bland annat det här och det här. Efter att ha läst artikeln dessa bloggare reagerat på, så känns artikeln ”Pojkarna – det svaga könet?” rent av sansad och sund.
Könsrollsproblematik
När pojkar/män och flickor/kvinnor beskrivs, t. ex. i media framställs pojken/mannen som ett aktivt subjekt och flickan/kvinnan som ett passivt objekt. Pojkar och mäns situation och problem beror på dem själva och det är pojkarna/männen det är fel på. För flickor/kvinnor gäller istället att det är yttre faktorer som som är problemet (hindrade av osynliga strukturer, ni vet) och flickor/kvinnor är offer för sin situation. Låt oss titta på några citat från artikeln, där jag markerat hur man lägger skulden på pojkarna.
– Vi har låtit killarna flyga under radarn för länge, det är dags att sluta ursäkta dem, säger professor Arne Jernelöv
Samtidigt valde pojkarna att vicka på sina stolar längst bak i klassrummet i förvissningen om att det skulle ordna sig för dem ändå.
Ju mer flickor studerar – desto mindre anstränger sig pojkar. Eftersom tjejer pluggar blir det omanligt, inte coolt.
– Det är en statusvinst för flickor att göra pojkaktiga saker, medan det är en statusförlust för pojkar att intressera sig för det som anses flickigt, säger Inga Wernersson.
Flickor läser mer – alltså undviker pojkar böcker.
Detta ska jämföras med tongångarna när individen/gruppen man talar om saknar snopp:
Ett hinder mot kvinnors ”empowerment” är att kvinnor har sämre självförtroende än män. /../ Därför är nätverk som Giveitforward viktiga för att synliggöra kvinnors osynliga möjligheter i samhället. Det är viktigt att kvinnor går samman och skapar större möjligheter för varandra. [länk]
I ett könssegregerat Sverige behöver särskilt de hinder som gör att kvinnor inte når ledande positioner identifieras och undanröjas. (C-uppsats i pedagogik av Emelie Bergman och Ellen Wallin, 2012, ”Kompetensförsörjning som mål – jämställdhet som medel Om upplevda hinder för att söka chefstjänster”)

Tillåt mig göra en spegling av feministiska tongångar i vår tid och kultur, genom att helt enkelt byta plats på könen. Min spegling bygger på denna artikel av Kim Wadström och en annan lika misandrisk artikel i Aftonbladet:
Det är dags att sluta ursäkta kvinnorna för att de valde att inte intressera sig för det som anses manligt. Ju mer män gör karriär – desto mindre anstränger sig kvinnor och undviker att göra karriär. Männen blir sjuka av oansvariga kvinnor, som låter männen bära det tunga försörjningsansvaret och vägrar ta sitt ansvar med arbete i samhällets viktiga positioner. Det är bristen på jämställdhet som gör att män dör i yrket.
Känns speglingen obehaglig? Noterbart är att min spegling handlar om vuxna individer, vilka är fullt kapabla att ta sig förbi de hinder livet innehåller om de så önskar. Och är dessa individer inte kapabla att på egen hand göra de val och uppoffringar som karriärsstigen innebär, så är de heller inte kapabla att utföra yrket. Då finns det andra individer som kan utföra uppdragen.
Kim Wadströms artikel handlar om barn! När en fjärdedel av pojkarna går ut skolan med bristande läsförståelse är det hög tid att fundera på vad vuxenvärlden gör för fel och hur vi ska kunna ändra vårt agerande för att pojkarna också ska få en bra grund att stå på i livet.
(Hannah Limone skrev för ett tag sen ett inlägg om detta med ett aktivt subjekt/passivt objekt. Jag menar att det är regel, inte undantag, från feministiskt håll och detta beteendet cementerar och förstärker könsrollsproblematik. Jag och AV försökte i kommentarsfältet visa på att detta är feministisk melodi. Jag tyckte det blev riktigt bra, så läs gärna här [länk].)
Forskning
Kim Wadström hänvisar till forskning. Jag har inte läst just det hon refererar till, men min erfarenhet av annan forskning i genus-ämnet är att forskningens empiri inte gr stöd åt vare sig forskarnas teser eller slutsatser och än mindre det man i andra hand påstår att forskningen stödjer. Låt oss titta på lite av de hon påstår forskningen säger jämfört med citat från Ann-Sofie Holms doktorsavhandling, Relationer i skolan – en studie av femininiteter och maskuliniteter i år 9, (den senare med blå text):
Andra hävdar att pojkar inte klarar av att arbeta i projekt, utan behöver kortare och tydligare mål. Struntprat, säger forskarna. Det är lika dumt som när man förr sa att flickorna inte klarade av komplicerade tankegångar.
Ett par av lärarna uttrycker en viss skepsis mot det friare arbetssättet. ”Det är inte bra för alla, en del pratar bort tiden” säger Mona och påpekar att detta framförallt gäller pojkarna. (s. 78)
Lärare håller alltså med om detta är problematiskt, främst för pojkar, ska vi inte lita på deras erfarenhet? Tänk om detta är biologiskt, vad gör vi då? Rycker på axlarna och kallar det struntprat?
En av de viktigaste anledningarna till att pojkarna hamnar på efterkälken är att de fortsätter att lita till vad som kallas ”mans-bonusen”.
I intervjun berättar pojkarna om sina höga mål inför framtiden, de planerar att studera vidare för att bli ingenjör, tandläkare eller läkare. Detta gör att de redan nu inser betydelsen av att studera hårt. (s. 187)
En sak som Kim Wadströms artikel ger sken av, finns det faktiskt stöd för.
– Mansrollens krav på att vara starkast och bäst gör det också farligare att misslyckas. Det är inte så att pojkar inte vill vara duktiga, det vill de. Men det ska helst inte märkas att de pluggar, för om de inte verkar anstränga sig kan de inte heller misslyckas, säger hon.
I pojkarnas berättelse finns en stark irritation över att de duktiga pojkarna i klassen inte kör med öppna kort och erkänner att de pluggar. Trots att de sitter i flera veckor och pluggar inför prov kommer de med undanflykter och säger att de inte övat alls, hävdar Nils. Mönstret att i den mån man som pojke uppnår framgång förväntas göra det genom att inte se ut att anstränga sig beskrivs även i andra studier (s. 134)
Pojkarna försöker alltså ge sken av att de inte försöker inför kompisarna, det tycks vara lite tabu att framstå som en ”pluggis”, men resultatet är viktigt. Kan man då skylla resultatet på mansrollen?
Men faktum är att forskarna är ganska klara över vad pojkarnas kris beror på, men få vill lyssna till vad de säger – att det är mansrollen som är problemet.
Problemet med citatet ovan är att deras bild av mansrollen är helt kocko. Det är en bild skapad av en överväldigande majoritet kvinnor som ur ett utifrånperspektiv försökt förstå hur mansrollen och den manliga homosociala gemenskapen fungerar. Man har använt sig av och projicerat sin egen erfarenhet från den kvinnliga homosociala gemenskapen på männen. Och med det agerandet har man inte lyckas få många stavelser på rätt plats.
Slutord.
Jag avslutade min genomgång av ”Relationer i skolan” med att visa på att man vet vad som behövs för att förbättra för pojkarna. Feminismen och genusvetenskapens galenskaper är mycket, mycket kontraproduktivt. Kim Wadström försöker släta över problemen i Sverige med att pojkar är sämre på läsförståelse internationellt. Men i ett examensarbete skrivet 2006 kan vi läsa följande:
”Flickorna i alla deltagande länder presterar bättre än pojkarna oavsett lässkala. Sverige tillhör de länder där könsskillnaden är som störst. Vid jämförelse var könsskillnaden större i litteraturläsning än vid informationsläsning. ” (min markering. ”En enkätstudie av pojkars läsintresse på en bibliotekssatsande skola” Lena Egerfält och Anette Westlund, Sidan 7)
Resultatet från PISA 2009 ser ni här, trenden är inte uppmuntande. Och med tanke på årets misandriska nationella prov i svenska så lär inte trenden neråt vara bruten. Det är inte utan orsak som Sverige är ett av de länder som toppar i könsskillnader i studieresultat, det beror på att vårt land toppar det inflytande den sexistiska ideologin som går under benämningen feminism har i landet. Bland kommentarerna under artikeln skriver en Lars Thorsell · Realgymnasiet: Lärare det som sammanfattar min syn på denna artikel:
Det enda som är matnyttigt är listan på slutet allt annat känns som genusteoretiskt trams där man från kvinnligt perspektiv försöker definiera mansroll
Låt oss få stopp på detta nu! Låt oss slänga ut feminitisk ideologi från statsapparaten och skolverket och arbeta för ett samhälle där båda könen ges en chans!
Och glöm inte läsa Bashflaks perspektiv!
Pingback: Pojkarna – det svaga könet | Bashflak
Intressant skrivet av både Ninni och Bashflak!
”det är mansrollen som är problemet”
Transgenusmotorn ger liknelsen: ”det är juderollen som är problemet”. Klart rasistiskt.
Alltså, att klandra mansrollen är sexistiskt.
Ja det är fascinerande hur feminister fått hela samhället politiker media skola att acceptera att det är eleverna (pojkarna) det är fel på inte skolan.
Kul både med sammarbetet, och att ni lyckade så väl.
Jag vill dock peka ut en självmotsägelse som jag fann ovanligt rolig. Detta är ett av citaten Ninni lyfte fram. Ser ni vilken katt-o-råtta-lek det skulle orsaka mellan könen?
”Det är en statusvinst för flickor att göra pojkaktiga saker, medan det är en statusförlust för pojkar att intressera sig för det som anses flickigt”
Flickorna läser, därför slutar killarna göra det. Flickorna vill ha status och följer efter, varpå pojkarna måste börja läsa. Varpå pojkarna börjar läsa igen. Och så går det runt på område efter område. Givetvis nonsens.
Pojkar gör sina grejer, och flickorna sina. Och några ut båda könen gör som de vill. Den som tydligt går in på motsatta könets domäner blir obönhörligen uppmärksammad, men det är inte detsamma som höjd/sänkt status i nämnvärd grad. Skulle det vara statushöjabde bland flickor att göra pojkars saker skulle långt fler av dem vara datornördar/fotbollsspelare eller något annat som mest är pojkaktiviteter. Eller menar man att de inte söker status?
Sedan är jag extremt frågande till att omnämna passivitet, dvs att inte göra något som en grej. ”Flickor läser mer – alltså undviker pojkar böcker”. Det betyder nämligen att det flickor som läser lite skulle bete sig manligt bara därför. Knappast en sanning.
Applicerar vi resonemanget på sådant som är uppenbart flickor domäner upptår märkligheter. Tex att de som inte leker med Barbie blötsligt beter sig manligt. Att aktivt göra något kan ibland könsklassficieras (generellt), men inte passivitet. Det är ett envägsresonemang som inte går att köra baklänges.
Teo
@Teodor:
Jag vill dock peka ut en självmotsägelse som jag fann ovanligt rolig. Detta är ett av citaten Ninni lyfte fram. Ser ni vilken katt-o-råtta-lek det skulle orsaka mellan könen?
ROFL! Det tänkte jag inte ens på.
Det jag ser är solklar projicering.
För till viss del stämmer det, men bara på kvinnornas sida. Som Fanny Ambjörnssons doktorsavhandling visar på, så är det mellan tjejer ”görandets praktik” sker. Det håller jag med om. Det är mellan kvinnor som kollektivet kvinnor formas och till en del handlar det om att, så att säga, ta några kliv bort från ”manlig” och så förstärka skillnaden mellan män och kvinnor. Det sker delvis omedvetet. Det handlar både om beteende och utseende. Det här, att hålla på på detta sätt, inskränker naturligtvis kvinnors frihet och det är detta som är deras upplevda hinder.
Så förutsätter man att män och manlig homosociala gemenskapen fungerar likadant, att män håller varandra om ryggen, att män positionerar sig utefter ”kvinnlig” på samma nivå och samma sätt som kvinnor gör det omvända osv osv.
Män gör inte det, det fungerar på ett helt annat sätt.
Men som Fanny Ambjörnsson skriver ”att undersöka även mer problematiska sidor av syster- och väninneskap” är ”politiskt svårhanterligt”. Och det är ju lättare att skylla sina problem på ”någon annan” än att granska den kvinnliga homosociala gemenskapens baksidor. Men kommer kvinnor någonsin bli fria av det?
Lysande inlägg!
Man kan förstås notera att alla funderingar kring pojkarnas göranden och låtanden i dagens Sverige utgår från vad som är ganska vanligt ett par år i högstadiet. Att läsande skulle anses feminint bland pojkar är ett typiskt påstående med feministiska förtecken, för det är främst skönlittaratur pojkarna ratar. Om man sedan mäter läskunnighet utgående från just skönlitteratur så får man det resultat man vill. Det är mycket talande att pojkar presterar bättre än flickor i engelska, vilket förstås på pojkarnas helt annorlunda läsvanor.
För övrigt tror jag att pojkar inte tar någon skada av att läsa lite mer skönlitteratur, men då måste man hitta sådan litteratur som intresserar dem och inte något relationsältande.
@Rick:
För övrigt tror jag att pojkar inte tar någon skada av att läsa lite mer skönlitteratur, men då måste man hitta sådan litteratur som intresserar dem och inte något relationsältande.
Här kan också nämnas att vissa av eleverna som ingick hade gått kort tid på denna bibliotekssatsande skolan och dessa drog ner resultatet.
Min son kom hem en dag från skolan och sa: ”Kolla mamma, vilket skit jag måste läsa! Dom har bara så här mycket *visade typ en meter hylla i luften* som är bra böcker och de har jag redan läst. Resten är sånt här skräp”
Det är inte konstigt pojkar väljer bort när man inte tillgodoser deras smak.
Strålande text om hur samhället och särskilt feministerna trycker ned pojkar.
Det här är ju bara deras fria fantasier. Jag har aldrig hört en man förvänta sig något av mansbonusen, snarare tvärtom. Om någon har den föreställningen är det ju dessutom feminismens fel eftersom det är de som har hittat på begreppet och pumpat ut föreställningen om dess sanningshalt.
Angående det här med att pojkar inte vill vara som flickor så tror jag att det är så för att det är pojkars naturliga beteende. Pojkars evolutionära behov är att sticka ut och skilja sig från mängden. Kvinnor tillför sin förmåga att producera barn, män måste tillföra något annat för att vara viktiga. Det gör jämställdhetsarbetet problematiskt för en del pojkar. Alla har inte förmågan att sticka ut när de ska konkurrera med kvinnor inom varje domän. Eftersom män måste sticka ut och inte har något inbyggt värde har vi också utrustats med större inbyggt självförtroende men det varierar ju mellan individer. Att man aktivt motarbetar pojkars självförtroende och blockerar alla vägar att bli något tror jag är en stor anledning till att många pojkar helt enkelt ger upp.
Den överdrivna aktiv-subjektifieringen av pojkar och passiv-objektifieringen av flickor är en av de största orättvisorna i skolan och skoldebatten. Det osynliggör de hinder skolan sätter upp för många pojkar, men även de homosociala krafter som påverkar flickor.
För sanningen ligger ofta mitt emellan. Det finns homosociala normer för vad killar ska göra/vara, men det motsäger inte att det finns hinder som möter pojkar. Det finns säkert objektiva hinder som drabbar flickor, men det motsäger inte att flickor påverkar varandra inom gruppen. Att bara fokusera på den ena sidan hos pojkar och den andra sidan hos flickor är grovt ohederligt och drabbar både pojkar och flickor. Pojkarna får ingen hjälp att riva murar och flickorna får ingen hjälp att bryta sociala mönster. Hirdman har mycket att svara för i sitt osynliggörande av kvinnors roll i ”att göra kvinna”.
För att verkligen råda bot på skolans tillkortakommande med pojkar (observera ordningen) måste man göra följande saker:
– Förstå de manliga homosociala strukturerna INIFRÅN. Inte genom feminiserade genusglasögon.
– Förstå hur man hanterar pojkar/pojkaktiga individer.
– Ha fler män i skolan som kan identifiera pojkars sätt att uttrycka sig. Inte kvoteras, som kvinnor i styrelser, utan lockas med ett givande yrke.
– Sluta se pojkar som en homogen grupp, representerade av de få utagerande som stör. ”Nu får ni pojkar sluta…”
– Våga införa metoder som tilltalar pojkar, t ex små tävlingar, tydliga tidsramar, konkreta förväntningar.
– Våga ställa krav på pojkar, även från vissa invandrargrupper. De daltas med och är också den grupp som tappar mest.
Förtydligande av två punkter:
Små tävlingar är ett bra sätt att nå pojkaktiga individer. Jag kör just nu piggelintävlingar (prisets storlek är ovidkommande) där eleverna utmanas i naturvetenskapliga och matematiska problem. Första rätta lösning eller bästa förklaring vinner en piggelin. Uppskattat inslag. Och då har pojkarna inga problem att samarbeta i grupp, bolla idéer och lyfta varandra.
Sista punkten är inte främlingsfientlig eller invandrarkritiskt (jag är ju själv invandrare) utan ett mönster från en del invandrargrupper med låg utbildning. Det finns en inställning att pojkar inte kan fostras eller ställas krav på. Många har inte gått i förskola utan gått 6 år hemma utan krav. Mamma (!) har fixat allt. När de så möts av en skola som ställer höga krav på att sitta still, komma i tid, ge andra plats etc så blir det en stor kulturkrock. Det blir en strid mot skolan och vuxna och pojkarna förlorar. Det kan inte förklara hela pojkgruppens tillkortakommande i skolan, men det är en stor orsak till de som klarar sig sämst.
Att vi för länge sedan hade en skola anpassad för pojkar brukar hållas fram av kvinnorörelsen. Att man började beakta kvinnligt lärande var bra, men som vanligt i Sverige hamnar man i andra diket istället för att hålla sig på vägen. Att en rörelse som å ena sidan pratar om att manliga miljöer ska anpassas efter kvinnligt tänkande, å andra sidan totalt förnekar att man bör anpassa en kvinnlig miljö som skolan efter pojkars sätt att tänka, säger en hel del om deras syn på jämställdhet. Dubbelmoralen är skrämmande.
Tack för tipset. Jag håller med, riktigt bra diskussion. En annan andreas och Chade gjorde också en bra insats tycker jag.
Om en klass består av flest killar så tänker lärare oj här blir det problem inte wow det här blir spännande med en sådan inställning från lärare är det självklart att fördomarna blir självuppfyllande.
Om en kille är framåt och tar för sig i skolan så är han en del av en patriarkal struktur och måste tryckas ner medans när tjej tar för sig och är framåt så hyllas hon som en hjälte som bryter normer och vilka signaler det sänder till en klass förstår till och med ett barn.
Feminister har länge spridit lögnen att det går bra för killarna ändå fast dom får dåliga betyg detta för att kunna fortsätta sin könsegregerade skola när det gäller betyg.
Självmord dom med dåliga betyg överrepresenterade
Kriminalitet dom med dåliga betyg överrepresenterade
Missbruk dom med dåliga betyg överrepresenterade
Psykiskohälsa dom med dåliga betyg överrepresenterade
Manliga ensamhushåll dom med dåliga betyg överrepresenterade
Kortare medellivslängd dom med dåliga betyg överrepresenterade
Detta som feminister gör redan från förskolan är att staka ut ett miserabelt liv för många män och detta bara pga att det finns en liten minoritet män på toppen som dom inte beundrar för att dom varit duktiga att ta sig fram utan hatar eftersom dom är en symbol för manlig företagsamhet som ofta klassar ut kvinnors företagsamhet.
Enligt mig så är skolans misslyckande med killars sjunkande resultat och bildning den största enskilda orsak varför Sverige kommer tappa i sitt välstånd och göra att välfärdsstaten monteras ner.
@Johan Grå:
En annan andreas och Chade gjorde också en bra insats tycker jag.
Nu var jag tvungen att kolla. Jag skrev direkt ur minnet och kollade inte diskussionen. Ja, det gjorde de verkligen
Bra och viktig genomgång. Det feministiska inflytandet över skolverksamheten är utan tvekan destruktiv – och priset kommer att bli mycket högt.
Kvinnor tillför sin förmåga att producera barn
Helt off topic men en liten tanke så poppade upp.
Kvinnor har, i sin förmåga att föda barn, ett grundvärde som gör att hon inte behöver anstränga sig för att ha ett värde.
Det skulle vara intressant att läsa en undersökning om hur det skulle påverka kvinnors presterande om de i tidig ålder fick veta att var infertila. Skulle de bli mer benägna att göra ”manliga” karriärsval?
Säkert intressant:
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9186815873
@Maria
http://www.rothstein.dinstudio.se/files/Framtidskommissionen_-_Rothstein.pdf
”Det är dags att sluta ursäkta kvinnorna för att de valde att inte intressera sig för det som anses manligt. Ju mer män gör karriär – desto mindre anstränger sig kvinnor och undviker att göra karriär. Männen blir sjuka av oansvariga kvinnor, som låter männen bära det tunga försörjningsansvaret och vägrar ta sitt ansvar med arbete i samhällets viktiga positioner. Det är bristen på jämställdhet som gör att män dör i yrket.”
Väldigt bra spegling!
Her skriver Møller artikkel med utgnangspunkt i boken sin:
http://pluss.vg.no/2013/05/01/1207/1207_20364113
Har man följt dig Ninni genom åren behöver inte vara synsk för att förstå att du jobbar som lärare, troligtvis på grundskolenivå. Vilka åldersgrupper undervisar du?
Pingback: Birgitta Wistrand i SvD | Susanna's Crowbar